Rimligt och fasansfullt

Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.

PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till

I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global  katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.

En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.

Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…

Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.

Efter floden av PC Jersild

Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.

Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.

Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.

Sedan tackar ni mig för tipset. ;)

Imorgon när zombierna kom

I DN kunde man nyligen läsa att ”Zombierna tar över vår värld”. Det var Lotta Olsson, som skriver om böcker på DN, och som bland annat tipsat om den svenska versionen av The reapers are the angels av Alden Bell och många andra bra böcker. Men här förstår jag inte alls vad hon menar, och det gjorde ingen annan jag frågade heller.

Hon går ut hårt med att ”Det skrivs inga utopier längre”. Jag tvivlar inte, särskilt med tanke på hur bra böcker hon tipsar om, på att Olsson läser väldigt mycket och väl valda böcker. Men vaddå inga utopier?

Väldigt mycket SF jag läst är utopier. I framtiden är vi posthumana virvlar av ren energi, vi åker ljusskepp och vi krigar inte längre sinsemellan. Det är utopi.

Sedan måste boken ändå handla om någonting, och det blir skitdålig litteratur att skriva om någon som myser på en strand hela tiden. Alltså måste det ändå finnas någon slags twist närvarande, som höjer spänningen.

Förutom dessa utopier, finns det även väldigt många dystopier, som går mot utopi. Världen är skit, men vi ska rädda den och göra den bra. T ex efter apokalypsen (om det så är krig eller virus), då mänskligheten har en chans att börja om från början, göra om och göra rätt. Det är utopi.

Men Olsson vill inte stanna här. Hon fortsätter med att påstå att ”växthuseffekten dränker världen, krig och kaos utbryter, virus leder till att flertalet människor förvandlas till zombier.” Och vill dessutom mena att zombier inte är trovärdiga. Vänta lite nu! Växthuseffekten, krig och kaos och virus är alla högst aktuella hot, som berör läsaren. Det finns en fördel med att välja ett hot som är aktuellt och där har särskilt pandemihotet ökat och aktualiserats mycket på senare år. Vi har redan gått över tiden för den förväntade återkomsten av Dödschockinfluensan. Spanska sjukan dödade miljoner och vi borde statistiskt sett utsättas för något liknande igen, igår eller idag.

Men en bok om influensa har inte riktigt samma läsmysfaktor som en bok om zombier. Alltså gör man som författare ett trick för att få oss att läsa, och låter alla de smittade börja bete sig helt sjukt istället för att bara hosta på varandra. Så zombien är kanske inte trovärdig, om du väljer att se den som något väldigt annorlunda än en rabiessmittad, ebolablödande smittmaskin. Men den är symbolen för det virushot vi lever under, och som sådant högst trovärdig.

Zombien är inte heller det minsta ny, men har fått ett tydligt uppsving under 2000-talet, just på grund av nyhetsrapporter om pandemirisk, menar jag. Och i svallvågorna av vampyrtrenden (som inte heller den är ny, men som fått en viss nytändning, yes) har en del virusböcker också spritt vampyrsmitta. T ex i The strain och The passage.

Olsson skriver att zombierna kanske har ersatt kriget-kommer-böcker, som t ex John Marsdens I morgon när kriget kom från 1990-talets början. Det är nog delvis sant. Virushotet är mer aktuellt än krigshotet. Vi gör bättre i att göra gemensam sak mot smittan än att kriga mot varandra och utplånas tillsammans. Men Imorgon när kriget kom, har nästan exakt samma handling som Red dawn, en film från 1984. Och Romeros klassiker Dawn of the dead kom 1978, så vem ersatte vem egentligen? Visst, det är film, men sedan när följs inte bok- och filmbranschen åt?

”Nu är det zombier som tar över och slår sönder vår sammanhängande värld, icke-människor som det alltid är rätt att göra slut på. Man har inte fördomar mot andra folk. Man har rätt.”

Här undrar jag om Olsson egentligen läst böckerna hon läser. I vilken zombieroman ifrågasätts det inte om man har rätt att döda zombierna? Om de inte äger någon slags mänsklighet innerst inne? Om de inte går att rädda?

Och har hon verkligen läst Imorgon när kriget kom, för där diskuterar ungdomarna svårigheterna med att döda de invaderande styrkorna, och kommer fram till att de har den rätten trots allt.

Det är exakt samma fucking sak. Nöden har ingen lag, vare sig vad gäller att försvara sin kropp, sitt land eller sin familj.

”Dystopin säger som vanligt inte särskilt mycket om framtiden, men desto mer om samtiden.”

Jag är fortfarande inte riktigt säker på vad Olsson vill ha sagt med sin smått osammanhängande… krönika(?), men här förstår jag verkligen inte. Ja, dystopin speglar våra rädslor och vårt samhälle. Liksom all litteratur.

Vilken bok står skild från sin samtid? Vilken bok är inte ett uttryck för det som är aktuellt just nu?

 

Beyond exile

Det var 17 mars 2011, då jag uttalade orden:

”Jahopp. Då var jag där då. På toppen av min zombielitteraturläsarkarriär. För aldrig kommer jag läsa en bättre zombieroman än Day by day armageddon avJ.L. Bourne. Stora ord? JA! Men den förtjänar dem. Den förtjänar allt.”
Day by day, världens bästa zombieroman

Har jag glömt World war Z, undrar ni kanske? Den är minst lika bra, och ett korn bättre. Men nu pratar vi vanliga dödliga, inte Max Brooks. Och i den kategorin så smiskar JL Bourne serious ass.

Citatet avser Day by day armageddon av J.L. Bourne, och nu har jag äntligen läst uppföljaren Beyond exile. Inom kort tänker jag införskaffa den tredje boken. Återstår att se dock, om jag suger på den karamellen lika länge som jag väntade med Beyond exile. Men, ibland är det oerhört skönt att spara en bok man vet att man kommer älska, för att ha till hands när den verkligen behövs.

 

Bokinköp 2011-05-25

Liksom Day by day armageddon är Beyond exile skriven i dagboksform. Vi har följt med huvudpersonen sedan zombiesmittan bröt ut. Vi får inte veta mer än vår huvudperson vet och den okunskapen är en av orsakerna till JL Bournes förträfflighet.

Huvudpersonen tillika dagboksskrivaren är militärpilot och inte helt normal. I den första boken överlevde han delvis pga de solpaneler han installerat på sitt hus och ubåtsbatterier som kan laddas upp av solpanelerna och ge elektricitet om huvudströmförsörjningen bryts. Redan vid första misstanken om katastrof börjar han samla mat och ammunition. Han sätter galler för fönstren och förbereder sig på en lång belägring. Han är helt enkelt en galning, och inte helt osannolik.

Under äventyrets gång träffar vår hjälte andra överlevare. En del slår följe, andra… inte. (Läs!)

Den första boken handlade mest om zombieutbrottets första del och gick ut på att överleva, förflytta sig och förstå vad som händer.

I den andra boken är grundförutsättningarna grovt förändrade, samtidigt som zombieutbrottet är en del av vardagen. Här handlar det mest om att planera, vara strategisk och om mellanmänsklig tillit.

JL Bourne bjuder alltid på action och smaskiga zombierier, men lyckas göra det med en smidig enkelhet.

Bokshopping 2011-01-02

JL Bourne själv är aktiv militär (USA), och kan bekymmerslöst beskriva såväl vapen som strategier och våldsamma sammandrabbningar. Det är en central del av handlingen, och en orsak till att det blir så bra.

I första boken fanns det en hel del egenskaper hos huvudpersonen som var frustrerande. Han är sexistisk och fördomsfull och en riktig machoman. Folk brukar anta att han är författarens spegelego. Men i den andra boken utvecklas vår huvudperson, och jag blir imponerad av Bournes förmåga att långsamt låta honom förändras av omständigheterna, lära sig av sina erfarenheter och förändra honom till en allt mer sympatisk och modern man.

Jag tror att vi dömt Bourne för tidigt, om vi avfärdar honom eller hans huvudperson som machoidioter. Detta är ytterligare en orsak till att böckerna är så bra.

Slutbetyget är samma höga omdöme som för första boken och jag kan verkligen knappt vänta på Shattered hourglass, som ska komma innan året är slut.

Tidigare om JL Bourne:

• Day by day, världens bästa zombieroman Day by day armageddon (Day by day armageddon #1) av JL Bourne

Mer zombiefilm!

The Zombinator! Det här är en B-rulle, det inser jag. Men den verkar rätt skojig ändå.

En modebloggardokumentär (!) blir plötsligt zombieaction, när zombierna kommer. Det enda hoppet för överlevnad är en fd militär, som nu blir terminator. Förlåt, zombinator.

Förmodligen något för alla som gillar att skratta högt och äta popcorn och prata under filmen.

Och du… de planerar redan en uppföljare.

Ett stycke riktig fantasy

Det var någonstans i januari, som jag gjorde en jättebeställning och klickade hem samtliga tio böcker i Steven Eriksons fantasyserie The Malazan book of the fallen.

Det kanske verkar konstigt, men ibland gör jag sånt, köper hela serien på en gång. Just Steven Erikson hade jag blivit försäkrad att den skulle vara bra, men lite spännande var det ändå.

I sommar har jag äntligen läst den första boken, Gardens of the moon. Kanske var jag lite slut och trött, men i början förstod jag verkligen ingenting.

Det är som att Gardens of the moon är femte boken, och inte den första. Man kastas rätt in i Eriksons fantasyvärld, utan hjälplinor, förklaringar eller pedagogiskt förfarande.

I många sidor satt jag parallellt med läsandet och gastade över Twitter att någon måste snälla hjälpa mig, snälla säg att det blir bättre, att man börjar förstå. Som tur är fanns det några vänliga själar, som kunde lugna mig.

Och mycket riktigt, snart lättade krånglet och jag började känna mig lite mer hemma i Eriksons universum.

Det är en ganska komplex värld, och en ganska komplex historia vi kommer in i. Detta blir en del av tjusningen med Erikson, att lära känna hans värld steg för steg. Med nio böcker kvar misstänker jag att jag fortfarande har nya nivåer av insikt att komma till.

Så, med risk för att ha missförstått:

Malazan, som serien är döpt efter, är ett land. Malazan styrs av en religiös envåldshärskare, som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

Den vi lär känna bäst är Paran, en ung officer som reser från Malazan till Darujhistan, dit Malazans erövringsarmé snart väntas. Vi träffar även den fantastiska magikern Tattersail, machomannen och ursoldaten Whiskeyjack, den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre intressen och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Alla dessa och många fler underbara karaktärer växer sakta fram ur röran som är Malazan book of the fallen.

Magin hos Erikson, är någonting man når genom att sträcka sig till en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man vandra i det magiska landskapet, eller nå magi att använda till trolleri här och nu. Magiker känner av andra magikers trollande, och magin är central för handlingen mest hela tiden.

Det är svårt att förklara handlingen över huvud taget, som det så ofta är i fantasy, eftersom den är så pass komplicerad och i så många steg. Men jag kan åtminstone försöka förmedla intrycket.

Steven Erikson skriver bra, om än lite nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men kanske inte som någonting att hugga tag i för den oerfarna.

Ser fram emot nästa bok, men är lite smått skärrad av beskedet att Steven Erikson påbörjat ytterligare en serie så här efter den avslutade Malazan, som utspelar sig i samma värld. Många böcker blir det.

När kriget kommer

They fly at Çiron är något så ovant som en fantasybok av Samuel R Delany. Jag hade fått för mig att jag köpte den på antikvariat, men det var minsann på English bookshop. När jag tar en titt på bilden från 2010, så har jag läst alla böckerna utom And another thing (som var ny då). Ganska bra jobbat. Jag menar, ganska dåligt, men bra för att vara jag. Jag har en tendens att impulsköpa böcker. Det vet ni nog.

Motiveringen till att köpa They fly at Çiron löd: ”För att jag ska köpa alla Delany jag hittar.” Det står jag för. Har ännu inte läst en dålig bok av karln.

Men vad gäller They fly at Çiron är det ändå nästan nära, för att vara Delany. Boken var en av de första han skrev, men den publicerades sent eftersom den behöver redigeras och omarbetas många gånger innan Delany var nöjd. Vid ett tillfälle är den publicerad tidigare, som ett samarbete med en annan författare, men med vissa tillägg Delany tagit bort till den här versionen.

Bokshopping 2010-09-30

They fly at  Çiron handlar om ett fredligt folk vid foten av ett berg. Uppe på berget bor ”The Winged Ones” i sin stad Hi-Vator. Människorna i Çiron vid bergets fot är rädda för flygarna och har inte mycket kontakt med dem tills en dag…

Marscherande från söder kommer Myetras armé, här för att erövra, förslava och massakrera alla små byar och lägga dem under sig. Myetranerna är kallblodiga mördare och intresserar sig inte för att tjäna på sina erövringar, mer än att vinna kriget.

Çironierna däremot, har inte ens ord för krig, vapen eller kapitulation. De är ett fredligt folk som aldrig krigat, inte slåss och var samhälle bygger på gemenskap.

Mötet mellan de två ytterligheterna blir förstås väldigt spännande och inte så lite orättvist. Som tur är får  Çironierna kontakt med sina grannar, The Winged Ones från Hi-Vator. Flygarna tycker inte om hur det låter, att Myetra vill erövra  Çiron. De tänker, mycket riktigt, att då står de sjäva näst på tur. Flygarna behöver inte lära sig ”First they came…”

”First they came for the communists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a communist.

Then they came for the trade unionists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a trade unionist.

Then they came for the Jews,
and I didn’t speak out because I wasn’t a Jew.

Then they came for me
and there was no one left to speak out for me.”
av Martin Niemöller

De två grannarna, som tidigare aldrig samarbetat, som till och med fruktat varandra, behöver nu varandra för att överleva.

På sätt och vis förstår jag varför Delany hade problem med just den här berättelsen. Den äger inte samma omedelbarhet som hans andra böcker haft. Den är inte lika tydlig, klar och enkelt sammansatt. Det brukar vara Delanys enkelhet som öppnar för hans väldigt djupgående filosofiska resonemang, som kan bli desto komplexare just för att bakgrundsberättelsen inte är det.

Men i They fly at Çiron har han följt en annan mall och jag tror det är vad som störde honom under alla de år den förblev opublicerad. Med det sagt tror jag ändå att Delany lyckas bättre med att göra en fantasyberättelse viktig, än många andra. Där man lätt kan förlora sig i en annan värld, låter sig Delany inte luras. Han håller hårt i rodret och fokuserar, som vanligt, på mer filosofiska problem än på att beskriva någon världstypisk företeelse.

Det här är inte det bästa Delany skrivit, långt ifrån. Men det är absolut inte dåligt. Och det är fint att läsa fantasy av sf-mästaren, även om han inte kan låta bli att blanda in lite anakronistiska detaljer, som kanske förvandlar fantasyn till elektropunk, vad vet jag (genreillitterat).

Slutligen kan nämnas att i min utgåva ingår dessutom två noveller, Ruins och Return to Çiron, som ger lite kontext och epilog till resten av boken.

En fin liten bok.

Tidigare om Delany:

• I en framtid utan kultur – Recension av Nova av Samuel R Delany
• Vad är tanke och vad är språk? – Recension av Babel-17 av Samuel R Delany
• Eurocon – dit nördar går och dricker öl - Bokköp
• I English bookshops mjuka famn - Bokköp
• Dhalgren av Samuel R Delany – Äntligen! - Recension av Dhalgren av Samuel R Delany
• Hogg av Samuel R Delany, om du vågar - Recension av Hogg av Samuel R Delany

Anemiska monster och halvdöda

Ibland kan även jag få för mig att läsa om vampyrer. Självklart väljer jag dock inte glittriga eller kära vampyrer, utan blodiga monster designade av  David Wellington.

Tidigare har jag läst David Wellingtons zombieromaner. Han går ifrån den klassiska zombien på flera sätt, men låter oss möta apokalypsen från zombiens perspektiv och lyckas även väldigt bra med att beskriva hur personerna uppfattar sin omvärld. Det här tycker jag är Wellingtons största gåva och han har den skickligheten även när det gäller vampyrer.

I Wellingtons universum har vampyrer alltid funnits, men i modern tid har de ansetts i stort sett utrotade.

Bokinköp 2011-05-25

13 bullets handlar om ett vampyrutbrott i Pennsylvania, USA. Först på platsen är Highway Trooper Caxton. Hon är oerfaren, men tuff och envis. Hon utstår mer än någon borde göra, utan att klaga särskilt mycket. Jag anar att hon i nästkommande bok kommer att bli ganska kickass, men här i 13 bullets börjar hennes inre rovdjur precis vakna.

Caxton är lesbisk. Det här är ingenting som vare sig tillför eller utvecklar berättelsen. Hon bara är det. Men Wellington poängterar det på en del svårsmälta sätt. Jag kanske är fel ute, men jag stör mig enormt på att hennes flickvän ständigt kallas ”partner” oavsett vem som pratar om henne. Jag har svårt för den, ganska formella, termen.

Caxtons flickvän Deanna får vi knappt lära känna, vilket är en miss. Det känns konstigt att få en bättre relation till Caxtons arbetskamrater än till hennes flickvän, som ändå har en relativt stor roll i handlingen.

På brottsplatserna har Caxton med sig Special Deputy Arkeley. Han är vampyrjägare av rang, men så bisarr att han knappt känns verklig. Han är otrevlig, excentrisk och har en mängd principer som går emot allt förnuft,  t ex att han alltid springer huvudstupa i vampyrernas fällor.

I Wellingtons värld är vampyrer välkända. Alla tror på dem, de finns uppenbarligen, men man tror inte att de finns nu. Vampyrerna smittar inte, men de för över förbannelser på levande människor och gör dem till halvdöda slavar eller till nya vampyrer. En vampyr behöver givetvis blod, men de är starkast som nya och därefter behöver de mer och mer blod för att hålla styrkan uppe. En svulten vampyr kan överleva i århundraden på mycket lite blod, men kommer att vittra sönder till en handikappad spillra av sitt forna monstrum. Aspekten med svart magi är fängslande, även om jag normalt sett skulle skratta ihjäl mig åt de hippieliknande flumtanterna i skogen med sina amuletter och mannen som samlar på teleplasma, dvs spökskinn.

”If the teleplasm reacts strongly to me, that means I’m somehow open to psychic phenomena. ‘I’m a sensitive’.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 107

13 bullets saknar varken spänning, handling eller dramaturgi, ändå känns det tydligt i slutet av boken att det måste komma fler. Och det gör det. Näst på tur är 99 coffins (ett gastkramande antal vampyrer). Därefter följer Vampire zero och 23 hours. (För den som hellre läser om varulvar finns en serie av Wellington om sånna också. Jag är mer än sugen.)

13 bullets måste definieras som en vampyrdeckare. Som deckare är den ganska dålig. Vissa delar av handlingen är väldigt förutsägbara. Vissa karaktärer är karikatyrer (Det är väl iofs ganska typiskt för deckare). Men som vampyrhistoria är den, i mitt tycke, fenomenal. Jag vill läsa mer, även om den var lite seg och störig här och där. Jag tror att Caxton kommer blir stentuff. Jag tror Arkeley kommer gå under i sin excentrism.

Precis som i Monster island, där Wellington påminde oss om de människor zombierna varit så får vi här smaka på den sorg och ilska en vampyr känner för den förlorade mänskligheten och avskyn inför sitt eget monstrum. Ändå måste en vampyr förbli en vampyr. De smyger inte in till tonårsflickor för att förföra dem. De slaktar dem och dricker deras blod, som vampyrer ska göra.

”With a horrible retching sound he vomited a half-pint of blood into the coffin, right over the corpse’s face. He clutched at his sides and heaved again, and again, until the skull was bathed in clotted gore.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 15

Om man har svårt för liknande passager, koagulerande blod, spyor och halshuggningar, så ska man nog inte läsa 13 bullets. Det kan nog bli ett ganska stort bortfall av läsare, när jag tänker efter. Till och med jag hade lite svårt att äta och dricka när jag läste vissa kapitel.

Om ni också är sugna och inte ens orkar gå och köpa eller beställa hem boken, så finns den (och fler) faktiskt gratis online på David Wellingtons hemsida. Där finns även den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Wellington har gett sig på både zombier, vampyrer och varulvar så här långt. Vad blir det härnäst? Trollkarlar? Tentakler? Älvor med huggtänder? Jag är på!

Mer om David Wellington:

• En ny sorts riktig zombie - Monster nation (Zombies #2) av David Wellington
• Och mer skräck ska det bli
• En zombies liv och lustar - Monster island (Zombies #1) av David Wellington
• Veckans läsning 21, v8
• Inifrån zombiens huvud - Monster island ”påbörjat-recension”
• Zombie frenzy

Zombieslakt godkänd av staten

Zombier ligger mig mycket varmt om hjärtat. Deras kalla händer och heta, söta andedräkt när de stönar högt och hasar sig mot mig, för att äta min hjärna, är ett av mina favoritinslag i litteraturen.

Swedish zombie förstår det här. Därför har han förärat mig med ett exemplar av den aktuella boken, Tooth and nail av Craig DiLouie.  Det var även Swedish Zombie som ordnade ett signerat exemplar av Infection, som jag recenserade i september. Tooth and nail skrevs faktiskt före Infection; ett faktum jag knappt kan leva med, eftersom jag läste dem i fel ordning, men så ligger det alltså till.

Infection av Craig DiLouie

I Tooth and nail får vi följa ett kompani soldater, satta att vakta ett sjukhus. Vi följer deras moraliska och bokstavliga kamp mot viruset som hotar att tillintetgöra Manhattan, New York, USA och för all del hela mänskligheten.

Ett influensavirus sprids över världen och USA har kallat hem sina utlandstrupper. Soldaterna är glada att få komma hem, men börjar sedan långsamt förstå varför. De sätts att vakta sjukhus och skolor. De tvingas försvara sig själva och medborgare mot andra medborgare. De har en ny fiende de aldrig föreställt sig förut, som de inte tränats för och som de inte förstår.

Influensan som sprids är inte heller någon vanlig influensa. Många blir sjuka, några dör, men de allvarligaste fallen blir galna och de galna verkar bli allt fler.

”The HK Lyssavirus’ mortality rate is high, somewhere between three and five percent of clinically ill cases, as much as twice as during the Spanish Flu of 1918-19. Hundreds of thousands of Americans are already dead and another two to three million are expected to die later. [...] HK Lyssa is a new airborne flulike virus [...] Most people recover in about two weeks, but if infection is severe and the virus enters the brain, it causes dementia: The victim foams at the mouth, refuses water, becomes paranoid and prone to sudden violent movements, and eventually cannot speak except to make an unnerving growling sound like [...] Mad Dogs…”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 5

DiLouie beskriver sjukdomen och bakgrunden på ett trovärdigt sätt. Varje detalj kanske inte är vetenskapligt rimlig, men konceptet är det och han beskriver det alltid lagom detaljerat och med rätt ord.

Situationen förfaller snabbt. Armén är snart nationens enda hopp och inte ens de har rätt förutsättningar. De har inte rätt vapen, knappt något flygunderstöd, ingen tillförsel av material.

”There is a proverb that says the USA is always just three days from a revolution. Stop delivering food to the supermarkets and see what a country of three hundred million citicens, with a strong sense of entitlement and more than two hudnred fifty million guns, has to say about it.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 6

Tooth and nail fokuserar på den enskilde soldaten och hans tankar. Han är både menig och officer, men har ändå samma funderingar. Kan han förmå sig att döda sina landsmän? Är det ens rätt sak att göra? Gör han någon skillnad? Varför är han inte hemma hos sin familj istället? …om de ens lever ännu?

Soldaterna kämpar mot sina egna samveten, mot viruset, mot de galna sjuka och mot skräcken som säger dem att världen går under, här och nu.

”‘I’m not shooting American citizens,’ McGraw says, his face burning. ‘I took an oath to defend them, not slaughter them, for Chrissakes. Even the goddamn dirty hippies.’”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 27

Parallellt med soldaterna får vi följa en annan sorts kämpar, forskarna. I ett labb sitter ett team fångna och arbetar på ett vaccin. Den grymma verkligheten utanför betyder att det redan är för sent att hindra smittan, men ett vaccin kan bli skillnaden mellan en värld med eller utan människor.

”Most of the staff went home last night, leaving only a few diehards in the labs working on a vaccine for Hong Kong Lyssa. They are now trapped for the duration of the siege.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 43

”Pandemics occur in two to three waves. A vaccine will stop the second wave in its tracks. It could even purge the world of Lyssa entirely.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 45

Dr. Petrova ser det ingen annan forskare kunnat eller hunnit se. Hon ser virusets strategi och vad som krävs för att stoppa det. Problemet är bara att hon är instängd i labbet, belägrad av civila och snart utan mat och elektricitet.

”Petrova takes a deep breath and tells Hardy about what she found.
The Lyssavirus is transmitted like influenza, entering the body through the respiratory tract and attacking the lungs. [...]
In advanced cases, Lyssa enters the nervous system and attacks the brain[...]. It specifically targets the limbic system, which governs a person’s emotions, motivation and behavior. The result is artificial rage, popularly called Mad Dog syndrome.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 77

Tooth and nail förvandlas från en actionspäckad beskrivning av soldaternas krig till en lika actionspäckad kamp mot klockan när mänsklighetens enda chans verkar vila hos soldaterna att hinna fram till forskarna för att rädda vaccinet och forskarnas kamp att överleva tills armén räddar dem.

”Everybody is dying, the world is ending, but the Army likes things clean, Mooney tells himself. It will be a nice, neat, orderly Armageddon. The last man alive, please turn out the lights.”
Ur Tooth and nail av Craig DiLouie, s 145

Zombienytt

En jämförelse…

Infection var en ganska klassisk zombieroman. En samling människor fördes samman av slumpen, kuskade runt i ett pansarfordon och försökte överleva tillsammans.

Det som inte var så klassiskt med Infection var zombierna. Den skrikande massan infekterade människor fanns där, men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster med tentakler.

Det fanns tillfällen när jag inte trodde på författaren, och det måste man förvisso alltid göra, men särskilt i zombieromaner. Det realistiska är själva grunden hela historien måste baseras på.  Vi köper bara zombieapokalypsen om alla detaljer runt omkring framställs så realistiska som möjligt.

Det här är Feuerzeugs allra kräsnaste kommentarer. Jag kan med glädje rekommendera Infection, särskilt till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Tooth and nail skrevs alltså innan Infection. Frågan man ställer sig är förstås om DiLouie blev bättre till sin andra bok, eller om han hade en bättre historia och fräschare idéer till sin första bok?

Svaret är att han var mest briljant från början!

• Klassisk? JA
• Realistisk? JA

Det jag störde mig på i Infection fanns inte i Tooth and nail. Det jag uppskattade i Infection fanns i Tooth and nail. Win.

Slutligen

…om Tooth and nail, så är det den tuffaste machozombieromanen någonsin. Måttet är rågat, överfyllt och dolt under drivor av karbinhylsor när Craig DiLouie är klar med sin beskrivning av mänslighetens sista försvarslinje.

Jag hinner inte ha tråkigt, jag hinner knappt tänka. Soldater och forskare beskrivs kyligt och med ett stort avstånd från känslor och delaktighet, men just objektiviteten ger Tooth and nail ytterligare en del av den kliniska slutgiltighet som världens undergång ändå måste äga.

Det kommer inga monster. Ingen Jesus och ingen Gud finns där att rädda dig. Allt du har är en golfklubba eller ett gevär (det finns många som det, men det här är ditt) och din vilja att överleva.

…men till vad, till vilken värld?

Tidigare om Craig DiLouie:

• Infektion och invasion – Infection av Craig DiLouie

Mer om Craig DiLouie av Swedish Zombie:

• Swedish Zombie: Intervju med Craig DiLouie
• Swedish Zombie: Craig DiLouie: The Infection
• Swedish Zombie: Craig DiLouie: Tooth and Nail

Infektion och invasion

I juni fick jag en bok av självaste Craig DiLouie, inte förutan viss avgörande hjälp från zombietomten Swedish zombie, som anordnade tävlingen, som jag vann.  DiLouie är amerikan, men hade förmodligen hittat Google translate, för i boken stod det: ”Till Sara. Önskar dig en trygg och underhållande apokalyps.” Väldigt snällt. Och oroande.

Den korta blurben för Infection blir:

”Den är allt det jag ville ha av Plague of the dead av ZA Recht, men inte fick.”

Infection av Craig DiLouie

Först möter vi en mattelärare som under pågående lektion blir vittne till hur människor utanför klassrummet faller ihop och skriker, som slagna från himlen av gud. Överallt i Pittsburgh, överallt i landet, i världen ramlar människor omkull i en stor våg. Under de följande dagarna försöker man ta hand om dessa hundratals nya patienter. Ingen anar vad som komma skall när de reser sig igen. Och börjar jaga.

Vi följer en grupp överlevare, som mötts av slumpen och som slåss för sina liv tillsammans och binds samman av sina upplevelser. De söker säkerhet, mat och vapen. Men frågan är om det existerar efter apokalypsen.

Infection är en klassisk zombieapokalypsroman på alla sätt. Utom vad gäller zombierna.

Den skrikande massan infekterade människor är en sak. Men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster och tentakler.

Jag är för all del inte emot ovanliga zombier (se t ex Monster island och Monster nation av David Wellington), men Infection är lite för mycket pumpad action och lite för förutsägbar för att den ska vara helt perfekt. Den är alltid underhållande, men det ljuder inte riktigt rent för mig när Wendy reser sig upp och går ut och krigar efter ett trauma eller när en annan överlevare rånas och rycker på axlarna. Jag tycker om personerna, men jag tror inte riktigt på dem.

Det ljuder inte riktigt rätt heller med de tvära kasten mellan underhållningsvåld och filosofi. Det må vara helt i bokens anda och till och med önskvärt i en zombieroman, men det görs inte helt trovärdigt, inte helt sömlöst.

Men jag har mest blivit kräsen. Jag kan med glädje rekommendera Infection till alla zombieälskare, till apokalypsälskare och till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Snart ska jag med glädje ge mig på Tooth and nail, också av Craig DiLouie. Den har fått översvallande betyg av bloggare i hela sfären och kanske alltså utgör den där skapelsens krona man klarar av efter en mycket god början som Infection, om det inte vore för att den kom först. Hrrm… Iaf.

Skeppsbruten i fel dimension

Gunpowder Empire av Harry Turtledove

Det var nu ett tag sedan jag frågade mig själv: ”Är jag redo för alternativhistoria?”

Därefter läste jag en lite mer fackboksliknande bok, Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor). Även Googolplex av KG Johansson kan sägas tangera samma sak, nämligen hur andra världar kan knoppa av från vår egen om vi gör andra val, om händelser faller ut annorlunda.

Min första egentliga alternativhistoriebok är ändå den här, Gunpowder empire (Crosstime traffic, #1) av Harry Turtledove. Han är lite kungen av alternativhistoria och det märks sannerligen. Han har ett lättflytande språk och låter sina karaktärer vara väldigt realistiska.

Här ovan ser ni förresten min kära HTC Flyer, den nya surfplattan som fått ta över efter ZTE Light som jag hade innan. Den är makalös. Mer om den senare.

I Crosstime traffic, som är en serie om sex böcker (ännu så länge), har människan i en inte allt för avlägsen framtid upptäckt hur man reser mellan dimensioner, dvs mellan världar i samma tid, men olika tidslinjer. De kallar dem alternates, eller alternativer kanske, på svenska.

Vår egen värld, hemvärlden har börjat få ont om resurser och använder alternativerna för att hämta bland annat mat och olja. De tar inte mer än de tror de kan komma undan med och de är noga med att inte upptäckas eller kontaminera tidslinjen.

Huvudpersonerna i Gunpowder empire är bror och syster och barn till anställda vid företaget Crosstime traffic, som sköter tidsresorna. Enligt Wikipedia är det ett återkommande motiv från bok till bok i serien, som alla handlar om hur just en pojke och en flicka upplever alternativen. Oftast är de dock inte själva från samma värld.

Språket beskrivs också som restiktivt vad gäller våld och sex, något jag inte ens tänkte på särskilt. Man behöver inte ta i med superlativen och slå på en porrgonggong för att föra fram sin poäng.

Dock hade jag andra förbehåll med boken.

Till att börja med så händer det ingenting. Ja. På riktigt. Det händer ingenting. De kommer dit, det händer kanske något, de upplever sin nya värld, de har vissa motgångar… Jag vill inte förstöra nöjet för den som ändå vill läsa av rent intresse för Romarrikets levnadsstandarder, moral och småstadsliv, men nja. Det kunde gärna fått vara lite mer action.

Det som är spännande är hur världen uppkommit parallellt med vår egen och hur en sak som att Romarriket aldrig föll fått enorma konsekvenser för världen. Ett enda stort rike som spänner över större delen av Europa gör att världskrigen aldrig sker. Inga krig ingen utveckling. Ingen utveckling, ingen industri. Och så vidare. Det här är det jag tycker om med alternativhistoria och den delen har Turtledove verkligen med. Han verkar dessutom roa sig med att skriva en bok om varje scenario han kan komma på, så jag ska nog forsätta trots allt.

Detta har vi att se fram emot i kommande böcker i serien:

2. Curious notions: En tonåring och hans far säljer elektronik i San Francisco, men i en värld där Tyska Imperiet regerar sedan de vann Första världskriget.

3. In high places: I en värld där Digerdöden dödade fyra femtedelar av Europas befolkning har ockuperas Spanien och södra Frankrike fortfarande av Morerna och industrirevolutionen skedde aldrig.

4. The disunited States of America: Två tonåringar möts, en från hemvärlden och en från ett Virginia i ett USA som föll samman i ett krig mellan staterna.

5. The gladiator: I en värld där Sovjetunionen dominerar efter att ha vunnit Kalla kriget och i Italien där två tonåringar lever under sträng kommunism, tills de upptäcker Crosstime traffic.

6. The Valley-Westside war: I Los Angeles exploderade en atombomb 1967. Som ett resultat har USA splittrats i flera små republiker, kungariken etc och vi får följa med när the Valley invaderar the Westside.

Upplevelsen av en annan värld är spännande. Karaktärerna är trevliga att läsa om. Språket är bra. Men det måste nog ändå hända lite mer om jag ska orka igenom fler böcker av samma slag. Lite mer spring, lite mer kreativitet. Lite mer oväntade manövrar.

Jag lämnar Turtledove med ett godkänt för den här gången, men lovar att ge honom en ny chans snart igen och annars får jag nog ta och läsa på om alternativhistoria och hitta något råare (och förmodligen då  mindre ungdomsanpassat) om jag ska bli nöjd.

En ny sorts riktig zombie

David Wellington är en unik stjärna på zombiehimlen. Jag köpte hans tre böcker i zombieserien på impuls och förväntade mig något klassiskt, genretroget och bekant. Så blev det inte alls. I Monster island (Zombies #1) fanns förvisso bekanta element, men man fick även möta apokalypsen ur zombiens perspektiv och när handlingen fortskred gled vi allt längre ifrån det bekanta och in i en helt ny version. Jag gillade Monster island från början, den var bra. När jag nu läste Monster nation (Zombies #2) måste jag säga att den var nog ännu bättre.

Risken med att förvrida en genre som Wellington gör är förstås att de trogna zombieläsarna blir arga och besvikna. Ett tag var jag nära att avfärda hans värld som flummig och otrolig. Men så blev det inte. Zombier i sig är nog så otroliga, visst är det så, men zombiegenren brukar ändå innehålla en fanatisk realism som gör resten rimligt. Wellington gör uppror mot den traditionen. Han blandar in element av magi och övernaturlighet, som han dock envisas med att förklara lika torrt och realistiskt som om det hade varit ”en vanlig pandemi”.

”Wellingtons zombier är som zombier är mest vid första anblicken. Men det finns några skillnader. Tanken är att zombiesmittan sprids som vanligt och efter att man insjuknat, fått feber och dött så vaknar man upp igen som en zombie, full av hunger efter kött och liv. Zombierna är för all del döda. De andas inte och har ingen puls. Deras kroppar ruttnar och om de inte äter går förfallet fort. Men orsaken till att de blir själlösa monster är att hjärnan förstörs mellan liv och odöd. För en påhittig och kunnig person kan det kanske gå att undvika…”

Så lät det efter Monster island. Så här efter andra boken måste jag omformulera mitt uttalande. Tanken är inte alls att zombiesmittan sprids som vanligt, visar det sig. Det här är inte ens en smitta i vanlig mening. Vad det innebär får ni se när ni läser.

Bokshopping 2011-01-02

Där Monster island påminde oss om de människor zombierna varit och vad som hänt med mänskligheten, så fokuserar Monster nation snarare på hur olika människor fungerar i kris. Vem väljer att göra vad? Vad är vi utöver våra personligheter och kan vi behålla den även efter apokalypsen?

Även i Monster nation får vi uppleva handlingen från en zombies perspektiv. Även här finns övernaturliga inslag man måste acceptera för handlingens skull. Men det går bra. Vi får träffa en och annan bekant person, men fokus ligger på nya karaktärer och Monster nation är i princip helt fristående från Monster island.

Innan jag läste Monster nation, hade jag uppfattningen om att den skulle handla om tiden innan Monster island, dvs hur gick det egentligen till när smittan spreds. Det är nog både sant och falskt. Historien är ganska parallell även om den fokuserar på smittspridningen, på andra personer och en annan handling.

Vi följer framför allt en kvinna, som kallar sig själv Nilla. Hon är en zombie och hon minns nästan ingenting av sitt liv som levande. Hon är ständigt på väg någonstans och på vägen dit träffar hon både levande och döda, som inte alltid försöker döda henne.

Vi möter även den lydige soldaten, ansvarig för att hålla smittutbrott i schack till varje pris, men som har en enorm mänsklighet, inte klarar av att se människor offras och som till och med är beredd att se människan i zombien.

En del gör profit, andra gör allt för kärleken. Det är en hisnande resa som inte alls handlar om resan. I normala fall hade jag sträckläst den och behövt smälta den ordentligt i efterhand, men nu var det nog ändå tur att jag blev tvungen att läsa långsamt. Jag hann fundera under tiden jag läste och i efterhand tror jag det både var bra och tvunget. Som en sann zombieroman handlar Monster nation om mer än bara zombier.

Som kursdeltagare i Att överleva en zombiekatastrof på ABF har jag haft orsak att sätta mig in i Max Brooks zombiedefinition. Så här i efterhand tror jag att Wellington kanske tagit The zombie survival guide, medvetet använt allt det Brooks säger att en zombie inte är och ändå gjort det till en riktig zombie. Det är skickligt, för jag vill ha riktiga zombier. Ändå har jag köpt hela konceptet utan problem.

Om ni också är sugna och inte ens orkar gå och köpa eller beställa hem böckerna, så finns de faktiskt online på David Wellingtons hemsida, där t ex den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Mer om David Wellington:

• Och mer skräck ska det bli
• En zombies liv och lustar (Zombies #1 av David Wellington)
• Veckans läsning 21, v8
• Inifrån zombiens huvud
• Zombie frenzy

Day by day, världens bästa zombieroman

Jahopp. Då var jag där då. På toppen av min zombielitteraturläsarkarriär. För aldrig kommer jag läsa en bättre zombieroman än Day by day armageddon av J.L. Bourne. Stora ord? JA! Men den förtjänar dem. Den förtjänar allt.

Day by day armageddon är skriven i dagboksform och börjar strax innan zombiesmittan bryter ut. Vi får inte veta mer än vår huvudperson vet och den okunskapen är en av bokens stora fördelar. Vi slipper informationsöverdosen och blir istället nästan svältfödda ibland, särskilt som boken är rikligt påskostad med bilder och till och med överstruken text som man kan bli galen på att inte få läsa. Jag har försökt skrapa bort bläcket, men man ser ändå inte vad det står under. (Gaaah!)

Bokshopping 2011-01-02

JL Bournes huvudperson är militärpilot. Han får i bokens början flyga spaningsuppdrag och ser själv hur illa det är och förmodligen kommer bli.

Han är inte helt normal, vår hjälte. Han har sedan tidigare installerat solpaneler på sitt hus och ubåtsbatterier som kan laddas upp av solpanelerna och ge elektricitet om huvudströmförsörjningen bryts. Han börjar vid första misstanke samla mat och ammunition. Han sätter galler för fönstren och förbereder sig på en lång belägring.

Så långt allt gott, men sedan händer det saker och vi får en sk SHTF-situation, som vår hjälte skulle ha sagt. Jag inser nu att jag aldrig fått veta vad han heter eller mer precist hur han ser ut eller hur gammal han är, ytterligare en stark fördel med bokens format. Jag älskar att få tänka själv. Kanske vet man inte ens egentligen om han är en han… Kanske behöver det inte alls vara en man.

Under äventyrets gång träffar vå hjälte på fler överlevare av varierande karaktär. En del slår följe, andra… inte. (Läs!)

Texten är personlig, men aldrig slarvig. Ibland får vi veta vad huvudpersonen planerar, ibland berättar han efteråt vad som hänt. Ibland funderar han och skriver ner sina tankar, ibland repeterar han bara dagens händelser.

Det är gott om action och zombiegottigheter, men ändå väldigt krasst och enkelt beskrivet, samtidigt som det också är personligt. Väldigt svårt att beskriva så att det låter rimligt, men det är bra.

Det finns redan en uppföljare till Day by day armageddon, som heter Day by day armageddon: Beyond exile. Det finns även en tredje bok skriven, men ännu inte utgiven. Det är alltså bäddat för att JL Bourne blir zombiegenrens prins, om än inte konung (Kungen är Max Brooks så klart. Ledsen, David Wellington, men ingen prinstitel för dig idag. Här är du faktiskt besegrad.).

Jag vill läsa om den, jag vill läsa uppföljaren, jag vill läsa trean. Det här är så bra på så många sätt.

Lilla vårbeställningen

Eftersom maken älskade sin present, Stridsvagnar och pansarfordon: 240 av världens främsta stridsvagnar, som jag hittade på bokrean, så fick jag vackert beställa en till som han ska ge till en kompis. Då passade jag så klart på att beställa ett par böcker åt mig själv också. Man kan ju som ni alla vet inte beställa bara en bok. Det går inte.

Alltså blev det:

• Pandemic av Daniel Kalla. Jag tror den rekommenderats på en Goodreadslista, men annars låter den ju perfekt oavsett.
• Perfect victim av Christine McGuire. Rekommenderas i boken jag just läste, Dark Dreams av Roy Hazelwood. Handlar om ett fall där ett par kidnappar en kvinna och håller henne fången i en låda under sängen i åratal. Förmodligen mer än ryslig.
• Whoever fights monsters av Robert K Ressler, ytterligare en FBI-profilerarbok.
• Gulag archipelago av Aleksandr Solzhenitsyn. Presentation torde vara överflödig. Jag har velat läsa den så länge, men inte riktigt vågat ge mig på den. Nuså!

Allt som allt en fin lista. Kunde förstås ha lagt till många fler, men man måste läsa några böcker också, inte bara köpa dem, har jag hört. Eller var det tvärtom?

 

 

 

Älskade bokpaket

Bokrea 2011-03-02

Äntligen kom mitt bokreapaket. Jag hade ju egentligen bara handlat på bokrean för Chelsea Cain. Jag hade dessutom redan hunnit glömma vad jag köpt. Men det blev mycket bra och jag fingrade girigt på dyrgriparna.

• Venus conspiracy av Michael Cordy, en bok om kärleksmedicinen, som gör folk kära på riktigt.
• Skeppet av Stefán Máni, en supertjock(nja) skräckis som utspelar sig på en båt.
• I avgrunden av HG Wells, novellsamling. Mmm…
• Metro 2033 av Dmitri Gluchovskij, apokalyps, tunnelbana.
• The night season av Chelsea Cain. Omg omg omg omg…
• Barn 44 av Tom Rob Smith, Stalins Ryssland.
• Barbarerna av Terry Jones, barbarerna > romarna
• Schismatrix av Bruce Sterling, om den posthumana mänskligheten(?!)
• Mörkersikt av Johannes Källström, för att Offerrit var så bra.

Bland skatterna fanns även en present till min käre man. Den framkallade ett riktigt nöjt flin och viss förvåning: ”Var hittade du den här?”
”På bokrean så klart.”

Stridsvagnar och pansarfordon

Det är en bok om stridsvagnar och pansarfordon, precis som titeln låter antyda. 240 av världens främsta stridsvagnar presenteras här med bakgrund, kringfakta, specifikationer och massor av bilder. I love. Kanske nästan lika mycket som maken själv.

Sedan urartade samtalet. ”Står det en hel kasse med böcker där borta?” Jag hade smart nog köpt en ICA-kasse på posten och packat upp böckerna på plats så det blev lättare att bära. Sedan hade jag ställt kassen lite smidigt på sidan så att den inte skulle synas så bra.

Jag började försvara mig och förneka allt. Han skrattade. ”Du får köpa hur många böcker du vill, älskling.”

Jag har världens bästa man.

Hoppas han tycker jag får ha hur många bokhyllor jag vill också, för det är ganska fullt nu.

Slaughterhouse-five av Kurt Vonnegut – Där människor dör

Det är nog konstigt, i alla fall efter min uppväxt, att aldrig ha läst Kurt Vonnegut. Det betyder att jag missat en viss, bland bokälskande och mer tungsinta tonåringar (mina vänner), viktig period i mitt liv. Jag undrar vad jag gjorde när de läste Vonnegut? Vägrade, förmodligen.

Men jag tar igen den nu, genom att läsa denna tunna lilla vackra bok, Slaughterhouse-five.

Slaughterhouse-five handlar om andra världskriget, om en soldat som är allt för ung, som inte gillar krig och som tillfångatas av tyskarna. De hålls fångna i ett gammalt slakthus och därifrån bevittnar de bombningen av Dresden.

Det som fick mig intresserad av Vonnegut så här sent omsider, var bloggen Contrariwise, med litterära tatueringar. Där finns bland annat en So it goes-samling. Frasen ”So it goes” upprepas många gånger i Slaughterhouse-five. Det har så klart tatueringssugna boknördar fastnat för. På Contrariwise har man försökt samla bland annat 116 stycken So it goes, lika många som det finns i boken. Jag kan sitta länge och bläddra bland de olika contrariwisetatueringarna, gissa ursprunget och fundera på vad jag själv kanske vill ha. Men jag har faktiskt ännu inte hittat något så fantastiskt citat i en bok att jag vill tatuera det. Kanske från Dhalgren… hmm…

Slaughterhouse 5 av Kurt Vonnegut

Vonnegut upplevde själv bombningen av Dresden. Boken utgår från hans egna upplevelser, men den känns inte särskilt självbiografisk. Till att börja med har han gjort sig själv, berättaren till en knappt förekommande bifigur. Huvudpersonen är istället en man som sitter lite löst i tiden och därmed kan halas fram och tillbaka i tiden och uppleva än något tidigt och än något sent ur sitt liv, ända till sin död och därifrån genast slungas tillbaka till något annat. Det är väldigt förvirrande, men också väldigt effektivt, hur han kan slungas från en trång tågvagn i Tyskland, full av amerikanska krigsfångar på väg till ett fängelser, till sin bröllopsnatt med den dyrkande Valencia. Egentligen handlar boken väldigt lite om själva slakthuset och väldigt mycket om allt annat. Det handlar ibland till och med om hans upplevelser som kidnappad av utomjordingar.

Allt som allt är mitt kvardröjande intryck av Slaughterhouse-five att krig är fullkomligt meningslöst, att man mitt bland människor som dör inte är mer upptagen av händelserna än de som läser om det i tidningen. Det är inte verkligt nog, ens då. Soldaterna som utkämpar krig är som gafflar som petar meningslöst i maten utan att förstå, utan större insikt än vad som ska göras härnäst och utan större avsikt än att se till att få mat, någonstans att sova. Den som styr gafflarna är för långt bort för att förstå, har en övergripande agenda, men ingen aning om vad som faktiskt behöver göras för att uppnå målet.

Språket är oklanderligt. Och fantastiskt. Det är över huvud taget en väldigt liten, tankeväckande bok om något alldeles för stort.

Jag fick känslan av att jag läst den förut. Kanske har jag det. Kanske känner jag bara igen krigets meningslöshet. Oavsett så är den läsvärd och omläsningsvärd. Genialisk.