Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Någonstans har jag om och om igen blivit tipsad om Roger Zelazny. Jag tror att det är vid de där tillfällena då man berättar om alla gamla fantasyserier man läst i sin nu avlägsna ungdom.
Jag läste aldrig Amber Chronicles som liten bokslukare. Jag läste Fionavars vävnad, Chronicles of Cheysuli, och många andra, men aldrig Amber.
Men så en dag köpte jag THE OMNIBUS, dvs alla tio böckerna i en, och började läsa.
Amber Chronicles skrevs mellan 1970 och 1991, ska nämnas, men det finns säkert även andra orsaker till att den i flera hundra sidor består av ren jävla griskukfest.
Mannen, myten, legenden – huvudpersonen – Corwin är liksom inte särskilt gemytlig. Jag började dra paralleller till Stephen Donaldsons äckliga epos om någon slags leprasjuk tönt som knallade runt i speglar och våldtog kvinnor, fast inte riktigt lika illa.
Men jag läste på. Jag vet inte varför. Kanske för att man läser bra mycket mer av en riktigt dålig bok, innan man ger upp. Och sedan var det också ganska intressant med den här världen där man knallar iväg och allting gradvis förändras, och plötsligt är man inte här längre, utan i den Riktiga Världen (den här världen är bara en skugga). Plötsligt är man i Amber. Fast inte så plötsligt. Oftast är det jättejobbigt och man måste gå jättelångt, eller skaffa en häst. Gärna en tigerrandig.
Ja, serien har absolut sina goda sidor.
Dock, är det först efter ett par tre böcker i denna omnibus, som jag börjar märka något ganska fantastiskt. Corwin… utvecklas. Och! Kvinnorna i boken, de som först utmålades som dumma i huvudet, våpiga, maktgalna och ganska platta, har plötsligt fått liv och börjat tycka saker.
Därefter blir det bara bättre och bättre, faktiskt. Det är som att läsa en bok av en man som får barn, och barnet är en dotter, och mannen blir feminist. Ungefär.
Mitt i serien byter Zelazny huvudperson, och skriver plötsligt om Merlin istället. Detta kanske inte är någon nyhet för de som är lite bättre bekanta med Amber Chronicles från början, men för mig blev det lite konstigt. Vem fan är det här?? Varför är han så trevlig?? Jaha!
Ja, mitt i serien bytte Zelazny ut huvudpersonen mot en mycket mycket mindre svinig människa.
Det är som att läsa en bok av en man som får barn, och barnet är en dotter, och sedan börjar dottern skriva boken istället. Nästan.
I slutet är det nästan överdrivet många häftiga kvinnliga karaktärer med både makt och åsikter, och man glömmer mer eller mindre bort att det ens finns en huvudperson.
Vill ni läsa en jättetjock bok om hur en man blev feminist, fast med schysst fantasyvärldsbygge och rätt så coola spelkort… Tada!
Jag har läst väldigt mycket av Stuart MacBride. Ett tag läste jag allt som kom ut, så fort det kom ut. Men han skriver väldigt mycket, och jag läste en hel del annat och nu har jag hamnat hopplöst efter.
Men i min lilla bokhylla med olästa böcker står det faktiskt ett par härliga MacBride och väntar, och bara är. Och jag vet att de kommer vara bra. Stuart MacBride är alltid bra. Ända sedan Halfhead, hans tyvärr enda science fiction-deckare (han får inte skriva fler sådana för förlaget, men han var makalös).
Det är så mysigt att plocka fram en gammal favoritförfattare och börja läsa, känna igen stilen, känna igen stämningen, och veta att nu. jävlar. blir. det. bra. Att veta det så där säkert. Åh…
Stuart MacBride brukar dock skriva om Logan McRae, den charmiga slitna underbara gamla polisen i Aberdeen. Nu dök plötsligt en helt annan lirare upp, nämligen Ash Henderson. Han bor inte i Aberdeen, och även om han också är sliten och polis, så är han faktiskt inte alls lik Logan McRae, även om han liksom Logan inte har några problem att få ligga. Men om Logan McRae är en Abercrombie-barbar, så är Ash Henderson mer Hank Moody. Fast Hank Moody efter att hans dotter blivit kidnappad, torterad och mördad, och mördaren sedan skickar hennes födelsedagskort till honom varje år.
Ash Henderson har helt enkelt en jävla massa skit att leva med.
Det jobbiga med att Stuart MacBride inte skriver om Logan McRae är att jag verkligen gillar Logan McRae, och här kommer en annan jävla tönt och knallar runt och är polis i Skottland… Fast… Sen inser jag att jag verkligen gillar Ash Henderson också. Skit också.
Det fina med att Stuart MacBride inte skriver om Logan McRae är att han plösligt är fri att döda vem som helst. Och det passar han på att göra!
Det är precis så här författare ska använda sitt skrivande som terapi. Passa på att slå folk och döda folk och göra det sjukt jobbigt för dem.
Ash Henderson är en perfekt skurkhjälte. Dessutom har han en kickass sidekick i den fantastiska, om än mer än måttligt störda, Dr. Alice McDonald. Egentligen är hon kriminalpsykolog på fallet Ash jobbar med, men hon verkar också gilla att odla sina egna psykologiska egenheter. Hon är värd en spinoff.
Allt eftersom jag läste började jag inse ett och annat:
Och det gjorde det.
Älskar den här boken.
Det sägs att ingen känner en våldtäktsman, kanske inte ens en tafsare. Kanske inte ens en sexist, alla gånger. Ändå har alla kvinnor råkat ut för någon på skalan.
Flanerade en dag på en bokaffär och råkade kasta mitt getöga på Katarina Wennstams Skuggorna. Ack nej, jag har inte läst Wennstam tidigare. Inte för att jag är någon slags deckarhatare, men det har helt enkelt inte blivit av. Bland alla hårdkokta författare har jag ett antal favoriter, gärna de blodigaste (gärna Chelsea Cain eller tidiga Mo Hayder), men jag har inte läst Wennstam. Det är väl det där hotet om det svenska läckbergianska som skrämmer mig, antar jag.
Men nu råkade jag faktiskt ha sett en viss reklam i tunnelbanan, och även om jag inte just nu riktigt minns hur den såg ut, så mindes jag den väl just då.
”Många har nog tänkt tanken att de skulle vilja slå tillbaka. Ge igen.”
Nu har jag väl i och för sig snarare gjort just det… men inte riktigt i den här (elit)klassen. Det som sker i Wennstams bok är nämligen att ett gäng kvinnor slår sig ihop och så att säga slår sina kloka huvuden ihop och så att säga slår in skallen på män som hatar kvinnor.
Nu ska vi ju inte bli manshatare här, men… :D
Ni kanske undrar om boken levde upp till dessa mina högt ställda förväntningar på anarkistiskt våld mot män, men jag ska nog låta er läsa själva och döma själva. Dock kan jag avslöja att jag mådde mycket bättre efteråt. Funderar också på att läsa om den.
Min blurb: ”Klockren deckare. Finfina karaktärer, om än lite många. Inte dör de tillräckligt heller. Bra för själen.”
Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.
Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.
Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”
Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.
Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.
.jpg){kind=icon}
För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.
Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.
Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.
Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.
Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!
Tidigare om Robin Hobb:
Man kunde kanske tro att det inte finns en genre som heter ”experiment på en ö”, men då har man fel, och har inte frågat mig. Så många bra böcker handlar om just detta.
Om man vore En Sån Där, ni vet de som påstår att Hungerspelen är en ripoff på Battle royale, då kunde man påstå att varenda bok om experiment på en ö är ripoffer på vilken-det-nu-var-som-var-först, kanske Robinson Crusoe, 1719 (Inget experiment, säger ni? Är ni helt säkra på det?).
Några böcker på temat:
Fyll gärna på med fler i kommentarerna!
Och ja, jag tycker att man kan vara lite snäll med definitionen av experiment. T ex är det ofta författarens experiment, snarare än ett forskningsprojekt. Och apropå forskningsprojekt vill jag läsa boken om när Tony Stark strandas på en öde ö och bygger en nation av iron men tillsammans med andra strandade hipstrar och vilseåkta kanotister. Det hela spårar givetvis ur, vilket är en premiss för experiment-på-en-ö-genren.
För att återkomma till det jag hade tänkt skriva om, så hittade jag en sådan här bok, nyligen, på instagram av alla ställen. Experimentet av Catrine Tollström är den första svenska författaren utgiven av Harper Collins nya svenska filial.
Experimentet utger sig för att vara en psykologisk thriller, och är skriven av en beteendevetare. För att kommentera dessa säljord, så kan jag säga att det stämmer 100%. Inte för att jag har kontrollerat Tollströms diplom, men boken är synnerligen psykologiskt skrämmande bitvis, och människorna beter sig fullständigt rimigt, dvs lagom orimligt.
Jag ska dock också börja med att påpeka det som är synnerligen dåligt med boken, och det är att jag som läsare blir skriven på näsan med spritpenna. Författaren litar inte ett ögonblick på mig, eller är väldigt angelägen om att jag uppfattar karaktärerna precis som hon avser. Persongalleriet är därför först uppradat med korta, stereotypa beskrivningar först i boken, och dessa beskrivningar återkommer och uppfylls sedan, så fort personen förekommer i texten. Är man ”grabbig och självsäker”, så är det vad man är, tammefan. Och är man anställd som t ex ljudtekniker, så är det ens stående epitet, påpekar den guldlockiga produktionsassistenten. Det hela blir lite tröttsamt.
Förutom de stereotypa klippdockorna till karaktärer, så stör jag mig på en grej till, som eventuellt kan räknas som en spoiler, så jag skriver det baklänges: [ !röd negnI] Seriöst, thriller. Inte ok.
Ja, det var problemen, nu kan jag fokusera på att förklara det som är bra, för det är mycket som är riktigt engagerande.
Även om karaktärerna är stereotypa, så är det något vi skulle kunna acceptera som läsare, eftersom de är dokusåpadeltagare. Dessa dokusåpadeltagare bor på en ö, antingen på den rika och lyxiga nordsidan, eller på den fattiga, hungriga sydsidan. I slutändan blir man också skönhetsopererad och omgjord.
När saker går åt helvete, vilket de gör ganska fort, så försvinner samtliga människor från nordsidan, och sydsidan känner sig förföljda av en galen mördare, som skulle kunna vara en av dem. Yes, läskigt. Det kan vara tv-teamet, dokusåpadeltagare, hotellpersonal, eller random terrorist. Ingen vet.
Här agerar var och en förstås enligt sin egen läggning. Flera börjar dricka upp alkoholen, andra försvinner ut i skogen, och huvudpersonen drar på sig ryggsäcken, klättrar i berg och slår ner folk med kickass karatemoves, samtidigt som hon kärar ner sig i en dude.
Det är här boken är riktigt, riktigt bra. Det är oerhört läskigt och spännande, och jag sitter och fnissar upphetsat och hejar på huvudpersonen. För det är ju inte varje dag det är en kvinna som är Sylvester Stallone i en bok, liksom. Inte varje dag hon får vara asbra och läxa upp olika Sköna Killar och Slitna Alkoholiserade Kriminalartyper. Det är väldigt givande, särskilt som det också är så spännande att det kryper i skinnet.
Sen spårar det ur.
Ja, det hör som sagt till genren. Det är en ö, det är tyyyyp ett experiment, det är någon batshit crazy typ som springer runt, och folk försvinner.
Som helhet är Experimentet en bok jag absolut skulle rekommendera som ren nöjesläsning för vem som helst. Är du på stranden, i stugan, på semester, i soffan med en kopp te? Perfekt!
Nu antar jag kanske lite mycket här, men samtidigt känner jag att jag måste kunna förvänta mig vissa saker. För visst har ni väl läst om Dirk Gently av Douglas Adams, författaren till Liftarens guide till galaxen? Och visst har ni väl sett Doktor Who?
Bra.
Dirk Gently handlar ju, som ni då vet, om en detektiv. Som specialitet har han ”holistiskt detektivarbete” och tror att allting hänger ihop. Han är dessutom synsk, men det vägrar han själv tro på.
Doktor Who, han är ju jätterolig och kan resa i tiden.
Boken i fråga, Block – en deckare ur balans i tiden av Daniel Hånberg Alonso, handlar om en tidsresande detektiv, en sk metatemporal detektiv.
Han är rätt duktig på detektivarbete och har en förmåga att resa i tiden, helt utan TARDIS eller andra manicker, han bara kan det. Han har dock rätt mycket nytta av olika klockor, för att försöka hålla reda på sin egen tid. Hur gammal han är, vet han till exempel inte exakt.
Josef Block är inte en särskilt kul person. Han är rolig, men mest för att han är Spock-likt monoton och jämn i humöret. Förutom när han blir äcklad av något, och det blir han ganska ofta. Josef Block verkar ha få nöjen, men han vet definitivt vad han inte tycker om.
Boken är uppbyggd av kortare berättelser om Blocks olika fall. På något sätt hänger berättelserna ändå ihop, och särskilt kronologiskt kan man ju trots allt inte förvänta sig att det ska vara, när det handlar om en tidsresenär.
För den som gillar detektivberättelser finns det spännande fall att följa, och för den tidsresenördiga dyker det upp roliga tidsreseproblem och paradoxer.
Det är dock en bok utan kvinnor (ok, ett par prostituerade bifigurer), men egentligen handlar det inte om så många andra än Josef Block, över huvud taget.
Allt som allt är Block en fantastiskt rolig bok, och jag vill helt klart läsa mer om honom.
Det är inte ofta jag läser om varulvar. Det är väl tyvärr inte ofta just dessa böcker fångar min uppmärksamhet, egentligen. Kanske är det för att de ofta hänger med gamla slitna vampyrer, eller nya flashiga glamvampyrer. Kanske är det mer för att de sällan får vara särskilt trevliga.
Är det inte typiskt, att varulven är en smutsig best, som man i bästa fall känner igen på dess överdrivna behåring, och i värsta fall på att den hoppar ut ur buskarna och överfaller dig? Och inte på det där sexiga sättet som vampyrer gör det, utan som en stinkande, morfande massa av instinkter och mångalen hysteri.
Men det är slut på det där nu. Varulvarna kräver sina rättigheter.
I Benjamin Percys bok Red moon lär vi känna en värld ganska lik vår egen, men där de sk lycans/varulvarna är en diskriminerad folkgrupp. De är smittade av en prionsjuka.
Det här med prioner är problematiskt, mina vänner (ursäkta denna medicinnörd), eftersom prionsjukdomar typiskt smittar genom att man äter smittad hjärnsubstans (!), ni vet ..kannibaler. I Red moon är det istället fullt möjligt att smittas med ett bett. Varför Percy då inte valde att göra sjukan till viral istället, det får vi väl aldrig veta. Speciellt som han även jobbar på ett vaccin, eller något liknande. Vilket det inte finns mot prionsjukdomar. HUR SOM HELST…
Varulvarna är främst lokaliserade i en egen republik, i Sibirien. Alla andra människor som boken bryr sig om att tala särskilt mycket om, är amerikaner. Amerikanerna har även soldater stationerade i Republiken, för att bevaka sina intressen i gruvor, samt för att bevaka varulvarna som bor där.
De varulvar som bor i Amerika måste underkasta sig medicinering med olika psykofarmaka, vilket gör dem dåsiga och oförmögna att förvandlas.
Givetvis finns det en varulvarnas befrielsefront, och givetvis finns det en grupp amerikaner som vill utrota varulvspesten genom att utrota varulvarna.
Här kommer vi in i berättelsen, och får lära känna dels en ung man och dels en ung kvinna. Deras vägar känns förutbestämda att mötas, men deras berättelser är fullständigt väsenskilda. Hon är varulv och flyr från statliga avrättningspatruller. Han är icke-smittad och försöker undvika att dras med i varulvshatet.
Berättelsen har ett gäng problem. Den är bisarrt lik en kärlekshistoria, men den blir aldrig det. Jag vet inte om det är ett problem i sig, men det känns ofullständigt, antiklimaktiskt. Det finns även en mängd onda män, men ingen ond kvinna. Mannen får ofta rädda Kvinnan, fast hon inte riktigt borde behöva det, och våldtäkt är frekvent som maktmedel. Nu är våldtäkt ett frekvent maktmedel även i verkligheten, men eftersom varulvar inte är särskilt frekventa i verkligheten, så kunde ju Percy hitta på ett annat sätt att utöva makt i den här världen. Kan man tycka.
Generellt är Red moon ett bra exempel på hur man kan förnya en genre. Men den är också hiskeligt traditionell på sina vis.
Jag känner mig inte extremt sugen på att läsa en uppföljare (det finns ingen), men jag kan mycket väl tänka mig att läsa hans nästa bok The dead lands (2015), som är postapokalyps och även den kan stoltsera med kvinnlig huvudperson.
Denna kära blogg. Ibland är den omhuldad, och ibland är den mer nonchalant behandlad, men den kommer alltid att vara min blogg.
Med detta sagt, så är det ibland lite tungt att blogga själv. Jag började blogga för att få kontakt med andra läsare, för att få ut mina åsikter om bloggar, för att få mothugg, inspiration och insikt.
Ibland blir det inte så mycket av det, utan jag sitter mest och skriker ut i etern. Ibland är det också mycket i privatlivet, som det sista året/åren, och då är det bloggen som får lida.
Men generellt känns det fortfarande och alltid kul, givande och viktigt att fortsätta skriva om böcker från en läsares perspektiv.
Jag har fått så mycket tillbaka.
Men nu, alla ni! Nu händer det något nytt!
Nu kommer jag, parallellt med den här bloggen, att börja blogga tillsammans med Anna Bark Persson, min kära elitistmörkerkollega, fellow bloggare, twittrare och kickass feminist och genusvetare.
Svart rymd handlar om fantasy, science fiction och allt som är mörkt och djupt, och givetvis med en kritisk superanalys.
Tillsammans kommer vi att vara väldigt feministiska och fantastiska, tror jag.
(Alla mina recensioner kommer även fortsatt att publiceras här, precis som vanligt)
Välkomna ut i den svarta rymden! We have feminist barbarian porn.
Vi älskar dem såklart!
Den här boken är ännu ett impulsköp, men ett av de där fullständigt lyckade, underbara köpen som får mig att känna mig som Batman.
I The girl with all the gifts av M.R. Carey möter vi den lilla flickan Melanie. Hon är den första vi möter, och introduktionen är minst sagt minnesvärd. Om du litar på mitt omdöme så slutar du läsa den här recensionen nu, för det blir bättre så. Om du behöver mer övertalning, så läs nedan, det är ingen spoiler. Det är bara synd att förstöra överraskningen.
Har du bestämt dig?
Ok. …
Melanie är uppenbarligen en elev, men någonting är underligt. Hon berättar om sig själv, ur sitt perspektiv, och sakta men säkert inser vi vad det handlar om. Hon är instängd, hon är bunden, hon sitter i en rullstol och hon får inte röra någon annan människa.
Melanie, förstår du, är ett av de barn som smittats med zombiesjuka, och som är så väldigt intressanta för den Onda Doktorn, Caldwell. Många av mina favorittroper möts i den här boken: Den lilla flickan (tänk Justin Cronin), zombier, labbmiljö, onda doktorer, häftiga militärer.
The girl with all the gifts
Det jobbiga är att jag inte vill avslöja mer än så. Jag vill egentligen inte ens avslöja ens det, som sagt. Jag har sällan läst något så bra, så psykologiskt, så minnesvärt, som den här boken. Det är en av de där böckerna som Kritiker inte skulle våga kalla zombieböcker, eftersom det inte lockar Läsare. Men det är en zombiebok. Och den är riktigt bra.
Ni vet ju hur det går när jag ska läsa Neil Gaiman, haha! Men ibland funkar det. Den här gången var det mitt emellan.
Jag läste The ocean at the end of the lane (TOATEOTL), och det var faktiskt precis som väntat. Gaiman är så där mysig och småtrevlig och samtidigt så urbota tråkig, precis som i American gods. Jag börjar undra om han över huvud taget kan göra en till Neverwhere.
The ocean at the end of the lane
Huvudpersonen i TOATEOTL är en liten pojke som lär känna en flicka lite längre bort längs vägen. Sedan börjar det. Han dras in i en annan värld, han börjar ana att flickan inte är som alla andra. Och så puttrar det på ett tag med små konstiga katter och det där havet som är en damm, och olika konstiga demoner som är flygande lakan. I allmänhet är både pojken och alla de andra personerna ganska otrevliga människor. Och i allmänhet är det inte så mycket som egentligen händer, även om det utan problem går att läsa boken från början till slut utan att bli galen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, det är bara mysigt och ointressant på samma gång, faktiskt.
Tidigare om Neil Gaiman:
En av de många böcker jag köpt på impuls, på grund av ett snyggt omslag och en intressant baksidetext, är Lexicon av Max Barry.
”They recruited Emily from the streets. They said it was because she’s good with words. They’ll live to regret it.”
Och visst är det intresseväckande!
Lexicon
Saken är dock den, att även om Lexicon börjar väldigt intressant, med ordens magi och deras inneboende kraft, om ord som kan betvinga, så handlar den snart om det gamla vanliga. Jag är helt enkelt ingen sucker för magiskolor och stränga lärare och studenternas intriger. Kanske för att jag själv jobbar som lärare. Kanske för att jag tillbringat hela mitt liv i skolan och akademin, och liksom inte kan förmå mig att vara uppspelt över det hela, även på fritiden.
Det börjar ändå bra, och jag fastnar för idén med de magiska orden, som påminner lite om Babel-17 av Samuel R Delany. Men sedan spårar det hela ur fullständigt. Karaktärerna åker omkring, slåss, säger sina ord och de onda är genomonda och de goda är förtvivlade, och… gäsp.
Nej, tyvärr. Jag kan inte rekommendera detta.
Det är ju jättefint med bokbloggspriser och förlag som BRYR SIG OM bokbloggare.
Tyvärr är det samma förlag som håller en galopperande sexist som författare, nämligen Lars Wilderäng.
Det här säger jag inte för att jag tror att det är så, utan för att Lars Wilderäng gjort det övertydligt på sitt twitterkonto, vad han tycker om feminism.
Bilden i fråga har jag tagit från denna tweet (https://twitter.com/DrEstvall/status/560496768384000001) från @DrEstvall.
Det fanns även en mängd uppföljande tweetar där DrEstvall ifrågasatte Lars Wilderäng, som då befäste sin ståndpunkt.
Efter detta frågade jag och flera andra, hur tänker Massolit? Och hur tänker Litteraturmagasinet M, där Wilderäng bloggar. Är detta beteende överensstämmande med företagens policier? Förhoppningsvis inte, men det vet vi inte riktigt. Litteraturmagasinet M har åtminstone erkänt att det nog är problematiskt, i en tweet. Från Massolit hörs bara en bedövande tystnad.
Massolit försöker nämligen tiga ihjäl problemet.
Och under tiden sitter bokbloggare och myser över möjligheten att få pris av samma förlag. Lite sjukt, va?
Jag tycker åtminstone att Massolit får säga ett par ord om Wilderäng och förlagets inställning till hans utsagor, innan jag köper en enda jävla bok av dem, eller läser, eller bryr mig om deras fina pris.
Min vän finns inte mer. Hon tog sitt liv, och jag kan inte sluta gråta.
Jag var inte hennes närmaste vän. Vi sågs inte många gånger, men hon fanns i mitt liv, och nu fattas hon.
Så många frågor och så mycket ilska och sorg. När man är så deprimerad att man vill dö, tror man att ingen kommer att sörja då? Tror man att man är helt ensam?
Det är bara otur, vem som blir deprimerad, vem som hamnar i det oändliga svarta och inte hittar ut.
Jag är inte särskilt lätt att komma nära. Men jag ställer upp. Jag kan stötta med pengar när det behövs. Jag kan följa med till jobbiga möten med myndigheter. Jag kan lyssna och finnas där. Men vid depression kanske ingenting riktigt syns på ytan. Det är lätt att gömma, och låtsas.
Om jag blev deprimerad skulle jag förmodligen inte släppa in någon. Jag skulle inte sträcka ut en hand och hoppas att någon tog den.
Men man måste det. Man måste sträcka ut en hand, för att överleva.
Du måste leva.
Det lämnar inte en tomhet. Det lämnar ett kaos av ilska och sorg. Jag förstår inte att hon är borta. Jag förstår inte vad hon upplevt, vad hon tänkt. Och nu kan jag aldrig förstå.
Nu är det för sent, för alltid. Och det gör så ont.
Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.
Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.
Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.
Robin Hobb
Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.
Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.
Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.
Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.
Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!
Tidigare om Robin Hobb:
Feuerzeug - Brinner för böcker 