Yes! Tafflig humor och ond bråd död

Ibland får man höra samma namn några gånger från olika håll, alla lika positiva. De säger t ex ”Jättebra författare! Du skulle gilla! Det passar dig!” Vem är då jag att motstå?

För ett tag sedan beställde jag ett stort bokpaket. I paketet ingick alla böcker av Joe Abercrombie. Eftersom jag är lite knäpp på det viset och älskar att köpa allt av en författare på en gång. Ibland vet jag inte ens säkert om jag gillar, men oftast går det bra.

Nu har jag satt tänderna i The blade itself (The first law #1) av Joe Abercrombie. Jag har många att tacka för tipset. Helt klart Bokstävlarna, men också många fler. Ni får gärna påminna mig i kommentarerna om vilka ni är, allesammans. Ni hade i alla fall helt rätt. Abercrombie skriver riktigt riktigt bra fantasy.

När jag läste Wolfsangel av MD Lachlan förväntade jag mig något rått och underbart om vilda vikingar klädda i raggiga pälsar, krig och äventyr, varulvar och crazy stuff. Tyvärr blev jag rätt så besviken.

Abercrombie däremot, ger mig allt det jag ville ha av Lachlan och mycket mer.

På många sätt känns Abercrombie som min stora upprättelse. Jag tycker visst det om fantasy och jag tycker visst det om galna blandningar av barbarer och trollkarlar och det finns visst det blodig och underbar fantasy.

Nyligen sågade jag också det bisarra hopkoket som var K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius. K55 hade inget upplägg, den fortsatte långsamt i något slags baktaktstempo utan att någonsin komma till skott. Huvudkaraktären kändes som en klippdocka och utvecklades aldrig. Allt det som var dåligt med K55 visar Abercrombie att man kan göra bra.

I The blade itself händer egentligen inte väldigt mycket. Det är den första boken i en trilogi och något avgörande slut är inte att vänta, precis som i K55. Men det som skiljer toppen från floppen är att Abercrombie lyckas göra boken spännande, sammanhängande och ge den ett tempo man kan läsa i takt med utan att vare sig somna eller ta livet av sig. Dessutom låter Abercrombie sina karaktärer utvecklas. Vi får lära känna dem och de förändras av sina vedermödor, växer och påverkas av sin omgivning.

Det här är basala saker vad gäller romankonstruktion, men tydligen inte helt självklara. Guldstjärna till Abercrombie för att han visar hur man gör.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

The first law-trilogin handlar om Logen Ninefingers, en barbar från Norden, som på något vis hamnar i sällskap med en grupp väldigt olika personer, som alla måste ta sig till en plats, vi vet inte vart, för att göra någonting, vi vet inte vad. (Jämför gärna med K55 igen, där vi hela tiden visste precis vart vi skulle för att göra vad, men istället aldrig kom dit.)

Logen är en underbar figur. Jag blev kär i honom; förtjust och förälskad. Han är stor och grov och klumpig och galen och vild och en fantastisk krigare, människokännare, vänskapare och humorist. Han är som en björn. Och lite av en Ned Stark dessutom.

”Logen shrugged. Hard words are for fools and cowards. Calder might have been both, but Logen was neither. If you mean to kill, you’re better getting right to it than talking about it. Talk only makes the other man ready, and that’s the last thing you want. So Logen said nothing. Calder could take that for weakness if he pleased, and so much the better. Fights might find Logen depressingly often, but he was long, long past looking for them.”
Ur The blade itself av Joe Abercrombie, s 93

”That had been lucky, he knew. It’s a fool who thinks that any fight is too small to be the death of him, however tough he is. [...] But then he’d always been lucky with fights. Lucky at getting out of them alive. Not so lucky with the getting into them. still, he felt good about this day’s work. Glad he hadn’t killed anybody.”
Ur The blade itself av Joe Abercrombie, s 353

När vi träffar Logen befinner han sig i Norden där han tillsammans med sina barbarvänner har slaktat Shanka (en obskyr sorts halvmänniskor som plågar Norden som ohyra). Men snart beger han sig söderut och träffar på Bayaz, magikern. Tillsammans med trollkarlens lärling fortsätter de sin färd och till slut ansluter även de sista medlemmarna  till äventyret, den vilda kvinnan Ferro, den självgoda Jezal och den skrytsamma navigatorn.

Den här delen av handlingen är så klassisk fantasy att det skulle kunna bli hur dåligt som helst. Barbarer och trollkarlar och ett sällskap ute på uppdrag i världen. Men det blir det förstås inte, eftersom Abercrombie är briljant.

Samtidigt som Logen och hans gäng ska dra iväg på äventyr, drar Unionen i krig mot Nordmännen. Bethod, Nordens kung, är dock mycket starkare än de tror och Unionens högmod kan bli deras fall.

I sann tysk anda för dessutom Unionen ett samtidigt krig på sin södra front, mot Gurkerna. Gurkerna leds inte av en kung, utan av en trollkarl beväpnad med demoner. Framtiden ser minst sagt dyster ut.

Och slutligen har vi även vår vän Glokta, en högst osannolik romanhjälte. Han var en gång hjälte i ett krig, men tillfångatogs, torterades och lämnades åter till Unionen i ett bedrövligt skick. Nu för tiden använder han sina surt förvärvade kunskaper i tortyr för att tortera andra, som medlem av Inkvisitionen.

Flera gånger drog jag av någon orsak paralleller även till A song of ice and fire av George RR Martin. Logen är Ned Stark. Glokta är Qyburn. Ferro är Arya. Jag funderade även på en del paralleller till David Eddings böcker. Glokta är Belgarion (Varför jag?), men även Jezal är Belgarion. Jezal är annars den mest egocentriska dryga personen i världen. Om du vet någon som lever sitt liv med näsan i vädret, så högt att de förmodligen drunknar i duschen, då har du Jezal.

Figurerna är Abercrombies främsta tillgång. De är underbara allesammans. Man älskar både den heroiska Logen, den patetiska Jezal och fruktansvärda Glokta. Kvinnliga hjältar är underrepresenterade, men de saknas inte helt och de som finns saknar inte karaktär, även om de kommer in lite senare i handlingen.

Abercrombie är många gånger rå. Istället för att klippa vidare till eftermätet får vi följa varje strid, varje tortyr och varje död. Men det är också en stor del av tjusningen (säger jag, som är stort fan av Ond bråd död). Men man får inte glömma att betona att det är roligt. Abercrombie har väldigt mycket humor och ibland nästan lite väl mycket, ibland nästan lite väl taffligt och dåligt. Men det är ju roligt det med (säger jag, som älskar tafflig humor).

Kombinationen av Ond bråd död och dålig humor är för mig som balsam för själen.

Abercrombie rekommenderas allra varmast. Jag tackar ödmjukast alla er som tipsat. Och jag läser nu Before they are hanged, för jag kan inte låta bli att fortsätta.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:

19 responses to “Yes! Tafflig humor och ond bråd död

  • Pål Eggert

    Håller verkligen med. Världen är egentligen så fantasystandard att man skulle kräkas på den i vanliga fall, men Abercrombie ärrar den så kraftigt så att den blir något helt annat. Och humorn är ju så jävla skön. Berättelsen om Logen är väldigt välgjord, hur början och slut hänger samman, hur han utvecklas – eller avvecklas – och hur läsaren får nya vinklar hela tiden. Här spelar verkligen personligheterna roll. Som läsare känns det som om man hänger med ett grovt gäng snarare än läser om dem.
    Sedan är ju våldet och magin faktiskt välskildrade när allt kommer omkring. Stridsscenerna är riktigt, riktigt bra och trolldomen både kuslig och fruktansvärd, magic of massdestruction.
    Och en sådan sak som att ha banker med bland storspelarna… ah, det är mycket man skulle kunna säga om First law. Om det är någon författare jag ska läsa allt av i fortsättningen så är det Abercrombie.

  • Feuerzeug

    Pål Eggert, jag känner likadant. Han gör något gammalt nytt, något använt spännande. Han visar, kan man säga, att en riktigt bra författare inte behöver vara rädd för floskler.

    Jag har ju köpt allt han skrivit, så jag ska läsa det och sen tänkte jag läsa allt kommande också.

    Just nu har jag dock lite separationsångest ifall Logen försvinner efter tredje och sista boken i trilogin.

  • bokstävlarna

    Ha! jag visste väl att du skulle älska de här böckerna! :D *är nöjd*
    Men ja, håller med om precis allt du skriver. Jag tycker att det är en del av charmen att världen är ganska standardfantasymässig, för det visar ju verkligen vilken bra författare Abercrombie är som kan få den att kännas fräsch och spännande.

  • Feuerzeug

    bokstävlarna, verkligen bra tipsat. Han känns som min nya (enda) favoritfantasyförfattare.

  • Swedish Zombie

    Jag läser sällan eller aldrig fantasy nu för tiden. Inte på grund av någon ovilja, det blir bara inte av. Men även jag faller för locktonerna. Hitills har jag stått emot George RR Martin, men Abercrombie ligger och väntar i kindleformat. Jag har också bestämt mig för att läsa Gillian Flynns Dark Places inom kort.

  • Swedish Zombie

    Ja, att Flynn inte är fantasy vet jag förstås, det bara slank med av farten här ;)

  • Anna

    Håller med om att Logen Ninefinger är bäst. Böckerna skulle antagligen vara läsvärda utan honom, men inte riktigt lika bra.

    Och den sista boken är allra bäst – tycker jag i alla fall – så du har något att se fram emot. :)

  • Feuerzeug

    Swedish zombie, du är ju helt fördomsfri! Ska du läsa fantasy? Det blir roligt.

    George RR Martin är ju skitbra, men jag skulle nog rekommendera Abercrombie i första hand. Mycket mer rått våld. Och det är ju det vi gillar, rajt?

    Dark places blir spännande att höra vad du tycker om. Jag misstänker en viss kulturkrock. Kanske. Så här i efterhand föredrar jag dock Sharp objects av Flynn. Den hade sina konstigheter, men åldrades tydligen bättre i mitt huvud.

    Anna, Looooogeeeeeeeen. Nomnom. Blir så glad av att få kommentarer som din, som får mig att se fram emot sista boken mer än jag är rädd för den (eftersom den är den sista och sedan är det slut).

  • jophan

    Skulle ni som yttrat er ovanför – och andra Abercrombieläsare som läser detta – vilja vara med i en konversation om Abercrombie av samma slag som den vi har uppe på Kontrastbloggen om varför man gillar sf-kongresser: http://kontrast2012.se/2012/02/13/vad-ar-det-som-ar-sa-bra-med-sf-kongresser/ ?

    Med samma syfte, alltså, att publicera på den bloggen. E-posta mig på johan@anglemark.se i så fall!

  • elisabeth

    nu måste jag också läsa. humor är icke underskattat i fantasy. det kan annars bli så högtidligt töntigt, som när de hela tiden skriker sina svärds namn i Sagan om ringen. så det här är givet. men just nu, efter inspiraton från helenadarkplaces, är det dan simmons dödsgudinnans sång osm gäller. mycket bra! och en rälig zombie är med. för det får man väl kallas när Kali återkallat en till livet?

  • Feuerzeug

    elisabeth, åh, nu sprids det Abercrombiska evangeliet. Du vet väl att han kommer till Swecon i höst? Lite extra roligt att läsa då, för snart kan man få dem signerade och höra honom prata författarskap osv.

    Dan Simmons har jag på min lista någonstans. Han har, enligt ryktet, den rätta råheten.

    Och absolut zombie om man är återkallad till livet, men inte helt funktionsduglig eller med mystiska äckliga egenskaper.

  • Feuerzeug

    jophan, förlåt att din kommentar dröjde. Den hamnade i misstänkt skräp pga mailadress etc.

    Jag är intresserad av en sådan ”konversation”. Fast jag kommer mest att flåsa över Logen, är jag rädd.

    • jophan

      Jo, jag förstod att flera länkar i kommentaren skickade in den i karantänburen, ingen fara. Jag noterar dig!

      Fler?

  • Johan

    ”Världen är egentligen så fantasystandard att man skulle kräkas på den i vanliga fall, men Abercrombie ärrar den så kraftigt så att den blir något helt annat.”

    Jag skulle säga att det rentav är lite av poängen. I Abercrombies debuttrilogi ser man hela tiden skuggorna av hur fantasygenren brukar göra. Den mäktige trollkarlen, den långa resan, sökandet efter det magiska föremålet, striden mellan två krafter et cetera – han har tagit varje element, stopppat in det och sedan vridit på det. Men ja, The First Law är riktigt, riktigt bra.

    //JJ

  • Sara BE

    Skummade bara ditt inlägg. Ser mycket fram emot att sätta tänderna i Abercrombie, har hela trilogin hemma …

  • Feuerzeug

    Johan, Jag tror vi alla tre menar samma sak, dvs att det är vad Abercrombie gör: tar det klassiska och gör det nytt och bra.

    SaraBE, åh, du kommer älska. Som sagt, allt jag ville ha av Wolfsangel har jag nu fått.

  • Johan

    Feuerzeug: jag har en lite annan poäng än så, men jag kan inte utveckla den utan att spoila hela tredje boken. (:

    //JJ

  • elisabeth

    jag älskar när de tar klichéer och gör om dem. joseph o´connor skrev en bok, hoppets stjärna, som jag tyckte mycket om. i efterordet berättade han att han tagit alla klyschor han kom på och låtit dem bli huvudpersoner. allt det gamla klassiska. men det funkar ju!
    och testa simmons. song of kali är skräck men vackert uttryckt.

  • Feuerzeug

    Johan, får se om jag håller med senare då.

    elisabeth, Simmons står på listan. Någonstans. =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: