Apokalypsen blir bättre

”Blir det någonsin bättre?” har många frågat sig angående den något ojämna Walking dead-serien, både på tv och i serieform.

Jag började läsa Walking dead av Robert Kirkman för ganska länge sedan, men har haft ett uppehåll efter 3-4 albumet, eftersom jag tappade lusten lite. TV-serien sprang åt ett annat håll, folk klagade och spoilade till höger och vänster och i albumet verkade det inte mycket bättre.

Men så fick jag tag i den svenska versionen av sjätte albumet, Totalt jävla mörker, från Apart förlag, och då var jag ju tvungen att dels läsa ikapp och dels jämföra de engelska utgåvorna jag har med den svenska utgåvan.

Det första som ska sägas är, att det blir bättre. Dels blir det bättre efter 3-4 albumet, när berättelsen faktiskt rycker sig ur gyttjan och går vidare.

Till slut händer det nästan för mycket. Walking dead är verkligen en berättelse med höga insatser, om ni hajar. Det händer så mycket att jag förstår att de knappast kan göra TV av det. Det är inte PK. Det är inte vad tittarna vill se. Men det är helt rätt.

Om jag ska jämföra med Aparts svenska version, så blir det också bättre. Det jag stör mig på, ständigt, i den engelska utgåvan, är fetstilandet av random ord och det ganska dåliga skrivandet.

Fetstilandet gör att man betonar fel ord. Det stör läsflödet och upplevelsen väldigt mycket, även om man vänjer sig med tiden. Som tur är blir även det bättre efter några album, men i den svenska versionen är fetstilandet redan från början mycket bättre. De ord som naturligt bör betonas gör det, och ibland är fetstilen helt borttagen. Även skrivandet är bättre på svenska. Kanske är det den amerikanska slangen jag inte är helt van vid, men replikerna känns trovärdigare på svenska.

Ibland blir det dock lite pajigt. Vissa översättningar är inte helt hundra, som t ex när det engelska ”rip him a new one” blir ”skåra upp ett nytt rövhål” på svenska. Det är ju inte helt etablerat, och känns kanske inte helt okej.

Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead

Något som många irriterat sig på är den dåliga kvinnosynen i Walking dead. Personligen är jag inte ett dugg överraskad över hur dålig den är, eftersom hela historien utspelar sig i den amerikanska södern. Det är inte direkt jämlikhetens mecka där nere, speciellt inte ute på landet. Kentucky, ni vet? Det ligger också där nere. Många kyrkor, mycket fördomar, en hel del ”torra countyn” med alkoholrestriktioner, och väldigt konservativt.

Bild från Walking dead

Walking deads dåliga kvinnosyn är inte mysig, men den är sann mot berättelsen. Och det blir bättre. När man läst en bit börjar de starka kvinnorna plötsligt visa sig. Ett tag är det rena rama amazonkriget mot zombierna. Kanske är det så att tidigare tuktade sydstatskvinnor kan ta för sig i denna postapokalyptiska värld?

Men även om en helt del händer, karaktärer utvecklas, tillkommer och slaktas, så finns det riktigt konstiga delar i Walking dead. Vad tycker ni? Är det här sant mot berättelsen, eller bara puckat?

Redigerad bild från Walking dead

Och det här?

Bild från Walking dead

Jag rekommenderar gärna Walking dead. Men läs minst fem album, gärna tio-sjutton stycken. Ni måste hänge er och ge serien en chans att utvecklas. För det händer så mycket, saker förändras. Det är tråkigt ibland (särskilt för figurerna), men ingenting varar för evigt.

Och läs dem gärna på svenska.

Vidrigaste zombieboken någonsin

Hugh Howey är min nya idol. Han skapar GULD!

Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.

”Abandon Hope…

…and bash in her skull before you go.”

I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.

I, zombie av Hugh Howey

Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.

Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.

Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.

Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.

Wool av Hugh Howey

Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.

Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.

Mer om Hugh Howey:

• Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps – Wool av Hugh Howey
• @hughhowey på Twitter
• Hugh Howey på Goodreads

Den grå vardagens bok

Jag tyckte den var ful, Amatka av Karin Tidbeck, men den har hyllats från alla håll, och jag tänke att jag verkligen borde se förbi sådana ytliga ting.

Amatka är en stad i någon slags kommunistiskt land där allting görs av svamp. Man odlar svampen i underjordiska grottor och sedan använder man den som bas för allt, från mat till sängar och tvål.

Tricket för att det här ska fungera, är att svampprylarna måste märkas med namn på ting som boll och ring. Bara om tinget är märkt med sitt namn, behåller det sin form. Om du glömmer att märka om dina saker, så står du plötsligt en dag med en kladdig massa och skäms.

Det finns fortfarande ett fåtal äkta saker kvar från förut, men de är förstås allt färre, och ingen verkar riktigt veta vad som hänt med världen, varför man lever som man gör.

Amatka av Karin Tidbeck

Vi följer Vanja, som reser från huvudstaden Essre till Amatka där man odlar svamp. Hon reser med jobbet för att undersöka hygienvanorna i staden. Men givetvis blir hon nyfiken, börjar snoka och ställer till det totalt för sig och alla andra.

Det här är ungefär hela boken, fast spoilerfritt.

Det är bra idéer, det är välskrivet och det fungerar smärtfritt från början till slut. Men (ja, tyvärr ett men…) tyvärr berör det aldrig. Jag känner ingenting för Amatka, för Vanja, för den här världen. Jag kanske fångas av den grå vardagen och märkningens eviga tristess, men i så fall har Tidbeck lyckats lite väl bra, tycker jag.

Det är aldrig dåligt, men likväl ganska tråkigt. Så kan det kanske sammanfattas. Jag skulle inte avråda någon att läsa, för det är trevligt på sitt sätt, men ja… Poff.

Hysteriskt sammanbrott

Vill du ha överlevnad eller virrpanna? I Efter sammanbrottet av Ron Goulart får vi möta postapokalypsen i en mer sansad form. Fast nu ljuger jag, för det är hysteriskt.

Det finns något slags samhälle kvar, i form av småstater. Varje stat sköter sitt, krigar, uppgång och fall, och så vidare. Men fokus i Efter sammanbrottet ligger långt från min vanliga postapokalyps. Det är mer Terry Pratchett, Douglas Adams och andra virrpannor jag tänker på. Själva apokalypsen är överspelad, men den där sansen är… nog inte.

Vi följer huvudpersonen, som är detektiv, på hans jakt efter en farlig terrorist. Terroristen kallar sig Lady Day, och består egentligen av ett helt gäng kvinnor, som dyker upp hastigt och lustigt och mördar högt uppsatta män.

Det hela påminner väldigt mycket om något ryskt…

Efter sammanbrottet av Ron Goulart

Under detektiven Haleys sökande träffar han på alla möjliga konstiga människor, hamnar i alla möjliga konstiga situationer och har en väldig tur som överlever.

Det är väldigt roligt ibland, även om språket ibland är väldigt svårt att svälja. Den skrevs 1970, och den är precis så öppensinnad som en bok ska vara, men vissa ord… använder vi helt enkelt inte längre. Det låter helt galet när de står på det här sättet i en bok, men man får ta det för vad det är, en anakronism.

Allra roligast är det nog när man måste argumentera med datalådor, för att få dem att spotta ut den information man vill ha. Datalådorna, dvs datorerna, kan då passa på att bjuda på en kaka om de tror att du behöver en, osv.

Som rolig science fiction är det här väldigt väldigt bra. Jag ska absolut hålla utkik efter mer Goulart.

Som postapokalyps var det kanske inte så lyckat, men jag kan leva med det för den här gången.

Nördigt woolprojekt i Minecraft

Vid det här laget vet ni att Wool av Hugh Howey är sjukt bra.

Howey länkade nyss på sin blogg, till en kille som byggt en silo i Minecraft. Det är sjukt coolt. Och väldigt nördigt.

Videon är ganska spoilrig (och har inte världens bästa berättarröst, kanske..), men man kan stänga av ljudet om man är mitt i boken och inte vill riskera något otyg.

Jag hoppas att Mr Minecraft Notch har sett den här.

Och läs boken, för guds skull.

Wool av Hugh Howey

Mer om Hugh Howey:

• Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps – Wool av Hugh Howey
• @hughhowey på Twitter
• Hugh Howey på Goodreads

Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps

Wool av Hugh Howey var något av ett impulsköp. Jag såg det snygga omslaget med texten ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:

”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?

And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”

Det lät ju inte fel. Inte fel alls.

Så jag köpte den, och var så övertygad om att den skulle vara bra, att jag till och med tipsade om den innan jag ens läst den. Creutz på Literature connoisseur trodde också på Howey och recenserade här.

Nu har jag läst den. Och om det inte vore för att 2013 är så nytt, så skulle jag utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. Men ni fattar. Den är asjävlabra.

Wool av Hugh Howey

Wool handlar om människor som lever i en silo, en bunker som byggts eftersom världen är förgiftad utanför. Det är postapokalyps, hundratals år efter katastrofen, och människorna bor fortfarande i den här bunkern, generation efter generation. De lever i ett strikt system, som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till systemet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.

Det värsta du kan göra i silon är att längta ut. Vid ett uttryck av en sådan vilja, eller uttryckande av någon subversiv tanke, utmäts det yttersta straffet. Du får gå ut. Ut i den toxiska luften, där du först får rengöra bunkerns sensorer och kameror, innan du segnar ihop på marken och förtärs av heta vindar.

Jag upplever precis som Creutz att det är svårt att recensera utan att avslöja för mycket. Wool utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.

Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon är mekaniker och lever för att arbeta, lösa problem och hålla generatorin igång, som förser hela silon med elektricitet.

Under handlingens gång får Jules upp ögonen för en rad fakta, som målar upp en fruktansvärd hemlighet. Hon måste hantera det hon vet, och bestämma sig för vad hon ska göra med den kunskapen.

Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.

Creutz tyckte att handlingen ibland drunknar i berättandet. Jag tycker istället att det bidrar till den känsla du ska få av silon. Livet är urtråkigt och entonigt, men det vet de inte om, eftersom de aldrig upplevt något annat. Trappan är central såväl i placering som logistiskt och för handlingen. Jag ser Wool som genialiskt utformad att ge dig en helhetsupplevelse på alla nivåer (!).

När du ligger i soffan efter en lång arbetsdag kan en promenad till köket kännas lång. I Wool måste du klättra tio våningar upp eller ner.

Mycket av det viktiga i Wool utspelar sig i trappan. Där finns det tid att tänka, att känna kroppen röra sig med ett mål, förflyttning och rörelse i den enda riktning som är möjlig i silon.

Jag älskar Jules. Hon är ganska kall och förnuftig, men bara av nödtvång. Under hennes reserverade yta gömmer sig ett förflutet och en uppväxt i den här totalitära ministaten, som format henne till en till synes perfekt medborgare.

Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.

Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.

Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och även om jag är rädd att hypa den bortom all räddning, så vill jag verkligen att ni läser den.

Och givetvis bjuder Howey på fler… det kommer två böcker till, den första redan i vår! Dessutom har Howey skrivit intressanta böcker tidigare. Dem vill jag också läsa.

Och!!! Extra extra! Det finns tidiga planer på en FILM! JAAAAAAAAAAAAAAAAA… !!!! Omg, jag bokgasmade just.

Mer om Hugh Howey:

• Nördigt woolprojekt i Minecraft
• @hughhowey på Twitter
• Hugh Howey på Goodreads

Inte så divergent

Jag såg fram emot Divergent av Veronica Roth. Förvisso hade jag först förväxlat den med fantasy, men det visade sig att det nästan var det. Den där sortens ungdomsdystopi, som Hungerspelen, som är precis som fantasy på alla sätt, förutom att det inte är det. ”Utvald ungdom vägleds att inse att HEN ska rädda världen.” Ungefär så. Allt är likadant, förutom själva magidelen.

I Divergent ska man välja falang i tonåren, och sedan blir man skolad att passa in i den falangen. Falangerna hedrar mycket snäva ideal. Du kan välja de Osjälviska, Ärliga, Tappra, Fridfulla eller Lärda. Beatrice har vuxit upp som Osjälvisk, men tvivlar ständigt på var hon hör hemma. Hela resten av boken bygger på hennes val, och jag ska inte spoila, men man kan väl säga att det blir en hel del träning, våld, mobbning, nollning, initieringsriter och ganska fjantigt tonårsblabb.

Divergent av Veronica Roth

Där Hungerspelen ändå var genialisk, så är Divergent torr och teknisk, men ändå barnslig. Roth verkar ha snöat in så totalt på sin värld och hur den fungerar att hon vill beskriva allt för oss, men vi är nog inte så intresserade av hennes teknikaliteter, och hade nog hellre fått lära känna vad personerna kände och upplevde. Tji fick vi.

Divergent är inte asdålig. Jag tog mig igenom den utan några större problem, men jag njöt aldrig.

Historien är så banal, att den hade behövt något genialiskt att överraska mig med. Istället är den förutsägbar som Kellog’s Cornflakes. Det känns som att jag läst den och sett den på film många gånger förut. Grundtanken är bra, men Roth gör alldeles för lite av den.

Jag antar att Divergent ändå kan vara spännande för många, speciellt yngre och de som inte läst så mycket liknande. Det är bra, för alla ursäkter att ge sig på postapokalyps och dystopi är bra. Men jag känner mig inte så sugen på att läsa mer av Roth, även om jag undrar hur resten av världen ser ut, och vad som finns utanför Stängslet.

Jag kan tyvärr inte rekommendera Divergent, men jag tänker inte heller avråda från att läsa den.

Thelma och Louise, zombiestyle.

The first days av Rhiannon Frater, är en zombieroman av klassiskt amerikanskt snitt. Den skiljer sig dock på några punkter, som ni kommer att märka.

Bokens huvudpersoner är hemmafrun Jenni och advokaten Katie. Vi möter Jenni precis efter att hennes hustrumisshandlande man och hennes två barn har blivit zombier och försökt äta upp både Jenni och varandra. Strax därefter möter vi Katie, som dyker upp i en pickup och räddar Jenni. De två drar sedan iväg på en zombiedödarturné.

Just här är historien som allra bäst. Vi har Jenni och Katie, två helt olika kvinnor. För den ena är zombieapokalypsen det bästa som hänt henne. Äntligen är hon fri och äntligen har hon möjlighet att vara sig själv. För den andra är det verkligen undergången, men samtidigt ett uppvaknande från ett fullständigt verklighetsfrämmande kontorsjobb, och perfekt hemmaliv med den perfekta frun Lydia i den perfekta villan.

Det är Thelma och Louise, om de hade åkt runt och skjutit zombier.

The first days av Rhiannon Frater

Men precis som i filmen, så kan det inte hålla, och det gör det inte heller. Långsamt vänds en fantastisk och originell zombiehistoria till totalt skräp.

Nu kommer jag nästan att börja SPOILA boken, men det är ändå bara skräp, så med största sannolikhet ska ni ändå inte läsa. Fortsätt på egen risk.

.

.

.

Någonstans på vägen slutar Jenni och Katie att vara de personer vi lärde känna i början. Jenni blir en kåt tonåring med mordiska tendenser och Katie blir heterosexuell och våpig.

Dessutom släger Rhiannon in alla triangeldramer, som möjligen kan tänkas i konstellationen av karaktärer hon har tillgängliga.

Det blir nästan så dåligt, att man glömmer hur bra boken faktiskt var i början. Hade den här boken fortsatt på det utsatta spåret, så hade jag gett den det allra högsta betyget möjligt och jag hade med glädje läst de resterande två delarna i trilogin. Men som det nu är, så är jag istället heligt förbannad, besviken och trött.

Varför blir Jenni en tonåring, istället för att fortsätta på den hälsosamma vägen från misshandlad hustru till självständig kvinna? För nej, hon känns inte som en självständig och sexuell kvinna, hon blir verkligen tonårigt besatt. Det är pinsamt.

Varför blir Katie en bisexuell kvinna med förkärlek för starka karlar som kan ta hand om henne, istället för att fortsätta vara den starka lesbiska kvinna vi träffade i bokens början? Varför fick hon inte fortsätta vara stark och sorgsen? Varför måste hon plötsligt vara bisexuell och falla för män?

Det är frustrerande och idiotiskt, och förmodligen en konsekvens av att Frater skrev boken som en online-följetong utan särskild tanke eller mål. Kanske tappade hon kontrollen över sin egen handling och sina egna karaktärer någonstans på vägen. Kanske skrev hon bort sig och hittade inte längre tillbaka till sin grundtanke.

Lika bra som början av boken är, lika dåligt är slutet på The first days, tyvärr.

Ett sekel av apokalyps

Nu när hypen lagt sig och de flesta håller andan inför uppföljaren The twelve, som kommer i oktober, har jag äntligen läst Justin Cronins mästerverk The Passage.

Jag läste en del recensioner om boken, även om jag förmodligen bara läste introduktionen för att inte råka spoila den för mig själv. Men antingen missförstod jag, eller så har vi läst The Passage helt olika, för jag kände inte alls igen den när jag väl satte tänderna i den. Den handlar inte alls om vad jag trodde.

Jag trodde det här var en bok om vampyrer och apokalyps och fick av någon orsak någon slags Anne Rice-vibbar och medeltidskänsla och … ja det var bara fel.

JA, det är en bok om vampyrer, men NEJ det är ingen bok om vampyrer.

Det är en bok om apokalypsen, och om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en väldigt detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt. Vampyrerna är lika viktiga som zombier brukar vara, dvs de är bara en representation av vadsomhelst, som kan hända. Det tycker jag är viktigt, att monstret får vara symboliskt, och det hade jag alltså inte insett var fallet här, innan jag läste den själv.

Boken är lång, 766 sidor i min utgåva, och den spänner över lång tid och flera olika huvudpersoner. Bara längden gör att man lätt väntar med att läsa den och skjuter upp till senare. Men gör inte det, om du fortfarande har den på lut. Läs den nu, för längden är enbart ett plus och du kommer önska att den var 700 sidor till, särskilt när du bara har 200 sidor kvar.

The Passage av Justin Cronin

Redan i bokens början befinner vi oss i framtiden. Det märks delvis på detaljer om samhället och teknologi, men också på små kommentarer, som att X-files slutade sändas för tjugo år sedan, vilket innebär 2002, och att boken börjar ca år 2022. Vi kommer sedan att förflytta oss ännu längre in i framtiden.

De första vi får möta är forskare i djungeln, utskickade för att undersöka ett nytt virus. Detaljerna är välgrundade, vilket jag uppskattar. Cronin har gjort sin research. Jag accepterar samtliga medicinska detaljer, vilket verkligen underlättar läsningen. Cronin förklarar virusets effekter lagom detaljerat, men glömmer inte att en förklaring är önskvärd. Hans idé om vampyrernas sjukdomshistoria är verkligen rolig. Hatten av åt hans smått genialiska idé. (Ni får dock läsa om den själva.)

Samhället år 2022 är noga övervakat. Man kan lätt spåra människor med hjälp av vägspärrar och streckkoder. Samtidigt förlitar sig världen på teknologin.

I ett forskningslabb använder man dödsdömda fångar som levande testobjekt, för att forska på djungelviruset. Man hoppas kunna skapa en supersoldat, förstås. Ett vapen som ska överträffa alla andra vapen. Och kanske hade man lyckats, om det inte vore för de oförutsedda bieffekterna av smittan, och apokalypsen är ett faktum.

Virus, smitta, forskningslabb, spridning. Det här är ju helt underbart! tänkte jag när jag läste. Varför har ingen sagt någonting? (Det kanske de hade.) Visst, det är en relativt liten del av boken, men eftersom boken är lång, så är den delen ändå ganska stor.

När forskningsstationen slutligen faller offer för sin egen skapelse och ”Frankenstein” beger sig ut i friheten tar det inte lång tid innan smittan sprids bortom alla karantäner. Hela USA blir en vampyrinfekterad lekplats för blodsugare och resten av världen följer strax efter.

Någonstans här på vägen har vi lärt känna Amy, som är huvudpersonen. Hon är den sista försökspersonen, forskningens krona och virusets fulländning. Egentligen får vi följa med Amy väldigt lite, men hon finns hela tiden där någonstans och gäckar oss med sina avsikter. Är Amy god eller ond? Frisk eller sjuk? Det är svårt att avgöra, och lika briljant som det är att låta oss uppleva apokalypsen från ett av monstren, lika briljant är det att hålla oss i osäkerhet om hennes betydelse.

Plötsligt förändras historien…

Från att ha handlat om apokalypsen, färdas vi framåt och in i postapokalypsen. Vi lär känna en liten stad och dess medborgare. De har alla överlevt i den laglösa världen genom att förskansa sig och lysa upp natten mot vampyrerna. De håller får och delar upp arbetet. De skyddar barnen från ondo tills det inte längre är möjligt, och då utbildas de i ett yrke för att bidra till stadens överlevnad.

Det är ett välordnat liv, men det kan inte fortsätta för evigt. De är beroende av teknologi från Tiden Innan. De överlever bara så länge strålkastarna lyser upp natten, och såväl lampor som batterier kan inte bestå för evigt.

Just som postapokalypsen också den känns hemtam och bekant, förändras världen igen och vi följer med på den hisnande resan för att rädda världen, där alla trådar knyts ihop och alla mysterier får sin förklaring.

 

Vad jag förstått så har många haft problem i mitten av boken, där den känns lång och det är lätt att fastna, men jag hade inga sådana problem. Delvis för att jag kände till risken, förstås, men också delvis för att jag tänkte mig The Passage som flera separata böcker. Först apokalypsen, sedan postapokalypsen och slutligen upplösningen. Postapokalypsen är nog inte den mest intressanta delen. Det är ett långsammare tempo än i jordens undergång och de många triviala uppgifterna känns verkligen uttråkande när man läser om dem. Men det hör till. Och det blir bättre.

 

The Passage är minst lika bra som hypen säger. Och den är underbart, fantastiskt, sagolikt lång.

Varför blir jag extra kär i tjocka böcker? Är tjocka böcker bättre? Ja, jag tror de kan vara det. Skickligt producerade får du verkligen en hel värld i en tjock bok. Du får en upplevelse som sträcker sig längre både kronologiskt och på djupet. En längre bok blir mer intim och mer omvälvande, tycker jag. Förutsatt att den är bra.

När jag läst tjocka böcker känns korta böcker ofta oavslutade, hastiga och förenklade.

Så läs en riktigt bra och lång bok. Och välj  med fördel The Passage.

 

Rimligt och fasansfullt

Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.

PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till

I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global  katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.

En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.

Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…

Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.

Efter floden av PC Jersild

Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.

Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.

Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.

Sedan tackar ni mig för tipset. ;)

Imorgon när zombierna kom

I DN kunde man nyligen läsa att ”Zombierna tar över vår värld”. Det var Lotta Olsson, som skriver om böcker på DN, och som bland annat tipsat om den svenska versionen av The reapers are the angels av Alden Bell och många andra bra böcker. Men här förstår jag inte alls vad hon menar, och det gjorde ingen annan jag frågade heller.

Hon går ut hårt med att ”Det skrivs inga utopier längre”. Jag tvivlar inte, särskilt med tanke på hur bra böcker hon tipsar om, på att Olsson läser väldigt mycket och väl valda böcker. Men vaddå inga utopier?

Väldigt mycket SF jag läst är utopier. I framtiden är vi posthumana virvlar av ren energi, vi åker ljusskepp och vi krigar inte längre sinsemellan. Det är utopi.

Sedan måste boken ändå handla om någonting, och det blir skitdålig litteratur att skriva om någon som myser på en strand hela tiden. Alltså måste det ändå finnas någon slags twist närvarande, som höjer spänningen.

Förutom dessa utopier, finns det även väldigt många dystopier, som går mot utopi. Världen är skit, men vi ska rädda den och göra den bra. T ex efter apokalypsen (om det så är krig eller virus), då mänskligheten har en chans att börja om från början, göra om och göra rätt. Det är utopi.

Men Olsson vill inte stanna här. Hon fortsätter med att påstå att ”växthuseffekten dränker världen, krig och kaos utbryter, virus leder till att flertalet människor förvandlas till zombier.” Och vill dessutom mena att zombier inte är trovärdiga. Vänta lite nu! Växthuseffekten, krig och kaos och virus är alla högst aktuella hot, som berör läsaren. Det finns en fördel med att välja ett hot som är aktuellt och där har särskilt pandemihotet ökat och aktualiserats mycket på senare år. Vi har redan gått över tiden för den förväntade återkomsten av Dödschockinfluensan. Spanska sjukan dödade miljoner och vi borde statistiskt sett utsättas för något liknande igen, igår eller idag.

Men en bok om influensa har inte riktigt samma läsmysfaktor som en bok om zombier. Alltså gör man som författare ett trick för att få oss att läsa, och låter alla de smittade börja bete sig helt sjukt istället för att bara hosta på varandra. Så zombien är kanske inte trovärdig, om du väljer att se den som något väldigt annorlunda än en rabiessmittad, ebolablödande smittmaskin. Men den är symbolen för det virushot vi lever under, och som sådant högst trovärdig.

Zombien är inte heller det minsta ny, men har fått ett tydligt uppsving under 2000-talet, just på grund av nyhetsrapporter om pandemirisk, menar jag. Och i svallvågorna av vampyrtrenden (som inte heller den är ny, men som fått en viss nytändning, yes) har en del virusböcker också spritt vampyrsmitta. T ex i The strain och The passage.

Olsson skriver att zombierna kanske har ersatt kriget-kommer-böcker, som t ex John Marsdens I morgon när kriget kom från 1990-talets början. Det är nog delvis sant. Virushotet är mer aktuellt än krigshotet. Vi gör bättre i att göra gemensam sak mot smittan än att kriga mot varandra och utplånas tillsammans. Men Imorgon när kriget kom, har nästan exakt samma handling som Red dawn, en film från 1984. Och Romeros klassiker Dawn of the dead kom 1978, så vem ersatte vem egentligen? Visst, det är film, men sedan när följs inte bok- och filmbranschen åt?

”Nu är det zombier som tar över och slår sönder vår sammanhängande värld, icke-människor som det alltid är rätt att göra slut på. Man har inte fördomar mot andra folk. Man har rätt.”

Här undrar jag om Olsson egentligen läst böckerna hon läser. I vilken zombieroman ifrågasätts det inte om man har rätt att döda zombierna? Om de inte äger någon slags mänsklighet innerst inne? Om de inte går att rädda?

Och har hon verkligen läst Imorgon när kriget kom, för där diskuterar ungdomarna svårigheterna med att döda de invaderande styrkorna, och kommer fram till att de har den rätten trots allt.

Det är exakt samma fucking sak. Nöden har ingen lag, vare sig vad gäller att försvara sin kropp, sitt land eller sin familj.

”Dystopin säger som vanligt inte särskilt mycket om framtiden, men desto mer om samtiden.”

Jag är fortfarande inte riktigt säker på vad Olsson vill ha sagt med sin smått osammanhängande… krönika(?), men här förstår jag verkligen inte. Ja, dystopin speglar våra rädslor och vårt samhälle. Liksom all litteratur.

Vilken bok står skild från sin samtid? Vilken bok är inte ett uttryck för det som är aktuellt just nu?

 

Austen och Zombie-Hamlet

Ännu ett litet filmtips!

Zombie Hamlet. Ja, du läste rätt.

En desperat filmmakare lyckas inte samla ihop de pengar som behövs för att göra sin drömfilm. Så för att få filmen gjord och kunna betala tillbaka sina lån, gör han om den till en zombiefilm, för ”det är ju populärt”.

Q från Star Trek är med, btw.

Den driver med Jane Austen.

Ooooiiii, haha, omg. Måste se.

The Walking Dead the Movie

Det ryktas om att The Walking Dead blir film!

Det var bara det.

Mer zombiefilm!

The Zombinator! Det här är en B-rulle, det inser jag. Men den verkar rätt skojig ändå.

En modebloggardokumentär (!) blir plötsligt zombieaction, när zombierna kommer. Det enda hoppet för överlevnad är en fd militär, som nu blir terminator. Förlåt, zombinator.

Förmodligen något för alla som gillar att skratta högt och äta popcorn och prata under filmen.

Och du… de planerar redan en uppföljare.

Ny rolig zombiefilm på gång

Trailern har nyligen släppts för en ny zombiekomedi, som spås följa i spåren av Shaun of the dead (som förresten är fantastiskt bra), nämligen Cockneys vs. Zombies.

Ett gäng bankrånare slår sin väg ut ur ett zombieinfekterat London. (The Clash, någon?)

Jag rekommenderar särskilt 1.10 min in i filmen. OMG, så perfekt.

Jag vet inte hur det är ställt med eran humor, men det här tycker jag är sjuuuukt roligt. Ska definitivt se den.