Högdjur och slitvargar

De flesta vet numera vem Jack Reacher är. Han är ju Tom Cruise! Hahahah! Nej.

Egentligen är Jack Reacher allt som Cruise inte är, men det blev nyligen Hollywoodfilm av min älsklingsmachoman, så nu lär väl alla nya läsare ha helt fel bild av honom.

I deckarvärlden är Jack Reacher en ganska unik stjärna. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.

Nu är vi dock redan på bok sexton i serien, som ibland tjänar på att läsas kronologiskt, och ibland verkligen inte kräver det.

I denna sextonde bok, The affair, kan man tro att Lee Child redan hade utnyttjat alla sätt varpå Reacher kan råka illa ut, men så är inte fallet.

Nu får vi äntligen veta hur det gick till när Reacher lämnade militären!

The affair av Lee Child

Serien har gått upp och ner lite under dessa sexton böcker. Det var fantastiskt i början, men hade en dipp kring bok 11-14, som dock nu är glömd och förlåten, för The affair är nog en av de bästa böckerna hittills.

Reacher är lite yngre, lite mindre sliten, men desto tröttare på livet. Han skickas till den amerikanska södern, där han ska luska i några mord. Fallet är känsligt och sköts officiellt av en militärpolis på basen utanför stan, men Reacher arbetar under täckmantel för att se vad lokalpolisen sysslar med. Entré: Bokens obligatoriska bombnedslag i form av kvinna.

Men det gör ingenting att det är förutsägbart ibland. Det är ju halva nöjet med att läsa deckare. Jag vet när jag läser Lee Child, att jag får Reacher, att han är hunkig, att det blir en hel del redahållande på tiden i huvudet och att han kommer att ligga med någon. Det bara är så. Resten är dock helt oklart. Vad som helst kan hända.

Har ni inte läst Lee Child ännu, så kan ni börja nu och se fram emot sexton böcker av snarlik högklassig actionkvalitet.

Tidigare om Lee Child:

• Hårda skallar i mellanvärstern – Worth dying for (Jack Reacher #15) av Lee Child
• Jack Reacher på film!?
• Serier, som i flera böcker om samma sak
• Veckans läsning

Otrevligt, narkomaniskt monster

Ingen har väl missat Gillian Flynns värsta konkurrent, Elizabeth Hand? Med det menar jag att de skriver samma typ av genomtragiska skräck, som gärna fokuserar på en kvinna och hennes inre mörker. Typ så.

Elizabeth Hand är väldigt skicklig, skickligare än Flynn (men nu ska jag sluta jämföra dem). Hon lyckas få mig att läsa hela natten och att rysa tills jag har hemmets alla filtar över mig. Hon är helt makalöst begåvad.

Så… Men! Haha… Men, huvudpersonen är en vansinnigt irriterande skitunge på 40+ år, som vägrar fatta att hon inte längre är ung och tuff och heroin chic, utan snarare misslyckad, övervintrad och jävligt sliten.

Hon kommer från en priviligerad bakgrund, men har brutit nästan all kontakt med familjen. Hon var en lovande fotograf, men lyckades inte hantera ens en smula berömmelse, och blev praktiskt taget utslagen. Hon kan inte hantera förhållanden, relationer, arbete, sociala sammanhang eller något annat mänskligt beteende. Hon är helt enkelt jävligt trasig.

Och den här människan får man alltså umgås med boken igenom och i böckerna som följer.

Det enda som får mig att läsa är Hands fantastiska språk och känsla. Cass tycker jag genuint illa om och skulle inte gråta en tår om hon blev överkörd och dog på väg hem från en pillerfylla.

Generation loss av Elizabeth Hand

Generation loss handlar om hur Cass får ett uppdrag som fotograf och tar sig samman tillräckligt för att åka iväg. Hon har chansen att fota sin stora idol, en fotograf som hade sin storhetsera strax innan hon själv nästan nådde stjärnorna. Men det dröjer inte länge innan Cass förstör för sig själv med fylla och stört beteende. Desto vidrigare hon blir, desto bättre blir dock resten av handlingen.

Jag tycker om att läsa om de andra personerna i galleriet. De känns alla mer verkliga än Cass. Jag tycker om att läsa om den lilla byn vid havet i Maine, om galna öbor och eremiter. Det finns skickliga beskrivningar av fotografier och landskap, en förtrollande läsning.

Men som sagt, jag hatar Cass och kan nästan döda henne själv, om det skulle behövas.

Vad är grejen med att skriva om trasiga kvinnor?

Varför handlar varenda bok (jag läst…) med kvinnlig huvudperson om ett trasigt mongo? Förutom Temple då, som är väldigt hel för att vara postpokalypsens drottning.

Kan inte någon skicklig författare skriva om en kvinna utan att göra henne till ett ätstört, alkoholiserat, drogberoende, socialt handikappat monster?

Tack, det var bara det.

Läs Generation loss, den är underbar, men snälla snälla snälla någon skriv en lika bra bok om en ”normal” människa.

Den femte Kallentoft: Om meningen med en kvinnas liv

Mons Kallentoft är en av de där få vanliga, svenska  deckarförfattarna jag följt troget sedan första boken. Nu har jag läst Den femte årtiden, som är den femte boken i Kallentofts årstidsserie om Malin Fors.

Varje bok har utspelat sig i en ny årstid. Den första boken, Midvinterblot, var vinter, sedan Sommardöden, Höstoffer och Vårlik. Sedan uppfann Kallentoft Den femte årstiden för att kunna skriva en femte bok.  Här kunde man tycka att det blev ett fint avslut för Fors, men nu har Kallentoft redan skrivit vidare böcker om samma poliskvinna, som istället döps efter elementen. Där har han ju också en hel del chanser att skriva fler böcker än förväntat, beroende på vilken tradition av elementsindelning han väljer.

Jag tyckte om Kallentoft från början. Det var skrämmande mord och väl uttänkt polisjakt. Men jag tyckte inte om hans allt mer tvunget poetiska språk eller de kursiverade styckena där de döda talar och som inte tillför handlingen någonting. Det är det de flesta nämner när man fråga vad de tycker om Kallentoft. Sedan gillade jag inte heller hans huvudperson, polisen Malin Fors.

Malin Fors jagar mördarna. På fritiden krånglar hon till sitt privatliv och dricker för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Över huvud taget känns hennes liv ganska misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Så här mot slutet av serien har hon faktiskt ordnat upp sitt liv, äntligen, men hon är fortfarande inte frisk i huvudet. Det är fortfarande väldigt otrevligt att bo i hennes huvud.

Med dessa nackdelar lagda åt sidan har Kallentoft väldigt fina egenskaper. Det är en annorlunda deckarstil, vilket är positivt. Men tyvärr verkar utvecklingen inte gå mot allt med polerat, utan mot allt mer karikatyr av den första boken.

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

I Den femte årstiden får vi äntligen viss klarhet i Malin Fors gamla fall, som hon aldrig kunnat släppa. Hennes besatthet ger resultat och hon hittar Maria Murvalls mördare. Hon hittar dessutom fler offer för samma sjuka gärningsman.

Som klimax i en fem böcker lång tråd är Maria Murvalls upprättelse en stor besvikelse. Det är inte den fantastiska upplevelse jag hade önskat, men absolut väldigt läskig och spännande och en väldigt bra deckarhistoria.

Då är det värre med beskrivningar av Malin Fors när hon ska ta ur sin kopparspiral. Tydligen har hon ingen gynekolog. Verkar inte ha gått till någon sedan hon flyttade tillbaka till Linköping för många år sedan. Dessutom måste hennes fucking pojkvän ringa och boka åt henne, och har mage att ifrågasätta när hon säger att hon inte vill bli vaginalt undersökt av en man. JAG SPYR.

Dessutom finns ett antal passager där de döda (?) uppmanar Malin att föda deras barn, som någon slags upprättelse. Malin verkar inte särskilt sugen på barn, men dessa vålnader vill att hon ska gottgöra dem genom att föda de barn de aldrig kommer få, och hennes fucking pojkvän pressar henne tills hon ger med sig. JAG KASKADKRÄKS.

Vad är det för retarderad idé att en kvinnas liv går ut på att föda barn och att det är DETTA de döda kvinnorna tänker på, när de svävar omkring i limbo och vill finna ro? JAG FÅR KOLERA.

Så, då har jag fått ur mig det. Skulle kunna skriva tio blogginlägg enbart om den här vidriga jävla inställningen till kvinnor och kvinnlighet. Kanske utvecklas det i nästa bok, men det lär jag inte ta reda på.

Mons Kallentoft

Precis som efter förra boken, Vårlik, funderar jag på varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något finns uppenbarligen där, som lockat mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem. Jag förblir kluven och nu har samtliga böcker fått åka till svärmor, så att jag slipper fundera mer. Och jag tänker inte läsa elementserien.

Tidigare om Mons Kallentoft:

• Vårlik av Mons Kallentoft – Nya höjder
• Det har hänt saker i Linköping hos Kallentoft

Flickan med snö i håret

Jag hade faktiskt ingen fysisk bok till hands häromdagen, och läste därför Flickan med snö i håret av Ninni Schulman, som ebok (fick den på Bokmässan 2011).

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Min första åsikt var att det här är ju jättebra! Jag tycker jättemycket om introduktionen till Magdalena, nyss tillbakaflyttad reporter i byn, nyss skild från Strandvägenidiot, ganska nyss mamma till söta pojken Nils.

Jag tycker också om introduktionen till själva mordfallet, hur någon pulsar i snön och hör skotrar på sjön…

Det är en alldeles fantastisk stämning som Schulman skapar på de första sidorna.

Sedan blir det tyvärr Vanlig Svensk Jävla Deckare av alltihop.

Magdalena träffar en kille och har lite svårt med känslorna. Det anas ett triangeldrama. Det finns en kompetent kvinnlig polis och en jävligt otrevlig manlig polis och ett lovande ungt stjärnskott (som förmodligen kommer visa sig vara gay btw). Vittnen undviker att säga saker, som självklart är viktiga för utredningen, bara för att författaren ska få till sitt scenario. Karaktärerna går i författarens ledband utan särskild hänsyn till trovärdighet.

Men såvitt jag förstår är detta Schulmans första bok, och jag kan förlåta de här klyshorna om hon bara hittar sin stil sedan. För det finns väldigt mycket bra i Flickan med snö i håret.

• Jag älskar den lille pojken Nils. Jag har aldrig förut varit förtjust i ett barn i en bok, som jag blir i Nils. Det är underligt och skickligt.
• Jag älskar beskrivningen av den lilla staden och husen och pizzerian och skvallret.
• Jag älskar dialogerna, som känns väldigt äkta.
• Jag älskar att det finns ett lesbiskt par, utan att det görs någon särskilt stor grej av det.

Det kan helt enkelt bli en jättebra deckarserie, det här, om det bara får mogna på lite och lämna mallen. Och i och med det kanske Schulman slutar likna Mons Kallentoft. För som det är nu, så är han förmodligen hennes inspiration i mångt och mycket. Det är ibland så likt, att jag tror det är Kallentoft jag läser. Och när Schulman dessutom plockar fram kursiven, ja då är jag nära att skriva en insändare.

Men Schulman är faktiskt annorlunda än Kallentoft också. Till exempel skriver hon som sagt trevliga personer. Kallentoft verkar ju sikta på att göra dem så avskyvärda som möjligt, med flit.

Nej, tack och lov för nya deckare, som för in något nytt. Verkligen. Men våga gärna vara ännu mer annorlunda.

Den yngsta deckarhjälten

Många har tipsat mig om Denise Mina, som en ny deckarförfattare för mig att prova. Därför skaffade jag de första böckerna i hennes två deckarserier, den om Paddy Meehan (journalistvinkeln), och den om Alex Morrow (polisvinkeln).

Den jag började med, The field of blood, handlar om Paddy Meehan, en irländsk skotte som jobbar på en tidning som springpojke. Hon är bara sexton-sjutton år, och därmed min hittills yngsta deckarhjältinna.

Denna ungdom visar Mina på genom att låta Paddy vara besatt av sin vikt, gå på konstiga dieter, hångla med pojkar, bråka med familjen och sukta efter stora drömmar.

Det blir ganska klyshigt och kvalmigt och dåligt, faktiskt. Ändå älskar man Paddy. Jag vill henne väl och jag vill se henne växa upp till en stark och självsäker kvinna. Men gör hon det? Jag vet inte, jag har ju bara läst första boken, men jag tänker inte läsa några fler om det är samma visa i några hundra sidor till.

Jag behöver nog inte ens gå igenom själva handlingen, för den är så väldigt sekundär och deckaraktig. Huvudsaken är att ni vet att Paddy är underbar, men att hon som tonårsgestalt är väldigt osannolik, och att man vill knuffa henne hårt i ryggen mer än några gånger.

Plus till Mina för att hon har en tjej i huvudrollen, som är ung och annorlunda än det mesta jag sett. Minus för att det blir så överdrivet och konstlat.

Berätta väldigt gärna om det blir bättre i senare böcker, för det här kan vara så bra, om det fortsätter i rätt riktning.

Vad som händer med Idoldeltagare

I Shatter the bones av Stuart MacBride återser vi min älskling Logan McRae, polis i Aberdeen.

Det har gått en liten tid sedan Dark blood och Logan har hämtat sig från sina vedermödor någorlunda. Han har dessutom något fint på gång med gothbruden Susan.

Böcker av Stuart MacBride:

• Sf-deckaren Halfhead
• Första boken Cold granite
• Andra boken Dying light
• Tredje boken Broken skin
• Fjärde boken Flesh house
• Femte boken Blind eye
• Sjätte boken Dark blood

Jag har tidigare sagt att den fjärde, femte och sjätte boken om Logan är bäst, men denna, den sjunde boken kommer inte långt efter. Dock är den just nu den sista boken om McRae eftersom MacBrides nästa bok Birthdays for the dead, har en ny huvudperson. Jag tror inte det behöver vara sorgligt. MacBride skrev lika bra om en helt annan person i Halfhead. Det är MacBride som är bra, inte hans karaktärer. Det återstår att bevisa, men ännu så länge ligger han långt före Mo Hayder till exempel, som visade sig vara sämst utan Caffery.

Har ni läst min blogg ett tag så kan ni Logan McRae vid det här laget, men vi kan ju sammanfatta lite kort:

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten. Sedan dess har han samlat på sig ännu fler ärr och trauman… Logan är en ovanligt varm och äkta och underbar deckarpolis. Han är briljant och klumpig på samma gång. Han får ha både tur och otur, och man kan inte alltid förutsäga hans nästa steg eller misstag. Logan går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett. Ofta har han helt fel, hur snyggt han än följer ledtrådarna, och han får ta en hel del utskällningar innan det reder ut sig till slut. Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder följer vi hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade, samt hans ganska struliga privatliv.

Men i Shatter the bones börjar MacBride knyta ihop trådarna. Logan börjar få ta det lite lugnare, saker och ting ser inte längre helt svarta ut.

Stuart MacBride

I Shatter the bones jagar Logan kidnappare som tagit två Idoldeltagare som gisslan. Deras briljanta idé är att utpressa allmänheten på lösensumman och använda media för att förstärka meddelandet.

Idén känns ny och som vanligt späder MacBride på med fler kringliggande fall som krånglar till bilden. Dessutom har vi som vanligt Logans privatliv och en hel del missöden längs vägen.

Det är jätteskönt när jobbiga idoler får sitt, samtidigt som man lider med dem förstås. Dessutom är det väldigt roligt att läsa om kidnapparna och fundera på vem som är skyldig. MacBride lyckas få mig att verkligen fundera på vem som är skyldig den här gången, något han inte alltid bryr sig om, och det är underhållande. Kampen mot både media, som vill utnyttja tillfället och få tillbaka sina gullungar, och klockan, som tickar mot gisslans avrättning, gör att man läser i ett rasande tempo.

Dark blood var den mest invecklade av MacBrides deckare och bjöd på en efterlängtad vändning för Logan McRae. I Shatter the bones är handlingen helt annolunda och följer ett ganska annorlunda mönster. Även Logans privatliv når en helt annan spelbana. Jag är ganska imonerad av MacBrides förmåga att förnya sig själv och även Shatter the bones får sägas vara en av de bästa böckerna i serien (nästan alla är det).

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med den superunderbara sf-deckaren, Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Våldtäkter, pengar och korruption (Dark blood, Logan McRae #6)
• Han tar deras ögon, men inte deras liv (Blind eye, Logan McRae #5)
• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Veckans läsning 37, v7

Två härliga Abercrombieveckor! Jag har satt tänderna i, älskat och avslutat de två första böckerna i Joe Abercrombies trilogi The first law. Underbar fantasy, som jag gärna rekommenderar. Mörk och våldsam ibland, trivsam och  rolig mest annars.

När jag inte läst Abercrombie har jag lärt mig isländska. Det är ett väldigt lustigt språk. Jag kan rekommendera det. Det tar lästid, vilket ju är närapå brottsligt, men det är så roligt att det är värt det.

I The blade itself fick vi lära känna Abercrombies underbara romanfigurer och i Before they are hanged fick vi lära känna dem bättre, samtidigt som de hela tiden utvecklas och förändras. Väldigt bra fantasy. Och för vuxna dessutom. Lyxdeluxe. Jag har blivit lovad av Anna från In another library att den tredje boken är allra bäst. Eftersom de två första var väldigt bra så låter det inte dumt alls.

Mot slutet av veckan började jag läsa Tooth and nail av Craig DiLouie. DiLouie skrev även Infection, som var allt jag ville ha av ZA Recht, men inte fick. Med det menade jag att den var hejdlöst spännande och bra zombieaction. Jag hoppas få uppleva samma sak med Tooth and nail. Dock grämer det mig fortfarande att jag läste Infection först trots att DiLouie skrev den efter Tooth and nail. Min inre pedant skriker i fasa.

Redan första sidorna var jag i alla fall förtjust i Tooth and nail, så ännu så länge uppfyller den de högt ställda Feuerzeugkraven.

Veckans läsning:

• Yes! Tafflig humor och ond bråd död - The blade itself (The first law #1) av Joe Abercrombie
• Till vägs ände och världens slut - Before they are hanged (The first law #2) av Joe Abercrombie

Veckans läsning 36, v5

Nu sammanfattar vi fjorton veckor då. Sist jobbade jag mycket helg och sedan var det panik och sen jul och sen terminsstart och nu känns det plötsligt lite okej igen.

Vi kan börja med att nämna några fina böcker: Babel-17 av  Samuel R Delany, The reapers are the angels av Alden Bell, Worth dying for av Lee Child och Världskrig Z (World war Z) av Max Brooks.

Sedan ett par mindre bra böcker: Pandemic av Daniel Kalla och Tjärven av John Ajvide Lindqvist.

Ni kan också titta på en jättesöt bild.

Sötapokalyps

På SF-dag i Uppsala var det trevligt och jag skaffade lite böcker och sedan skaffade jag även lite fler.

Författare tävlade om att döpa ett bårhus.

Sedan, precis här någonstans blev det ganska tyst på bloggen och mycket att göra i Livet.

Då passade jag också på att vara provläsare.

Sedan var det då dags för K55 av Erika Oscarius att förvrida mina sinnen i oläslighet, samtidigt som jag sökte tröst i serier. Och efter mycket om och men, K55 äntligen slut, ett bändknull utan utlösning (för information om vad bändknull är, se recensionen i länken nyss).

Och lösningen på sirapsbok var förstås George RR Martins A song of ice and fire. Och ännu mer A song of ice and fire.

Apropå det så tipsade jag om en kokbok från Westeros och även om vad jag såg fram emot i vår.

Man kan inte bara se framåt, man måste köpa böcker nu också.

Det blev för en gångs skull en enkät i form av Yes please/no never.

Nyhetsdags!

• Dexter blir serie från Marvel.
• Jack Reacher av Lee Child visar sig bli filmkaraktär. På gott och ont. Mest ont pga Tom Cruise.
• Författare tävlar om att sätta sitt namn på ett bårhus.

Jag läste och älskade ytterligare en Delany, nu Nova om fantastiska rymdresor och fanatiskt sökande.

Och så… Alldeles nyss, läste jag en gruvlig seriemördardeckare av Oliver Stark, där Harper ställs öga mot öga med en galen nazist.

Massa inlägg på fjorton veckor:

• Vad är tanke och vad är språk?  - Babel-17 av  Samuel R Delany
• Världens finaste hjälte – The reapers are the angels av Alden Bell
• Pandemi och smörig romantik – Pandemic av Daniel Kalla
• Innan zombierna kommer – Tjärven av John Ajvide Lindqvist
• Zombierna anfaller
• Hårda skallar i mellanvärstern – Worth dying for av Lee Child
• Världens bästa bok, nu på svenska – Världskrig Z (World war Z) av Max Brooks
• SF-dagen i Uppsala
• Mitt namn på ett bårhus
• Gamla SF-nyheter
• Vad tyst det är
• När jag var provläsare
• Sirapsböcker och serier
• Kriget rasar vidare i Westeros - A storm of swords (A song of ice and fire, #3) av George RR Martin
• Ät som en kung av Westeros
• Ser fram emot i vår
• Bokpaket och terminofobi
• Öde landskap eller en kvinnas kamp? Yes please/no never?
• Dexter comic
• Fienden vilar i Westeros - A Feast for Crows (A song of ice and fire, #4)  av George RR Martin
• K55 – ett bändknull utan utlösning - K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius
• Jack Reacher på film?!
• Tävlingen om bårhuset fortsätter
• I en framtid utan kultur - Nova av Samuel R Delany
• Mord mot mänskligheten - 88 killer av Oliver Stark

Mord mot mänskligheten

88 killer är Oliver Starks andra roman om polisen Harper och psykologen Levene. I november 2010 läste jag hans första roman, American devil med samma huvudpersoner.

Oliver Stark är något så lustigt som en brittisk författare som skriver väldigt om amerikanska mördare, men kanske är han så fantastisk just på grund av sitt brittiska sinne för lagom?

I American devil jagade Harper en mördare som såg sig mer som konstnär än som kriminell. Han ville fullända sitt verk, bestående av blonda, rika kvinnor. Harper hade dock aldrig lyckats så väl om han inte fått hjälp av polisens terapeut och tillika seriemördarforskaren Dr. Levene.

När vi kommer in i Harper och Levenes liv igen har Harper just kallats ut till ett mord och Levene försöker återhämta sig psykiskt efter ett allvarligt trauma. Hon blir snart tvungen att sätta ihop hjärnan igen när den behövs för att tolka mördaren som signerar sina mord med siffran 88.

Oliver Stark är sig lik. Vi har en fruktansvärd best till seriemördare, vi har en hård och brutal polis utan gamla banala alkoholproblem eller annan skit. Vi har dessutom en seriemördarforskare (och kvinna) som lyckas matcha polisen i skärpa samt stenhård vilja och knytnävar.

Detta är sådant som får mig att hoppa i stolen när jag läser. Sist var jag riktigt  nöjd. Det är jag nu också.

88 killer av Oliver Stark

Omgivningen är åter igen New York. Vi befinner oss mycket i Brooklyn och vi får besöka flera mörka gränder.

Mördaren i 88 killer är nazist. Boken tar upp flera olika aspekter av neo-nazism, den ursprungliga nazismen, Förintelsen, det bisarra judehatet och orsakerna till det. Trakasserade judar mördas och hatbrottsgruppen kopplas ihop med Harpers mordutredning för att hitta mördaren. De tvingas söka upp neo-nazisterna och söka igenom deras lägenheter, fulla av svastikor och militaria från andra världskriget.

Det är ett obehagligt och vidrigt ämne, men ett viktigt ämne. Oliver Stark känns modig när han vågar göra sin mördare till semipolitisk etnisk rensare. Han är ännu modigare när han vågar komma så nära mördaren för att beskriva tillvägagångssättet och tankarna kring morden.

88 killer, 88-mördaren, torterar sina offer innan han avrättar dem. Och tortyren har han gott om inspiration till. Från den verkliga tortyr som skedde i ghetton och fångläger under andra världskriget.

Den här verklighetskopplingen gör allvar av en annars väldigt actionladdad och spännande bok, lägger till en dimension och gör den till mer än bara underhållning. Till skillnad från biografiska eller historiska beskrivningar av Förintelsen är det här förstås en helt annan sak. Men just därför träffar den också en ohärdad yta där den kan tränga in desto djupare.

Det finns inte mycket att anmärka på hos Oliver Stark. Han skriver böcker som beter sig som actionfilmer. Det finns inga tragglande avsnitt med polisångest eller tråkiga ledtrådar. Allt händer fort och nu och kapitlen är korta och bryter av varandra i en hektisk ström som inte slutar förrän alla har dött och mördaren är gripen. Det är knappt så att man hinner andas.

Som i den första boken förstod jag kanske någon händelse lite tidigare än jag hade önskat. Det har nog delvis att göra med viss kunskap om ämnet. Och då menar jag inte bara mordgåtor och psykopatiska mördare, utan även ämnet för just den här boken, vilket är neo-nazism.

Men att jag gissar rätt i förväg gör inte så mycket när det, precis som i första boken, finns gott om twistar som kommer precis så överraskande som de ska och på rätt ställen.

Jag gillar samtliga karaktärer. Till och med de mindre sympatiska är intressanta. Sist önskade jag mig djupare dykningar i seriemördarens sinne. I första liksom i andra boken får man nämligen följa mördaren nästan lika mycket som man får följa Harper och Levene. Och det är inte kursiv. Det fick jag den här gången! Jag fick nog följa mördarens vridna sinne precis så mycket som jag ville och kanske lite mer.

Oliver Stark - American devil

Medan första boken hade aningens många trådar i luften var den här precis perfekt avvägd. Det jag nu istället vill klaga på är att mördarens motiv och det psykologiska problematiserandet blev lite väl mycket och lite väl pladdrigt mot slutet. Nästan hela boken hålls det på en bra nivå, men just mot slutet, för mycket. Det kan ha att göra med att jag faktiskt förstår poängen första gången de förklarar den och att amerikansk kultur gärna repeterar ett par gånger ”for good measure”. Det kan också ha att göra med att författaren ville poängtera sin distans till det fasansfulla han hittat på, för att inte blandas samman med de här vidriga åsikterna. Kanske spelar de båda in.

”Stämningen är konstigt stillastående, frusen i ögonblick. Det känns som att karaktärerna rör sig obönhörligt och förutsagt, som att det inte finns några alternativ. Ingen öppning lämnas, inget onödigt beskrivs. Det är gott om detaljer, men inga onödiga detaljer, inga irrelevanta ord. Det gillar jag.”
Ur recensionen Amerikansk svulstig seriemördardeckare

Precis som då känner jag nu. Och precis som då är det viktigaste att Oliver Starks böcker känns nya. Seriemördargrejen är gjord, polisen som dras allt längre in är gjord. Men Stark gör det till sitt eget. Han tråkar inte ut mig och gör mig inte besviken. Det här är en författare jag absolut ska fortsätta följa.

Det här var, återigen: saftigt, svulstigt, blodigt, kladdigt och helt underbar läsning.

Tidigare om Oliver Stark:

Amerikansk svulstig seriemördardeckare – American Devil av Oliver Stark

Jack Reacher på film?!

Dagens upptäckt är att det spelas in en film om Jack Reacher, romankaraktären i Lee Childs böcker. Den sägs komma 8 februari 2013. Man börjar dock inte alls från början, utan filmatiserar One shot, den nionde Reacher-boken. Fråga mig inte varför.

Imdb uppdaterar sin info om filmen här.

”A homicide investigator digs deeper into a case involving a trained military sniper who shot five random victims.”

Vem är Jack Reacher? Till att börja med är han huvudpersonen i Lee Childs deckare.

Dessutom:

• Född 1960
• Fd. militärpolis i armén (13 år)
• Väldigt reslig, 196 cm
• Väger 100–115 kg
• Blå ögon, blont hår
• Lugn, tålamodig, analytisk
• Fantastisk street fighter
• Duktig prickskytt
• Vet vad klockan är i huvudet
• Har inte
  • mobiltelefon
  • epost
  • address
  • kläder (han har dem på sig, men han slänger dem och köper nya istället för att tvätta)
• Har inget hem, utan reser omkring dit vinden blåser
• Dras alltid in i något lokalt bus och styr upp situationen

Okej, betänk listan och hör här: Man väljer Tom Cruise att spela Reacher.

”The bad news (perhaps): Jack Reacher, written as a six and a half-foot, sandy-haired slab of a man, will definitely be played by Tom Cruise.”
- Slashfilm.com

Eeeh? Neeej.

1. Jag hatar Tom Cruise.
2. Reacher är verkligen inte ens lik honom, vare sig utseende, stil, utstrålning etc.
3. TOM CRUISE?!

För min del hade de hellre fått ta Hugh Jackman, Sean Bean (han skulle få leva!) Bruce Willis, Mickey Rourke, Russel Crowe eller till och med fucking Brad Pitt än Tom. Gah! Så besviken. Vill inte ens se filmer med Cruise. Eller varför inte ta någon ny? Hitta en lagom gammal, reslig kille? Låt honom kuta runt och byta kläder och skjuta folk på film. Ja, eller använd Dolph Lundgren. I would not object. Damian Lewis kanske? Rödhårig, why not.

Regissör är Christopher McQuarrie, som även gjorde Valkyrie, där han också använde Cruise. Kanske en typisk regissör-skådis-romans som ingen har hjärta att bryta? Hatar när det händer. Dock ska vi komma ihåg att McQuarrie skrev manus till The usual suspects. Han ska inte undervärderas, för all del.

Ni kan själva bedöma här om Tom Cruise förtjänar äran. Lite småbra argumenterar han nog, men det gör honom inte till en bättre skådis. Hrrrr. Ryser bara jag tänker på honom.

Och här har ni blandade artiklar om filmen.

Jag kan inte låta bli att undra om inte filmmakarna och Lee Child själv missbedömer läsarna av Reacher-serien. Vill vi verkligen ha Tom Cruise? För all del verkar han populär nog med sina Mission impossiblefilmer och diverse förstörande av sf-klassiker, men vill vi verkligen, om vi får välja fritt, ha honom?? Jag tror inte det.

Personligen känner jag att den initiala glädjen nu bytts ut i förtvivlan, men det är ju jag det. Vad säger ni, Reacherfans? Gillar vi det här?

Tidigare om Lee Child:

• Hårda skallar i mellanvärstern – Worth dying for (Reacher #15) av Lee Child

Hårda skallar i mellanvärstern

I deckarvärlden finns det en uppsjö av karikatyrer på redan skrivna böcker. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.

Nu låter det förstås lite fånigt, och lite fånigt är det när man tänker efter, men det är väldigt bra böcker och man vet att man får vad man vill ha.

”Enough… if that person lived in the civilized world, the world of movies and television and fair play and decent restraint. But Reacher didn’t live there. He lived in a world where you don’t start fights but you sure as hell finish them, and you don’t lose them either…”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 53

Worth dying for är den femtonde (!) boken om Jack Reacher. Den senaste boken, 61 hours var den första av en hel rad böcker som faktiskt inte var riktigt lika bra. Bra, men inte i toppklass. I och med Worth dying for är Lee Child tillbaka på banan igen. Det här är Jack Reacher-action precis som vi lärt oss ta för givet.

Jack Reacher är som sagt hårdast av de hårda. Han vet precis hur skurkarna tänker och han vet var han ska leta efter dem. Under seriens gång får man även veta mer och mer om Reachers förflutna samtidigt som han sällan uppnår några större förändringar i sitt leverne trots att åren måste gå. Han har fått nog av samhället, samtidigt som han upprätthåller sin egen speciella känsla för rättvisa. Militären lärde honom hur man löser brott och hur man dödar människor. Det drar Reacher nytta av.

”Pop quiz guys. You spent four years in college learning how to play a game. I spent thirteen years in the army learning how to kill people. So how scared am I?”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 50

Worth dying for av Lee Child

Jag har fortfarande inte riktigt förstått vilka som är målgruppen för Jack Reacher-böckerna. Reacher är ju en riktig hunk så klart, men å andra sidan handlar böckerna mest om vapen, våld och klur. Min man (ingen idog läsare) hävdar att det är böcker för kvinnor som vill dregla över heta, maffiga hunkar. Kanske är det sant, men jag tvekar. Är Reacherserien bisarr machoharlequin? Eller är det råbarkat våld för vem som helst?

I Worth dying for har Reacher inte kommit särskilt långt sedan vi träffade honom i 61 hours. Han är i Nebraskas öde, flacka landskap och han blir inblandad i en lokal grannfejd mellan en familj och hela grannskapet. Eller fejd och fejd. Den enstaka familjen har skaffat sig ett ekonomiskt övertag och tvingar övriga till underkastelse. Reacher gillar inte sånt. Han bestämmer sig för att luska runt lite och sätta några personer på plats.

”I saw his picture. He doesn’t look like much to me. I bet his dog’s a poodle.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 26

Under tiden Reacher luskar dyker det upp mystiska hejdukar för att stoppa honom och han inser att någon verkligen inte vill att han lägger sig i. Några hejdukar är lokala förmågor, men sedan dyker det upp ytterligare huliganer från Las Vegas och det visar sig att den lokala maktfamiljen har en del skumma affärer för sig.

”‘The question is, how do you like it?’ Reacher hit him, a straight right to the nose, a big vicious blow, his knuckles driving through cartilage and bone and crushing it all flat.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 35

Worth dying for var väldigt spännande och rolig och Reacheraktigt rakt igenom. Lite av en hyllning till hela serien. Som att Lee Child antingen gör sig klar för slutstriden, eller som att han hittat tillbaka till Reachers kärna. Båda möjligheterna känns troliga. Ibland undrar jag när Reacher ska hitta ”hem” eller i alla fall ro. Någonstans är det ju inte helt friskt att alltid hamna i trubbel.

”Bad plain. But he could fight it. He could fight anything. He had been fighting since he was five years old. If there was nothing to fight, he would fight himself. Not that there had ever been a shortage of targets.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 280

Börja gärna läsa om Reacher, ni som inte gjort det redan. De flesta böckerna finns redan på svenska, annars är originalengelskan riktigt mysig. För mig ska det iaf inte få dröja lika länge igen tills jag läser den sextonde boken, The affair.

Tidigare om Lee Child:

• Serier, som i flera böcker om samma sak
• Veckans läsning

Veckans läsning 35, v43

Då var det dags att sammanfatta ett par veckor igen.

Allt som allt har det varit en underbar lästid på sistone, trots att jag jobbat löjligt mycket. Det är som att jag kanske inte gjort annat än att jobba och läsa och sova.

Jag har iaf på lite tveksamma grunder lärt mig att välja bok med flödesschema. Jag har även gett bort en award till mina älsklingar.

Jag har läst och älskat del två i A song of ice and fire av George RR Martin, nämligen A clash of kings (Game of thrones… ni vet). Den var minst lika makalöst jättebäst som första boken och jag har nu haft Georgeförbud ett tag sedan dess för att dra ut på den underbara serien ett tag och läsa lite annat så ni inte får en fantasyöverdos.

Jag har även lyxat och vältrat mig med min Moleskine Book journal, som är min nya kärlek näst intill bloggen och alla ni andra underbara bokbloggare. Läsande som livsstil, kan man kalla det.

Jag har även läst ännu en  Mo Hayder, Skin, den fjärde boken om den skamfilade hjälten Jack Caffery och hans nya sidekick Flea. Den fick mig att ta en paus från Caffery ett tag till. Ska dock läsa Hayders fristående böcker ett tag.

Veckan som följer väntar ännu mer jobb och jobb och jobb, men ni kommer ändå att få smaka på recensioner av Babel-17 av Samuel R Delany, The reapers are the angels av Alden Bell och Pandemic av Daniel Kalla. Vänta och längta!

Nästa helg är det dessutom fantasydag i Uppsala, som jag ska bevista när jag ändå jobbar helg.

• Ett tamt och flyktigt våp ryter ifrån (Skin (Caffery #4) av Mo Hayder
• Moleskine Book journal
• Sagan om is och eld fortsätter (A clash of kings (A song of ice and fire #2) av George RR Martin
• En award till mina älsklingar
• Att välja bok med flödesschema

Ett tamt och flyktigt våp ryter ifrån

I den fjärde boken om Mo Hayders något skamfilade hjälte Jack Caffery får vi åter möta hans nya sidekick Flea.

De första två böckerna i Caffery-serien, Birdman och The treatment kom ut 2000 och 2001. Sedan tröttnade Hayder på Caffery och skrev några fristående böcker innan hon återkom, sju år senare (2008), med Ritual.

Hayder må ha tröttnat på Caffery och hans sviniga stil. Men det gjorde inte jag. Jag ville veta hur det gick för honom, om han lyckades växa upp. För mer info om Jack Cafferys sviniga stil och uppväxtproblem, läs gärna de tidigare recensionerna (länkar finns längst ner).

Enligt Hayder själv hade hon inte tänkt skriva mer om Caffery när hon började på Ritual, som egentligen bara skulle handla om Flea. Men så kom Caffery och envisades. Liksom Hayder gav Caffery en andra chans ger jag nu henne en andra chans att visa mig att även Flea kan ge mig någonting i läsväg.

I den tredje boken, Ritual, tog Jack ett par steg tillbaka från handlingen. Flea är numera huvudperson. Hon är briljant, men blyg och lyckas aldrig riktigt tro på sig själv. Hon arbetar som dykare för polisen och hämtar kroppar som hamnat i vatten och kroppar utanför vattnet, som ingen annan vill ta i. Egentligen vill hon dock bli kriminalpolis, men hon håller sig själv tillbaka.

Mo Hayder

Självklart möts Caffery och Flea under handlingens gång och självklart händer det saker mellan deras olika och ändå så lika personligheter. Caffery har beslutat sig för att förändra sitt liv, men han är vilsen och söker sig till allt varmt kött han kan hitta. Just därför vågar han inte se Flea. Hon är för verklig och han klarar inte av att möta en riktig människa (du sökte en kvinna, du fann en själ…).

Jag hade svårt för Ritual och var inte helt förtjust i den svaga och flyktiga Flea. Jag irriterar mig på hennes tvekan och hennes manier. Samtidigt är det förmodligen precis vad Caffery behöver.

Därför gav jag Hayder en andra chans och läste Skin, där jag hoppades få veta vad som händer mellan Flea och Caffery. Tyvärr hände det väl ingenting så där jättesnabbt, som jag hade hoppats. Istället börjar Skin precis där Ritual slutade. Flea är lika tråkig och svag. Caffery lika hopplös. Till och med kriminalfallet är i huvudsak detsamma, det om afrikansk trolldom och småvättar som jag inte tyckte om ens i förra boken.

Jag kan inte låta bli att tycka att Hayder gjort ett misstag. Hon behåller Caffery för läsarnas skull, men tvingar oss ändå att läsa om den diametralt annorlunda Flea. Hon gör nu dessutom misstaget att skriva om samma kriminalfall i två böcker, så om man inte tyckte om det från början måste man alltså genomlida ännu en bok om det förbannade vättelandet.

I slutet glänser dock Hayder till lite igen och handlingen vrider sig runt sig själv på ett väldigt spännande vis. Men även när det är som mest spännande kan jag inte låta bli att bli lycklig varje gång ett kapitel handlar om Caffery och lite besviken när det handlar om Flea. Hon lyckas aldrig få grepp om  mig och det beror nog enbart på hennes värdelösa personlighet. Varför, varför, varför har Hayder valt att skriva om den här tråkiga, svaga människan?

Så slutligen då:

• Jag har svårt att acceptera att Mo Hayder inte tycker om Caffery längre. Och jag har svårt att köpa den mesiga fjantiga tönten Flea som ersatt honom som nummer ett.
• Det är också svårt att orka läsa när andra boken om Flea fortfarande handlar om den satans jävla tråkiga Tokoloshen. JÄTTETRÅKIGT. Jävla Hayder.
• Jag vill ha tillbaka min Mo Hayder som skriver om riktigt hemska brott och ogemytliga poliser som ändå kan vara snygga och ogubbiga.
• Jag är BE-SVI-KEN.

Men vi kan sluta i en god ton ändå genom att nämna ett roligt citat jag fastnade för:

”[He] comes back and drops loads of tablets into her hand.

‘So many?’

‘They’re homeopathic.’

Homeopathic. She’s heard of that.”

Ur Skin av Mo Hayder, s 362

Det fina med citatet är så klart dels den lättvindiga finten om tabletterna, men dels också det hysteriskt roliga i att just homeopatika skulle vara så ofarligt. Jag skrattar åt homeopater nästan varje dag. Visst är riktigt homeopatisk medicin ofarlig, den är ju helt verkningslös. Vad vet hon om att det faktiskt är homeopatika? Och vad säger att inte homeopater ibland tillsätter något verkningsfullt till det utspädda (det händer faktiskt att även verksamma ämnen säljs som homeopatika, helt felaktigt). Ja, det här kan jag nog skriva ett helt eget inlägg om.

Tills dess… förmodligen inte sista/senaste boken om Caffery, Gone, ännu på ett långt tag.

Tidigare om Mo Hayder:

• Hayder ger Caffery en andra chans (Ritual, Jack Caffery #3 av Mo Hayder)
• Svinpolisen bryter alla regler (The treatment, Jack Caffery #2 av Mo Hayder)
• Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling (Birdman, Jack Caffery #1 av Mo Hayder)
• Seriemördarsommar
• Seriemördarsommar med Mo fucking Hayder

Veckans läsning 34, v40

Senaste veckans läsning var v 26. Sedan blev det sommar och semester och sedan blev det en sjuk och samtidigt upptagen höst. Först nu har jag alltså återhämtat mig.

Det blir lite konstigt att köra med läsrapport när det handlar om 14 veckor, men sånt bryr vi oss inte om här på bloggen. Vi rapporterar när det passar och så må det vara.

Först och främst kan vi nämna Seriemördarsommaren, som föll väldigt väl ut.

Sedan gjordes mastodontuppläggen om pesten, inspirerade av A journal of the plague year av Daniel Defoe. Pestdagboken och Pestilens

Jag åkte även bokbuss till bokmässan, vilket var en upplevelse jag rekommenderar alla. Jag hade även fixat snygga visitkort till mässan, som iaf jag tycker är riktigt snygga.

Sist jag veckouppdaterade så lovade jag faktiskt Höstfantasy i och med att jag redan då fnulade på A song of ice and fire. Det får väl ses som uppfyllt nu eftersom jag läste A game of thrones och älskade den.

Lagom till Nobelpriset i litteratur delade SF-bokhandelns blogg ut Nåbelpris. Därmed startades en liten kampanj för att se till att priset gick till rätt person, vilket vi faktiskt lyckades med. Vi tar så klart på oss den framgången även om vi förstår att några av de röstande kanske röstade på helt eget bevåg.

Slutligen, så här precis innan vi avrundade veckan gästades bloggen av Swedish zombie, som gästrecenserade Vargsläkte av Caroline L Jensen. Det var väldigt roligt och den första gästen här på bloggen.

Nu har jag såklart missat massor av roliga saker som hände, men det har ni såklart läst själva, eller kan backtracka när ni har tid över. ;)

Sammanfattningsvis har jag läst långsamt som vanligt. Det är ni nog vana vid. Folk brukar prata om 40 böcker i månaden. Här snackar vi ett femtontal böcker på tre månader. För er som inte heller läser racerfort kan det ju vara en tröst.

Samlade recensioner sedan förra veckans läsning (#33):

1. Vargsläkte av Caroline L Jensen – gästbloggning av Swedish zombie
2. A game of thrones (A song of ice and fire #1) av George RR Martin
3. Infection av Craig DiLouie
4. Samlade svenska kulter av Anders Fager
5. A journal of the plague year av Daniel Defoe
• Pestdagboken
• Pestilens
6. Barn 44 av Tom Rob Smith
7. Dark places av Gillian Flynn
8. Dark blood (Logan McRae #6) av Stuart MacBride
9. Blind eye (Logan McRae #5) av Stuart MacBride
10. On the third day av Rhys Thomas
11. Wolfsangel av  MD Lachlan
12. Sharp objects av Gillian Flynn
13. Ritual (Jack Caffery #3) av Mo Hayder
14. Flesh house (Logan McRae #4) av Stuart MacBride
15. The treatment (Jack Caffery #2) av Mo Hayder

Presentkortsböcker

Presentkortsböcker från English Bookshop

Nu har ni lärt er att man skänker bokpresenter till Feuerzeug på bemärkelsedagen, som i det här fallet var en licentiatexamen i fysiologi, vilket är ett slags milstolpe i mitt liv. Därför upprepar jag det varje dag i veckan den här veckan. Så ni verkligen hör det. EXAMEN! LIC! Whoho.

Andra anhalten efter presentkort i present blev English Bookshop. Lite tyvärr har de ju rimligtvis inte samma utbud av SF och fantasy i Gamla stan som i Uppsala, men det gick fint ändå.

Där införskaffades glatt tre böcker typ från läslistan:

• Smokin’ seventeen av Janet Evanovich
• The field of blood av Denise Mina
• Still midnight av Denise Mina

Den första behöver knappt förklaras. Jag har inte läst Evanovich på ett tag, men jag älskar henne och det är ren feelgood att avnjuta. Äger samtliga, så givetvis även denna. Har nu tre stycken att ta igen.

Denise Mina har jag blivit rekommenderad. Dessa två är båda startböcker i två av hennes serier. Har alltså inte köpt hela serien på en gång, för en gångs skull. Vågar jag hoppas på en Mo Hayder-upplevelse?

Nu följer inte fler presentuppdateringar, så nu kan ni andas ut. Men lycklig är jag (och väldigt skrytsam).