Kategoriarkiv: Rekommenderas

Högdjur och slitvargar

De flesta vet numera vem Jack Reacher är. Han är ju Tom Cruise! Hahahah! Nej.

Egentligen är Jack Reacher allt som Cruise inte är, men det blev nyligen Hollywoodfilm av min älsklingsmachoman, så nu lär väl alla nya läsare ha helt fel bild av honom.

I deckarvärlden är Jack Reacher en ganska unik stjärna. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.

Nu är vi dock redan på bok sexton i serien, som ibland tjänar på att läsas kronologiskt, och ibland verkligen inte kräver det.

I denna sextonde bok, The affair, kan man tro att Lee Child redan hade utnyttjat alla sätt varpå Reacher kan råka illa ut, men så är inte fallet.

Nu får vi äntligen veta hur det gick till när Reacher lämnade militären!

The affair av Lee Child

The affair av Lee Child

Serien har gått upp och ner lite under dessa sexton böcker. Det var fantastiskt i början, men hade en dipp kring bok 11-14, som dock nu är glömd och förlåten, för The affair är nog en av de bästa böckerna hittills.

Reacher är lite yngre, lite mindre sliten, men desto tröttare på livet. Han skickas till den amerikanska södern, där han ska luska i några mord. Fallet är känsligt och sköts officiellt av en militärpolis på basen utanför stan, men Reacher arbetar under täckmantel för att se vad lokalpolisen sysslar med. Entré: Bokens obligatoriska bombnedslag i form av kvinna.

Men det gör ingenting att det är förutsägbart ibland. Det är ju halva nöjet med att läsa deckare. Jag vet när jag läser Lee Child, att jag får Reacher, att han är hunkig, att det blir en hel del redahållande på tiden i huvudet och att han kommer att ligga med någon. Det bara är så. Resten är dock helt oklart. Vad som helst kan hända.

Har ni inte läst Lee Child ännu, så kan ni börja nu och se fram emot sexton böcker av snarlik högklassig actionkvalitet.

Tidigare om Lee Child:


Vem är du? Hur vet du det?

Vid det här laget måste alla veta att man gör bäst i att läsa Kristin Cashore. Det är fantasy, med magi och kungar och drottningar, men också sällsynt jämlik och banbrytande.

Graceling mötte vi Katsa, hjältinnan som får vara sig själv. Hon vägrar vara en dam i nöd, vägrar bära klänning, klipper håret kort och vill inte ens gifta sig med sina drömmars hunk.

Fire mötte vi Fire, en kvinna som inte får vara sig själv. Alla suktar efter hennes yttre och vill göra henne till sin. Men Fire kämpar för rätten till sig själv.

I den tredje boken, Bitterblue, möter vi en unga flickan från Graceling, några år senare. Vi får även möta både Katsa och Fire igen.

Bitterblue av Kristin Cashore

Bitterblue av Kristin Cashore

Den onde kung Leck, som terroriserade landet Monsea i Graceling, och som vi fick veta mer om i Fire, är inte längre ett hot, men hans arv lever kvar. Nu måste Monseas unga drottning Bitterblue få ordning på sitt land, växa in i rollen som rikets ledare, och samtidigt försöka komma underfund med sitt eget liv.

Jag börjar förstå Cashores avsikt, tror jag. Varje ny bok handlar om en ny aspekt av att vara kvinna. Det låter kanske konstlat, men det är ingenting som lyser igenom ifall man inte tänker på det. Katsa är den självständiga, den vilda och starka. Fire är den förtryckta, som måste övervinna hela världen för att få rätten till sitt liv. Och Bitterblue, är den unga, med allt för mycket ansvar, som vill bli det bästa hon kan bli.

Cashore lyckas alltid fånga mig, och hon lyckas alltid förr eller senare få mig att gråta. Det är hennes största talang, att hon väver samman något över tid, som sedan får kulminera i en avgörande scen.

Jag antar att Graceling fortfarande är den bästa av de tre, men Bitterblue binder ihop serien på ett mycket bra sätt, och lägger samtidigt grunden för fler böcker. Det finns fortfarande outforskade länder och nya gåvor att upptäcka.

Tidigare om Kristin Cashore:


En uppkopplad verklighet

Så fruktansvärt vacker den är, var det första jag tänkte när jag såg Coltsos svenska utgåva av Den Levande av Anna Starobinets. Ryggen är utformad som kretskortsliknande snirklar av guld, som stavar titeln.

Den levande

Den levande

Och fantastiskt nog, när jag tog bort omslaget, så var ryggen ännu vackrare där under, med små stycken som beskriver boken utifrån sin egen handling.

Den levande - naken

Den levande – naken

Den levande handlar om en dystopisk/utopisk framtid. Alla är ständigt uppkopplade mot socio, det jag antar att de jämför med Facebook på bokens omslag. Personligen blir jag synnerligen avskräckt av jämförelsen, men jag antog att det var ett pr-trick och det var det. Socio liknar inte Facebook mer än Twitter gör det. Kanske menar de online-community.

I denna uppkopplade framtid lever bara tre miljarder människor. Dessa tre miljarder människor förändras aldrig. När en dör, föds en ny. Den nya personen ärver den dödas inkod, och tar över dess plats på socio.

Tillsammans kallas de tre miljarder människorna för Den levande. En religiös kult kring de tre miljarderna, socio och olika regler för fortplantning och död präglar livet.

Plötsligt hotas utopin. Zero föds. Han saknar inkod. Han är ny. De tre miljarder människorna ä’r tre miljarder och en, och myten kring Den levande framstår som falsk.

Inte oväntat blir Zero en säkerhetsrisk, som måste undanröjas.

Den levande

Den levande

Den levande är en klassisk hård science fiction av samma slag som Bruce Sterling. Till skillnad från Metro 2033 kändes den vare sig rysk eller obotligt dålig. Tvärtom, så kändes den global och fantastisk.

Möjligtvis önskar jag att Starobinets tagit steget ännu lite längre, gjort världen ännu lite mer skild från vår egen. Jag önskar också att språket vågade vara lite mer poetiskt, men det är en smaksak. Det hade dock gjort socio lite mer levande. Å andra sidan kan ingenting vara poetiskt sedan man läst Delany.

Jag nöjer mig med att lägga ytterligare en riktigt bra läsupplevelse till bokhyllan, och tänker hålla ögonen på Coltso framöver.


Han åt mitt hjärta

Varulvar som jagar genom Malmös gator om nätterna? Han åt mitt hjärta av Viktor Algren från Pluribus förlag är både snygg och riktigt bra.

Vad är det som är så magiskt med Malmö, egentligen? Inte mycket, men det blir tydligen bra urban fantasy.

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Huvudpersonen Viktor har lite problem med sitt liv, men det blir snabbt perifert när han förvandlas till en varulv. Haha! Ja.

Snart är Viktors största problem hur han ska hantera sitt nya liv. Dofter och instinkter förstärks och måste en gång i månaden kontrolleras noga.

Jag har redan nästan berättat för mycket, men Han åt mitt hjärta är en ganska kort och koncentrerad bok, så det är beklagligt svårt att förklara något alls, utan att förklara för mycket.

Kanske räcker det att berätta för er att det blir rått och blodigt, spännande, vackert och en del homoerotik? Ja, jag visste väl vad ni gillade. Det är dessutom välskrivet, på ett koncist och rappt sätt.

Om det låter intressant med varulvar, kött och sex, så har ni här en bok för er. Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!

Ja, det är en väldigt rolig bok, faktiskt, i all sin makabra snygghet. Kanske är det jag som har dålig humor, kanske är det Viktor Algren som har riktigt bra humor (min).

Oavsett, så är det något ni borde läsa nu genast.


Obehaglig närhet

Den här boken har ni redan läst recensioner om. Men ingen recension som den här! Det är Borde vara död av Pål Eggert vi talar om. Har du inte läst den ännu, så ska du läsa den här recensionen.

När jag läste Eggerts förra bok, De döda fruktar födelsen, så reagerade jag så här:

”Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.”

Och det är nog lite samma sak nu, även om jag förväntade mig Pål Eggert den här gången.

Borde vara död av Pål Eggert

Borde vara död av Pål Eggert

Det är nämligen en sån där bok, som man inte vet var man har. Den tillhör ingen uppenbar genre, den har inget uppenbart innehåll, och historien vandrar inte riktigt åt det håll man kanske förväntat sig.

”Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok.”

Det stämmer ju faktiskt om Borde vara död också. Boken kryper väldigt nära människan, och utforskar dem en och en, på djupet. Vi kommer närmare än vi någonsin önskat oss, för ingen av dem är perfekt, eller ens i närheten. De bär på svarta djup, magiska egenskaper och stora hemligheter.

I Borde vara död lär vi framför allt känna Sebastian (samma Sebastian som i De döda fruktar födelsen? Jag måste läsa om för att vara säker. Det känns mer som Sebastians syskon än som honom själv, men vad vet jag.), som jobbar som socialpedagog på ett gruppboende för hemlösa. Han är en väldigt medkännande person, som rymmer hur mycket tålamod och välvilja som helst mot de allra mest utsatta, men som samtidigt också innehåller en mängd motsatser. Sebastian tycker om att slåss. Han tycker om att skada människor. Hur hänger det ihop? Hur kan han vara så motsägelsefull och komplex? Ptja… han är väl människa.

Eggert skriver om riktiga människor, som ändå har uppenbart icke riktiga egenskaper, som t ex magi. Sebastian åkallar helgonet San Simón, som vi träffade i De döda fruktar födelsen. Han är de fattigas helgon, han röker cigarr och dricker sprit och beter sig aningen nonchalant mot sina åkallare, även om han dyker upp lydigt nog när han kallas.

Den andra huvudpersonen, Isa, är en av de boende på Sebastians jobb. Hon är sliten, knarkar, är elak och hemlighetsfull. Dessutom äter hon själar på fritiden. Hennes sällsamma diet ställer till det på boendet, och Sebastian dras in i en härva av förbannelser och uråldrig magi.

”Det jag däremot minns och grubblar på är [...] hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.”

Det finns många likheter mellan De döda fruktar födelsen och Borde vara död, trots att berättelserna är väldigt olika varandra.

Det är kanske kärnan som är densamma. Det är kanske den jag känner igen, som Eggert lyckas så väl med. Den grundläggande frågeställningen, karaktärernas komplexitet, människoöden, intima möten. Obehaglig närhet.

Precis som då, så knyter inte Eggert ihop alla trådar i slutet. Du lämnas smått ovetande, och otillfredsställd. Du hoppas att han skriver en till bok, som förklarar mer. Du glömmer aldrig de känslor som steg till ytan, när du läste Borde vara död.

Tidigare om Pål Eggert: 


Apokalypsen blir bättre

”Blir det någonsin bättre?” har många frågat sig angående den något ojämna Walking dead-serien, både på tv och i serieform.

Jag började läsa Walking dead av Robert Kirkman för ganska länge sedan, men har haft ett uppehåll efter 3-4 albumet, eftersom jag tappade lusten lite. TV-serien sprang åt ett annat håll, folk klagade och spoilade till höger och vänster och i albumet verkade det inte mycket bättre.

Men så fick jag tag i den svenska versionen av sjätte albumet, Totalt jävla mörker, från Apart förlag, och då var jag ju tvungen att dels läsa ikapp och dels jämföra de engelska utgåvorna jag har med den svenska utgåvan.

Det första som ska sägas är, att det blir bättre. Dels blir det bättre efter 3-4 albumet, när berättelsen faktiskt rycker sig ur gyttjan och går vidare.

Till slut händer det nästan för mycket. Walking dead är verkligen en berättelse med höga insatser, om ni hajar. Det händer så mycket att jag förstår att de knappast kan göra TV av det. Det är inte PK. Det är inte vad tittarna vill se. Men det är helt rätt.

Om jag ska jämföra med Aparts svenska version, så blir det också bättre. Det jag stör mig på, ständigt, i den engelska utgåvan, är fetstilandet av random ord och det ganska dåliga skrivandet.

Fetstilandet gör att man betonar fel ord. Det stör läsflödet och upplevelsen väldigt mycket, även om man vänjer sig med tiden. Som tur är blir även det bättre efter några album, men i den svenska versionen är fetstilandet redan från början mycket bättre. De ord som naturligt bör betonas gör det, och ibland är fetstilen helt borttagen. Även skrivandet är bättre på svenska. Kanske är det den amerikanska slangen jag inte är helt van vid, men replikerna känns trovärdigare på svenska.

Ibland blir det dock lite pajigt. Vissa översättningar är inte helt hundra, som t ex när det engelska ”rip him a new one” blir ”skåra upp ett nytt rövhål” på svenska. Det är ju inte helt etablerat, och känns kanske inte helt okej.

Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead

Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead

Något som många irriterat sig på är den dåliga kvinnosynen i Walking dead. Personligen är jag inte ett dugg överraskad över hur dålig den är, eftersom hela historien utspelar sig i den amerikanska södern. Det är inte direkt jämlikhetens mecka där nere, speciellt inte ute på landet. Kentucky, ni vet? Det ligger också där nere. Många kyrkor, mycket fördomar, en hel del ”torra countyn” med alkoholrestriktioner, och väldigt konservativt.

Bild från Walking dead

Bild från Walking dead

Walking deads dåliga kvinnosyn är inte mysig, men den är sann mot berättelsen. Och det blir bättre. När man läst en bit börjar de starka kvinnorna plötsligt visa sig. Ett tag är det rena rama amazonkriget mot zombierna. Kanske är det så att tidigare tuktade sydstatskvinnor kan ta för sig i denna postapokalyptiska värld?

Men även om en helt del händer, karaktärer utvecklas, tillkommer och slaktas, så finns det riktigt konstiga delar i Walking dead. Vad tycker ni? Är det här sant mot berättelsen, eller bara puckat?

Redigerad bild från Walking dead

Redigerad bild från Walking dead

Och det här?

Bild från Walking dead

Bild från Walking dead

Jag rekommenderar gärna Walking dead. Men läs minst fem album, gärna tio-sjutton stycken. Ni måste hänge er och ge serien en chans att utvecklas. För det händer så mycket, saker förändras. Det är tråkigt ibland (särskilt för figurerna), men ingenting varar för evigt.

Och läs dem gärna på svenska.


Dömd till författare

Känner du för att resa i tiden? Gillar du London? Då har jag en lösning för dig, nämligen Skeppet i Kambrium av Bertil Mårtensson, som jag ju tycker mycket om.

I Kambrium hittas mycket riktigt ett skepp. Hur man hittar det för 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan, och varför det inte längre finns spår av det, eller de mystiska gröna männen, eller spindlarna, det vet man inte riktigt. Det har med tidsresor att göra. Allt är plötsligt mycket komplicerat.

Men för huvudpersonen John Fernström, som kanske egentligen heter Ayr Dagure, är livet väldigt enkelt. Han är fängslad i London.

Fängslad i London, då kanske ni tänker på Towern eller något. Men icke då. Han är fängslad, bokstavligen, i London. Inte London just nu, såklart, utan ett gammalt london. Och inte med folk i, såklart, utan ett tomt London, där bara fångar bor.

Poängen med att fängsla folk i ett gammalt London är att göra dem deprimerade och livströtta. För att bättra på effekten har man även tagit ifrån dem deras identiteter. Därför är John osäker på om han är John Fernström eller Ayr Dagure.

Under bokens gång kämpar John med att inte vara författare. Han hatar det. Men det är vad de mekaniska kuratorerna sagt åt honom att han borde vara.

”För det var omöjligt att skriva fem timmar om dagen utan att på något vis vilja prestera något som var bra, ens om man från början bara avsåg att leverera rent skräp.”
s. 16

Det är så briljant.

Men kuratorn är inte så lättlurad. Det räcker inte att bara skriva och nicka och hålla med.

”Telefonen ringde. Det var Kuratorn. Han [John] hade tydligen låtit alltför uppåt. Nu ville den göra honom osäker. Utan tvivel ville den leda honom till självmord.

-Jag är i den maniskt kreativa fasen, sa han. Efter det kommer jag att slå om och bli deprimerad och så håller det på i ett slags cykel. Jag är en dålig författare, men jag måste ge utlopp för mina inre kristillstånd. Samtidigt ska jag vara ödmjuk. Det bör varje konstnär vara. Ibland överväger jag självmord. Okay?”
s. 58

Och så håller det på. Kuratorn och alla androider i London försöker driva John till vansinne, och han försöker spela bort dem med sarkasmer slösade på svin.

Tills han träffar Patricia. Plötsligt har livet mening på riktigt, och han måste desperat dölja det för de artificiella ögonen.

Och tills Patricia tar med honom till Framtiden. Tills han börjar se sanningen, tills allting rämnar.

Skeppet i Kambrium är min absoluta favoritsorts science fiction. Den är smart, rolig, spännande och omtumlande. Och jag kan inte se på världen på samma sätt sedan jag läste den.

Måhända låter den helt galen, men den är ganska galen. Och den vrider knut på sig själv. Den är riktigt bra.

 

Boken finns förresten både att köpa här och var, som bok och ebok, och gratis här: http://www.las-en-bok.com/

 

Tidigare om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


Och den femte ska dö

Är du den femte medlemmen i landstigningstruppen? I så fall är det troligt att du dör.

Har du röd skjorta (redshirt)? Då är det kört.

Det här är gamla härliga internskämt bland trekkies, dvs vi som gillar Star Trek, och det har John Scalzi tagit fasta på när han skrev Redshirts, och vågade göra satir på dem som boldly go.

I Redshirts kliver vi rätt in i ett rymdskepp, som känns ytterligt bekant. Det heter förvisso Intrepid, och kaptän heter Abernathy, men sånt är ju copyrightat och jox.

Scalzi ber oss älska Dahl och hans vänner, medan de gör sig hemastadda på sina nya poster långt ner i rangordningen på Intrepid.

Medan de nya rekryterna lär sig sin plats ombord, börjar de också uppfatta den suspekta stämning som råder. Folk försvinner plötsligt strax innan Abernathy eller de andra bryggofficererna dyker upp. Folk vill verkligen inte följa med på landstigningsuppdrag. Folk vill inte dö. Särskilt farligt verkar det vara att följa med Kerensky. Kerensky själv råkar ständigt ut för nära-döden-upplevelser på olika planeter. Men klarar sig mirakulöst, till skillnad från sina följeslagare.

Dessutom lär sig Dahl hur man lyckas framställa fantastiska biologiska lösningar på alldeles för kort tid. Och hur man ska leverera nyheten lagom dramatiskt på bryggan.

Det verkar också finnas regler att följa för att överleva, om man gudförbjude dras med på ett landstigningsuppdrag.

Det finns över huvud taget väldigt många mystiska regler och sammanträffanden ombord. Och Dahl… dras allt längre in… i konspirationen!

 

Så gillar du science fiction, är inte rädd för humor och satir, och vill veta vad tusan som är grejen med the Intrepid: Ojojoj! Du kommer gilla detta.


Vidrigaste zombieboken någonsin

Hugh Howey är min nya idol. Han skapar GULD!

Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.

”Abandon Hope…

…and bash in her skull before you go.”

I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.

I, zombie av Hugh Howey

I, zombie av Hugh Howey

Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.

Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.

Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.

Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.

Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.

Mer om Hugh Howey:


Långt post om apokalypsen

Hur ser det ut om Bertil Mårtensson skriver fantasy? Jo, det kan man ta reda på genom att läsa Deral bågskytt.

Nu är den ju inte fantasy i strikt mening, utan väldigt post apokalyps. Den är så post, att det vuxit upp ett nytt samhälle i ruinerna, där man inte minns någonting av den gamla världen. Den nya världen liknar väldigt mycket en fantasyvärld.

I den här världen växer Deral upp och lär sig skjuta båge och spela musik. Men han är inte nöjd, och tar första chansen att vandra iväg från sin by för att se världen.

Deral upplever en sällsam vandring. Han möter magiska sirener, vanliga bondflickor och ser stora städer och väldiga vidder. Det är en mycket lång resa i den här lilla boken, och berättelsen förändras flera gånger.

Värst är det när Deral, förmodligen galen av veckor i ensamhet, blir helt knäpp och tänker våldta en flicka.

Bäst är det när Deral adopterar en ekorre och lever som spelman i staden.

Där emellan händer tusen saker, och det går inte och bör inte berättas här, men boken som helhet handlar om att finna sig själv, om att växa upp och göra val och att utvecklas.

Det är en bra bok trots allt, men med vissa delar så psykiskt jobbiga att läsa, att jag blev arg på riktigt.

Hittar ni den, så är den värd det.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


Förvandlas till någonting

Noveller, är det bra det? Nu är det dags för ännu en bok av Bertil Mårtensson, som ni kanske märkt att jag tycker mycket om. Jag har läst Förvandlas, som är en bok med tre noveller av vår filosofiske scifimästare.

Alla tre novellerna sägs höra till samma tema, nämligen någon slags förvandling, men jag tycker nog att det är lite långsökt. Det är Bertil Mårtenssons stil som binder dem samman, och inte mycket annat.

Den första novellen, Drömmen om jorden, handlar om några unga resenärer som tar sina besparingar och lägger dem på en rymdresa till den ointressanta, men mytiska ursprungsplaneten Jorden. Det hela får en närmast Douglas Adamsk handling och känsla, vilket borde räcka för de flesta. Inte så att Mårtensson är särskilt rolig egentligen. Det är nog bara jag som tycker att han är det, men det finns absolut flera kontaktpunkter med Adams.

Den andra novellen, Förvandlaren, utspelar sig i ett samtal i en rymdhamn, men själva novellen behandlar det samtalet handlar om. Det berättas om en energivarelse, som vänligt visar sig för desperata människor på resa genom rymden. Energivarelsen visar sig i vad den antar är en lämplig form, nämligen som Jesus. Resenärerna upplever extas. Energivarelsen blir förvirrad, osv. En väldigt rolig och intressant novell om hur det kunde se ut om religiösa upplevelser förklarades med ickekroppsliga utomjordingar.

Den tredje och sista novellen, Dödsdans, är den mest abstrakta, och handlar om slutet på en värld, och det val varje varelse måste göra. I och med slutet finns det två möjligheter. Vilken du väljer beror på din trosövertygelse. Novellen blir någon slags utforskning av det valet.

Allt som allt en mycket bra liten novellsamling, och väldigt trevlig läsning.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


Vad är intelligent liv?

Swecon hittade jag, som jag ofta gör på antikvariat, en massa böcker av Bertil Mårtensson, som ni kanske minns att jag tycker mycket om.

Bland annat hittade jag Jungfrulig planet. Jag trodde att den skulle handla om samma katter som i Det gyllene språnget, kanske på grund av katten på omslaget, men det visar sig att det handlar om en helt annan planet.

Dock, så dyker det upp en katt och är alldeles så där kattig som jag minns från Det gyllene språnget, som fortfarande är min absoluta favorit bland Mårtenssons böcker (gratis ebok!).

Det gyllene språnget

Det gyllene språnget

I Jungfrulig planet (gratis ebok!) kommer en mycket akademisk ung man, Sefrem Ibrahim, till sitt nya jobb på planeten Batak, där han ska övervaka koloniseringen och se till att reglerna följs. Som vanligt är Mårtenssons språk enkelt och perfekt, och som vanligt fyller han ut raderna och mellanrummen med djupa filosofiska frågor och funderingar.

Sefrem Ibrahim har levt ett skyddat liv inom akademin och lever nu upp vid sin första chans att uppleva världen han bara teoretiserat om tidigare, som ”interstellär ekolog”, en vetenskap som kanske skulle kunna tänkas vara någon sorts praktisk filosofi, med inympade delar av statistik, biologi och ekonomi.

Sefrem träffar tidigt i boken en katt från Catworld, den värld man lär känna i Det gyllene språnget. Liksom Sefrem är Katten utsänd på diplomatiskt uppdrag, men hon dras snart in i Sefrems allt trassligare uppgift.

På Batak lever en inhemsk, människolik art. Man har generöst låtit batakerna arbeta i gruvorna där man utvinner värdefulla metaller på Batak. Men batakerna anses inte vara intelligenta, och behandlas ungefär som djur. Inte heller jättebläckfisken eller batakvalarna i haven anses vara intelligenta, men dem jagar man bara. De verkar inte kunna göra någon nytta i industrin.

Sefrem tar sitt jobb på stort allvar. Han läser på om Batak, besöker olika industrier och städer, och börjar långsamt undra om det verkligen är så ointelligent liv som befolkade Batak innan människorna kom.

Mårtensson är som en akrobat. Han vrider och vänder på precis vad han vill, och de moraliska, etiska, ekologiska och filosofiska frågorna dundrar fram i sådan hastighet att man kanske kunde tro att boken blev tråkig, men det är så väl inbakat i handlingen, och så spännande, att man inte ens märker att man tänker tills hjärnbalken knakar.

Ja, jag hypar boken, precis som jag alltid gör när jag är överförtjust. Förlåt, ta genast ner era förväntningar ett par snäpp. Jungfrulig planet innehöll för få katter (jämfört med förväntningarna) och Det gyllene språnget minns jag som bättre än den här (måste snarast läsa om den), men men MEN, Jungfrulig planet är skitbra.

Det är precis så här bra SF är, och särskilt bra svensk SF. Jag älskar stilen, språket, metoden… Det är helt enkelt ett nöje att läsa.

Gillar du SF och att vända hjärnan ut och in på ett bra sätt, så kan du med fördel ge dig på Mårtensson. Häpp häpp!

Mer om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps

Wool av Hugh Howey var något av ett impulsköp. Jag såg det snygga omslaget med texten ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:

”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?

And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”

Det lät ju inte fel. Inte fel alls.

Så jag köpte den, och var så övertygad om att den skulle vara bra, att jag till och med tipsade om den innan jag ens läst den. Creutz på Literature connoisseur trodde också på Howey och recenserade här.

Nu har jag läst den. Och om det inte vore för att 2013 är så nytt, så skulle jag utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. Men ni fattar. Den är asjävlabra.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Wool handlar om människor som lever i en silo, en bunker som byggts eftersom världen är förgiftad utanför. Det är postapokalyps, hundratals år efter katastrofen, och människorna bor fortfarande i den här bunkern, generation efter generation. De lever i ett strikt system, som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till systemet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.

Det värsta du kan göra i silon är att längta ut. Vid ett uttryck av en sådan vilja, eller uttryckande av någon subversiv tanke, utmäts det yttersta straffet. Du får gå ut. Ut i den toxiska luften, där du först får rengöra bunkerns sensorer och kameror, innan du segnar ihop på marken och förtärs av heta vindar.

Jag upplever precis som Creutz att det är svårt att recensera utan att avslöja för mycket. Wool utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.

Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon är mekaniker och lever för att arbeta, lösa problem och hålla generatorin igång, som förser hela silon med elektricitet.

Under handlingens gång får Jules upp ögonen för en rad fakta, som målar upp en fruktansvärd hemlighet. Hon måste hantera det hon vet, och bestämma sig för vad hon ska göra med den kunskapen.

Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.

Creutz tyckte att handlingen ibland drunknar i berättandet. Jag tycker istället att det bidrar till den känsla du ska få av silon. Livet är urtråkigt och entonigt, men det vet de inte om, eftersom de aldrig upplevt något annat. Trappan är central såväl i placering som logistiskt och för handlingen. Jag ser Wool som genialiskt utformad att ge dig en helhetsupplevelse på alla nivåer (!).

När du ligger i soffan efter en lång arbetsdag kan en promenad till köket kännas lång. I Wool måste du klättra tio våningar upp eller ner.

Mycket av det viktiga i Wool utspelar sig i trappan. Där finns det tid att tänka, att känna kroppen röra sig med ett mål, förflyttning och rörelse i den enda riktning som är möjlig i silon.

Jag älskar Jules. Hon är ganska kall och förnuftig, men bara av nödtvång. Under hennes reserverade yta gömmer sig ett förflutet och en uppväxt i den här totalitära ministaten, som format henne till en till synes perfekt medborgare.

Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.

Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.

Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och även om jag är rädd att hypa den bortom all räddning, så vill jag verkligen att ni läser den.

Och givetvis bjuder Howey på fler… det kommer två böcker till, den första redan i vår! Dessutom har Howey skrivit intressanta böcker tidigare. Dem vill jag också läsa.

Och!!! Extra extra! Det finns tidiga planer på en FILM! JAAAAAAAAAAAAAAAAA… !!!! Omg, jag bokgasmade just.

Mer om Hugh Howey:


Hon vill bara att du DÖR någon gång

Äntligen mer Joe Abercrombie!

Efter Abercrombies trilogi First law, har jag sparat lite på honom, eftersom jag lärt mig att han alltid levererar.

Abercrombies värld består av ganska klassiska fantasyriken, med barbariska nordmän i norr, ett ondskefullt folk i söder och ett högst ”civiliserat” rike i mitten. Magin är marginell, men sipprar in här och där via demoner och magiker. Abercrombie leker medvetet med fantasygenrens mest typiska drag. Han gör det med stil och humor och skapar sin helt egna värld, full av stereotyper och ändå helt ny. Män blir kungar, soldater dör och ingen visar sig riktigt vara den man trodde.

Jag kan nog knappt alls beskriva Abercrombies värld närmare, så vill ni veta mer om grunden kan ni läsa recensionerna om de första böckerna (se längst ner), så antar jag nu att ni undrar över Best served cold, den första fristående boken efter trilogin.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

I Best served cold möter vi en mängd nya figurer från en ganska ny del av Abercrombies värld, Styrien. Vi möter även gamla bekanta från de tidigare böckerna (men inte Logen!).

Best served cold handlar om den vildsinta Monza, som söker hämnd för mordet på hennes bror. Längs vägen samlar hon på sig människor som kan hjälpa henne att mäta ut den hämnden. Det blir ett gäng av mördare.

Samtidigt anar hennes högt uppsatta måltavlor att de är illa ute, och de skickar i sin tur mördare att göra slut på Monza en gång för alla.

Något man kunde klandra Abercrombie för i trilogin är att det är alldeles för få kvinnor. De kvinnor som är med är extrema, och antingen omänskliga eller överdrivet ”kvinnliga”. I Best served cold får vi ränta på den skulden. Vid ett tillfälle sitter fyra kvinnor i ett rum och hotar varandra till döden. Det råder inte längre brist på kvinnor, och de är riktigt mänskliga karaktärer allesammans.

Jag var inte helt nöjd med hur trilogin slutade, även om jag älskade Logen och fortfarande älskar honom. Jag tyckte mycket om Best served cold, och har inte alls samma invändningar här. Magin är irrelevant i det mesta, och handlingen rusar fram så där underbart som bara Abercrombie kan fixa, när han är som allra bäst.

Jag älskar Monza. Jag undrar om hon inte skulle kunna trivas ihop med Logen om omständigheterna vore annorlunda. Kanske kunde de bo i en borg någonstans och skaffa ohyggligt ärrade barn, som kastar varandra utför stup.

Äh, vad är det för mening att beskriva mer, jag kommer ju bara avslöja något roligt ni bör upptäcka själva. Läs Abercrombie, och läs Best served cold. Det gör mig oerhört glad att jag har två böcker kvar att läsa, och jag hoppas förstås att han pysslar med nästa verk as we speak. Och kanske att det är något zombieaktigt, om han nu inte helt babblade i lurmössan på Swecon.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:
  • Best served cold (denna)
  • The heroes
  • Red country

Alla ser vem du är

För ett tag sedan läste jag Graceling av Kristin Cashore. Den handlade om en underbar kvinnlig hjälte, Katsa, som jag och alla andra som läste den, blev kära i. Fire är den fristående uppföljaren, och handlar om en tid innan Graceling, men också om ett annat land i Cashores värld.

Fire utspelar sig i Dellerna, ett land på andra sidan bergen från Monsea, som i sin tur låg på andra sidan nästa bergskedja från Middluns och de andra rikena, där Graceling utspelade sig. Graceling handlade om Katsa, som är ”utvald” (graced), vilket innebär att hon har en särskild gåva. Det finns nästan lika många gåvor som utvalda, och gåvan ger bäraren särskilda egenskaper, som t ex att kunna läsa tankar, att kunna slåss fantastiskt bra, eller att kunna simma, förutspå väder, skördar, händelser etc.

I Dellerna finns inga utvalda. Däremot finns det monster. Ett monster är ett djur eller en människa, som har en särskild kraft att övertala. De utstrålar en slags skönhet, som betvingar alla som ser på dem, och väcker ett våldsamt begär. Monsterdjur har annorlunda färger än vanliga djur, och sprakar i turkost, grönt och rosa. Fire är ett monster, och hennes namn beskriver hennes eldröda hår.

Dellerna är splittrade av krig sedan den gamla kungen dött. Fire dras in i kriget, och måste samtidigt lära sig leva med sig själv och sina förmågor. Hon måste göra upp med sitt förflutna, och inte minst med monstret som var hennes far. Hon måste dessutom använda sina förmågor att betvinga människor, vilket hon varit rädd för hela sitt liv.

Fire av Kristin Cashore

Fire av Kristin Cashore

Många som läst Fire är missnöjda. De jämför såklart med Graceling, och där är vi överens. Graceling är bättre än Fire. Men! Jag håller inte med om att Fire är dålig, eller om att ”det bara handlar om hur Fire är så vacker hela tiden”.

Fire kämpar dagligen med att alla ser på henne att hon är ett monster och att alla människor dras till henne på grund av monstrens tilldragande kraft. En del älskar henne vid första ögonkastet, andra blir besatta av att äga henne, om så genom våld och tvång.

Fire handlar om att omgivningen tror sig veta vem du är, och tror sig ha rätt till dig på grund av vem du är. Jag ser Fire som en analogi till vår egen världs sexualisering av kvinnor. Man kan äga en kvinna, för hon står ju där och är tilldragande och hon vet ju om det! Hon vill det nog egentligen. Hon drar dig till sig med flit. Du älskar henne. Du vill ha henne. Du vill äga henne. Du våldtar henne.

Som jag läste Fire, så är det aldrig jobbigt att det talas om hennes skönhet, för de menar inte att hon är vacker i strikt mening, utan att hon har den monsteregenskap som tolkas som skönhet av de som ser henne. Det är inte skönhet, det är magi.

Och som jag läste Fire, så är det aldrig jobbigt att Fire har så svårt att leva med sin ”skönhet”, utan det är precis den frustration, sorg, rädsla och ilska alla kvinnor ibland kan känna, när det märks hur utsatt du är, bara för att du är den du är.

Jag älskade Fire och jag led med henne. Boken Fire är inte lika bra som Graceling, men den är bra. Jag tycker att Cashore har lyckats väl med att finna det här samhället och monstren. Men jag inser att hon kanske borde ha varit tydligare, eftersom så många ser det på ett annat sätt.

 

Fire är bra, och den ger en bredd till Cashores värld, samt en del bakgrund till det som hände i Graceling. Jag tycker absolut att alla Gracelingälskare ska läsa den innan ni läser Bitterblue, som jag just nu längtar ihjäl mig efter.

 

 

Tidigare om Kristin Cashore:


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.