Etikettarkiv: fantasy

Vem är du? Hur vet du det?

Vid det här laget måste alla veta att man gör bäst i att läsa Kristin Cashore. Det är fantasy, med magi och kungar och drottningar, men också sällsynt jämlik och banbrytande.

Graceling mötte vi Katsa, hjältinnan som får vara sig själv. Hon vägrar vara en dam i nöd, vägrar bära klänning, klipper håret kort och vill inte ens gifta sig med sina drömmars hunk.

Fire mötte vi Fire, en kvinna som inte får vara sig själv. Alla suktar efter hennes yttre och vill göra henne till sin. Men Fire kämpar för rätten till sig själv.

I den tredje boken, Bitterblue, möter vi en unga flickan från Graceling, några år senare. Vi får även möta både Katsa och Fire igen.

Bitterblue av Kristin Cashore

Bitterblue av Kristin Cashore

Den onde kung Leck, som terroriserade landet Monsea i Graceling, och som vi fick veta mer om i Fire, är inte längre ett hot, men hans arv lever kvar. Nu måste Monseas unga drottning Bitterblue få ordning på sitt land, växa in i rollen som rikets ledare, och samtidigt försöka komma underfund med sitt eget liv.

Jag börjar förstå Cashores avsikt, tror jag. Varje ny bok handlar om en ny aspekt av att vara kvinna. Det låter kanske konstlat, men det är ingenting som lyser igenom ifall man inte tänker på det. Katsa är den självständiga, den vilda och starka. Fire är den förtryckta, som måste övervinna hela världen för att få rätten till sitt liv. Och Bitterblue, är den unga, med allt för mycket ansvar, som vill bli det bästa hon kan bli.

Cashore lyckas alltid fånga mig, och hon lyckas alltid förr eller senare få mig att gråta. Det är hennes största talang, att hon väver samman något över tid, som sedan får kulminera i en avgörande scen.

Jag antar att Graceling fortfarande är den bästa av de tre, men Bitterblue binder ihop serien på ett mycket bra sätt, och lägger samtidigt grunden för fler böcker. Det finns fortfarande outforskade länder och nya gåvor att upptäcka.

Tidigare om Kristin Cashore:


Han åt mitt hjärta

Varulvar som jagar genom Malmös gator om nätterna? Han åt mitt hjärta av Viktor Algren från Pluribus förlag är både snygg och riktigt bra.

Vad är det som är så magiskt med Malmö, egentligen? Inte mycket, men det blir tydligen bra urban fantasy.

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Huvudpersonen Viktor har lite problem med sitt liv, men det blir snabbt perifert när han förvandlas till en varulv. Haha! Ja.

Snart är Viktors största problem hur han ska hantera sitt nya liv. Dofter och instinkter förstärks och måste en gång i månaden kontrolleras noga.

Jag har redan nästan berättat för mycket, men Han åt mitt hjärta är en ganska kort och koncentrerad bok, så det är beklagligt svårt att förklara något alls, utan att förklara för mycket.

Kanske räcker det att berätta för er att det blir rått och blodigt, spännande, vackert och en del homoerotik? Ja, jag visste väl vad ni gillade. Det är dessutom välskrivet, på ett koncist och rappt sätt.

Om det låter intressant med varulvar, kött och sex, så har ni här en bok för er. Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!

Ja, det är en väldigt rolig bok, faktiskt, i all sin makabra snygghet. Kanske är det jag som har dålig humor, kanske är det Viktor Algren som har riktigt bra humor (min).

Oavsett, så är det något ni borde läsa nu genast.


Fred så gyllene

Episk fantasy, eller hög fantasy kallas det (anser iaf jag), när vi reser till en komplett och främmande värld med magi och underliga djur, kungar, drottningar och förmodligen även ett krig och ett uppdrag.

Fred så gyllene av Stefan Hagel är väldigt episk fantasy. Förutom att boken är underbart lång (jag älskar långa böcker), och att det ska bli en serie (jag älskar serier) och att den har massor av fina kartor och persongalleri och det som gör böcker extra fina och roliga. Boken kom i slutet av 2012, men eboken kom nyss och nästa bok kommer i höst från Undrentide (mitt nya favoritförlag) (jag gillar parenteser).

I början är det, som så ofta i episk fantasy, lite svårt att hänga med och sätta sig in i världen, men snart flyger vi med nunnor på gripar och följer med flyende unga kvinnor längs leriga vägar undan rikets soldater.

Det är sedan sex decennier äntligen fred i kungariket Semarien. Den högt hållna Teraphenska freden, den gyllene freden. Men freden är bräcklig och förutom hot utifrån har riket problem även på insidan, framför allt med vilda magiker som lämnar ett spår av döda efter sig.

Vår huvudperson Tennara bor med sin familj på landet och vill inte bli vuxen. Hon leker hellre med sin syster än förbereder sig för blomfesten. Men omvärlden tvingar henne att växa upp. Snart kommer ingenting längre att vara sig likt.

Fred så gyllene

Som så ofta i fantasy utspelar sig den mesta handlingen längs vägarna. Alla måste någonstans och komma undan någonting, hinna före, och förstå sina öden.

När jag väl kommer in i språket, som till en början kändes lite väl fantasymedeltida, och i världen, som först verkade allt för lugn och okomplicerad, så blir Fred så gyllene en underbar resa.

Det finns nackdelar, som tyvärr ofta hör fantasyn till. Det är långa transportsträckor till själva handlingen. Så mycket måste byggas upp när vi kliver in i en helt ny värld. Vi måste förstå riket, världen, magin, maktspelet. Dessutom måste vi lära känna alla de framträdande personerna. Tennara växer långsamt till en spirande hjältinna. Synd bara att hon måste brytas ner på det mest fullständiga sätt först, det börjar bli en klysha.

Kanske önskar jag ändå att det hade hänt mer. På de 570 sidorna hinner Hagel precis lägga upp ansatsen till något stort. Först i bokens slut, där vi förflyttas till en magisk älvvärld bland skogens rötter, känner jag att det verkligen blir fantastiskt. På vägen dit växlar vi mellan berättare och högt och lågt. Slutresultatet är riktigt bra, men vägen dit en aning svår.

När jag läser de sista sidorna vill jag inte alls att det ska ta slut. Jag vill inte alls vänta på nästa bok. Jag vill genast veta vad ödet har på lut för Tennara. Jag vill ha en egen grip och jag vill bo i ett träd.

På alla sätt och vis har jag hittat (ännu) en underbar svensk fantasyserie att sluka. Stefan Hagel och Undrentide (och Anna Blixt) ger mig åter de där åren 11-14, när jag slukade fantasy som om det inte fanns någon morgondag.


Obehaglig närhet

Den här boken har ni redan läst recensioner om. Men ingen recension som den här! Det är Borde vara död av Pål Eggert vi talar om. Har du inte läst den ännu, så ska du läsa den här recensionen.

När jag läste Eggerts förra bok, De döda fruktar födelsen, så reagerade jag så här:

”Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.”

Och det är nog lite samma sak nu, även om jag förväntade mig Pål Eggert den här gången.

Borde vara död av Pål Eggert

Borde vara död av Pål Eggert

Det är nämligen en sån där bok, som man inte vet var man har. Den tillhör ingen uppenbar genre, den har inget uppenbart innehåll, och historien vandrar inte riktigt åt det håll man kanske förväntat sig.

”Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok.”

Det stämmer ju faktiskt om Borde vara död också. Boken kryper väldigt nära människan, och utforskar dem en och en, på djupet. Vi kommer närmare än vi någonsin önskat oss, för ingen av dem är perfekt, eller ens i närheten. De bär på svarta djup, magiska egenskaper och stora hemligheter.

I Borde vara död lär vi framför allt känna Sebastian (samma Sebastian som i De döda fruktar födelsen? Jag måste läsa om för att vara säker. Det känns mer som Sebastians syskon än som honom själv, men vad vet jag.), som jobbar som socialpedagog på ett gruppboende för hemlösa. Han är en väldigt medkännande person, som rymmer hur mycket tålamod och välvilja som helst mot de allra mest utsatta, men som samtidigt också innehåller en mängd motsatser. Sebastian tycker om att slåss. Han tycker om att skada människor. Hur hänger det ihop? Hur kan han vara så motsägelsefull och komplex? Ptja… han är väl människa.

Eggert skriver om riktiga människor, som ändå har uppenbart icke riktiga egenskaper, som t ex magi. Sebastian åkallar helgonet San Simón, som vi träffade i De döda fruktar födelsen. Han är de fattigas helgon, han röker cigarr och dricker sprit och beter sig aningen nonchalant mot sina åkallare, även om han dyker upp lydigt nog när han kallas.

Den andra huvudpersonen, Isa, är en av de boende på Sebastians jobb. Hon är sliten, knarkar, är elak och hemlighetsfull. Dessutom äter hon själar på fritiden. Hennes sällsamma diet ställer till det på boendet, och Sebastian dras in i en härva av förbannelser och uråldrig magi.

”Det jag däremot minns och grubblar på är [...] hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.”

Det finns många likheter mellan De döda fruktar födelsen och Borde vara död, trots att berättelserna är väldigt olika varandra.

Det är kanske kärnan som är densamma. Det är kanske den jag känner igen, som Eggert lyckas så väl med. Den grundläggande frågeställningen, karaktärernas komplexitet, människoöden, intima möten. Obehaglig närhet.

Precis som då, så knyter inte Eggert ihop alla trådar i slutet. Du lämnas smått ovetande, och otillfredsställd. Du hoppas att han skriver en till bok, som förklarar mer. Du glömmer aldrig de känslor som steg till ytan, när du läste Borde vara död.

Tidigare om Pål Eggert: 


Vandring längs dödens stigar

Hur gick det egentligen för Vlad och hans drake?

Jag har tidigare skrivit om de första tre böckerna av Steven Brust. De två följande böckerna, Taltos och Phoenix, som finns tillsammans i volymen Book of Taltos, fortsätter i ungefär samma anda.

Precis som tidigare är varje bok fristående, och skriven för att kunna läsas som vilken tur i ordningen som helst. Och som vanligt följer inte Steven Brust utgivningsordningen för sin kronologi. Man vet aldrig riktigt var på tidslinjen nästa bok kommer att utspela sig. Ett minst sagt imponerande arbete.

I Taltos (som är den första boken i den här volymen, men den fjärde boken i serien) möter vi Vlad Taltos innan Jhereg, Yendi och Teckla utspelade sig. Vi får äntligen veta vad som hände när han vandrade på de dödas stigar. Det här är något de bara pratat om i tidigare böcker, och Steven Brust har skickligt lyckats bygga upp en myt kring händelsen, som vi här får uppleva i första person.

Det är förmodligen den bästa boken hittills, faktiskt. Riktigt spännande, fantastiska miljöer, roliga vändningar och oväntade förlopp.

Steven Brust

Steven Brust

I Phoenix, som är den andra boken i Book of Taltos, och den femte i serien, dras Vlad in i gudarnas förehavanden.

Vi är nu tillbaka i slutet av tidslinjen, strax efter den psykiskt påfrestande och sorgliga Teckla (nummer tre). Vlad får ett gudomligt uppdrag att avrätta en kung. Avrättningen startar ett krig som riskerar att söndra det Dragaeriska kejsardömet. Vlad finner sig åter igen fångad mellan olika parter. Dessutom fortsätter hans fru med sina rebelliska förehavanden i de österländska kvarteren. Hon är fortfarande fast besluten att omdana Dragaerien till en demokrati. (haha!)

Det är minst sagt ödesmättat.

Jag ser mycket mycket mycket fram emot att fortsätta läsa den här fantastiska serien. Och kom ihåg! Om ni ser en av böckerna någonstans, att man kan börja precis var som helst.

Tidigare om Steven Brust:


En liten drake på axeln

Jag vill ha vettig fantasy! Jag vill ha feminism, jag vill inte ha de där gamla dammiga mantlarna och svärden och inget mer. Jag vill ha något fräscht!

Steven Brust! sade alla då. Jag fick väl tro på er.

Så jag köpte typ allihop.

Till skillnad från Steven Erikson, som jag förvisso tyckte om, men som skriver en mer klassisk gammal skräpig fantasy, så skriver alltså Steven Brust något väldigt mycket fantasy, men som vägrar följa någon mall. Underbart!

Jag köpte böckerna i samlingsvolymer. Den första boken, Book of Jhereg, innehåller alltså de tre första böckerna om Vlad Taltos: Jhereg, Yendi och Teckla.

Brust skriver inte böckerna i kronologisk ordning. Eller jag menar, de följer inte varandra i tiden enligt publiceringsdatum. Men i början av Book of Jhereg ger han en lista på vilken ordning som är den kronologiska och vilken som är utgivning, och menar att man får läsa som man vill, för det är meningen.

Själv läser jag i publiceringsordning. Det känns logiskt. Kanske kan det vara väldigt spännande att istället följa den kronologiska ordningen. Då vet man en himla massa mindre, kan jag lova.

Hur som helst.

Steven Brust

Steven Brust

Brust skriver om Vlad Taltos, som är människa. Han bor i en värld där det finns människor och dragaerianer. Drageaerianerna kan sägas vara supermänniskor. De är långa, starka, magiska och lever i tusen år. Människor har liksom inte så mycket att sätta emot, förutom svartkonst.

Vlad bor i Dragaeria och är därför smått utmanad i livet. Han är dock lönnmördare, så han klarar livhanken. Han är också både svartkonstnär och magiker, så det är också positivt.

Vlad har många mäktiga vänner, och ännu fler skumma vänner. Orsaken till att hans liv är intressant, är framför allt hans jobb. Det är svårt att inte hamna i en massa trassel som lönnmördare. Dessutom har han en tam liten ”drake” (jhereg) på axeln, och sånt älskar jag. Loiosh heter draken, och den är ganska dryg. Det vill säga, den snackar telepatiskt med Vlad och ifrågasätter hans beslut, gör jheregskämt och håller på. Det är kanske det bästa med Brust.

Första boken, Jhereg.

I den första boken får vi lära känna Vlad lite allmänt. Han har ett välordnat liv som lönnmördare, med fru och jhereg och en bra organisation. Men när han får ett ganska stort uppdrag, så ställs allting på spel.

Andra boken, Yendi.

Plötsligt är vi tillbaka innan Vlad blev särskilt framgångsrik, och det är en kupp på gång mot hans liv. Här får vi veta hur det gick till när hans fru mördade honom. Innan hon blev hans fru.

Tredje boken, Teckla.

Faktiskt en väldigt sorglig bok. Jag tyckte knappt om den. Till skillnad från de andra är den väldigt allvarlig och deprimerande. Vi är tillbaka i slutet av tidslinjen och allt i Vlads liv ställs på ända. Det är väldigt påfrestande, faktiskt.

Dessutom är den så politisk att det inte heller blir så kul. Men det går lätt att läsa, för den är bra skriven, som vanligt.

Ja, vad mer vad mer??

Det är skitbra. Det är svårt att förklara bättre än att det är jättebra, det är riktig fantasy men annorlunda och det är roligt.

Tur att jag köpte alla!


Gratis eböcker? Massor av sf och fantasy?

Jag måste bara dela med mig av denna fantastiska sajt!

Jag upptäckte den då många författare på twitter länkar dit när de ger bort sina böcker gratis, för att öka intresset, eller för att få en läsarkrets och senare kunna locka ett förlag.

Den heter Kobo books, och där finns dels en länk till gratis böcker från public domain, men också möjligheten att söka på t ex science fiction eller fantasy och filtrera för gratis, och få upp massor.

Böckerna med priser på är inte helt dyra de heller. I många fall är första boken i en serie gratis, och sedan kan man köpa uppföljarna, om man tyckte att det var bra.

Kobo är enkelt att registrera sig på, och du behöver inte registrera betalningsmetod om du inte vill betala för något. De tillåter nedladdning ffa i .epub, som väl är det bästa och mest allsidiga formatet. Ibland använder de även Adobe DRM, som man måste öppna i Adobe Digital Editions innan man kan läsa på t ex mobilen.

När man väljer böcker har Kobo väldigt bra uppdelning i genrer, med mer precision än bara ”SF och Fantasy”. De har även romantisk fantasy, militär sf,  etc. Dessutom kan man lämna betyg på böcker, så det är lätt att börja med säkra kort som många har gett högt betyg.

Återkom gärna och berätta om ni testar Kobo, och allra helst länka till bra böcker ni hittar!

Och tipsa gärna ifall ni har andra bra sajter för eböcker på fickan. (Amazon undanbedes)

(Och nej, jag har verkligen inte fått betalt eller något för detta. Blev bara lycklig och klickade hem tusen böcker att prova.)


Tvillingförbannelser och hästfåglar

En gång i tiden läste jag den underbara Sea King-trilogin av Nancy Springer. En dag ska jag läsa om den och förhoppningsvis är den fortfarande lika bra. Men innan dess hade jag ett antikvariatsfynd av Springer på listan.

Wings of flame handlar om Kyrem, en prins från Devan, som reser till sitt lands värsta fiende för att vara gisslan för en bräcklig fred.

Den handlar även om flickan Seda, som verkar vara en pojke och lever som en namnlös slav i Vashti.

De två helt olika personerna förs samman av slumpen och lär känna varandra på resan mot Vashtis huvudstad och kung Auron.

På vägen möter de underliga hästfåglar, som ropar smädelser efter de resande, och de lär känna varandra och varandras länders mycket olika sedvänjor.

Wings of flame av Nancy Springer

Wings of flame av Nancy Springer

I båda länderna hedras hästar som heliga, men i Vashti är det hädelse att röra vid en häst eller gud-förbjude rida på den. I Devan är det en hederssak att vara en god ryttare, och krigarna lär sig att hantera dem helt utan sadel och träns, med viljans magi.

Springer är bra på att beskriva en värld utan ansträngning, eller med allt för många ord. Hon bygger upp Devan och Vashti inför våra ögon utan att det märks, och samtidigt utvecklas vänskapen mellan Kyrem och Seda. Men de upptäcker också att någon vill dem ont, och Seda är rädd att hennes hemligheter ska avslöjas, att hon åter ska bli en utstött, eller att hon ska straffas för att hon inte följer sitt öde.

Jag tyckte om Wings of flame, även om den är långt ifrån Sea King-trilogin med sina fantastiska hjältar och svårslaget unika triangelförälskelse mellan två män och en kvinna.

Men även i Wings of flame vågar Nancy Springer frångå de unkna traditionerna. Hon ger oss människor som inte följer sina öden, androgyner, gudar som är både ont och gott, män i högklackade skor och mycket annat roligt, som smälter perfekt in i fantasyns värld, men som allt för få faktiskt utnyttjar.

I första hand vill jag nog ändå rekommendera Sea King-trilogin, faktiskt, som bland annat innehåller ludna rådjursflickor. Men får ni tag i Wings of flame, så är den inte heller dålig.


Hon vill bara att du DÖR någon gång

Äntligen mer Joe Abercrombie!

Efter Abercrombies trilogi First law, har jag sparat lite på honom, eftersom jag lärt mig att han alltid levererar.

Abercrombies värld består av ganska klassiska fantasyriken, med barbariska nordmän i norr, ett ondskefullt folk i söder och ett högst ”civiliserat” rike i mitten. Magin är marginell, men sipprar in här och där via demoner och magiker. Abercrombie leker medvetet med fantasygenrens mest typiska drag. Han gör det med stil och humor och skapar sin helt egna värld, full av stereotyper och ändå helt ny. Män blir kungar, soldater dör och ingen visar sig riktigt vara den man trodde.

Jag kan nog knappt alls beskriva Abercrombies värld närmare, så vill ni veta mer om grunden kan ni läsa recensionerna om de första böckerna (se längst ner), så antar jag nu att ni undrar över Best served cold, den första fristående boken efter trilogin.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

I Best served cold möter vi en mängd nya figurer från en ganska ny del av Abercrombies värld, Styrien. Vi möter även gamla bekanta från de tidigare böckerna (men inte Logen!).

Best served cold handlar om den vildsinta Monza, som söker hämnd för mordet på hennes bror. Längs vägen samlar hon på sig människor som kan hjälpa henne att mäta ut den hämnden. Det blir ett gäng av mördare.

Samtidigt anar hennes högt uppsatta måltavlor att de är illa ute, och de skickar i sin tur mördare att göra slut på Monza en gång för alla.

Något man kunde klandra Abercrombie för i trilogin är att det är alldeles för få kvinnor. De kvinnor som är med är extrema, och antingen omänskliga eller överdrivet ”kvinnliga”. I Best served cold får vi ränta på den skulden. Vid ett tillfälle sitter fyra kvinnor i ett rum och hotar varandra till döden. Det råder inte längre brist på kvinnor, och de är riktigt mänskliga karaktärer allesammans.

Jag var inte helt nöjd med hur trilogin slutade, även om jag älskade Logen och fortfarande älskar honom. Jag tyckte mycket om Best served cold, och har inte alls samma invändningar här. Magin är irrelevant i det mesta, och handlingen rusar fram så där underbart som bara Abercrombie kan fixa, när han är som allra bäst.

Jag älskar Monza. Jag undrar om hon inte skulle kunna trivas ihop med Logen om omständigheterna vore annorlunda. Kanske kunde de bo i en borg någonstans och skaffa ohyggligt ärrade barn, som kastar varandra utför stup.

Äh, vad är det för mening att beskriva mer, jag kommer ju bara avslöja något roligt ni bör upptäcka själva. Läs Abercrombie, och läs Best served cold. Det gör mig oerhört glad att jag har två böcker kvar att läsa, och jag hoppas förstås att han pysslar med nästa verk as we speak. Och kanske att det är något zombieaktigt, om han nu inte helt babblade i lurmössan på Swecon.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:
  • Best served cold (denna)
  • The heroes
  • Red country

Alla ser vem du är

För ett tag sedan läste jag Graceling av Kristin Cashore. Den handlade om en underbar kvinnlig hjälte, Katsa, som jag och alla andra som läste den, blev kära i. Fire är den fristående uppföljaren, och handlar om en tid innan Graceling, men också om ett annat land i Cashores värld.

Fire utspelar sig i Dellerna, ett land på andra sidan bergen från Monsea, som i sin tur låg på andra sidan nästa bergskedja från Middluns och de andra rikena, där Graceling utspelade sig. Graceling handlade om Katsa, som är ”utvald” (graced), vilket innebär att hon har en särskild gåva. Det finns nästan lika många gåvor som utvalda, och gåvan ger bäraren särskilda egenskaper, som t ex att kunna läsa tankar, att kunna slåss fantastiskt bra, eller att kunna simma, förutspå väder, skördar, händelser etc.

I Dellerna finns inga utvalda. Däremot finns det monster. Ett monster är ett djur eller en människa, som har en särskild kraft att övertala. De utstrålar en slags skönhet, som betvingar alla som ser på dem, och väcker ett våldsamt begär. Monsterdjur har annorlunda färger än vanliga djur, och sprakar i turkost, grönt och rosa. Fire är ett monster, och hennes namn beskriver hennes eldröda hår.

Dellerna är splittrade av krig sedan den gamla kungen dött. Fire dras in i kriget, och måste samtidigt lära sig leva med sig själv och sina förmågor. Hon måste göra upp med sitt förflutna, och inte minst med monstret som var hennes far. Hon måste dessutom använda sina förmågor att betvinga människor, vilket hon varit rädd för hela sitt liv.

Fire av Kristin Cashore

Fire av Kristin Cashore

Många som läst Fire är missnöjda. De jämför såklart med Graceling, och där är vi överens. Graceling är bättre än Fire. Men! Jag håller inte med om att Fire är dålig, eller om att ”det bara handlar om hur Fire är så vacker hela tiden”.

Fire kämpar dagligen med att alla ser på henne att hon är ett monster och att alla människor dras till henne på grund av monstrens tilldragande kraft. En del älskar henne vid första ögonkastet, andra blir besatta av att äga henne, om så genom våld och tvång.

Fire handlar om att omgivningen tror sig veta vem du är, och tror sig ha rätt till dig på grund av vem du är. Jag ser Fire som en analogi till vår egen världs sexualisering av kvinnor. Man kan äga en kvinna, för hon står ju där och är tilldragande och hon vet ju om det! Hon vill det nog egentligen. Hon drar dig till sig med flit. Du älskar henne. Du vill ha henne. Du vill äga henne. Du våldtar henne.

Som jag läste Fire, så är det aldrig jobbigt att det talas om hennes skönhet, för de menar inte att hon är vacker i strikt mening, utan att hon har den monsteregenskap som tolkas som skönhet av de som ser henne. Det är inte skönhet, det är magi.

Och som jag läste Fire, så är det aldrig jobbigt att Fire har så svårt att leva med sin ”skönhet”, utan det är precis den frustration, sorg, rädsla och ilska alla kvinnor ibland kan känna, när det märks hur utsatt du är, bara för att du är den du är.

Jag älskade Fire och jag led med henne. Boken Fire är inte lika bra som Graceling, men den är bra. Jag tycker att Cashore har lyckats väl med att finna det här samhället och monstren. Men jag inser att hon kanske borde ha varit tydligare, eftersom så många ser det på ett annat sätt.

 

Fire är bra, och den ger en bredd till Cashores värld, samt en del bakgrund till det som hände i Graceling. Jag tycker absolut att alla Gracelingälskare ska läsa den innan ni läser Bitterblue, som jag just nu längtar ihjäl mig efter.

 

 

Tidigare om Kristin Cashore:


Svensk fantasy du måste läsa NU

Det som är värst med min långa frånvaro under hösten, är att jag inte recenserade Fredens pris av Anna Blixt mycket tidigare. För den borde ni verkligen ha läst vid det här laget. Om inte annat så för att instämma med mig om att den är jättebra.

Fredens pris är första boken i en serie, Mörkrets väktare, som är tänkt att bli jättelång (jaaaa!). Dock kommer varje bok att vara någorlunda fristående, men handla om samma värld (jaaaa!).

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se. Den 21 december skickade hon första versionen av uppföljaren Rämnfödd till förlaget Undrentide och jag vill ha den NU.

Fredens pris handlar om en liten tjej som växer upp som en av Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen.

Mörkrets folk jagas av de vanliga människorna, men också av Ljusets folk, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer.

Bokens huvudperson, Minora, flyr med sin familj och dras in i kriget mot Ljuset. Det är svårt att redogöra för alla de umbäranden de går igenom, och för hur kriget blossar upp, men det jag vill förmedla är hur otroligt bra Minora beskrivs. Hon är stark och ändå mänsklig. Hon är intelligent, men okunnig om så mycket. Hon lär sig, men hon gör även misstag.

Mitt i kriget dyker Wenneron upp, den de tror profetian talar om ska rädda Mörkrets folk. Men vem är han? Och är han verkligen god?

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris ställer alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond? Här är det mörkrets som är det goda, men är det verkligen sant? Eller är det bara så att vi upplever kriget ur deras synvinkel? Hur kan ett folk vara gott, när de slaktar ett annat?

På något sätt måste jag få er att förstå hur bra det var, men jag vet inte om det går, utan att ni själva läser, så vi kan väl säga så. Läs boken!

 


Genom eld och vatten

Särskild är uppföljaren till Nene Ormes urbana fantasybok Udda verklighet. Jag läste båda som ebok och hittade nummer två på Dito.se, som är ett hett tips för den som gillar fantasy och science fiction. De har väldigt mycket gamla böcker där, för billiga priser bästa-för-dig-kompis.

Särskild, i alla fall, handlar liksom den första boken om tjejen Udda. Hon är som du och jag, men har skrämmande drömmar, som visar sig vara verkliga. Uddas bästa kompis Daniel bor i samma hus och deras relation är någon slags platonisk vänskapskärlek. De har ett ömsesidigt beroende av varandra, som inte känns helt friskt, men som hjälper dem när Malmö blir farligt farligt.

När vi först mötte Udda och Daniel, hade Udda precis drömt en särskilt läskig dröm. Daniel bestämmer sig för att gå dit drömmen utspelade sig, för att visa henne att det inte är verkligt. Och då, förstås, försvinner Daniel. Udda blev tvungen att ta sig i kragen och möta sina rädslor för att rädda honom. En helt ny värld öppnar sig när Udda så sakteliga lär känna Malmös under värld av sära.

De sära är annorlunda, särskilda, säregna. De har gåvor som gör att de till exempel kan byta skepnad till ett djur, eller se in i framtiden. Uddas gåva är att drömma andra människors liv. Hon drömmer inte OM dem, hon drömmer rätt inifrån deras skalle, vilket är en särskild fruktad gåva bland de sära.

Udda verklighet var lite knagglig för mig i början, men blev bara bättre och bättre desto längre jag läste. Särskild började mer direkt, eller så var det jag som var med på noterna.

Vi återser alla de gamla favoriterna, och några nya. Ciceronen Hemming, som jag inte riktigt tyckte om i första boken, får nu utvecklas och blir mer verklig och lite lättare att tycka om. Daniel är tyvärr fortfarande ganska… tråkig. Jag vet inte om han ska vara någon prins direkt, men han är i alla fall inte min typ. ”Vad vill han? Vem är han? Kyss hennes eller inte, dumjävel.”

Det underbara hamnskiftandet får vi uppleva mer av i Särskild, och det är nog min absoluta favoritdel. Jag vill ha ännu mer djur. Vi får lära känna flera katter av olika slag och storlekar, som blir viktiga i Uddas fortsatta äventyr.

Signerad ebok

Signerad ebok

I Särskild får Udda åter igen möta Oraklet och dras åter igen in i de säras komplicerade värld. Den här gången är det dock inte Daniel hon letar efter, utan lotsen som vi mötte i första boken, den lilla väna flickan som kan plocka minnen ur din hjärna och förvandla dem till vackra glaskulor.

Jag tyckte bättre om Särskild än om Udda verklighet, men jag tyckte ändå att transportsträckan till den slutgiltiga uppgörelsen kanske var lite… antingen lång eller hypad. Och klimax var lite nedslående faktiskt. Jag hade väntat mig mer action, och det var mest… konstigt.

Men jag hoppas att ni läst Nene Ormes böcker, och annars bör ni göra det, för få saker är mysigare än att läsa svensk fantasy om alldeles vanliga svenska städer. Dock vill jag gärna fråga vad ni tycker om Udda, Daniel, Hemming och de andra… Håller ni med mig, eller såg ni helt andra människor?

Tidigare:


Graciös och livsfarlig

Jag har länge velat läsa Graceling av Kristin Cashore. Den verkade nämligen handla om en sådan där kvinnlig hjälte, som jag vill läsa om.

”Katsa has been able to kill a man with her bare hands since she was eight…”

Under Swecon hamnade jag på English bookshop i Uppsala, och skaffade äntligen Graceling, och uppföljaren Fire. Det finns även en tredje bok, Bitterblue, som jag också tänker skaffa.

Graceling handlar om Katsa, som är kungens brorsdotter i landet Middluns. Cashores värld består av sju riken, som alla trängs kring mittenriket Middluns, förutom Monsea, som ligger lite på sidan, på andra sidan bergen, och Lienid, som är ett örike långt ute i havet.

Katsa är ”utvald” (graced), vilket innebär att hon har en särskild gåva. Det finns nästan lika många gåvor som utvalda, och gåvan ger bäraren särskilda egenskaper, som t ex att kunna läsa tankar, att kunna slåss fantastiskt bra, eller att kunna simma, förutspå väder, skördar, händelser etc.

Katsas gåva är kamp, och hon är överlägsen såväl i handgemäng, svärdskamp och bågskytte. Som traditionen är i Middluns, är hon kungens ägodel på grund av sin gåva, och han utnyttjar henne urskiljningslöst. Kungen skickar Katsa att plåga de undersåtar som irriterar honom. Men Katsa har börjat tröttna. Med hjälp av kungens son Raffin har hon startat ett Råd, som arbetar för de svaga i Middluns och de andra länderna.

Katsa är ute på ett uppdrag för Rådet, när hon träffar lieniden Po, och där börjar det äventyr som Graceling handlar om.

Graceling av Kristin Cashore

Graceling av Kristin Cashore

Graceling är på samma gång fullständigt traditionell fantasy och ganska annorlunda. Den räknas ibland som YA, men kan läsas lika väl av äldre (mig). Katsa är kvinna, men inget våp. Hon har en egen personlighet, egna drömmar och en egen vilja. Hon blir inte tillintetgjord så fort hon träffar en man, och hon låter sig inte luras in i något löjligt triangeldrama.

Graceling tappade lite mot slutet, det måste jag erkänna, men ändå är jag väldigt förtjust att äntligen ha hittat vad jag sökt: Härligt saftig (juicy!) fantasy med en kvinnlig huvuperson, som inte ursäktar sin egen existens.

Vad jag förstått är delarna ganska fristående, och Fire sägs sakna lite av Gracelings finess, men kanske är Bitterblue Cashores comeback. Jag tänker ändå läsa allesammans, och i ordning.

Där Cashore är bra, där är hon riktigt bra. Jag har sällan läst så bra kärleksscener (med betoning på kärlek), som i Graceling. Det var rysligt intensivt på vissa ställen, kanske för att jag verkligen känner för Katsa.

Jag vill gärna rekommendera Graceling, och jag vill gärna genast fortsätta med Fire.


Uppgörelse med könsrollerna

Anaché är den andra boken om samma värld av Maria Turtschaninoff. Men den är fristående från den första boken, Akka, som jag gärna också skulle vilja läsa.

Myter från akkade kallar Turtschaninoff sin ”serie”, och akkade är alltså folket i den värld hon skapat. De är ett nomadfolk som håller får och hästar, och de lever i klaner som dyrkar naturen. Det är väldigt likt indianer, eller kanske samer, eller snarare vår idé om dem.

Anaché av Maria Turtschaninoff

Anaché av Maria Turtschaninoff

Anaché handlar om flickan Anaché, som växer upp som dotter till en klanledare. Hennes far, Kajake, är en duktig hövding, men en desto sämre far och make. Han slår sin fru och terroriserar sin familj.

Men Kajake är nästan det minsta problemet ändå, för akkade lever enligt väldigt könsnormativa regler. Kvinnor sköter hemmet, maten och handarbete. Männen jagar, slår sig för bröstet och ”vaktar över sin familj”. Man gifter bort döttrar till höger och vänster och mutar mottagaren med gåvor. Det är helt enkelt väldigt typiskt allting.

Anaché har en storebror, Huor, som hon älskar över allt annat. Han får lära sig manssaker, som han sedan lär Anaché när ingen ser. De två syskonen är närmast oskiljaktiga under hela uppväxten och när Huor blir man kan Anaché allt han kan och ännu mer. Hon är nämligen speciell på flera sätt. Anaché kan se gudarna och andarna. Bara män ska kunna vandra i andevärlden och bara män blir angakok (schamaner).

Anaché döljer sina förmågor för att inte drivas bort från sitt folk, och försöker foga sig enligt könsrollerna, men snart förstår hon att hennes öde är att utmana patriarkatet och frigöra akkades kvinnor.

Anaché är en bok som inte följer den vanliga fantasymallen. Den liknar mer Grottbjörnens folk än Belgarion, och den vidrör ämnen som sällan tas upp i traditionell fantasy. Den är väldigt ungdomsboklik på många sätt, men ändå väldigt vuxen. Det är ingen Grottbjörnens folk och det är ingen vanlig historia som Turtschaninoff berättar. Hon tar upp högst moderna frågeställningar om manligt och kvinnligt och trots nomadliv, telogelbär och andar, så känns den väldigt aktuell.

Jag är trött på att fantasy ständigt måste utspela sig i sexistiska samhällen. Jag är utled på att en fantasyvärld med krigare och magiker, av någon anledning måste innebära att kvinnan är underställd mannen. Det är ju för fasiken en påhittad värld. Varför kan inte kvinnor vara krigare och magiker på lika villkor? Det är ju helt upp till författaren att bestämma sig för att det är så, och sedan skriva det.

Ändå vill jag inte placera Anaché i den kategorin, just eftersom Turtschaninoff gör det till fokus för sin berättelse. Hon utmanar traditionen och slänger den åt fåglarna.

Jag har inte avslöjat den twist som Turtschaninoff vädjade om att alla bokbloggare skulle hålla hemlig, så ni kan verkligen se fram emot den. Läs Anaché.


Säregen upplevelse

Högst upp på min blogg står det:

”När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.”
- Georg Christoph Lichtenberg

Det är min ärliga disclaimer, som är tänkt att visa på min ändlösa ödmjukhet inför möjligheten att jag skulle ha fel.

Och det händer faktiskt att jag har fel också.

Senast jag hade fel var nu när jag läste Udda verklighet av Nene Ormes. Jag började läsa Udda verklighet två gånger, och båda gångerna blev jag anti och slutade läsa.

Förmodligen är bokens början inte riktigt min typ av början, men jag irriterade mig också på ordvalet: läppja, strumpläst, trapp, territoriell, egendom och podium. Alla dessa ord, som inte är fel, men som jag ändå satte i halsen hela tiden.

Sedan gick jag till Medisbibblans zombiekväll och där skulle Ormes bokprata om Udda verklighet och uppföljaren Särskild. Och där omvärderade jag min hårda dom. För det första kan en så rolig och smart person svårligen skriva något särskilt dåligt (Ja, faktiskt. Författare finns i alla former och färger, men de bra är aldrig dumma i huvudet eller fullständigt fantasilösa, så det så.). För det andra blev jag åter igen sugen på att läsa boken när jag hörde den beskrivas. Jag måste för fan ha tänkt fel, sade jag till mig själv och Elitistmörkerklubbens delegation på plats. Jag ska läsa den en gång till. Och den här gången ska jag läsa den på skånska (Ormes är från Skåne).

Så jag började läsa Udda verklighet en gång till.

Udda verklighet av Nene Ormes

Udda verklighet av Nene Ormes

Udda är bokens huvudperson. Hon är som du och jag, fast hon har väldigt skrämmande drömmar. Uddas bästa vän är granne i huset och heter Daniel. När vi möter dem har Udda precis drömt en särskilt läskig dröm. Daniel bestämmer sig för att gå dit drömmen utspelade sig, för att visa henne att det inte är verkligt. Och då, förstås, försvinner Daniel.

Nu ensam, måste Udda försöka hitta Daniel. Samtidigt blir drömmarna allt intensivare, och det blir tydligt att drömmandet har med Daniels försvinnande att göra. En helt ny värld öppnar sig när Udda så sakteliga lär känna Malmös under värld av sära. De sära är annorlunda, särskilda, säregna. De har gåvor som gör att de kan byta skepnad till ett djur, eller till exempel se in i framtiden. Udda kan drömma andra människors liv.

Den tredje omläsningen föll allt på plats. Visst är början fortfarande lite knölig mellan drömmen och verkligheten, men när Daniel väl försvunnit blir det väldigt roligt och spännande. Och visst funderade jag ibland på något ordval, men det var inte längre irriterande.

Det händer ganska ofta att en bok börjar bra och sedan rinner ut i sanden. Udda verklighet, å andra sidan, blev bara bättre och bättre desto längre jag läste. När jag kikar på andra bloggar, så verkar man överens om att Särskild, som är del två, faktiskt är bättre än den första boken, och i så fall lovar det mycket gott för särverkligheten i Malmö.

Jag är väldigt glad att jag bestämde mig för att läsa igen. Jag tycker om Udda och vill gärna veta vad som händer med alla lösa trådar som Ormes strött ut i berättelsen. Jag misstänker och hoppas att de finns där med flit.

Men, jag tycker inte så mycket om ciceronen Hemming ännu. Han är aningens… tråkig. Och Daniel är mest bara bluärk. Vad vill han? Vem är han? Kyss hennes eller inte, dumjävel. Ja, det kan vara Daniels fel att jag inte ville läsa mer de första två gångerna. På Ormes zombieprat på Medis fick jag ju nämligen veta att Daniel försvann rätt snart, så kanske var det därför läslusten kom tillbaka?

Förhoppningsvis kommer bok två att bjuda på närmare bekantskap med Daniel och Hemming, så att även de blir levande.

Jag skulle också vilja lära känna magin bättre. Den bästa delen i Udda verklighet är när minnen kan plockas, ungefär som i Den oändliga historien när häxan tar minnen och lagrar dem som vackra glaskulor. Hamnskiftandet är också väldigt spännande, men det får vi inte lära oss särskilt mycket om.

Udda verklighet är renodlad stadsfantasy (urban fantasy) med ett stänk av YA (young adult/unga vuxna). Skulle jag likna den vid något, så blir det (fantastiskt nog) Neverwhere av Neil Gaiman. Även där finns det en värld under världen, dolda dörrar och mystiska vägvisare. Förmodligen är det rätt synd att det inte finns en tunnelbana i Malmö. Ormes borde förlägga bok tre till Stockholm, tycker jag.

Stadsfantasyn är smidig på det sättet, att man inte behöver sätta sig in i en helt ny värld (gäller författaren också), men samtidigt väcker det helt nya funderingar, som till exempel hur den alternativa världen döljs för ”verkligheten”.

De böcker jag tyckte allra mest om som yngre läsare, var nog böcker med drag av stadsfantasy, som t ex Fionavars vävnad av Guy Gavriel Kay. Det blir nästan omöjligt att inte fantisera om hur det skulle vara, om boken var sann, om man hade den gåvan, om man hittade dörren, om man lärde känna en fiskmås. Så även nu alltså.

Hoppas att Särskild snart finns som ebok, så ska jag läsa den också, och sedan alla de andra sexton-tjugo böckerna som Ormes lovade oss på Medisbibblan.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.