Ben voyage, Bengångarna

Min enda tidigare erfarenhet av Johan Theorin är ett litet försök att lyssna på ljudbok, då jag provade Sankta psyko. Efter att ha stört sönder mig på den långsamma uppläsningstakten ett tag, hittade jag en app som kunde ändra hastigheten, hittade rätt uppspelningshastighet (ca 1.4 x) och kunde njuta av lyssnandet. Det var ganska bra, men ganska tråkigt.

Så häromdagen kände jag för att läsa ebok, och hittade en novell av Theorin, som jag fått på Bokmässan 2011, Bengångarna.

Bengångarna av Johan Theorin

Novellen är bara 18 sidor, och man ramlar därför rätt in i handlingen på ett skönt sätt.

Vi möter en man, som gräver upp en grav. Han gräver upp den för att stjäla smycken av den döda.

Plötsligt händer saker och mannen hamnar i en läskig labyrint av skelettdelar.

Sedan blir det svart.

Sådan är handlingen. Vi möter mannen, han blir en person för oss, det händer något och sedan är det slut. Det finns iget slut. Det finns inte heller mycket till handling, om jag ska vara ärlig.

Okej, det är en novell och det blir lite annorlunda, men man kan väl inte vräka ur sig ett vykort för den delen?

”Hej, jag är i en tunnel nu på grund av lite strul. Det är slipprigt här. Hejdå!”

Jag kanske ställer fel krav, men jag vill ha något slags mening med en novell, som gör att jag funderar mer på den, än bara som ett stycke text som tog några minuter att läsa.

Det är synd att jag inte är mer imponerad av Theorin efter båda mina försök till läsning, men kanske är det formatets fel. Kanske är han mer min grej i romanform, på papper, fast jag betvivlar det.