Hejsan bloggen.
Suck och stön.
Ja, det var länge sedan jag recenserade någonting nu. Jag har inte läst så mycket heller faktiskt. Det finns helt enkelt inte tid för tillfället.
Men, när som helst så lugnar det kanske ner sig och så är jag här igen. Jag har iaf ingen tanke på att ge upp. Det är aldrig för sent att ge upp.
Håll ut! Håll höjd.
Presentkortsböcker från English Bookshop
Nu har ni lärt er att man skänker bokpresenter till Feuerzeug på bemärkelsedagen, som i det här fallet var en licentiatexamen i fysiologi, vilket är ett slags milstolpe i mitt liv. Därför upprepar jag det varje dag i veckan den här veckan. Så ni verkligen hör det. EXAMEN! LIC! Whoho.
Andra anhalten efter presentkort i present blev English Bookshop. Lite tyvärr har de ju rimligtvis inte samma utbud av SF och fantasy i Gamla stan som i Uppsala, men det gick fint ändå.
Där införskaffades glatt tre böcker typ från läslistan:
Den första behöver knappt förklaras. Jag har inte läst Evanovich på ett tag, men jag älskar henne och det är ren feelgood att avnjuta. Äger samtliga, så givetvis även denna. Har nu tre stycken att ta igen.
Denise Mina har jag blivit rekommenderad. Dessa två är båda startböcker i två av hennes serier. Har alltså inte köpt hela serien på en gång, för en gångs skull. Vågar jag hoppas på en Mo Hayder-upplevelse?
Nu följer inte fler presentuppdateringar, så nu kan ni andas ut. Men lycklig är jag (och väldigt skrytsam).
Det var länge sedan nu, men på bokrean fanns Schismatrix av Bruce Sterling utread. Den skrevs 1985, men det märks inte om jag säger så. Den framtid som beskrivs i Schismatrix är så avlägsen att 1985-2011 inte gör någon skillnad.
Bruce Sterling var kompis med William Gibson och tillsammans skrev de The difference engine, som jag faktiskt läst men inte kom ihåg att det stod Sterling på. I The difference engine kommer datoråldern ett århundrade för tidigt och det blir steampunk av alltihop. Väldigt fascinerande, men med en tydlig inblandning av Sterling i den Gibsoniska stilen, så här i efterhand.
Schismatrix beskrivs som ”en roman om den posthumana mänskligheten”. Långt in i framtiden har jorden utarmats och de flesta människorna har flyttat ut i rymden, först till ett antal kolonier, men sedan allt längre ut. Kolonierna bröt kontakten med jorden, som blev förbjudet område och började sedan differentiera sig från varandra. Varje koloni har sin egen ideologi, religion, ekonomi etc. Men framför allt kämpar de två största grupperingarna om makten i solsystemet. Formare och Mekanister, diametralt olika och ändå väldigt lika, sätter sina olikheter framför sina likheter och vägrar samarbeta.
Formarna har förändrat sina gener, skapat genlinjer och låter inte sin avkomma födas, utan producerar dessa perfekta genetiska avkommor som kombinationer av lyckosamma gener eller perfekta klonera av redan existerande personer. Mekanisterna ersätter istället kroppsdelar med mekanik, förbättrar sina sinnen och egenskaper med teknologi. Formarna är helt fria från bakterier, även i tarmen, och genetiskt modifierade för att överleva utan dem. Därför anser de att Mekanisterna är orena, som fortfarande har en bakterieflora, som t ex får deras svett att lukta. Vardera sidan anser att den andra inte är verkligt mänsklig.
I själva verket handlar ju boken om den posthumana mänskligheten, så om du frågar mig så är ingen längre människa i den mening att de är som vi. Om man är posthuman så kommer man efter mänskligheten och kanske behöver de ett nytt ord för att definiera sig själva om de inte väljer att omdefiniera mänskligheten istället. Just i bokens skede har de ännu inte tagit språnget, men står och väger på kanten mot ett nytt sätt att existera.
Det här är väldigt tung science fiction. Jag tror knappast att den blir mycket tyngre än så här faktiskt och efter läsningen är jag helt slut och väldigt mätt.
Man lever länge i den posthumana mänskligheten och när man känner sig lite för gammal kan man använda en föryngringsprocess och bli ung igen. Riktigt hur gammal någon är kan man inte veta och många passar på att förändra sin identitet när det passar dem. Man använder även många droger för att liva upp sina sinnen och sin vardag. Kanske blir man så matt och uttråkad av att leva så länge, att man behöver stimulantia för att känna sig mänsklig igen.
Schismatrix av Bruce Sterling
Bokens huvudperson Lindsay är en Formare och vi följer honom genom livet från hans älskades död, ut i rymden som solhund (en kolonilös människa i exil) och hur han genom makalös överlevnadsstrategi lyckas bygga upp sitt liv på nytt om och om igen. Runt omkring honom förändras världen och solsystemet. Investerarna kommer från yttre rymden och börjar göra affärer med mänskligheten och skapar fred mellan Formare och Mekanister. Lindsay är där. Han är med hela vägen till terraformningens era när mänskligheten släpper sina gamla futtiga gräl för att istället försöka skapa något mirakulöst och beständigt, en ny värld. Överallt omkring honom finns Schismatrisen, den föränderliga världen av olika kolonier i ständig schism.
Lindsay möter många speciella människor, bland annat en genetiskt omformad kvinna som blivit så avhumaniserad att hon till slut existerar som väggarna, golven och taken i sin koloni där alla hennes avkommor lever i en evig moderlig omfamning. Det är svårt att ens försöka förklara handlingen mer än så eftersom den snurrar så många varv. Det som är centralt i en del är inte längre viktigt i en annan. Samtidigt som man kan fundera väldigt filosofiskt på känslor, ålder, tid, medvetande, så har Schismatrix också en handling som gör att man vill veta hur det slutar för Lindsay.
Jag har svårt att rekommendera Schismatrix rakt av eftersom den är så pass tung och förgörande i sin oändlighet. Ändå är den bra. Om du verkligen tycker om den tyngsta science fiction som finns, läs den.
Inläggen om bokrean:
