Man vinner genom att få flest röster. Varje röst donerar ett pund till att bygga bårhuset. Tävlingen fortsätter tills de fått in en miljon och ännu så länge har de knappt ens fått ihop skraltiga £100 000.

Million for a morgue lär alltså fortsätta ett bra tag.

Ännu så länge är ställningen, fritt översatt, som följer:

• Lee Child 1/24
• Jeffery Deaver ~0
• Jeff Lindsay 1/48
• Val McDermid 5/24
• Stuart MacBride 2/24
• Tess Gerritsen 8/24
• Peter James 3/24
• Kathy Reichs 5/24
• Mark Billingham 1/48
• Harlan Coben ~0

Jag kan inte låta bli att undra vad Tess Gerritsen skrivit som gjort att hon förtjänar ledningen. Jag har själv inte läst henne. <google/wikipedia> Det visar sig att hon är läkare, bor i USA och skriver romantiska böcker. Ehum. Det var alltså därför jag inte kände igen henne bland mina älskade morddeckarförfattare med skotska förtecken.

Några mer bekanta gärningsmän är förstås Lee Child författare till böckerna om Jack Reacher, Jeff Lindsay som är pappa till Dexter och Stuart MacBride som är min allra bästa favorit ibland när han är särskilt läskig. MacBride är också äkta skotte från Skottland, som nämner Dundee då och då i sina romaner.

Val Mc Dermid är ju inte heller helt okänd förstås, liksom Peter James och Kathy Reichs (Temperance Brennan-uppfinnare) och Harlan Coben. Men ingen av dem har lyckats förföra mig särskilt. Utom kanske Val McDermid en gång när jag läste om lesbiska par som fick befruktade ägg inplanterade, sammansmälta av båda föräldrarna och helt utan manlig inblandning (Blue genes). Det var lite häftigt.

Jag vill också ha mitt namn på ett bårhus, så jag förstår dem allihop, att de är med och tävlar. Feuerzeug-bårhuset. Helt i vitt och grått kakel. Mmm…

Imdb uppdaterar sin info om filmen här.

”A homicide investigator digs deeper into a case involving a trained military sniper who shot five random victims.”

Vem är Jack Reacher? Till att börja med är han huvudpersonen i Lee Childs deckare.

Dessutom:

• Född 1960
• Fd. militärpolis i armén (13 år)
• Väldigt reslig, 196 cm
• Väger 100–115 kg
• Blå ögon, blont hår
• Lugn, tålamodig, analytisk
• Fantastisk street fighter
• Duktig prickskytt
• Vet vad klockan är i huvudet
• Har inte
  • mobiltelefon
  • epost
  • address
  • kläder (han har dem på sig, men han slänger dem och köper nya istället för att tvätta)
• Har inget hem, utan reser omkring dit vinden blåser
• Dras alltid in i något lokalt bus och styr upp situationen

Okej, betänk listan och hör här: Man väljer Tom Cruise att spela Reacher.

”The bad news (perhaps): Jack Reacher, written as a six and a half-foot, sandy-haired slab of a man, will definitely be played by Tom Cruise.”
- Slashfilm.com

Eeeh? Neeej.

1. Jag hatar Tom Cruise.
2. Reacher är verkligen inte ens lik honom, vare sig utseende, stil, utstrålning etc.
3. TOM CRUISE?!

För min del hade de hellre fått ta Hugh Jackman, Sean Bean (han skulle få leva!) Bruce Willis, Mickey Rourke, Russel Crowe eller till och med fucking Brad Pitt än Tom. Gah! Så besviken. Vill inte ens se filmer med Cruise. Eller varför inte ta någon ny? Hitta en lagom gammal, reslig kille? Låt honom kuta runt och byta kläder och skjuta folk på film. Ja, eller använd Dolph Lundgren. I would not object. Damian Lewis kanske? Rödhårig, why not.

Regissör är Christopher McQuarrie, som även gjorde Valkyrie, där han också använde Cruise. Kanske en typisk regissör-skådis-romans som ingen har hjärta att bryta? Hatar när det händer. Dock ska vi komma ihåg att McQuarrie skrev manus till The usual suspects. Han ska inte undervärderas, för all del.

Ni kan själva bedöma här om Tom Cruise förtjänar äran. Lite småbra argumenterar han nog, men det gör honom inte till en bättre skådis. Hrrrr. Ryser bara jag tänker på honom.

Och här har ni blandade artiklar om filmen.

Jag kan inte låta bli att undra om inte filmmakarna och Lee Child själv missbedömer läsarna av Reacher-serien. Vill vi verkligen ha Tom Cruise? För all del verkar han populär nog med sina Mission impossiblefilmer och diverse förstörande av sf-klassiker, men vill vi verkligen, om vi får välja fritt, ha honom?? Jag tror inte det.

Personligen känner jag att den initiala glädjen nu bytts ut i förtvivlan, men det är ju jag det. Vad säger ni, Reacherfans? Gillar vi det här?

Tidigare om Lee Child:

• Hårda skallar i mellanvärstern – Worth dying for (Reacher #15) av Lee Child

Boken har dock ett stort och välkänt problem. Den är superkolaseg i mitten. Och på slutet. Det som börjar väldigt intressant slirar ut i en sirapsseg intrig med tråkiga förvecklingar och helt utan synbar poäng. Man känner helt enkelt inte något behov av att läsa vidare.

Andra har även kommenterat språket. Det är inte helt bra det heller, även om jag kunde leva med det i de flesta fall. Men här lämnar jag språket därhän och fokuserar på handlingen.

Kan vi komma överens om att böcker i normala fall har någon slags rytm? Det finns en uppbyggnad enligt: inledning, bakgrund, upptrappning, kulmen, vändning, slutstrid. Ungefär så? Inte K55. Nej, K55 har ett intro som sedan visar sig ha väldigt lite att göra med resten av boken. De personer vi lär känna i introduktionen försvinner sedan till periferin, där vi vid något tillfälle hör någon av dem pipa, men inte mycket mer än så.

Intropersonerna är ute på K55:s yta på uppdrag. Plötsligt drabbas de av någon slags psykos. De blir galna, dödar varandra och uppdraget är milt sagt ett misslyckande. Läsaren dras med här och skulle resten av boken vara som introt så vore den fenomenal. Men det är den inte.

Vi får sedan lära känna Valvet och nya huvudpersoner. De är ersättare för de som dog i första kapitlet och de har samma uppdrag. De ska trotsa sjukdomen på ytan, fullfölja uppdraget och rädda Valvet.

”Valvets energi kom från tre nedslitna reaktorer, alternativ energi togs direkt från berget och turbuiner nere i underjordiska floder. Dessa kraftverk turades om att stanna, vilket ledde till återkommande strömavbrott. Att jobba nära de gamla reaktorerna var i princip en dödsdom. Det var bara en fråga om tid innan strålningen gjorde slut på de stackars krakarna som for dit.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s30

Tyvärr är de nya huvudpersonerna inte riktigt lika intressanta som de som dog. Vi lär inte känna dem så bra, förutom Eddy, som är någon slags fryntlig yngling med fallenhet för närkamp. Jag ser honom hela tiden som en guldluddig kille på 160 cm med breda axlar och liten hjärna. Han är lite av en karikatyr, precis som alla andra personer i K55. Och då är han ändå den vi lär känna bäst.

K55 av Erika Oscarius

”På den lilla dvärgplaneten K55 hade det från början funnits två baser, deras HX897, som även, av någon okänd anledning, kallades New Hamburg, och PO789, Moderbasen.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s94

(Pssst… Hur fan är meningen ovan konstruerad egentligen? Lite som att läsa ett telegram, baklänges, på tyska.)

Nu borde vi alltså vara inne på upptrappningen. Vi har fått en introduktion till problemet, vi får lite bakgrund (om än knapphändig) om Valvet och personerna där och nu ska det upptrappning till och sedan kulmen och så vidare. Något i den stilen, eller hur? Det vi ser fram emot är ju att den nya gruppen, Bravo, ska ut på K55:s yta, ta sig till Moderbasen och fullfölja det uppdrag som dödade den första gruppen. Det. Här. Är. Premisserna. Vi. Fått. OBS. OBS. <insertera blinkande bannrar och achtung>

”Har du någon gång funderat på varför ingen av dina gossar har föräldrar Har du någonsin sökt dina föräldrars dödsattester? Har du överhuvudtaget tänkt på hur det här Valvet är uppbyggt? Vem behöver över 70 000 personer för att driva en gruvanläggning? Jag vet en bännu bättre fråga. Har du någonsin funderat på varför du överhuvudtaget funderar så lite?”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s140

Men vad händer? Ärligt talat, ingenting.

Intriger uppdagas, man äter svamp, man går i tunnlar, man hälsar på varandra, man träffar Styrelsen, intriger, man åker till sjukan, man går i tunnlar, man tricksar med vapen och uppvisningar och folkets jubel och mer intriger. Men man kommer aldrig till skott. Uppdraget ligger i startgroparna från pärm till pärm och som ett evighetslångt bändknull* kommer det aldrig någon utlösning.

Jag hade hört att många fastnade i mitten. Och det var där jag tröttnade också. Det beror på att man har förhoppningar och förväntningar. Men någonstans mitt i en bok inser man att om allt det där ska infrias, så skulle det ha hänt mer vid det här laget. Man känner sig lurad, trött och orkeslös. Vid det här laget avslutar man samlaget, om det var bändknull* det var frågan om. Och vid det här laget lägger alla vettiga människor ifrån sig K55.

Dock är det så att om jag lägger ifrån mig en bok så läser jag aldrig ut den. Enda sättet är att lägga bort den för evigt eller helt enkelt tvinga mig igenom den. Det här tvingandet går ganska segt. Men jag hade sett fram emot boken och jag hade läst 75% och jag gav mig fan på att läsa ut hela för att kunna ge en riktig recension och säga min åsikt utan att skämmas. Kalla mig envis, kalla mig pucko.

Hur räddar vi då K55? Den skulle kunna bantas ner till en tiondel av sidorna och sedan istället börja handla om det som författaren uppenbarligen avser att serien/trilogin (?) ska handla om. Hon lägger ut tråd efter tråd, men verkar inte ha förstått att om man ska uppskatta läsningen så måste man också få någonting uppfyllt. Man orkar inte läsa en hel bok trådar utan att någon av dem någon gång knyts ihop med en annan och ett mönster framträder.

Nu tycker jag dessutom att trådarna lagts ut lite väl tydligt. Jag tror mig ha en ganska god uppfattning om vart handlingen är på väg i bok två, tre, fem, sju, tretton. Ja, för så många böcker lär det ju ta innan det händer någonting av värde.

Jag ville ut på ytan. Jag ville veta mer om viruset/sjukdomen/psykosen. Jag ville till Moderbasen. Jag ville ha spänning och handling och läsupplevelse. Jag fick  i n g e n t i n g. Och jag tänker banne mig inte läsa nästa bok.

* Bändknull – samlagsakt vid extrem trötthet, fylla eller någondera i avtagande då man kan hålla på i evigheters evigheter utan att få orgasm. Meningsfullheten är ifrågasatt även om vissa menar att klimax inte är allt här i världen.

Jag har nu kommit till fjärde boken, A Feast for Crows (2005).

A song of ice and fire

A song of ice and fire handlar om de sju rikena Westeros och deras regerande familjer, som krigar, klöser och biter varandra i kamp om makt, om land och om rikedomar. De sju rikena styrs från King’s landing, från Järntronen.

När vi kom in i handlingen i A game of thrones regerade Robert Baratheon, som tagit tronen med våld från de fruktade Targaryen, som red de sista levande drakarna. Nu lever de sista överlevande Targaryen i exil på andra sidan havet där den äldre brodern gifter bort sin lillasyster mot löfte om vilda krigare, som kan vinna tillbaka Järntronen åt honom. Det går inte riktigt som han tänkt sig och det slutar med att prinsen dör och hans lillasyster, Danaerys, nu drottning av hästfolket, lyckas kläcka drakäggen hon fått som bröllopsgåva.

Inte helt oväntat kommer alltså drakarna kommer tillbaka. Med dem kommer även magin tillbaka till världen. Gamla trolldomar får ny kraft. Alkemisterna, som kämpar med att göra löpeld, lyckas plötsligt göra mycket mer än de brukar. Här och där över världen börjar tecknen visa sig och det är ännu bara början.

I A Feast for Crows (A song of ice and fire, #4) är kriget nästan slut, åtminstone tillfälligtvis. Några gamla meningsskiljaktigheter är dock inte lösta, utan kriget har helt enkelt bränt ut sig självt genom att de flesta stora härförare är döda eller besegrade och deras arméer kraftigt decimerade. Medan den tredje boken var actionladdad från pärm till pärm fortskrider den fjärde boken i ett betydligt lugnare tempo.

Martins böcker är alla uppbyggda så att varje kapitel berättas ur en persons perspektiv, som sedan växlas till nästa kapitel. Ibland ger det väldigt intressant information från olika håll om samma händelse. Den fjärde boken delade Martin upp (dvs fjärde och femte) i två, och separerade karaktärerna.

Många har kritiserat beslutet eller i alla fall verkningarna av det, men Martin beskriver det så att han skrev fjärde boken, upptäckte att den blev otryckbart lång och fick bestämma sig för om han skulle ge ut en bok som slutade ”mitt i” eller om han skulle dela upp karaktärerna istället och låta femte boken ta upp de karaktärer som inte fick plats i fjärde, men låta den handla om samma tidsperiod. Så blev det. Fjärde boken, A Feast for Crows handlar om händelserna i Kings landing, medan femte boken A Dance with Dragons (2011) handlar mest om andra sidan haven.

Det folk har emot den fjärde boken verkar vara just Kings landing-fokuset. De flesta av oss har inte våra favoritkaraktärer där, i fiendenästet bland alla intriger. Men samtidigt får vi följa Iron men och Arya, så jag är faktiskt inte särskilt missnöjd ändå.

Boken var överraskande bra efter alla varningar och jag kunde även uppskatta det lugnare tempot där många trådar knöts ihop och jag fick större inblick i historiska händelser och diffusare karaktärer.

Det händer som vanligt för mycket att återberätta. Läs boken istället.

Kort, andra boken:

• Baratheon får inte sitta kvar länge på sin tron.
• Joffrey regerar efter sin far.
• Tyrion blir kungens Hand.
• Robb rider ut i krig mot Joffrey.
• Stannis Baratheon förklarar krig mot Joffrey.
• Renly Baratheon förklarar krig mot Joffrey.
• Arya blir tjänare.
• Jon rider norr om muren.
• Bran lär sig springa igen.

Kort, tredje boken:

• Robb träffar kärleken, bryter löften och får motgångar.
• Catelyn förtvivlar av sorg.
• Tyrion försöker göra det rätta.
• Jaime försöker göra det rätta.
• Brienne försöker göra det rätta.
• Arya försöker komma hem.
• Sansa försöker komma hem.
• Jon vill inte svika sig själv.
• Bran vill lära sig flyga.
• Joffrey får smaka på sin egen medicin.
• Danaerys krigar.

Kort, fjärde boken:

• Samwell trotsar allt och är inte särskilt feg.
• Catelyn får ett hjärta av sten.
• Tywin möter sitt öde.
• Jaime hittar sitt samvete.
• Brienne letar och letar.
• Arya tappar bort sig själv.
• Sansa tappar bort sig själv.
• Cersei tappar koncepterna.

Som vanligt… Det går inte att förklara handlingen utan att börja avslöja detaljer, men det går inte heller att börja avslöja handlingen, för den skulle bli 800 sidor lång… Den är allt för komplicerad för att bryta ner utan att förvirra eller för att försöka förklara utan att förstöra.

I A song of ice and fire kan vem som helst dö. Vem som helst. Du vet aldrig om karaktären du gillar bäst kommer att finnas kvar nästa kapitel. Å andra sidan kan folk komma tillbaka också. o.O

LÄS.

Nu vet ni redan att jag har lite terminofobi, så jag tänkte vänta med femte boken A Dance with Dragons tills jag läst lite Abercrombie, Delany och annat. Speciellt som jag drömmer mardrömmar om att Martin blir sjuk och inte kan avsluta serien. Taiträtaiträ! Och som folk påstår att jag inte kan vänta mig sjätte boken under 2012. Jag förstår inte hur de överlevt som följt serien från början. Jag klarar inte av att vänta i år mellan böcker i samma serie.

A song of ice and fire:

• A Game of Thrones(1996)
• A Clash of Kings
• A Storm of Swords(2000)
  • Part 1 Steel and Snow
  • Part 2 Blood and Gold
• A Feast for Crows (2005)
• A Dance with Dragons (July 12, 2011)
• The Winds of Winter (ej utkommen)
• A Dream of Spring (ej utkommen)

Världens mest älskliga och underbara seriemördare i bokform är förstås Jeff Lindsays dödliga charmknutte Dexter. Nyckelordet är älsklig, annars fick han slåss om titeln med Chelsea Cains blodisande Gretchen.

Nu har jag råkat få upp ögonen för en nyhet som ni kanske inte heller hört.

Dexter ska bli comic!

Ja, det är sant!

Dexter comic

Äntligen kan mina serienördiga vänner, som kanske inte ens gillar blodiga deckare i normala fall, få en ursäkt att läsa Dexter.

Det är Marvel som är de skyldiga och tydligen kommer mästerverken att skrivas av Jeff Lindsay själv, så vi kan vänta oss en karaktärstrogen återskapelse i bildform.

Jag är rätt så lycklig. Undrar hur han kommer se ut? Ganska het, givetvis. Oooiioioioooh..! =D

Men den här var faktiskt rolig. Man listar formuleringar som får en att vilja läsa en bok nu genast, alternativt aldrig i hela helvete.

Ansvarig påhittare är Jessica på Ord och inga visor.

Min lista var väldigt lik Hannas. Jag satt och kved av äckel åt hennes no-nos och ville väldigt gärna läsa hennes yes please.

…det finns mer och mer och mer. Men någonstans räcker det, inte sant?

Vad har ni för yes pleases, no nevers? Och håller vi med varandra? Eller läser ni kanske mina no nevers? ;)

Men det var tre månader sedan sist, så jag vill inte höra något om att jag redan har hundra olästa böcker hemma, okej?

Det är uppenbarligen fantasyvår av något slag, så två hela serier fantasy är med på listan. Dock med viss lutning mot den onda bråda döden, förväntar jag mig.

Först Abercrombie, som vad jag förstått ska lyckas kombinera min kärlek för fantasy med min kärlek för mord och död. Han är väldigt snygg också. Har jag sagt att han kommer till Swecon? Har jag lovat att hålla mig lugn?

• Blade itself (The first law #1) av Joe Abercrombie
• Before they are hanged (The first law #2)
• Last argument of kings (The first law #3)

• Best served cold
• The heroes (helt ny)

• Gardens of the moon (Malazan #1) av Steven Erikson
• Deadhouse gates (Malazan #2)
• Memories of ice (Malazan #3)
• House of chains (Malazan #4)
• Midnight tides (Malazan #5)
• Bonehunters (Malazan #6)
• Reaper’s gale (Malazan #7)
• Toll the hounds (Malazan #8)
• Dust of dreams (Malazan #9)
• The crippled god (Malazan #10)

Slutligen även lite deckarmys av mina älsklingar:

• Birthdays for the dead av Stuart MacBride
• Double dexter (Dexter #6) av Jeff Lindsay

Åh, jag skiter i att jag har så många böcker på listan. Det här är ju underbart. Och förmodligen en väldigt bra intervention inför att jag inser att jag bara har en (utgiven) bok kvar i A song of ice and fire.

Jag brukar få lite lätt hjärtsnörp, panik, ångest och hyperventilation när jag snart läst ut en bra bok eller serie. Det är inte abibliofobi. Jag har tusen böcker. Det är rädslan för att närma sig slutet. Terminofobi. Den har mig i sitt grepp.

Ska du också köpa vårens böcker? Fast du redan har så många? Har du också terminofobi? Välkommen in i värmen.

Terapisamtal ges gratis i kommentarerna.

Distrust that particular flavor av William Gibson, 201201

Har faktiskt redan kommit. Det är en samling artiklar och texter av Gibson, mest från tidningar, men även opublicerat material.

Jag är lite sugen, men är osäker på om det bara blir en kompletteringsbok i hyllan eller om jag verkligen vill läsa den. Kanske får hitta ett ex i butik och kolla lite. Förhoppningsvis kommer det dock en äkta Gibsonroman inom kort. Eller så har han bara städat skrivbordet.

Birthdays for the dead av Stuart MacBride, 201201

HERREGUD DET ÄR JU NU NÄR SOM HELST! o.O Hade ingen aning och nu dör jag nästan. Jag ääälskar Stuart MacBride. Ja, älskar älskar… Älskar!

Dock… oj… det är en ny huvudperson! Förhoppningsvis bara nyttigt för MacBride att byta lite. Hans föregående två huvudkaraktärer var ju lite spöklikt lika varandra om ändå inte alls så lika ändå.

”Detective Constable Ash Henderson has a dark secret! Five years ago his daughter, Rebecca, went missing on the eve of her thirteenth birthday. A year later the first card arrived: homemade, with a Polaroid picture stuck to the front — Rebecca, strapped to a chair, gagged and terrified. Every year another card: each one worse than the last. [...] Ash hasn’t told anyone about Rebecca’s birthday cards — they all think she’s just run away from home — because if anyone finds out, he’ll be taken off the investigation. And he’s sacrificed too much to give up before his daughter’s killer gets what he deserves!”

Ehum. Alltså… Ja! Det låter jättebra, ju. Lite Mo Hayder så där. In the olden days-Mo dårå, inte den här senare blöd-Mo.

Måste terrorisera Adlibris på Twitter tills de ger mig ett datum (Enligt Goodreads 5 januari, så isf kanske jag redan har beställt den, as you read.)

Apropå detta har Stuart MacBride visst även gett ut ett antal små julböcker fulla av noveller i december. Det missade jag då, men jag får väl köpa dem under året och ha till nästa jul. Inte dumt alls med juldeckare ju. Speciellt inte i lagomt format.

Broken Harbour av Tana French, 201206

Tana French är ju allas vår älskling och jag har skrivit om handlingen tidigare. Den här boken skulle enligt tidigare uppgift komma i augusti 2011, därefter i mars 2012, men verkar nu uppskjuten till juni på Adlibris.

Gone Girl av Gillian Flynn, 201206

Åh, jag tyckte om Sharp objects och Dark places. Nästa kommer säkert vara minst lika bra.

”Gone girl is the story of an affluent young couple with a seemingly perfect life. She’s a beautiful housewife, he’s a successful financial consultant. Early on the morning of their third wedding anniversary, Charlie walks downstairs to discover his wife missing, the front door ajar [...] But no Amy. As the day goes on and the police arrive to investigate the scene, Charlie considers Amy a missing person and is terrified for her life. [...] But the police see the scene a different way. They see it as a stage. Perhaps a cover up. The panicked husband as their prime suspect. [...] What Charlie doesn’t tell them is that everything in his and Amy’s life was not as perfect as it seems…”

A feast of ice and fire, av Sariann Lehrer, Chelsea Monroe-Cassel och George RR Martin, 201207

Detta är inte mindre än en kokbok baserad på rätterna i A song of ice and fire.

Jag är kanske inte den mest kokbokiga av boknördar direkt, men den här ska jag ha. SKA HA.

Och självklart, om den kommer i år, Winds of winter av George RR Martin

Vad ser du fram emot under året?

A song of ice and fire

Tills dess kan jag glädja er med den här finingen, som kommer i juli:

A feast of ice and fire, av Sariann Lehrer, Chelsea Monroe-Cassel och George R. R. Martin, som inte är mindre än en kokbok baserad på rätterna i A song of ice and fire.

Jag är kanske inte den mest kokbokiga av boknördar direkt, men den här ska jag ha. SKA HA.

”From Sister’s Stew to lemon cakes to the seventy-seven course feast for Prince Joffrey, food and its presentation is integral to ”A Game of Thrones” and the world of George R. R. Martin’s A Song of Ice and Fire series. Now, ”A Feast of Ice and Fire” offers readers the chance to cook and sample some of the enticing meals from George R. R. Martin’s world for themselves.

These extensively researched and adapted traditional medieval recipes replicate the dishes featured in the Song of Ice and Fire series. Gorgeously organized and presented in full color, with each recipe being introduced with a passage from the book in which it first appears–as well as a map of the region from which it originates–this is the official, must-have cookbook for fans of ”A Game of Thrones” and its sequels.

Stocked with over one hundred recipes and organized by region–including The Wall, the North, the South, King’s Landing, Dorne, and Across the Narrow Sea–the book is meant to be readily accessible and achievable by modern cooks. So now, even amateur chefs can feast like a Lannister, or grab a meat pie like a Black Brother on the Wall. ”

Lemon cakes från King's Landing

Det vattnas ju i munnen när man läser böckerna (oftast) och det vore sjukt roligt att ha George Martin-kväll med Elitistmörkerklubben och laga Martinrätter och äta dem och nörda loss. Kanske till en maratonsittning av första/andra säsongen av TV-serien. Ska. Ha.

Meat pies from the Wall

A song of ice and fire:

1. A Game of Thrones (1996)
2. A Clash of Kings (1998)
3. A Storm of Swords(2000)
   1. Part 1 Steel and Snow
   2. Part 2 Blood and Gold
4. A Feast for Crows (2005)
5. A Dance with Dragons (July 12, 2011)
6. The Winds of Winter (ej utkommen)
7. A Dream of Spring (ej utkommen)

Eftersom en viss annan bok var omöjlig att läsa ut tog jag med mig A storm of swords (A song of ice and fire, #3) till fjällen. Det var inte svårt alls att läsa ut den. Faktum är att jag snart läst ut den och nästa på mindre tid än jag lade på Den Andra Boken. 2000 sidor är mindre än 300.

A song of ice and fire

A song of ice and fire handlar om de sju rikena Westeros och deras regerande familjer, som krigar, klöser och biter varandra i kamp om makt, om land och om rikedomar. De sju rikena styrs från King’s landing, från Järntronen.

När vi kom in i handlingen i A game of thrones regerade Robert Baratheon, som tagit tronen med våld från de fruktade Targaryen, som red de sista levande drakarna. Nu lever de sista överlevande Targaryen i exil på andra sidan havet där den äldre brodern gifter bort sin lillasyster mot löfte om vilda krigare, som kan vinna tillbaka Järntronen åt honom. Det går inte riktigt som han tänkt sig och det slutar med att prinsen dör och hans lillasyster, Danaerys, nu drottning av hästfolket, lyckas kläcka drakäggen hon fått som bröllopsgåva.

Inte helt oväntat kommer alltså drakarna kommer tillbaka. Med dem kommer även magin tillbaka till världen. Gamla trolldomar får ny kraft. Alkemisterna, som kämpar med att göra löpeld, lyckas plötsligt göra mycket mer än de brukar. Här och där över världen börjar tecknen visa sig och det är ännu bara början.

I A storm of swords (A song of ice and fire, #3) rasar kriget både i Westeros och i de fria städerna, där Danaerys tar med sig sina drakar och en allt större armé från stad till stad i ett blitzkrieg, för att med stor kraft kunna återta sin rättmätiga tron. Den tredje boken är actionladdad från pärm till pärm och det händer väldigt mycket och vi följer alla våra favoritkaraktärer. Martins böcker är alla uppbyggda så att varje kapitel berättas ur en persons perspektiv, som sedan växlas till nästa kapitel. Ibland ger det väldigt intressant information från olika håll om samma händelse.

Det händer som vanligt för mycket att återberätta. Läs boken istället.

Kort, andra boken:

• Baratheon får inte sitta kvar länge på sin tron.
• Joffrey regerar efter sin far.
• Tyrion blir kungens Hand.
• Robb rider ut i krig mot Joffrey.
• Stannis Baratheon förklarar krig mot Joffrey.
• Renly Baratheon förklarar krig mot Joffrey.
• Arya blir tjänare.
• Jon rider norr om muren.
• Bran lär sig springa igen.

Kort, tredje boken:

• Robb träffar kärleken, bryter löften och får motgångar.
• Catelyn förtvivlar av sorg.
• Tyrion försöker göra det rätta.
• Jaime försöker göra det rätta.
• Brienne försöker göra det rätta.
• Arya försöker komma hem.
• Sansa försöker komma hem.
• Jon vill inte svika sig själv.
• Bran vill lära sig flyga.
• Joffrey får smaka på sin egen medicin.
• Danaerys krigar.

Det går inte att förklara handlingen utan att börja avslöja detaljer, men det går inte heller att börja avslöja handlingen, för den skulle bli 800 sidor lång… Den är allt för komplicerad för att bryta ner utan att förvirra eller för att försöka förklara utan att förstöra.

I A song of ice and fire kan vem som helst dö. Vem som helst. Du vet aldrig om karaktären du gillar bäst kommer att finnas kvar nästa kapitel. Och även om personen inte dör, så kan det hända att den inte får vara med på ett tag. Du kanske bara får höra de andra personerna prata om den.

Språket är fantasytypiskt, ganska överlastat, men noga genomtänkt att bidra till stämningen och tidsåldern.

Tredje boken var så bra att jag nu redan är mitt i fjärde boken. Det gick liksom inte att göra annat än att läsa en till på en gång. För att vara böcker på 1000 s/st är det inte dåligt, inte dåligt alls.

LÄS.

Nu har jag alltså redan lite panik eftersom sjätte boken inte kommit ut ännu och ingen vet när den kommer. Måste nog vänta med femte tills det finns släppdatum på sexan, annars dör jag kanske. Drömmer mardrömmar om att Martin blir sjuk och inte kan avsluta serien. Taiträtaiträ!

A song of ice and fire:

• A Game of Thrones(1996)
• A Clash of Kings
• A Storm of Swords (2000)
  • Part 1 Steel and Snow
  • Part 2 Blood and Gold
• A Feast for Crows (2005)
• A Dance with Dragons (July 12, 2011)
• The Winds of Winter (ej utkommen)
• A Dream of Spring (ej utkommen)

Jag blev så väldigt glad när jag hörde talas om K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius. Min enda invändning var att författaren är homeopat, men jag tänkte att det borde inverka positivt på kreativiteten.

Boken har dock ett stort problem. Den är superkolaseg i mitten. Det som började så intressant slirar ut i en sirap jag helt enkelt inte känner något behov av att läsa.

Dock är det så att om jag lägger ifrån mig en bok så läser jag aldrig ut den. Enda sättet är att lägga bort den för evigt eller helt enkelt tvinga mig igenom den. Det här tvingandet går just nu ganska segt, även om det inte är så många sidor kvar.

Den här boken har stulit ca tre veckor av mig nu. Det är fruktansvärt irriterande samtidigt som bokbloggosfären börjar räkna samman årsrapporter och har läst ca hundra böcker/blogg.

The walking dead

För att inte deppa ihop totalt började jag istället läsa The walking dead av Robert Kirkman och Tony Moore. Det är seriealbum och inte någon bok, alltså avbryter jag inte läsningen av K55, egentligen.

The walking dead köpte jag för tusen år sedan. Hela serien, så långt den då fanns. Men jag har inte riktigt tagit mig tid att läsa dem. Det visar sig vara perfekt nu mitt i sirapsboken. Och det är verkligen en grymt bra serie. Min käre man har läst i förväg och sitter hela tiden och frågar mig var jag är nu och svarar hela tiden att DET BLIR ÄNNU MER SPÄNNANDE SNART!! ungefär precis så hysteriskt.

Walking dead och Mutts

SF-shopping 2011-05-21

Man kan fundera på hur envis jag är, som vägrar sluta läsa en seg bok, men jag såg fram emot den så mycket innan att jag bara måste läsa den till slutet och därefter ge er en rättvis recension.

Under tiden förstår jag att det ser jävligt tråkigt ut här med få uppdateringar. Jag hoppas ni lider med mig. Över jul ska jag bara läsa bra böcker. Lovar!

Jag har hade hört talas om provläsning och ville prova i alla fall en gång. Ni kanske också har provläst? Mötte det era förväntningar?

Jag hade en viss farhåga om att det märks att en bok inte är klar för tryck. Att det t ex förekommer extra många skrivfel, att det finns missar i handlingen och onödiga element.

Det var ungefär exakt så det visade sig vara.

PhD comics: "Draft dodging" - originally published 10/25/2010

Tyvärr tyckte jag inte jättemycket om boken. Jag hade hoppats på den utlovade psykologiska thrillern, men tyckte nog att det mer lutade åt deckare möter deprimerad chicklit. Lite som att man tagit Stefan Tegenfalk och låtit honom skriva om Baby Jane av Oksanen. Lite så.

Det betyder ju så klart inte att det måste vara så, dvs att boken måste vara lite halvdålig och att den inte tillhör utlovad genre. Det förstår jag. Men det hjälpte nog till att trötta ut mig något.

Å andra sidan hjälpte jag nog till att trötta ut mig själv också, för när jag provläser så gör jag det tydligen med besked.

Min teknik vid provläsandet var som följer:

1. Jag läste på surfplatta eftersom en otryckt bok då inte behöver printas och kånkas omkring. Givetvis är det egentligen smidigare att kommentera direkt på sidorna.
2. Jag antecknade mina kommentarer i ett pappersblock på sidan av. Mest för att slippa växla dokument, men annars går det förstås bra att ta skärmdumpar och anteckna i plattan också.
3. Jag noterade sidnummer, skrev av aktuell mening och fyllde i den ändring eller fundering jag hade.
4. Jag noterade även tankar som kom upp under läsningen, inkl sidnummer.  T ex vem jag trodde var mördaren.
5. Jag noterade även tankar om personerna i boken. T ex att jag verkligen hatade en av dem.
6. Jag förde över anteckningarna till Word och delade upp dem i kategorierna Språk och Handling. I Språk ingick stavfel och funderingar på ordval och liknande. I Handling ingick funderingar kring personer, händelser, sådant som var onödigt eller som saknades. Dvs ungefär allt som inte var direkt språkligt.

Det finns säkert bättre sätt att gå tillväga. Hur gör du?

PhD comics: "Red ink" - originally published 3/7/2006

Jag tog alltså mitt uppdrag på fullaste allvar, jag var riktigt kritisk och jag skrädde inte orden. En del saker var bra och då skrev jag det. Andra saker var inte alls bra och då skrev jag det. Vissa saker förstod jag inte. Det skrev jag också ner.

Min extrema ärlighet är säkert både på gott och ont. Dock tänkte jag så, att om jag ändå lägger ner tiden och även författarens tid, på att läsa boken kritiskt och ge tankar medan tid är att ändra, så är det väl högst kontraproduktivt att inte vara ärlig? Det är ju nu boken har chansen att förbättras.

Och vem är jag att sitta och leka redaktör? Mja, jag är ju läsare. Det är nog ungefär höjden av mina kvalifikationer. Dock är det ju läsare som i slutändan köper böckerna.

Å andra sidan behöver författaren knappast ta åt sig av min kritik om den inte stämmer. Kanske har jag missförstått. Kanske var det meningen att man skulle missförstå. Kanske finns det andra provläsare som gillar det jag hatar och tvärtom. Kanske…

Du som också provläst någon gång: Tyckte du det var roligt? Är du beredd att göra det igen?

I slutändan vet jag åtminstone ett par saker: Det är utmattande att provläsa. Det är jobbigt att behöva skicka superärliga kommentarer till någon. Man ska inte tacka ja till provläsning allt för lättvindigt.

Det beror på ett par saker, eller rättare sagt två böcker.

Först agerade jag provläsare för en bok. Det tog tid och resulterade inte i någon recension. Mer om det inom kort.

Oläsbar bok

Sedan började jag läsa den efterlängtade K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius. Den är okej, men mitt i boken fastnar man tydligen och det har även jag gjort. Så just nu har jag inte läst något alls på flera dagar(!). Och jag börjar känna att jag måste ta en annan bok för att komma igång igen.

Så nu vet ni. Lästrubbel på bloggen alltså. Hu och ve.

Bokshopping 2011-11-17

Nu har jag älskat antikvariat igen. På Röda rummet i Uppsala finns en hel hylla (eller iaf några hyllplan) med science fiction. Och det är inte så dålig blandning heller.

Idag kom jag därifrån med ett nummer av sf-tidningen Nova (#2 1983) och några sköna gamla sf-klassiker:

• Snuvan av Stanislaw Lem - en underlig sjukdom sprids
• Tidsjakten av Wilson Tucker - en tidsforskare fastnar i tiden
• Själens ensamhet av Joanna Russ - en abbedissa reser till vikingarnas land, men är hon ens en människa?
• Utflykt på Paradis av Joanna Russ – en handfull turister får inte vad de väntat sig på turistplaneten Paradis. Istället kanske de inte alls överlever semestern.

Samt ett par novellsamlingar av Ursula K Le Guin, nämligen A fisherman of the inland sea och The wind’s twelve quarters.

Wilson Tucker och Joanna Russ har jag tidigare hittat böcker av på ett annat antikvariat. De gav tydligen mersmak. Jag börjar bli en sf-nörd.