Etikettarkiv: häxor

Fred så gyllene

Episk fantasy, eller hög fantasy kallas det (anser iaf jag), när vi reser till en komplett och främmande värld med magi och underliga djur, kungar, drottningar och förmodligen även ett krig och ett uppdrag.

Fred så gyllene av Stefan Hagel är väldigt episk fantasy. Förutom att boken är underbart lång (jag älskar långa böcker), och att det ska bli en serie (jag älskar serier) och att den har massor av fina kartor och persongalleri och det som gör böcker extra fina och roliga. Boken kom i slutet av 2012, men eboken kom nyss och nästa bok kommer i höst från Undrentide (mitt nya favoritförlag) (jag gillar parenteser).

I början är det, som så ofta i episk fantasy, lite svårt att hänga med och sätta sig in i världen, men snart flyger vi med nunnor på gripar och följer med flyende unga kvinnor längs leriga vägar undan rikets soldater.

Det är sedan sex decennier äntligen fred i kungariket Semarien. Den högt hållna Teraphenska freden, den gyllene freden. Men freden är bräcklig och förutom hot utifrån har riket problem även på insidan, framför allt med vilda magiker som lämnar ett spår av döda efter sig.

Vår huvudperson Tennara bor med sin familj på landet och vill inte bli vuxen. Hon leker hellre med sin syster än förbereder sig för blomfesten. Men omvärlden tvingar henne att växa upp. Snart kommer ingenting längre att vara sig likt.

Fred så gyllene

Som så ofta i fantasy utspelar sig den mesta handlingen längs vägarna. Alla måste någonstans och komma undan någonting, hinna före, och förstå sina öden.

När jag väl kommer in i språket, som till en början kändes lite väl fantasymedeltida, och i världen, som först verkade allt för lugn och okomplicerad, så blir Fred så gyllene en underbar resa.

Det finns nackdelar, som tyvärr ofta hör fantasyn till. Det är långa transportsträckor till själva handlingen. Så mycket måste byggas upp när vi kliver in i en helt ny värld. Vi måste förstå riket, världen, magin, maktspelet. Dessutom måste vi lära känna alla de framträdande personerna. Tennara växer långsamt till en spirande hjältinna. Synd bara att hon måste brytas ner på det mest fullständiga sätt först, det börjar bli en klysha.

Kanske önskar jag ändå att det hade hänt mer. På de 570 sidorna hinner Hagel precis lägga upp ansatsen till något stort. Först i bokens slut, där vi förflyttas till en magisk älvvärld bland skogens rötter, känner jag att det verkligen blir fantastiskt. På vägen dit växlar vi mellan berättare och högt och lågt. Slutresultatet är riktigt bra, men vägen dit en aning svår.

När jag läser de sista sidorna vill jag inte alls att det ska ta slut. Jag vill inte alls vänta på nästa bok. Jag vill genast veta vad ödet har på lut för Tennara. Jag vill ha en egen grip och jag vill bo i ett träd.

På alla sätt och vis har jag hittat (ännu) en underbar svensk fantasyserie att sluka. Stefan Hagel och Undrentide (och Anna Blixt) ger mig åter de där åren 11-14, när jag slukade fantasy som om det inte fanns någon morgondag.


Elden som förtär

I ett år hade vi väntat och nu skulle succén från 2011 äntligen upprepas med Eld av Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox), den senare tillika medlem i Elitistmörkerklubben.

Eld är den andra boken i Engelsforstrilogin och fansen består av ungefär hela Sveriges befolkning och en hel del utomlands dessutom. Boken är den första i en trilogi och rättigheterna har sålts för film om alla tre. Dessutom ska den översättas till tre biljoner språk och kommer förmodligen snart ta även resten av världen med storm.

I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen.

Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag. Man får snabbt favoriter, men på något sätt gillar man ändå varenda en av tjejerna. Något som blir väldigt jobbigt eftersom författarna gärna tar livet av dem.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Handlingen är lika skickligt upplagd i Eld, som i Cirkeln, om inte ännu bättre. De två böckerna är egentligen exakt lika bra båda två och lägger upp för ett riktigt dunderslut i den sista boken, Nyckeln, som sägs komma hösten 2013 (längt). Samtidigt är Eld nästan bättre eftersom den är nummer två och man redan känner karaktärerna. Å andra sidan blev man mer överraskad i Cirkeln, eftersom man inte lärt sig vad som är att förvänta i Engelsfors. Att folk dör. Att de snälla kan vara onda och att man inte kan vara säker på någonting.

Precis som i Cirkeln innehåller Eld inga tråkiga avsnitt. Inga. Tråkiga. Avsnitt. Det här är enormt skickligt. Nästan varje bok, hur bra den än är, innehåller något slags antiklimax eller en seg del av transport från A till B. Så inte här. Det är väldigt snyggt och tyder på extremt bra planering och självkritisk granskning.

Det känns svårt att recensera Eld mer grundligt än så. Kanske gäller för mycket av det jag skrev redan till Cirkeln. Kanske har alla andra redan sagt så mycket.

I slutet av min Cirkel-recension skrev jag några gissningar för att se i Eld (eller i Nyckeln) om jag hade rätt. Låt oss ta en titt på om jag hade rätt eller fel:

Spoilervarning nedan. Markera för att läsa texten (vitt på vitt).

1. Vad är det med Minoos magi? Har hon inget element? Eller har hon alla? Är hon en port till demonerna? Är hon Minoo – demondräparen?

- Det här får vi ju faktiskt lite svar på i Eld. Minoos magi visar sig vara något annat än elementmagi, men jag kan inte påstå att jag hade rätt även om ”port till demonerna” står ganska nära till hands. Vi får se…

2. Är Vanessa kär i Linnéa? Det finns definitivt vibbar där, men frågan är då… Är Linnéa intresserad?

- I Cirkeln var det här den stora frågan. I Eld frågar vi oss snarare om Linnéa är kär i Vanessa, varför svaret på båda frågorna väl kan anses vara tydligt. Det är absolut kärlek. Frågan är om de får varandra. Och om någon av dem dör innan de får uppleva det.

3. Vad är det för fel på Ida? När ska hon börja bete sig som folk? Någonting gnager henne, helt klart.
Ida offrar sig säkert i en stor altruistisk gest. Det slutgiltiga beviset på att hon är god innerst inne.

- Vi får kliva in i Idas liv, känna på hur det är att bo i en familj där tradition, yta och att göra det förväntade är allt. Hennes liv är allt annat än lätt och det är inte så svårt att tänka sig hur hon blev som hon blev, speciellt inte när familjen som straff ignorerar henne och låtsas att hon inte finns. Omänskligt beteende av föräldrar, som gjorde mig rasande.

Vad gäller uppoffringen kan vi väl säga att jag hade rätt. Hmm.. helt rätt. Lite stolt är jag, samtidigt som det är väldigt tråkigt.

4. Vad kommer de få för familiaris? Alla kanske inte hinner, men någon måste så klart få en söt djurvän. Jag gissar på Frasse och Vanessa, Troja och Ida, Peppar och Anna-Karin. Inga högoddsare direkt.

- Oj vad fel jag hade. Inga husdjur blir familiarisar. Men visst kommer det in en familiaris. Lite rätt och mycket fel.

5. Kommer Minoo att kunna släppa känslorna för Max? Tänk om han vaknar ur koman lagom till hennes artonde födelsedag. Vad gör hon då? Han är ju inte längre välsignad, så kusten är ju klar.

- Här får vi inget svar alls. Jag tror fortfarande att Max kommer tillbaka. Jag tror fortfarande att Minoo kommer att ställas inför sina ouppklarade känslor. Kanske kommer hon att få välja mellan Gustav och Max. 

6. Anna-Karins morfar är jordhäxa. Ärver man sin fallenhet för magi? Har de andras föräldrar också magiska drag? Och kommer Anna-Karins morfar att återhämta sig? Han har kanske till och med något viktigt att berätta? 

- Anna-Karins morfar bidrar helt klart med något viktigt och jag hoppas att han får fortsätta göra det. Det hintas i boken om att han ska dö, men jag tror att Anna-Karins mamma är den som dör. Det vore så typiskt att hon ger upp och dör innan morfar.

De andras föräldrar visar inga som helst tecken på att vara magiska. Bah.

7. Vad är grejen med Nicolaus? Är han 1600-talshäxans pojkvän? Han låter ju ungefär 500 år gammal och Katten är väl inte mycket yngre.

- Nicolaus var absolut kopplad till häxan, men inte pojkvän, utan pappa. Och katten var ju absolut lika gammal, stackarn.

8. Vem är den riktiga skurken? Jag köper inte att Max kunde axla den rollen fullt ut. Det måste finnas en annan, mäktigare skurk. Säkert någon vi redan träffat. Men vem?

- Ingen aning. Det är en ny skurk i Eld, men vi vet fortfarande inte vem som är storskurken. Kanske den sovande Max. Kanske någon helt annan. Kanske Mona. Kanske blir det rektorn, nu när hon får börja om på nytt. Jag gissar på rektorn.

9. Slutligen undrar jag hur många som överlever till slutet. Förmodligen inte så många. En eller två tror jag.

a. Vanessa eller Linnéa, men inte båda två.
b. Inte Anna-Karin, men säkert hennes underbara gamla morfar.
c. Absolut inte rektorn.
d. Kvar är Minoo och Ida. Ida offrar sig säkert i en stor altruistisk gest. Det slutgiltiga beviset på att hon är god innerst inne.
e. Minoo överlever? Jag är inte helt nöjd med den slutsatsen. Hon borde ju i alla fall försöka offra sig. Hon är den som tar räddningen av världen på störst allvar. Hon är den vi känner bäst. Hon är den som förtjänar det mest.
f. Kanske överlever hon nästan och sedan är det Vanessa/Linnéa kvar. En underdog ”vinner”. 

Jaha… det här vet vi förstås fortfarande inte, med ett undantag.

Jag tror fortfarande på det sorgliga kärleksslutet för Vanessa och Linnéa, dvs att bara en av dem överlever.

Jag tror fortfarande att Minoo är den man tror ska överleva, men att hon inte gör det. Hon förtjänar det mest (precis som Rebecca), och därför kommer hon inte att göra det.

Anna-Karin tror jag har en bra chans numera.

Rektorn ”dog” ju, så hon har liksom förbrukats. Är hon ärkeskurken till slut, det vore ju snyggt om hon gick från god i en tidslinje till ond i sin nya, så dör hon givetvis.

Se till att inte spoliera i kommentarerna utan att varna tydligt först. 

Eld är helt enkelt underbar och en mycket värdig uppföljare till Cirkeln. Jag längtar så mycket efter den sista delen nu och önskar att jag hade sinnesnärvaro nog att skriva mer, men hjärnan blir ett skimrigt töcken bara jag tänker på boken.

Så med dessa slutord ber jag er läsa om ni inte redan gjort det: TÄNK POSITIVT! =D =D =D

Tidigare om Engelsforstrilogin:


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.