Kategoriarkiv: Deckare

Ett tamt och flyktigt våp ryter ifrån

I den fjärde boken om Mo Hayders något skamfilade hjälte Jack Caffery får vi åter möta hans nya sidekick Flea.

De första två böckerna i Caffery-serien, Birdman och The treatment kom ut 2000 och 2001. Sedan tröttnade Hayder på Caffery och skrev några fristående böcker innan hon återkom, sju år senare (2008), med Ritual.

Hayder må ha tröttnat på Caffery och hans sviniga stil. Men det gjorde inte jag. Jag ville veta hur det gick för honom, om han lyckades växa upp. För mer info om Jack Cafferys sviniga stil och uppväxtproblem, läs gärna de tidigare recensionerna (länkar finns längst ner).

Enligt Hayder själv hade hon inte tänkt skriva mer om Caffery när hon började på Ritual, som egentligen bara skulle handla om Flea. Men så kom Caffery och envisades. Liksom Hayder gav Caffery en andra chans ger jag nu henne en andra chans att visa mig att även Flea kan ge mig någonting i läsväg.

I den tredje boken, Ritual, tog Jack ett par steg tillbaka från handlingen. Flea är numera huvudperson. Hon är briljant, men blyg och lyckas aldrig riktigt tro på sig själv. Hon arbetar som dykare för polisen och hämtar kroppar som hamnat i vatten och kroppar utanför vattnet, som ingen annan vill ta i. Egentligen vill hon dock bli kriminalpolis, men hon håller sig själv tillbaka.

Mo Hayder

Mo Hayder

Självklart möts Caffery och Flea under handlingens gång och självklart händer det saker mellan deras olika och ändå så lika personligheter. Caffery har beslutat sig för att förändra sitt liv, men han är vilsen och söker sig till allt varmt kött han kan hitta. Just därför vågar han inte se Flea. Hon är för verklig och han klarar inte av att möta en riktig människa (du sökte en kvinna, du fann en själ…).

Jag hade svårt för Ritual och var inte helt förtjust i den svaga och flyktiga Flea. Jag irriterar mig på hennes tvekan och hennes manier. Samtidigt är det förmodligen precis vad Caffery behöver.

Därför gav jag Hayder en andra chans och läste Skin, där jag hoppades få veta vad som händer mellan Flea och Caffery. Tyvärr hände det väl ingenting så där jättesnabbt, som jag hade hoppats. Istället börjar Skin precis där Ritual slutade. Flea är lika tråkig och svag. Caffery lika hopplös. Till och med kriminalfallet är i huvudsak detsamma, det om afrikansk trolldom och småvättar som jag inte tyckte om ens i förra boken.

Jag kan inte låta bli att tycka att Hayder gjort ett misstag. Hon behåller Caffery för läsarnas skull, men tvingar oss ändå att läsa om den diametralt annorlunda Flea. Hon gör nu dessutom misstaget att skriva om samma kriminalfall i två böcker, så om man inte tyckte om det från början måste man alltså genomlida ännu en bok om det förbannade vättelandet.

I slutet glänser dock Hayder till lite igen och handlingen vrider sig runt sig själv på ett väldigt spännande vis. Men även när det är som mest spännande kan jag inte låta bli att bli lycklig varje gång ett kapitel handlar om Caffery och lite besviken när det handlar om Flea. Hon lyckas aldrig få grepp om  mig och det beror nog enbart på hennes värdelösa personlighet. Varför, varför, varför har Hayder valt att skriva om den här tråkiga, svaga människan?

Så slutligen då:

  • Jag har svårt att acceptera att Mo Hayder inte tycker om Caffery längre. Och jag har svårt att köpa den mesiga fjantiga tönten Flea som ersatt honom som nummer ett.
  • Det är också svårt att orka läsa när andra boken om Flea fortfarande handlar om den satans jävla tråkiga Tokoloshen. JÄTTETRÅKIGT. Jävla Hayder.
  • Jag vill ha tillbaka min Mo Hayder som skriver om riktigt hemska brott och ogemytliga poliser som ändå kan vara snygga och ogubbiga.
  • Jag är BE-SVI-KEN.
Men vi kan sluta i en god ton ändå genom att nämna ett roligt citat jag fastnade för:
”[He] comes back and drops loads of tablets into her hand.
‘So many?’
‘They’re homeopathic.’
Homeopathic. She’s heard of that.”
Ur Skin av Mo Hayder, s 362

Det fina med citatet är så klart dels den lättvindiga finten om tabletterna, men dels också det hysteriskt roliga i att just homeopatika skulle vara så ofarligt. Jag skrattar åt homeopater nästan varje dag. Visst är riktigt homeopatisk medicin ofarlig, den är ju helt verkningslös. Vad vet hon om att det faktiskt är homeopatika? Och vad säger att inte homeopater ibland tillsätter något verkningsfullt till det utspädda (det händer faktiskt att även verksamma ämnen säljs som homeopatika, helt felaktigt). Ja, det här kan jag nog skriva ett helt eget inlägg om.

Tills dess… förmodligen inte sista/senaste boken om Caffery, Gone, ännu på ett långt tag.

Tidigare om Mo Hayder:


Veckans läsning 34, v40

Senaste veckans läsning var v 26. Sedan blev det sommar och semester och sedan blev det en sjuk och samtidigt upptagen höst. Först nu har jag alltså återhämtat mig.

Det blir lite konstigt att köra med läsrapport när det handlar om 14 veckor, men sånt bryr vi oss inte om här på bloggen. Vi rapporterar när det passar och så må det vara.

Först och främst kan vi nämna Seriemördarsommaren, som föll väldigt väl ut.

Sedan gjordes mastodontuppläggen om pesten, inspirerade av A journal of the plague year av Daniel Defoe. Pestdagboken och Pestilens

Jag åkte även bokbuss till bokmässan, vilket var en upplevelse jag rekommenderar alla. Jag hade även fixat snygga visitkort till mässan, som iaf jag tycker är riktigt snygga.

Sist jag veckouppdaterade så lovade jag faktiskt Höstfantasy i och med att jag redan då fnulade på A song of ice and fire. Det får väl ses som uppfyllt nu eftersom jag läste A game of thrones och älskade den.

Lagom till Nobelpriset i litteratur delade SF-bokhandelns blogg ut Nåbelpris. Därmed startades en liten kampanj för att se till att priset gick till rätt person, vilket vi faktiskt lyckades med. Vi tar så klart på oss den framgången även om vi förstår att några av de röstande kanske röstade på helt eget bevåg.

Slutligen, så här precis innan vi avrundade veckan gästades bloggen av Swedish zombie, som gästrecenserade Vargsläkte av Caroline L Jensen. Det var väldigt roligt och den första gästen här på bloggen.

Nu har jag såklart missat massor av roliga saker som hände, men det har ni såklart läst själva, eller kan backtracka när ni har tid över. ;)

Sammanfattningsvis har jag läst långsamt som vanligt. Det är ni nog vana vid. Folk brukar prata om 40 böcker i månaden. Här snackar vi ett femtontal böcker på tre månader. För er som inte heller läser racerfort kan det ju vara en tröst.

Samlade recensioner sedan förra veckans läsning (#33):

  1. Vargsläkte av Caroline L Jensen – gästbloggning av Swedish zombie
  2. A game of thrones (A song of ice and fire #1) av George RR Martin
  3. Infection av Craig DiLouie
  4. Samlade svenska kulter av Anders Fager
  5. A journal of the plague year av Daniel Defoe
  6. Barn 44 av Tom Rob Smith
  7. Dark places av Gillian Flynn
  8. Dark blood (Logan McRae #6) av Stuart MacBride
  9. Blind eye (Logan McRae #5) av Stuart MacBride
  10. On the third day av Rhys Thomas
  11. Wolfsangel av  MD Lachlan
  12. Sharp objects av Gillian Flynn
  13. Ritual (Jack Caffery #3) av Mo Hayder
  14. Flesh house (Logan McRae #4) av Stuart MacBride
  15. The treatment (Jack Caffery #2) av Mo Hayder

Presentkortsböcker

Presentkortsböcker från English Bookshop

Presentkortsböcker från English Bookshop

Nu har ni lärt er att man skänker bokpresenter till Feuerzeug på bemärkelsedagen, som i det här fallet var en licentiatexamen i fysiologi, vilket är ett slags milstolpe i mitt liv. Därför upprepar jag det varje dag i veckan den här veckan. Så ni verkligen hör det. EXAMEN! LIC! Whoho.

Andra anhalten efter presentkort i present blev English Bookshop. Lite tyvärr har de ju rimligtvis inte samma utbud av SF och fantasy i Gamla stan som i Uppsala, men det gick fint ändå.

Där införskaffades glatt tre böcker typ från läslistan:

Den första behöver knappt förklaras. Jag har inte läst Evanovich på ett tag, men jag älskar henne och det är ren feelgood att avnjuta. Äger samtliga, så givetvis även denna. Har nu tre stycken att ta igen.

Denise Mina har jag blivit rekommenderad. Dessa två är båda startböcker i två av hennes serier. Har alltså inte köpt hela serien på en gång, för en gångs skull. Vågar jag hoppas på en Mo Hayder-upplevelse?

Nu följer inte fler presentuppdateringar, så nu kan ni andas ut. Men lycklig är jag (och väldigt skrytsam).


Seriemördarsommaren 2011

Reglerna var enkla och uppdraget ett stort nöje. Jag ber att få presentera Seriemördarsommaren 2011 och i och med denna sammanfattning även Återkomsten till Verkligheten.

Den 22 juni 2011 kände jag att det var nog med genrehoppande. Här skulle bli Seriemördarsommar!

”I och med denna makalösa deckarkavalkad och det tillsammans med de böcker jag redan hade hemma så får det nog vara slut med genrehoppandet ett tag framöver. I sommar blir det seriemördarsommar på riktigt. Blod, mord och ond bråd död. Och massor av den. I höst när det vanligtvis är dags för totalt jävla mörker, så kommer jag vara less på dem och kanske till och med på humör för lite temysig Anna Gavalda. Vad sägs? – 22 juni 2011

Jag lägger en brasklapp bara för lite varulvsvikingar och annat gottigt. Men så länge folk dör är det fair game, right? Vi säger så.”

Planen var att läsa massor av deckare, blod, mord och ond bråd död. Jag gjorde en lista över möjliga böcker och en lista över färdiglästa och recenserade böcker. I slutändan blev det tolv Seriemördarböcker (folk dör iaf), ett fullt godkänt resultat tycker jag. Eller vad tusan, jag är jättenöjd både med omfattningen, böckerna och läsningen i stort.

Seriemördarsommaren:

  1. The night season (Gretchen Lowell #4) av Chelsea Cain
  2. Birdman (Jack Caffery #1) av Mo Hayder
  3. The treatment (Jack Caffery #2) av Mo Hayder
  4. Flesh house (Logan McRae #4) av Stuart MacBride
  5. Ritual (Jack Caffery #3) av Mo Hayder
  6. Sharp objects av Gillian Flynn
  7. Wolfsangel av  MD Lachlan
  8. On the third day av Rhys Thomas
  9. Blind eye (Logan McRae #5) av Stuart MacBride
  10. Dark blood (Logan McRae #6) av Stuart MacBride
  11. Dark places av Gillian Flynn
  12. Barn 44 av Tom Rob Smith

Vad var bäst? 

Det är ovanligt svårt att utse någon bästa. Jag har ju mest läst Hayder och MacBride. Stuart MacBride är ju min älskling, men Hayder var å andra sidan en fantastisk ny bekantskap. Dessutom läste jag Rhys Thomas makalösa beskrivning av hur en smittande depression sprider sig genom England, som var fruktansvärt bra och kanske så bra att den lyckas sticka ut bland alla dessa favoriter.

Vad var jobbigast?

Jobbigast att läsa var Wolfsangel, som inte alls var den bloddrypande varulvsvikingasaga jag längtade efter. Det var också jobbigt att se MacBrides Logan McRae-serie och Hayders Caffery-serie krympa ihop till intet medan jag läste. Å andra sidan oerhört skönt att frossa i dem.

Jobbigast på riktigt var Barn 44, som även om den är ren fiktion, utspelar sig i ett samhälle som var allt för verkligt. Bra bok kombinerat med viktigt innehåll.

Vad är du mest nöjd med?

Frosseriet. Det var underbart att bestämma att jag fick och skulle läsa massor av ond bråd morddöd. Vanligtvis försöker jag blanda genrer och författare och hålla vid liv längtan efter författare så att jag inte tröttnar. Men nu kände jag mig dels ändå svulten på detta svettiga satansmörker och dels väldigt sugen på att hetsläsa hela sommaren. Riktigt så blev det inte. Som tur är gjorde jag massor av andra saker än att läsa dygnet runt i flera veckor, men jag är ändå väldigt nöjd och väldigt.. nej lagom mätt. Jag kan nog läsa lite mer deckare i höst, faktiskt.

Kort sammanfattning av varje bok:

The night season (Gretchen Lowell #4) av Chelsea Cain

Den senaste boken om Chelsea Cains polis Archie, med den alltid närvarande bakgrundsgestalte och seriemördaren Gretchen. Tyvärr inte alls i klass med de tidigare böckerna vad gäller skräckfaktor och splatternivå.

Mo Hayder

Mo Hayder

Birdman (Jack Caffery #1) 
The treatment (Jack Caffery #2) 
Ritual (Jack Caffery #3) av Mo Hayder

Jag hade längtat efter att börja läsa Hayder. Birdman var verkligen allt jag kunnat föreställa mig och The treatment fördjupade den känslan. Caffery är svinig och otrevlig och behöver växa upp, men han blev ändå någon jag ville följa och någon jag ville väl även om han var lite mycket ibland. Tyvärr fick Hayder nog av Caffery och i den tredje boken Ritual har det gått flera år sedan hon tog i karln sist. Det gör Ritual till en lite udda bok i serien, men jag har visst hopp om att Caffery är tillbaka på banan i gen i fjärde boken.

Sharp objects av Gillian Flynn

Hur många är vi inte som väntat och längtat efter att sätta tänderna i Gillian Flynn, den Älskade, den Hyllade. Precis så bra var hon nog också. Debutroman, visst, men fantastisk. Jag kunde inte riktigt längta mycket nog efter hennes andra bok Dark places, som även den tar oss till Seriemördarlandet, den amerikanska mellanvästern.

Dark places av Gillian Flynn

Andra boken av misärmästarinnan. Vi är som sagt tillbaka i Seriemördarlandet, den amerikanska mellanvästern, nu i Kansas. Vi följer Libby, nu trettio år gammal, men vi sju års ålder ensam överlevande när hennes bror Ben dödade hela hennes familj. Men var det verkligen vad som hände? Libby vågar inte lita på sina egna minnen och inte heller på sin egen bror. Hon får oväntad hjälp från ett nätverk mordfans, suspekta typer vars favoritämne i världen är detaljerna kring hur Libbys familj mördades.

Flynn har skalat bort allt onödigt och skapat en roman som knäcker ben i permafrost.

Wolfsangel av  MD Lachlan

Om varulvar egentligen var vikingar som drabbats av förbannelser som kastats på dem av asagudarna… Ja och så lite fri tolkning på det.

För mig var det blaj och bläk, men jag misstänker att det finns en publik där ute för Wolfsangel och liksom jag lockades av beskrivningen från början är jag redan lockad att läsa uppföljaren Fenris. Trots allt.

On the third day av Rhys Thomas

En smittande depression drabbar England och hela världen. Människor stannar upp, slagna av plötsligt missmod och går sedan inte att nå genom sitt mörker förrän de dör tre dagar senare. Mot slutet reagerar vissa med våld och slår vilt omkring sig mot dem de älskar mest. Den här boken är lika skrämmande som makalös och vacker. Förmodligen skräms många av apokalyps/virus-faktorn, men den är så oviktig i sammanhanget. On the third day är gripande så där så att man minns den länge efteråt.

Flesh house (Logan McRae #4)
Blind eye (Logan McRae #5)
Dark blood (Logan McRae #6) av Stuart MacBride

Jag hade börjat läsa MacBride innan Seriemördarsommar började. Han är en av mina favoriter, verkligen. Självklart skulle han ha en plats i temat. Logan MacRae är varm, äkta och mänsklig. Han är inte otrevlig som Caffery eller dryg eller kvinnoföraktande. MacBride lyckas skriva deckare som inte diskriminerar. Han kan skriva om ett lesbiskt par utan att det blir clownigt. Han kan till och med skriva hur andra kommenterar dem utan att det blir konstigt. Han kan dessutom lika lätt skriva om kannibaler som om BDSM-mördare och om galningar som skär ut människors ögon utan att någonsin verka utanför sitt expertområde. Hur fantastisk är han inte, MacBride?

För att slutgiltigt övertyga de inte redan invigda har han till och med lyckats skriva SF-deckare i och med den horribla och hysteriskt tokjättebästa Halfhead.

Barn 44 av Tom Rob Smith

Barn 44 av Tom Rob Smith

Barn 44 av Tom Rob Smith

I Stalins Ryssland gäller andra regler. Man utreder inte mord, för mord existerar inte. Man anger sina grannar av rädsla att själv bli misstänkt. För misstänks man så är man skyldig. Och är man skyldig så dör man, genom avrättning eller genom att sättas i straffarbete. Men först torteras man tills säkerhetspolisen är säkra på att man berättat allt och angett alla andra statsfiender man känner till. I hopp om att överleva eller kanske bara få slippa smärtan berättar alla, skyldiga som oskyldiga. På varje misstänkt person kan man få hundratals namn när var och en anger sina vänner.

Fruktansvärt stark berättelse om en ganska bortglömd del av världshistorien. Andra illdåd har fått första platsen, men här har vi ännu en medlem av toppmedaljerna i mänsklig grymhet.


Våldtäkter, pengar och korruption

Hurra! Det här är den tionde boken i min Seriemördarsommar! Jag tror det blir någon till, men nu närmar vi oss helt klart slutet.

Det gäller ännu en Stuart MacBride-roman, den sjätte i ordningen.

I Blind eye var det för ovanlighetens skull sommar och varmt. Det hade MacBride lovat Aberdeen Turism. Nu är vi dock tillbaka i bekant klimat, om inte värre. Det har gått en tid sedan Blind eye och det är vinter, med en storm på ingång.

Om den fjärde boken var bäst och Blind eye lika bra, så är Dark blood också lika bra. Äh, läs alla. Det är MacBride som är bra.

Ni kan nog Logan McRae vid det här laget. Han har fortfarande ett struligt privatliv med gotharen Samantha. Han kämpar med disciplinnämnden och sina överordnade. Han försöker överleva efter explosionstraumat och resten som hänt. I Blind eye träffade Logan botten. Han stod vid ett vägskäl där han kunde välja att deka ner sig totalt, ge upp, döva smärtan med alkohol och ge upp sin karriär och sitt liv. Eller att be om hjälp, rycka upp sig, arbeta igenom sina upplevelser och komma tillbaka till den briljanta utredare han är.

Vi kan väl gissa vad han valde (tur, annars orkar jag inte läsa), men det betyder inte att det är enkelt.

Inspektörstjänsten som blev ledig gick till någon annan. Ett år tidigare hade den varit Logans. Nu har han för många anmärkningar, för mycket bråk, för dålig stil. Istället för att låta det trycka ner honom börjar Logan kämpa emot. Inte minst för att få behålla Samantha. Hon är stark och ömtålig, hemlig och ändå rättfram. Jag hoppas verkligen att vi får lära känna henne bättre.

Samtidigt som Logan kämpar med sig själv tjatar Steel om att få hans sperma. Hon vill ha barn med sin fru Susan och alla andra möjligheter verkar omöjliga. Det är orättvist och förjävligt, men av någon orsak tycker Steel att Logan är bra genmaterial. Och kanske tycker Logan att det vore skönt att slippa pressen. Ett barn ”med” Steel och Susan skulle  betyda att han redan avklarat den biten.

I Dark blood börjar Logan hitta tillbaka till sin forna glans. Han ser ledtrådar andra missar, lägger ihop ett och ett och ser mönstret. Visst är han fortfarande ur form och vissa saker borde han verkligen inse tidigare, men han kommer ikapp och han ger inte upp. Äntligen börjar jag känna igen honom som den klumpiga och underbara, varma, äkta och briljanta skotten jag lärde mig älska från början.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Dark blood får Aberdeen en frigiven sexbrottsling på halsen. Han har valt att flytta hem till sin mormors hus i Aberdeen från Newcastle. Därför måste poliser och stödpersonal avsättas för att bevaka honom, se till att han följer de regler som är uppsatta för hans frigivning. Men de är kanske mest där för att skydda honom från allmänheten, som är allt annat än lyckliga över att numera dela stad med Knox, vars specialitet var att våldta och tortera äldre män.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

Samtidigt fortsätter gangstern Malk the Knife att etablera sig i Aberdeen. Och Aberdeens egna tunga brottslingar fortsätter skydda sina intressen. En av dem har dessutom börjat bli lite väl bra kompis med Logan. Var går gränsen mellan informationsutbyte och korruption?

I Knox kölvatten följer den buttra polisen Danby. Vad har han egentligen in Aberdeen att göra? Vad har han för intresse av Knox?

Dark blood är nog den mest invecklade av MacBrides deckare. Det kombinerat med den efterlängtade vändningen för Logan McRae gör den till en av de bästa böckerna i serien.

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit och det här är en av de bästa, en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Han tar deras ögon, men inte deras liv

Vi är framme vid den nionde boken i min Seriemördarsommar. Inte helt oväntat är vi tillbaka hos min älskling, Stuart MacBride. Jag hade aldrig tänkt läsa alla hans återstående böcker över sommaren, men så fort jag ska välja en ny och jag trots alls skapat ”Seriemördarsommar”, så kan jag inte låta bli.

Blind eye är den femte boken om Logan McRae. Jag har redan skrivit om första boken Cold granite (som var precis vad jag väntade mig efter den underbara sf-deckaren Halfhead), andra boken Dying light, tredje boken Broken skin och fjärde boken, Flesh house. Nivån är väldigt jämn, om än inte fullständigt. Flesh house kallade jag bäst hittills, men nu får den nog dela plats med Blind eye.

Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder har vi hans struliga privatliv och hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade.

I den tredje boken började Logan så smått få ordning på sitt privatliv, men i Flesh house rasar det fullständigt samman igen. I Blind eye hittar han ett nytt bottenrekord.

Logan är (vanligtvis) lika klumpig som underbar, varm, äkta och briljant. Han ser ledtrådar alla andra missat och verkar därför arbeta på intuition. När Logan är bra är han riktigt bra, men ofta har han istället helt fel och får ta en hel del utskällningar för de risker han tar och även utsätter andra för.

Det har som vanligt hänt saker sedan förra boken. Jackie är sedan länge glömd. Logan träffar numera en brottsplatsundersökare, tillika stationens enda gothare. Hon är yngre och oskyldigare än han förtjänar, men passar ändå perfekt in i den mall jag lärt mig är Logans preferens – starka kvinnor med för mycket humör. Frågan är om det alls går att försöka skapa ett förhållande när man mår som en gnu och beter sig som ett svin. Logan brukar vara sympatisk, men här har han verkligen börjat ta av de sista reserverna av sin medmänsklighet.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Blind eye kretsar handlingen kring samma sak som det Criminal minds-avsnitt jag råkade se när jag läste (S5E6). Enukleatorer.

”e·nu·cle·ate     To remove (a tumor or eye, for example) whole from an enveloping cover or sac.” (Från http://www.thefreedictionary.com/enucleate)

Hur skrämmande det än må låta så blir det ännu värre:

”Usually enucleators are males with a diagnosed mental disorder, lack social skills, disorganized, sloppy, repeat offenders. They don’t usually take the eyes. It’s usually not about the eyes, but about what the unsub sees in them (delusional!)” (Från Criminal Minds episode profiles, http://cmepisodes.blogspot.com/)

Stuart MacBride

Stuart MacBride

Det jag tyckte var så bra i Flesh house var det jag älskade från början i Halfhead, nämligen när MacBride lyckas får mig att rysa och äcklas och fascineras på samma gång. Det verkar som att det är här han hittar sin stil och sin känsla. Och sin excellens.

I Blind eye jagar mördaren polacker och tar deras ögon, men han tar inte deras liv. På sjukhuset fylls sängarna med till vansinnet torterade offer; blinda, arga och fruktansvärt rädda. Offren går inte att förhöra. De kan eller vill inte berätta någonting. Mördaren skrämmer dem effektivt till tysthet genom att visa hur långt han är beredd att gå.

För att ta fast mördaren verkar Logan behöva följa ledtrådarna ända till Polen, och gå lite längre än lagen tillåter. Frågan är om han hittar tillbaka till den rätta vägen sedan. Och i vilket skick kommer hans eget liv att vara när han offrat det för Aberdeen?

Jag lider svårt när Logan mår allt sämre. Jag avskyr egentligen böcker där huvudpersonen mår för dåligt, mår allt sämre och där han gör allt det man vet att man inte ska göra. Logan avskärmar sig, stöter bort sina kollegor och vänner med spydigheter, dricker för mycket, sover för lite. När han dessutom utsätts för traumatiserande händelser är det inte mycket som håller ihop hans beståndsdelar.

Ändå vågar jag behålla hoppet om att han sätter ihop sig själv till slut. Det här är ju deckaren som är varm. Det är ju Logan McRae, han klarar det. Han brukar inte vara sån här. Det är det jag håller fast vid och det jag tror på. Därför kan jag tolerera en bok i en serie där han bryter samman och beter sig patetiskt. Efter omständigheterna är det kanske till och med rimligt.

I Blind eye är det förresten sommar och varmt i Aberdeen. Det lovade Stuart MacBride den lokala Turismkommittén. Men han skriver också att det var väldigt smärtsamt att skriva om, så i nästa bok är vi tillbaka i det Aberdeen vi lärt oss känna igen, med gothväder.

Det här är ytterligare en älskling av Stuart MacBride, som vanligt en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Hayder ger Caffery en andra chans

Det här är den femte boken i min seriemördarsommar, Ritual av  Mo Hayder. De första två böckerna i Caffery-serien, Birdman och The treatment kom ut 2000 och 2001. Ritual kom först sju år senare, 2008. Förklaringen enligt Hayder är att hon tröttnade på Caffery och hans sviniga stil. Det har inte jag gjort. Jag vill veta hur det går för honom, om han lyckas växa upp. Läs gärna de tidigare recensionerna (länkar finns längst ner) för mer info om Jack Cafferys något kantiga personlighet.

När hon tröttnad på Caffery hittade Hayder på en annan karaktär, den tunna och flyktiga Flea, som är polisdykare och den som hämtar alla de lik som är lite extra vidriga, eller som hittas i vatten. Runt henne byggde Hayder historien och då, givetvis, kommer Caffery och tjatar och vill vara med. Hayder har ansträngt sig för att utesluta honom och till och med bytt ut London mot det lantligare Bristol. Caffery hittar henne ändå. Så hon fann sig i sin egen hjärnas trick och skrev in honom. Därför blir det här ändå den tredje boken om Jack och efter den får vi njuta av två till böcker (ännu så länge). Kanske bjöd han på blommor och choklad och lovade bättring för att få komma tillbaka. Det återstår att se.

I Ritual har Jack tagit ett steg tillbaka från handlingen. Han är där och aktiv, men det är Flea som är huvudperson. Hon är briljant, men blyg och lyckas aldrig riktigt tro på sig själv. Egentligen vill hon bli kriminalpolis och hon skulle passa väldigt bra som det, men vattnet håller henne fången, för bara under ytan känner hon sig fri.

För många år sedan dök Fleas föräldrar ner i det djupa kalla hål som kallas Bushmans Hole i Afrika. De kom aldrig upp igen. Hennes bror följde med dem ner, men kom upp traumatiserad för livet och syskonen klänger sig nu fast vid varandra utan att tala om det som hänt.

Vi möter inget lik i Ritual. Det Flea finner på flodbottnen är en hand, skild från kroppen medan personen fortfarande levde. Caffery är utredande polis och letar en man utan händer i denna främmande stad. För att lösa fallet måste han lära sig om Afrikansk trolldom och urgammal medicin. På sitt håll söker Flea efter samma svar, men på egna vägar och samtidigt tänker hon på det hon aldrig kan släppa – vad som hände med hennes föräldrar i djupet.

Mo Hayder

Mo Hayder

Självklart möts Caffery och Flea under handlingens gång och självklart händer det saker mellan deras olika och ändå så lika personligheter. Caffery har beslutat sig för att förändra sitt liv, men han är vilsen och söker sig till allt varmt kött han kan hitta. Just därför vågar han inte se Flea. Hon är för verklig och han klarar inte av att möta en riktig människa (du sökte en kvinna, du fann en själ…).

Hayder är fantastisk som vanligt och lyckas kliva bort från gamla invanda spår och återupptäcka Caffery samtidigt som hon vågar knuffa undan honom till andraplatsen.

Ett tag hade jag svårt för Ritual och jag är nog fortfarande inte helt förtjust i den svaga Flea. Jag irriterar mig på hennes tvekan och hennes manier. Å andra sidan är hon nog just vad Caffery behöver. Alltså väntar jag med spänning på att få veta vad som händer i den fjärde boken, Skin.

Tidigare om Mo Hayder:


Ser du skillnad på fläsk och människa?

Bland mina absoluta favoriter har Stuart MacBride en självklar plats. Jag har nu avslutat den fjärde boken om hans deckarpolis Logan McRae, tillika den fjärde boken i min seriemördarsommar. Det är den bästa boken hittills i serien. Första boken Cold granite var precis vad jag väntade mig efter den underbara Halfhead. Andra boken, Dying light därefter var inte riktigt lika bra. Den tredje boken Broken skin var fruktansvärt bra. Och nu alltså Flesh house, om en kannibalistisk mördare.

I tredje boken började polisen Logan McRae så smått få ordning på sitt privatliv, men i Flesh house rasar det fullständigt samman igen.

Logan är som vanligt underbar och varm och äkta och lika briljant som han är klumpig. Han går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett, men ofta har han istället helt fel och får ta en hel del utskällningar för de risker han tar och utsätter även andra för.

Det har hänt saker sedan Broken skin och Logan och Jackie har ett distansförhållande medan Jackie jobbar ett tag i en annan stad. Man får veta ovanligt lite om Logans tankar och känslor i Flesh house och hamnar medvetet utanför för att sedan långsamt tas in. Allt eftersom boken fortskrider får man fler och fler ledtrådar till varför Logan stängt av sitt inre och varför han inte vill svara när Jackie ringer.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Flesh house dyker en gammal bekant till de äldre av Aberdeens poliser upp. Han kallas Slaktaren eller The flesher och han kidnappar människor, dödar, styckar och äter upp dem. I offrens hus lämnar han ett stycke kött i frysen, människokött. Han ser även till att distribuera ut köttet bland fläsk och kalvkött från slakterierna. Snart förstår man att Aberdeens invånare kan ha mumsat på människor, vem vet hur länge. Paniken sprider sig och pressen är hög på poliserna att snabbt ta fast mördaren. Tyvärr är han lika svår att hitta nu som för tjugo år sedan.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

Flesh house är väldig lik Halfhead när MacBride lyckas får mig att rysa och äcklas och fascineras på samma gång. Nu har han hittat hem i sin stil och vågar ta ut svängarna. Det är en ganska lång bok och man hinner följa med varvet runt flera gånger innan utredningen hamnar på rätt spår. Dessutom får vi parallellt med Logans arbete även följa ett av Slaktarens offer, inlåst i en bur där hon lyssnar på när andra människor dör.

Det här är en alldeles strålande deckare och en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop och längta gärna extra mycket efter Flesh house.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Svinpolisen bryter alla regler

I den tredje boken under min seriemördarsommar, The treatment av  Mo Hayder, möter vi det mörkaste mörka. Jack Caffery försöker gå vidare efter traumat som avslutade Birdman (Jack Caffery #1), tillsammans med kvinnan han förälskade sig i.

Polis vid mordenheten i London, Jack Caffery, verkar vid första anblicken passa in bra i mallen som den listiga polisen som löser fallen på instinkt och motarbetas av de onda. Han är dessutom skamligt snygg. Alla kvinnor han möter måste värja sig mot hans karisma och glödande ögon. Oftast får vi möta ärrade och fula poliser. Här har vi istället en spänstig 34-åring, men ytan är inte allt och även den får sig en törn när Caffery kämpar mot sin besatthet av sin brors försvinnande i barndomen. Han är dessutom inte alls så sockersöt som hans fagra yttre vill lura oss att tro. Han är inte alls särskilt underbar på alla sätt och vis. Han är tvärtom ganska omogen, impulsiv, våldsam, butter och har lätt för att begrava sig i sina egna problem. Tillsammans med sin traumatiserade flickvän lyckas han gräva sig allt djupare ner mot det totala sammanbrottet.

Caffery äts upp inifrån av sin gamla sorg. I nioårsåldern förlorade han sin bror Ewan. Sedan dess har Caffery baserat hela sitt liv på att ta reda på vad som hände. Han misstänker sin granne för brottet, en granne med ett förflutet som dömd pedofil. I The treatment eskalerar fejden med grannen Penderecki samtidigt som han hittar nya ledtrådar till Ewans försvinnande för så många år sedan.

Mo Hayder

Mo Hayder

Caffery nystar och tragglar med broderns gamla fall när en liten pojke försvinner från sin familj. Familjen har hållits fångar i sitt eget hus i flera dagar och föräldrarna förs svårt uttorkade till sjukhus. De går sedan inte att förhöra om händelserna. Ingen verkar ha sett eller hört någonting. När man till slut hittar pojken är hans lilla kropp skändad och skadad. Långsamt hittar man fler ledtrådar i fallet, som bara verkar bli mer och mer invecklat. Vem är det som våldtar små pojkar och håller deras familjer fångna för att iscensätta sina makabra fantasier?

Jack Caffery har talang för att lösa gåtor och de ledtrådar som inte ligger tydligt synliga har en tendens att leta sig fram genom hans hjärnvindlingar när han har information nog att lägga ihop två och två, fylla i med intuition och en skrämmande förmåga att sätta sig in i mördarens tankar.

I Birdman var jag flera gånger riktigt förbannad på Hayder eftersom Caffery betedde sig så illa. Jag blev arg för att hon skrev om en man som är så emotionellt handikappad, men så  föll pusselbitarna på plats och jag insåg att Hayder haft en tydlig tanke. Caffery är den där omogna killen. Vi slipper det omedvetna gubbslemmet från deckargenres mörka sida. Istället får vi på något sätt gå till botten med problemet, från början i en ”oförstörd” polis, som ännu inte har den där gedigna erfarenheten och som ännu inte stagnerat i sin egen skit. Däremot är han på god väg, Caffery, att utveckla sina svintendenser. Och det är på den resan jag fastnar hårt för Hayder och bara måste få veta hur det kommer gå för Jack.

Hayder lyckas dessutom överträffa sig själv i The treatment. Där Birdman var bisarr och mystisk är The treatment rent vidrig och fruktansvärd. Både Caffery själv och mördaren gör saker som bara inte får ske i världen. I det starkaste ögonblicket blev jag så förbannad att jag lade bort boken och satt och svor länge innan jag lugnat ner mig nog för att kunna läsa vidare. Vid andra tillfällen var det hemska så hemskt att det istället inte gick att föreställa sig det. Och att man verkligen inte vill veta.

Hayder är en fantastisk författare med känsla för både det överrumplande och det subtila. Hon beskriver starka karaktärer med fullblodsdrag, som får mogna in i huvudet under läsningens gång, fyllas i och fyllas ut med allt mer mänsklighet. Caffery är just nu bland de mänskligaste och samtidigt mest trasiga själar jag mött i en bok. Jag måste tvinga mig att inte genast gå vidare med Ritual, den tredje boken i serien.

Slutligen en liten konklusion. Vi behövde inte träffa den förhatlige nazistkonstapeln Diamond igen. Jag funderade på om hans karaktär skulle utvecklas framöver, men så sker åtminstone inte i den här boken. Jag kan inte säga att jag är ledsen för det. Jag undrade varför Hayder tillsatt en så fullkomligt enkelspårig och genomond person till handlingen. Kanske var det helt enkelt ett misstag. Kanske poppar han upp som gubben i lådan för att förstöra Cafferys liv vid ett senare tillfälle.

Tidigare om Mo Hayder:


Nu kommer Tana French fjärde bok

Vår älskade Tana French verkar snart släppa nästa efterlängtade bok om Dublinpolisen. Enligt Goodreads kommer Broken harbour att släppas 4:e augusti 2011 av Hodder Paperback. Det är ju nästan nu!

Vill ni veta mer? Läs intervjun på Goodreads.

Faithful Place av Tana French

Faithful Place av Tana French

Lite om handlingen i Broken harbour:

”It’s Scorcher Kennedy this time, and it’s set on a ghost estate. During the housing boom, developers were given permission to build huge estates with sometimes hundreds of apartments and houses in areas where there was absolutely no demand. Now that no one can afford to buy anything, they are basically abandoned. You’ll have four or five families living in a development of 40 homes, and the rest is just left to go to seed. These poor families are now stuck with absolutely no facilities or infrastructure. They’re lucky if they have working sewage systems and streetlights. They usually don’t. The book is set on one of those estates. ”
Från Broken harbour på Goodreads

Jag sade ju det! Whoho! Scorcher! (Jag sade Ginger också, men det kanske kommer senare. ;)

”Då är det bara en sak kvar. Att gissa huvudperson i nästa bok. Det måste ju komma en till, och huvudpersonen måste ju vara någon från föregående bok. Det är ju tradition! Jag gissar på Ginger pubes. Det är han eller Scorcher och jag läser nog helst om utmanaren, the under dog. Snälla kom ut snart, lilla bok.”
Från Jag är lite otrogen mot Faithful Place

Tana French

Tana French

Tidigare om Tana French:


Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling

Jag utlovade seriemördarsommar och här är nu andra boken på temat, tillika första boken om Jack Caffery av den beryktade Mo fucking Hayder. Det är ju så vi lärt känna henne här på bloggen efter att  Helena på Dark Places bland många andra med största allvar menat att det är en författare i min smak.

De flesta verkar ha läst Hayders fristående böcker, Tokyo (2004), Pig island (2006) och Hanging hill (2011), men jag satte alltså istället tänderna i Caffery-serien först, som består av Birdman (2000), The Treatment (2001), Ritual (2008), Skin (2009) och Gone (2010).

Allt jag egentligen visste på förhand var att den kära Mo inte var snål med splattret.

Jack Caffery, huvudperson i dramat, kan vid första anblick verka passa in i mallen som den listiga polisen som löser fallen på instinkt och motarbetas av de onda och måste värja sig mot klasar av unga kvinnor till höger och vänster. Han är till och med snygg, vilket vi kanske inte är bortskämda med i deckargenren. Oftast ska ju polisen vara både ärrad och lite gammal och ful. Här har vi istället en spänstig 34-åring med karisma och solbränd hud. Nommigt värre. Ja, för Cafferys ärr sitter på insidan. Hans fulhet sitter på insidan. Han är inte alls särskilt underbar på alla sätt och vis.

När vi möter Caffery tampas han med sin rika och fantastiska flickvän Victoria, som vägrar förstå att hon inte bor ihop med honom, som ger honom dyrbara presenter för att morfa honom till en man i hennes egen klass. Hon lagar mat, stryker kläder och sprider inredningsföremål i hans hus. Hon kväver honom. Men Caffery har inte riktigt ballarna att berätta det för henne. Han vågar inte berätta att han inte älskar henne, att han är trött på henne och att han allra helst bara vill bli av med henne. Henne liksom så många andra före henne.

Caffery äts dessutom upp inifrån av gammal sorg. Han förlorade sin bror i nioårsåldern. Brodern försvann spårlöst och Caffery lockades inte bara in på poliskarriären utan har dessutom själv samlat bevis och funderat på försvinnandet i alla år sedan dess.

Mo Hayder

Mo Hayder

I Birdman har Caffery nyligen befordrats till mordenheten inom polisen och hans första fall blir ett bisarrt lik som hittas halvt nedgrävt, torterat och med underliga märken på kroppen samt något som ser ut som en obduktion utförd på liket. Strax därefter hittar man fler lik och mordenheten får bråda dagar att lösa fallet. Mordoffren verkar alla vara narkomaner och strippor, sådana ingen saknar när de försvinner och svårigheten är alltså att ingen heller vet hur de levde sina liv, vem de träffade och vart de var på väg.

Caffery har verkligen en talang för mordfall och även om han drar lite väl snabba slutsatser ibland och glömmer viktiga ledtrådar i brådskan så är han åtminstone hundra gånger mer kapabel än den förhatlige konstapeln Diamond, med sina nazistsympatier och vidriga stil. Det är lätt att hata Diamond och man undrar gärna varför Hayder ens tillsatt en så fullkomligt enkelspårig och genomond person till handlingen. Jag kan bara gissa att hans karaktär utvecklas senare i serien.

Jag har mina funderingar om Cafferys personliga mognad och ibland var jag riktigt förbannad på Hayder. Det är elakt att skriva om en man som är så emotionellt handikappad och dessutom lägga in coitus interruptus och diverse slaskromantiskt blabbel mitt i alltihop, men jag får erkänna att till slut föll pusselbitarna på plats och jag inser att Hayder gjort alltihop med flit. Caffery är den där omogna killen. Det är inte ett omedvetet gubbslemmigt drag från deckargenres mörka sida, utan ett medvetet drag av Mo fucking Hayder, en ny stjärna på min seriemördarlitteraturhimmel och som jag nu till och med gör ett undantag för och läser en till bok av direkt efter denna.

Jag vill nämligen veta nu direkt vad som händer med Cafferys personliga utveckling. Ska han förbli ett handikappat relationssvin? Och hur går det med hans klasar av hängivna fans? Kommer de se igenom hans fagra yttre snart till den ärrade kärnan som är hans själ? Jo, nog blev det intressant alltid.


Drottningen av blod är tillbaka, med vatten

Nu är det dags för första boken i min Seriemördarsommar. De flesta har nog inte missat min stora kärlek till Chelsea Cain. Det började med att jag såg omslaget på Pocket Shop.

Chelsea Cain skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat. Hennes jägare är Archie, polisen som själv blev ett av hennes offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

Heartsick, den första boken, läste jag på flyget till Japan förra sommaren, den andra, Sweetheart, på altanen till ett värdshus i Vermont. Den tredje boken, Evil at heart, läste jag på flyget hem till Sverige.

Alla tre böcker var fantastiska, blodiga, skrämmande och spännande. Chelsea Cain blev en ögonblicklig kärlek och jag söker efter rykten om nya böcker både på hennes twitterprofil, hennes facebooksida och hennes hemsida. Hon är minst sagt aktiv, den kvinnan.

När vi träffar Archie för första gången, i Heartsick, så har polisjakten efter Gretchen Lowell, the Beauty killer redan pågått ett tag. Archie Sheridan har lett den polisgrupp som jagat henne, men blev själv hennes offer. Gretchen kidnappade honom, torterade honom och höll honom inte bara vid liv, utan lät honom överleva. Inget annat offer har överlevt.

Det är ingen större ynnest för Archie just då. Hans kropp är sargad, men de ärren syns i alla fall tydligt. Vad som hänt med hans psyke är svårare att säga. Fantastiskt nog kommer han tillbaka till jobbet och fortsätter jaga Gretchen.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i alla böckerna, parallellt med förhållandet mellan Archie och hans trasiga kropp. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men väl för den som gärna fascineras av det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Jag har väntat länge med att läsa den fjärde boken, The night season, sedan jag köpte den. Ett infall av bokmasochism där jag dragit ut på längtan så länge jag bara kunde. När jag nu äntligen satte tänderna i den så läste jag också ut den på en dag. Den handlar ganska lite om Gretchen. Istället får vi följa en starkare och friskare Archie som äntligen lyckats frigöra sig från Gretchen och sitt trauma. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som alltid lyckas hamna mitt i alla brottshärvor och som utvecklat ett symbiotiskt förhållande med Archie där båda ger och tar av varandras information. Susan har ett sätt att ständigt komma med små intressanta fakta som hon plockat upp på olika journalistuppdrag och det är en väldigt rolig del av boken, som min vetgiriga besserwissersida verkligen älskar.

Självklart saknar vi alla Gretchen i The night season, men helt frånvarande är hon så klart inte och det råder absolut ingen brist på spänning för den delen.

Portland har drabbats av översvämningar och samtidigt som människor hittas drunknade i floden måste stadens invånare skydda sig mot den flodvåg som hotar dränka dem om fördämningarna brister och floden svämmar över. Det visar sig snart att de drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är ännu en underbar Chelsea Cain-roman, om än med mindre gore, mindre Gretchen och mindre hjärtskärande depressivt trauma än i de tidigare böckerna. Hon erkänner dock denna brist i Acknowledgements sist i boken och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litar på Cain. Och jag älskar The night season. Ändå.


Seriemördarsommar med Mo fucking Hayder

Det gick ju inte att motstå, berättade jag inte det? När jag beställde Tjärven  från Adlibris så var jag förstås tvungen att lägga till några fler böcker.

Bokshopping 2011-06-21

Bokshopping 2011-06-21

Tjärven av John Ajvide Lindqvist
Ni vet varför. Han är jättebra och jag blev arg (se länk ovan). Boken i sig var en e-bok och syns därför inte på bild. Den fick jag ju direkt när jag lade beställningen.

Dark places och Sharp objects av Gillian Flynn
Den kära Helena på Dark Places kan ju inte sluta rekommendera henne. Jag tror hon kanske nöjer sig om jag köper dem. Nejdå, jag tror de är jättebra faktiskt.

Birdman, Treatment, Ritual, Skin och Gone av Mo Hayder
Eller Mo fucking Hayder som hon hetat i min att läsa-lista. Hon verkar vara någonting i stil med Chelsea Cain om jag nu ens vågar säga det högt. Det är ju omöjligt. Chelsea Cain är ju drottningen. Vilket påminner mig om att jag fortfarande masochistväntar med hennes senaste bok.

Sawbones av Stuart MacBride 
Jag trodde det var nästa bok om Logan McRae. Men jag erkänner att jag inte kollade upp den ordentligt (den är från 2008). Och jag tyckte nog att den verkade lite billig för det, men hey vad vet jag. Det visade sig att det var någon slags roman i miniformat. Dvs den är jättetunn och  kort, men lyckas tydligen ändå handla om en seriemördare som härjar omkring i den där värsta delen av USA. Ni vet, den där delen som skriker ”NU SKA VI MÖRDA DIG” från grå hus på prärien med vindsnurran långsamt vändande intill. Jag var förresten där i somras och det var inte roligt att se soppalampan lysa just då. Som tur är räckte bensinen och jag slapp bli deckarmaterial.

Lite trist kan tyckas att det inte var en fullängdare, men jag tror den blir riktigt rolig att läsa.

…vi anar en röd tråd…

I och med denna makalösa deckarkavalkad och det tillsammans med de böcker jag redan hade hemma så får det nog vara slut med genrehoppandet ett tag framöver. I sommar blir det seriemördarsommar på riktigt. Blod, mord och ond bråd död. Och massor av den. I höst när det vanligtvis är dags för totalt jävla mörker, så kommer jag vara less på dem och kanske till och med på humör för lite temysig Anna Gavalda. Vad sägs?

Jag lägger en brasklapp bara för lite varulvsvikingar och annat gottigt. Men så länge folk dör är det fair game, right? Vi säger så.


Min bokbeställning är en manifestation

Det blev dags att beställa böcker till slut igen. Jag stod nyss vid bokhyllan och tänkte att jag ”läst bort” en del men att det fortfarande var många kvar. Men ni vet känslan av att en bok man absolut vill ha inte finns hemma och kanske plötsligt försvinner och aldrig kommer tillbaka och dessutom är helt omöjlig att hitta även på antikvariat? Den känslan. Den grep tag i mig.

Därför blev det ett stycke inköp enligt följande:

Min vana trogen har jag svårt att inte köpa ”alla”. Det gick rykten på Twitter om att jag även köpte Mira Grant, men det blev inte så. Feed har fått så pass olika recensioner att jag nog måste läsa den först ändå. Mo Hayder kändes inte som någon högoddsare, så där chansar jag och drar hem alla på en gång. Gillian Flynn har ju bara två böcker, så det var ju ingen skillnad att köpa två jämfört med en, inte sant? Två är inte fler än en, men en är ingen. Aight.

Sawbones… behöver knappast förklaras. Har nästan mått illa av vetskapen att det finns en ny MacBride där ute som inte står i min bokhylla där den hör hemma.

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven av John Ajvide Lindqvist

Tjärven då slutligen. John Ajvide Lindqvist är ungefär det bästa vi har i Sverige vad gäller författare. Det var en riktig höjdpunkt i mitt läsliv när Hanteringen av de odöda kom och jag är så sjukt tacksam att det finns en svensk skräckförfattare som skriver så bra.

Så hör jag att han bara sålt 300… 300!!! ex av Tjärven. Som inte bara är en Ajvide-bok utan till och med om zombier! Jag blir så arg och less. Bara för att den säljs som ebok (och ljudbok). Ärligt talat var det därför jag gjorde en beställning nu över huvud taget. Jag kan inte vänta mer. Jag måste bevisa NU och för alla att vi visst det vill ha Tjärven och att ebok duger alldeles utmärkt. Faktum är att jag nog läser snabbare på surfplattan (HTC Flyer) än i pappersform. Nackdel: Inte tillåtet att läsa i badet.

Så. Sluta fundera på det och köp Tjärven nu. Den kostar bara 78 kronor och den går jättebra att läsa även i mörkret om man som jag har en trevlig android. Läsa zombiebok i mörker… Det är så det ska vara.


Den hårda kalla döden

Det började med att jag läste Halfhead av Stuart MacBride. Den var fantastisk. Alltså började jag läsa hans vanliga deckare. Första boken Cold granite var precis vad jag väntade mig efter den underbara Halfhead. Minus science fiction givetvis. Lycklig att MacBride tydligen alltid var MacBride fortsatte jag, men Dying light därefter var inte riktigt lika bra. Väldigt bra, men inte det där fantastiska extra.

Nu har jag tuggat och smaskat i mig tredje boken Broken skin och är bara helt salig.

Stuart MacBride borde gifta sig med Chelsea Cain och tillsammans kunde de skapa små fantastiska makabra deckarförfattartroll.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten av Mastrick Monster. Så här i tredje boken börjar Logan så smått få ordning på sitt privatliv och lyckas även återta kontakten med sin bästa kompis Collin, reportern som mötte ett ont och fasligt öde i slutet av Cold granite.

Logan är underbar och varm och äkta och är lika briljant som han är klumpig. När han går på intuition kan han lösa fallen med ledtrådar ingen annan sett, eller så har han helt fel och riskerar avstängning från polisen. Samma impulsivitet karakteriserar hans privatliv. Han lever tillsammans med en annan polis, Jackie. Hon är temperamentsfull och envis. Men samtidigt dras hans ögon till den lugna svala Rachael… Och vad är det egentligen Jackie gör om nätterna?

Efter Cold granite önskade jag mig att få lära känna de perifera karaktärerna bättre. Det var precis det som hände. Vi får komma närmare dem alla och ser ytterligare nyanser i deras personligheter. Ingen är bara svart eller bara vit hos Stuart MacBride.

I Broken skin avlöser det ena fruktansvärda brottet det andra och flera gärningsmän måste identifieras och hittas. Någon överfaller, våldtar och misshandlar brutalt vackra unga kvinnor på väg hem genom natten. Samtidigt härjar ett gäng småpojkar som rånar vuxna på stan tills en av dem sticker ner en äldre man med kniv… och han dör. Gärningsmannen är en pojke på åtta år. Han lyckas dessutom komma undan polisen och lämnar ytterligare knivskador efter sig.

Sedan dyker det kanske mest fasansfulla av dem alla upp. En man dumpas utanför akuten och blöder till döds innan vårdpersonalen kan rädda hans liv. Han har blivit bunden och torterad och avlider av massiv blödning från sin spräckta tarm. Man misstänker förstås att det är en sexlek som gått för långt, men den skyldiga måste fortfarande hittas. Brottet för Logan in i Aberdeens BDSM-scen och på vägen lär han känna en av sina kollegor bättre än han kanske hade önskat.

Handlingen är rasande och saknar alla de långsammare partier jag tragglade lite med i Cold granite. Det är spännande och intressant precis hela vägen och aldrig stereotypt. MacBride lyckas dessutom få med väldigt levande bilder av både stöttande familjer som vägrar tro på anklagelserna mot deras anhöriga och av de ”avvikande” som träffas på pubar för att få vara sina BDSM-jag utan dömande kommentarer eller plumpa skämt. Ingenting är för hemskt för MacBride att iscensätta, men ingenting heller för svårt för honom att avbilda. Alla är människor och han visar dem verkligen som sådana. Jag blir väldigt glad av hans rättframma porträtt av samtliga original. Och han gör det utan att förvandla Logan till ett helgon.

Det går inte att sammanfatta med mer än att han är helt fantastisk. Mer Logan! Mer Stuart MacBride!

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.