Etikettarkiv: recension

Serier, som i flera böcker om samma sak

Det här handlar alltså inte om serier som i teckningar med text, utan om serier som i flera böcker efter varandra, om ungefär samma sak.

Det finns många bra böcker och många bra författare. Ibland räcker det att boken är skriven av den och den författaren, så vet man att den är bra. Ibland räcker det att boken handlar om (helt överraskande) virus som hotar mänskligheten, så vet jag att jag vill läsa den.

Men ibland är det så fint att författaren dessutom väljer att skriva en serie på samma underbara tema, eller om samma underbara person. Här har jag sammanställt några av de serier jag uppskattar mest just nu och i vilka jag köper varje ny bok som utkommer. Jag har säkert glömt någon, men jag kommer att yla argt och be ödmjukt om förlåtelse när jag inser det.

Jag tycker nog mest om att läsa böcker som finns som serier. Jag tycker om (mja) att vänta på nästa bok som kommer ut. Jag älskar att öppna första sidan och veta att nu… nu kommer det något bra! Och det vet man ju egentligen bara när man läser serier. I fristående böcker kan författaren få för sig att ta ett vildsprång och byta riktning. Då står man där, handfallen tills man förstår poängen och hänger på. Men då är det ju inte längre samma underbara känsla som man var ute efter, den man kände i förra boken. Det är nog det jag älskar med serier – att få min nästa fix av Känslan.

Nu är jag egentligen lite emot genrer eftersom de stänger in böcker (och musik) i fack de sällan passar perfekt i. Men se genrerna i den här listan mer som en hänvisning än som en sanning, så kan jag leva med mig själv.

Stephanie Plum-serien av Janet Evanovich
Senaste bok: 16 (Sizzling sixteen)
Huvudperson: Stephanie Plum
Genre: Chicklit

Janet Evanovich

Janet Evanovich

Stephanie Plum är smart och rolig, precis som chicklithjältinnan ska vara. Hon är charmig och impulsiv och har all gatusmarthet hon behöver. Nästan.

Hon brukade arbeta som inköpare av underkläder, men när hon förlorar jobbet och behöver pengar bestämmer hon sig för att ta jobb hos kusin Vinnie som borgensagent. Hon fångar misstänkta brottslingar som inte dykt upp i rätten och som därmed riskerar kusin Vinnies utlånade borgenspengar. Med i handlingen finns även italienskättlingen och hunken Joe Morelli, som är Stephanies pojkvän, hans stora orangea hund Bob och Joes rival, världens häftigaste borgensagent Ranger.

Man skrattar sig rakt igenom varje bok, samtidigt som de är riktigt spännande till och från. Man får i varje bok träffa nya invånare i Trenton och stadsdelens omgivningar och även om det efter ett tag blir ganska välbekant alltihop, så vill jag fortfarande läsa mer. Chicklit från sin bästa sida.

Jack Reacher-serien av Lee Child
Senaste bok: 14 (61 Hours), men snart: 15 (Worth dying for)
Huvudperson: Jack Reacher
Genre: Deckare

Lee Child

Lee Child

Jack Reacher är hårdast av de hårda, en avskedad militärpolis utan fast punkt. Han reser runt i USA och vart han än tar vägen så råkar han ut för konstigheter och människor som behöver hans speciella hjälp. Han kan fånga skurkar. Jack Reacher vet precis hur skurkarna tänker och han vet var han ska leta efter dem. Under seriens gång får man även veta mer och mer om Reachers förflutna samtidigt som han sällan uppnår några större förändringar i sitt leverne trots att åren måste gå.

Reacher är den hetaste hunken av dem alla och spänningen är olidlig hela vägen från pärm till pärm. Jag antar att även manliga läsare får sitt lystmäte i form av brutala slagsmål och ganska häftiga vapen. Lite om den senaste boken 61 hours har jag skrivit här.

Dexter-serien av Jeff Lindsay
Senaste bok: 5 (Dexter is delicious)
Huvudperson: Dexter Morgan
Genre: Thriller

Dexter-serien av Jeff Lindsay

Dexter-serien av Jeff Lindsay

De flesta har kanske sett TV-serien. Dexter är den ”snälla” psykopatiska seriemördaren, som bara dödar de onda. Han har fått en rad förhållningsregler av sin fosterfar och dem lyder han blint. Han måste vara säker på att den han dödar är en ond människa som dödat andra och som kommer att döda igen. Samtidigt måste Dexter försöka hålla sig undan lagen och ta hand om sina relationer med sin syster och sin flickvän. Dexter jobbar själv som blodstänksanalytiker på samma polisstation som sin polissyster. Minst sagt komplicerat och väldigt, väldigt spännande, blodigt och intressant.

Beauty-Killer- aka Gretchen Lowell-serien av Chelsea Cain
Senaste bok: 3 (Evil at heart)
Huvudperson: Archie Sheridan och Gretchen Lowell
Genre: Thriller/Deckare

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Chelsea Cain lyckas få den psykopatiska seriemördaren att bli ännu läskigare. Hennes skapelse Gretchen Lowell är den ondaste man kan tänka sig och så lite till på det. Hon har för vana att tortera sina offer innan hon dödar dem med stuprännerensare (syra?), som offren får dricka själva. Alla dör till slut, märkta av hennes framfart och med ett hjärta inristat i huden. Alla utom en: Archie Sheridan, polisen som leder jakten på henne. Av någon orsak kom han undan levande, men brutalt misshandlad och nu jagar han henne igen. Jag kallade henne i en recension för Drottningen av blod. Kunde inte längta mer efter nästa bok.

Dublin(?)-serien av Tana French
Senaste bok: 3 (Faithful Place)
Huvudperson: Olika i varje bok.
Genre: Deckare

Tana French

Tana French

Serien har nog inget officiellt namn och hålls bara löst samman av de ingående karaktärernas uppdykande som bifigurer i boken innan. Kanske kan man kalla dem Dublin-serien. I första boken träffar vi två poliser och ett fall som gräver upp det förflutna. I andra boken träffar vi den mer tillbakadragna karaktären av de två. I den tredje boken en mer avlägsen bifigur. Annars är böckerna såvitt jag förstår fristående. Själv har jag bara läst den första, faktiskt, men det var kärlek och de följande två står på vänt.

Vilka är era favoritserier? Tipsa gärna, jag behöver fler och mer.


En seriebok – Age of desire av Clive Barker

Ibland får jag för mig att köpa serier eller serieböcker. Jag tycker om humorn som kommer fram när bild och berättelse förenas. Det är så vackert när tecknaren frusit ett ögonblick ur en scen. Serieböcker har något som vanliga böcker inte har, helt enkelt. Dessutom är de sköna att läsa och att titta på, som omväxling.

Jag har tidigare mest läst Hellboy och Sin city, men nu vaknade det gamla intresset till liv igen och det finns så mycket att välja mellan. Just den här var både bra och mindre bra på olika sätt. Men en del av det mindre bra är de snabba växlingarna och det hör ju trots allt till när man läser serier, så det tar jag på mig.

Age of desire skrevs av Clive Barker, men som seriebok är den anpassad av Craig Russel och illustrerad av Tim Bradstreet. Det var ett impulsköp av rang, men verkligen rätt träffat.

Age of Desire av Clive Barker

Age of Desire av Clive Barker

Jag är osäker på hur mycket jag kan berätta om handlingen i Age of desire utan att avslöja för mycket. Den är svartvit, innehåller många fina grepp och vinklar, har en underton av eftertänksamhet mitt i all action. Den är ganska explicit och våldsam och det finns ett par bilder både på kött och på kön. Allt som allt var den inte i närheten lika vacker som Sin city, och handlingen var lite stötig, men samtidigt väldigt bra på sitt eget sätt.

Läs nu helst inte det här stycket om du redan tror det räcker med information. Age of Desire handlar om ett experiment som går fel, om mannen som utsätts och om polisen som sedan jagar honom. Jag känner förstås extra starkt för just experiment som går fel,

…så där lyckades jag med en fullträff trots att jag inte visste något om handlingen innan jag köpte boken. Jag fick den rekommenderad i affären, bläddrade lite och gick sedan glatt därifrån med påsen dinglande i handen. Precis som det ska vara.

Ett härligt avbrott från Samuel R Delanys mycket kompakta och ordtäta Dhalgren. Dess raka motsats på något vis, och ändå ganska nära till hands komplett med homosex, våld och mystik.


De oförglömliga böckerna

Alla har vi väl minnen av oslagbara böcker, oförglömliga  läsupplevelser. Ibland talar vi om världens bästa bok. Men ibland är det  inte nödvändigt. Ibland kan en bok ändå lyckas vara oförglömlig, trots  vissa brister. Ibland bryter den reglerna.

Här är några böcker av båda sorterna, som jag aldrig glömmer:

De oförglömliga böckerna

De oförglömliga böckerna

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
Boken som kanske är den mest rekommenderade i universum. De flesta verkar inte tycka om den, eller orkar inte igenom hela, vilket för mig och många andra är fullständigt obegripligt. Det är inte heller bara en bok, utan faktiskt en ”trilogi  i fem delar”, numera till och med sex delar (Eoin Colfers uppföljare Och en grej till… gavs ut 2009). Den senare har jag inte ens läst, så där har jag något att se fram emot.

Liftarens guide till galaxen handlar om Arthur Dent, som en dag upptäcker att hans hus ska rivas eftersom en motorväg ska byggas rätt över det. I protest lägger han sig framför en av bulldozrarna, fortfarande klädd i sin morgonrock. Just då dyker hans gode vän Ford Prefect upp, som råkar vara en utomjording. Ford jobbar med att uppdatera Liftarens guide till galaxen, ett digitalt uppslagsverk. Ford tröstar Arthur och tar med honom till den lokala puben. Under tiden får arbetsledaren för motorvägsarbetarna ta över Arthurs plats i leran. Ford lovar att det blir deras tur att gå till puben när Arthur kommer tillbaka. Väl inne på puben visar det sig att en Vogonsk rymdskeppsflotta kommit för att spränga hela Jorden och bereda väg för en intergalaktisk motorväg. Snabbtänkte Ford ser till att lifta med ett av rymdskeppen och räddar därmed Arthur i samma ögonblick som Jorden sprängs.

På sin väg genom galaxen upptäcker Arthur och Ford att hela Jorden i sig egentligen är ett experiment som ska utreda ”den yttersta frågan om livet, universum och allting”. Det visar sig även att svaret är 42. ”Om man inte förstår svaret på en fråga, behöver det inte vara svaret det är fel på, det kan lika gärna vara frågan som är felställd.” Sedan blir det allt mer osannolikt och roligare och roligare.

Läsare av Liftarens guide till galaxen känner igen varandra. De vet ”meningen med 42″, varför man alltid ska ha en handduk med sig, vad en val tänker när den faller, hur man lyckas flyga och mycket annat nyttigt. Man säger ”Don’t panic” och ler förnumstigt och man tar med sig en handduk till jobbet den 25 maj.

Det är helt enkelt världens bästa bok och alla som säger något annat kan bara inte ha förstått poängen.

Facklan av Marion Zimmer Bradley
Marion Zimmer Bradley är nog mest känd för sina böcker om Avalon. I Facklan skriver hon om Trojas fall. Vi får följa de bekanta namnen från myten, men med hennes egen tolkning av händelserna och släktskapen. Sierskan Kassandra, som ser vad som kommer att hända, är här prinsessa av Troja. Ändå tror ingen på henne och hon tvingas bevittna hur det tragiska sker precis som hon förutsåg. Vi möter även sköna Helena,  Akilles och andra gamla bekanta.

Det här är kanske inte den mest fantastiska litteraturen, men det är en sagolik berättelse och den bok jag läst om flest gånger, vilket syns på bilden ovan. Facklan förblir oförglömlig. Jag vet inte riktigt varför, men jag rekommenerar den gärna.

Sagan om ringen (och Bilbo) – av JRR Tolkien
Mastodonten som så många numera känner till utan att ha läst, utan att ha förtjänat den. Bilbo, en hobbits äventyr gavs ut 1937 och Sagan om ringen skrevs sedan 1937 till 1949 som en vuxnare uppföljare.

Personligen tycker jag nog att Bilbo är den bästa. Formatet är överkomligt och den är så otroligt spännande eftersom allting är så nytt. I Sagan om ringen är det mörka tider, långa vandringar och ingenting går riktigt som det ska eller är särskilt lätt. Man blir lätt lite deprimerad. Men det är ändå den största boken som någonsin skrivits. Den är så fantastisk, för den var ”först”. Fantasy har för all del existerat före Tolkien, tycker vi i efterhand. Men egentligen var det hans verk som skapade genren, anser jag. Efter Tolkien har en lång rad författare fyllt på i genren. En del har bidragit storligen. Andra har mest kopierat befintliga koncept. När jag var en bokslukande 11-åring hade fantasygenren just exploderat, förmodligen mycket tack vare David Eddings. Jag läste så mycket fantasy att jag numera är nästan allergisk. Ändå är Sagan om ringen, nu och för evigt, en väldigt kär historia.

I Bilbo övertalas en liten, välmående hobbit att följa med på en skattletarexpedition med magikern Gandalf och ett gäng dvärgar. De ska ta sig in i Ensamma berget och ta tillbaka en skatt från draken Smaug. De reser långt ut i vildmarken och finner fler ledtrådar till kartan på vägen. När de färdas över Dimmiga bergen blir de tillfångatagna av vättar och trots att de lyckas slå tillbaka vättarna, så kommer Bilbo under tiden bort från gruppen och går vilse i grottorna. Det är där inne han hittar en magisk ring och möter Gollum.

Slutligen kommer de till Ensamma berget och Bilbo skickas in för att agera tjuv. Draken Smaug blir rasande över stölden och ödelägger närmaste by. Samtidigt tar sig både Bilbo och dvärgarna in i berget. När en bybo dödat draken kommer plötsligt flera folk för att ta berget och skatten. Dvärgarna befäster Porten och försvarar berget. Därefter står ”Femhärarslaget” där människor alver och dvärgar slåss mot vättar och vargar.

I Sagan om ringens första bok, Ringens brödraskap byggs det vidare på de historiska händelser från Midgård, där boken utspelar sig, som även låg till grund för Bilbo. Mörkrets herre Sauron har smitt en magisk ring i Domedagsberget i Mordor. Isildur, en människa, har tagit i strid tagit ringen från Sauron, men dödas senare av orcher varpå Ringen försvinner i en flod. Många hundra år senare hittas ringen av en hobbit, som dödas av sin vän för ringens skull. Vännen blir sedan Gollum. I 500 år tar Gollum hand om ringen innan han tappar bort den… och Bilbo råkar hitta den. Samtidigt återvänder den onde Sauron, som sänder ut Ringvålnader för att ta tillbaka ringen.

Hjälten i Sagan om ringen är Frodo, vars farbror Bilbo låter honom ärva ringen och sedan försvinner. Gandalf varnar Frodo för Sauron och den lille hobbiten ger sig av från sitt kära hem. Efter många vedermödor kommer sällskapet till Vattnadal där ett råd samlas för att diskutera vad man ska göra med Ringen. Dvärgarna, alverna, människorna och hoberna är med. Elrond deklarerar att enda möjligheten är att förstöra Ringen i Domedagsberget i Mordor där den smiddes. Då försvinner Saurons makt för evigt. Frodo väljs till ringbärare och åtta följeslagare ska resa med honom. Dessa blir Ringens brödraskap, med representanter från alla de fria folken i Midgård.

De reser långt och hindras ideligen av Sarumans utsända. I slutet är det bara Sam och Frodo kvar på väg mot Mordor och det blir upp till slumpen om Ringen kommer att förstöras eller inte.

Jag känner när jag beskriver handlingen att jag måste läsa om Bilbo och Sagan om ringen. Jag vill följa med dem på äventyret igen. Det är långa resor och många hinder, men så kan man inte heller bara klampa in i Mordor och förstöra världens mäktigaste ring, lite svårare än så är det alltid att göra något riktigt stort, särskilt om man är en liten hob.

Varats olidliga lätthet av Milan  Kundera
Ett Mästerverk. Det finns böcker som når utöver alla andra, som inte bara är Bra eller Bäst eller Otroliga, utan som spränger ljudvallen och blir Mästerverk. Det här är en av dem.

Romanen gavs ut 1984. Den skrevs på tjeckiska och var förbjuden i hemlandet Tjeckoslovakien till 1989. Handlingen utspelas i Prag 1968, dvs under Pragvåren då Sovjetunionen marscherade in i landet. Karaktärerna Tomáš, som är kirurg och hans fru Tereza, som är fotograf plågas mitt under tumultet av Tomáš otrohet med älskarinnan Sabina. I utkanten syns även Franz, Sabinas älskare och en schweitzisk universitetslärare och Simon, Tomáš okände son från ett tidigare äktenskap.

Karaktärerna är så varma, så äkta, så nära i Kunderas roman. Språket är flytande lätt och felfritt. Allting utspelar sig som i en dröm och ändå kristallklart. Jag har inte ord att beskriva den här romanen. Den är bara helt fantastisk. Och jag känner att jag måste läsa den igen.

World War Z av Max Brooks
Romanen utspelar sig som en dokumentär, som ihopsamlade anekdoter, ett originellt format. Risken med det är att boken blir för distanserad från händelserna, men här sker inte det. Man dras in om och om igen, via varje vittnesskildring, varje kapitel. Jag ville aldrig att World War Z skulle ta slut.

Genom ett antal intervjuer beskrivs World War Z av dem som såg det ske. Man känner inte till pandemins ursprung, men historien börjar i Kina där en zombie från ett gammalt utbrott biter en ung pojke. Regeringen försöker isolera smittan och samtidigt dölja utbrottet. Smittade flyktingar sprider infektionen och efter ett utbrott i Sydafrika får smittan slutligen världens uppmärksamhet, som ”Afrikansk rabies”.

Olika länder reagerar olika på krisen. En del agerar direkt och kraftfullt, andra vänder sig mot sina grannar. En del reagerar knappt alls. När världen slutligen förstår vidden av problemet är det redan för sent och ”the Great Panic” tar vid, en tid som präglas av total laglöshet.

Allt fler länder fylls av zombier och mänskligheten är på väg att utrotas. Krigets vändning kommer från Sydafrika där regeringen följer en särskilt utarbetad plan. Den kräver att man upprättar små säkra zoner, gärna med naturligt försvar, där man utrotar smittan och överlever. Utanför de säkra zonerna distraheras zombierna av andra överlevande medan de skyddade i zonerna grupperar sig. Många länder tar snart efter ”Redeker-planen”.

Krisen stabiliseras med färre och färre utbrott. Man hoppas att zombierna kommer att förruttna av sig själva. USA:s president träder fram som en världsledare och inspirerar världen. Han förespråkar att det passiva försvar mot zombierna som andra länder tagit sig an kommer att avväpna mänskligheten. Han menar att det är att erkänna sig besegrade att låta zombiepesten ruttna bort istället för att aktivt utrota den. Mänskligheten måste bevisa sin duglighet.

Tio år efter det officiella slutet på zombiekriget är miljoner zombier fortfarande ”vid liv” och världen är förändrad på många sätt.

Det här är en fullkomligt trollbindande bok. Trots att den består av olika berättelser, som binds samman enbart av zombiekriget, så känner man den där spänningen medan man läser mot slutet. Kommer vi att överleva? Jag tror också att den kan vara intressant även för den som normalt sett inte läser zombieböcker. Det hade inte behövt vara zombier. Det är en smitta som gör de infekterade till de friskas fiender. Smittan kunde egentligen ha varit vilken som helst som är allvarlig och hotfull nog.

Jag är helt förälskad i World War Z och önskar att det fanns mer att läsa. Jag vill veta hur det gick för alla vittnen som uttalar sig. Jag vill veta mer mer mer, från fler. Det här är en riktigt bra berättelse.

Without Conscience av Robert D Hare
Här kommer en fackbok och smiter emellan allt skönlitterärt. Men så bra var den faktiskt. Trollbindande, fascinerande, skrämmande och oändligt intressant. Man lär känna psykopaten; vad som kännetecknar, vad som driver, vad som tenderar att hända. Trots att det är facklitteratur, så läser man den lika lätt som skönlitteratur. Den är logiskt uppbyggd och man blir aldrig uttråkad. I varje kapitel finns exempel på ”patienter”, som belyser det man just berättat. Jag lärde mig fantastiskt mycket och hade roligt på vägen. Jag kommer nog till och med att läsa den igen någon dag.

Hogg av Samuel R Delany
Den har kallats äckel- och våldsporr. Den har varit otryckbar i ca 30 år. Den är så klart unik och oförglömlig. Recension finns här.

Mannen utan öde av Imre Kertész
Han fick Nobelpriset 2002 och när man läser Mannen utan öde så förstår man verkligen varför. Beskrivningen av verkligheten i koncentrationslägren under andra världskriget är lika andlöst vacker som kvävande förfärlig. Den gavs ut 1975. Författaren satt själv i koncentrationsläger och har använt den upplevelsen för att skriva boken, men den är egentligen inte självbiografisk.

Huvudpersonen är en 15-årig judisk pojke från Budapest. Tidigt förvisas hans far till tvångsarbete. En dag på väg till sitt arbete stoppas pojkens buss och han deporteras också till koncentrationsläger, till Auschwitz. Redan på resan dit börjar lidandet. Pojkens tid i koncentrationsläger beskrivs och han blir med tiden allt svagare och sjukare.

Arthur Dent upptäcker en morgon att hans hus håller på att rivas, till förmån för  en ny motorväg som skall byggas på platsen. Då han ligger i sin morgonrock i leran framför en bulldozer i protest mot rivningen dyker utomjordingen och den gode vännen Ford Prefect upp. Ford är anställd av redaktionen till det digitala uppslagsverket  Liftarens guide till galaxen, och tar med Arthur till den lokala puben,  efter att ha lyckats övertala byggarbetarnas chef att lägga sig i leran  istället för Arthur. Han och de andra byggarbetarna kan ju få lov att gå  till puben då Arthur kommer tillbaka… När de är på puben händer det  saker, en Vogonflotta bestående av jättelika rymdskepp uppenbarar sig på himlen, de ”skall bara” spränga Jorden för att ge plats åt en intergalaktisk motorväg. Ford och Arthur lyckas  lifta med ett av rymdskeppen, i samma sekund som Jorden sprängs. Det  visar sig senare att planeten Jorden enbart är ett experiment för att hitta ”den yttersta frågan om livet, universum och allting” (svaret är 42,  men frågan däremot kan ej existera i samma universum som svaret). Om  man inte förstår svaret på en fråga, behöver det inte vara svaret det är  fel på, det kan lika gärna vara frågan som är felställd, konstaterar  berättaren i boken i samma kapitel. Handlingen är nu i full gång och det  händer allt mer osannolika saker i kommande kapitel. Boken kan vara  litet snårig på sina ställen då det pågår en del parallellhandlingar,  och samtidigt som bokens ”berättarröst” kommer in och förklarar olika  skeenden som mer eller mindre (oftast mindre) för handlingen framåt.  Handlingen i filmen, med samma namn, skiljer sig en del i denna  inledning.

Karaktärer [redigera]


The Strain – Vampyrsmittan sprids

Redan i bokens första skälvande kapitel får man veta att till och med någon som överlevt Andra Världskriget har fruktat utbrottet av vampyrsmittan. The Strain av Guillermo Del Toro och Chuck Hogan sammanfattas så här på baksidan:

”At New York’s JFK Airport an arriving Boeing 777 taxiing along a runway suddenly stops dead. All the shades have been drawn, all communication channels have mysteriously gone quiet. Dr Eph Goodweather, head of a CDC rapid-response team investigating biological threats, boards the darkened plane… and what he finds makes his blood run cold.

A terrible contagion has come to the unsuspecting city, an unstoppable plague that will spread like an all-consuming wildfire – lethal, merciless, hungry… vampiric.

And in a pawnshop in Spanish Harlem and aged Holocaust survivor knows that the war he has been dreading his entire life is finally here…”

Del Toro och Hogan

Del Toro och Hogan

Jag sade tidigare att the Strain löper på  riktigt bra. Jag sade även att det finns en ton av  Stephen King i den: ”Ni vet, den där lite  småblöta klafsigheten hos  överdrivet spännande läskiga böcker, som  egentligen kanske bara är  avsaknaden av bakgrunder. Allting handlar om  nu, nu, nu.” Det intrycket har hållit i sig. Handlingen rusade fram och jag var underhållen, men… En del karaktärer glöms bort. Många småhistorier vävs in i den primära och tidigt känns det självklart att det behövs en uppföljare för att avsluta den här historien (vilken ju kommer snart). Det gör mig lite arg. Jag vill inte läsa en bok som är en introduktion till en annan bok. Jag vill att boken ska hålla ensam, stå på egna ben. Den påminner på det sättet om Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Den kändes som en upptakt inför de följande två böckerna, som var mycket bättre sammanhållna, mer koncentrerade och spännande.

Det jag tycker om med the Strain är att den ofta avser att bygga på ”vetenskapliga förklaringar”. Det gör den i och för sig inte alls, men man låtsas till stor del att det som berättas kan förklaras av naturvetenskapen. Dock alltså inte hela tiden. Det stör mig. Det dyker upp detaljer som helt enkelt inte förklaras och som är för långt ifrån det som går att förklara ens med påhittade argument. Jag vill jämföra den med John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda där odödheten är nästan helt vetenskapligt förklarad tills det (som vanligt) spårar ur i slutet. Kanske ska jag inte döma så hårt. Kanske bidrar det oförklarliga till att man i slutet minns boken, att den förblir ett mysterium. Men jag tvivlar lite, faktiskt. Jag tycker om när zombier och vampyrer är sjukdomsalstrade monster som ebola eller svininfluensa. Jag tycker inte om när de blir spöken eller förhistoriska gudalika avkommor till Loch Ness-odjur (fast den skulle någon gärna få skriva en ”vetenskapligt förklarande” bok om).

Allt som allt så kändes the Strain slarvig. Det som i första kapitlen kändes fantastiskt och lovande var väl bearbetat, mycket bättre än resten av texten. Oftast blev jag bara irriterad, men någon gång även arg och fick lust att lägga bort boken. Detaljerna stämde inte. Varför går tunnelbanan i en havererad stad? Sedan klichén när hjälten inte gör det självklara, logiska, utan paralyseras av hybris. Gah! Nej tack!

Ändå fick jag en favorit i Vasiliy, den råttfångande ryssättlingen. Jag gillade även vissa andra glimtar, men i slutändan regerar en tung känsla av besvikelse. Jag tror inte att jag läser uppföljarna och inte kommer jag att skriva in mitt namn i den här boken heller. Den ska inte bli långvarig i min bokhylla.

Tyvärr har nog vampyrgenren drabbats av samma sjuka som fantasyn för några år sedan: En blomstrande marknad och högt intresse producerar en massa skit för att möta efterfrågan. Jag är inte imponerad. Det finns mycket bättre vampyrromaner än den här.


Hogg av Samuel R Delany, om du vågar

Jag fick först upp ögonen för Samuel R Delany genom en artikel i Svenska Dagbladet (läs den gärna om ni inte redan gjort det). Fylld av fascination och skräckblandad förtjusning beställde jag den genast från Adlibris. SvD beskrev Hogg så här:

”I romanen ”Hogg” ger den nyskapande sf-författaren Samuel R Delany fritt spelrum åt de mest äcklande brutaliteter och perversioner. En gestaltning av det frånstötande som lyckas förbli just frånstötande.”

Boken handlar om en mycket ung pojke, som efter en underlig introduktion i sexualitet och prostitution hamnar hos den obeskrivligt vidrige lastbilschauffören Hogg. Pojken benämns som ”Kuksugaren” och Hogg tar honom dels under sina vingar och dels in i sin perverterade värld. De reser runt och våldtar och misshandlar och njuter hela vägen. Den kräsmagade kommer att kräkas. Den hårdhudade kommer att kräkas. Den mest stålsatte och härdade kommer att kunna ta sig igenom boken med snurrande mage, knutna tarmar och kisande blick. Den är fasansfull. Men så kunde den heller inte ges ut på 30 år. Trots att Delany redan var en erkänd författare och hade nått framgångar med boken Dhalgren (som strax ska läsas).

Samuel R Delany

Samuel R Delany

I artikeln i SvD beskrivs Samuel R Delany så här:

”Samuel R Delany föddes 1942 och växte upp i ett välbärgat hem i Harlem, New York. En gravt dyslektisk medelklassig svart bög som redan i 20-årsåldern gjorde sig ett namn inom science fiction-genren.”

Delany hade förmodligen själv en mycket speciell uppväxt och en ganska unik bakgrund, men man lockas ändå att undra vilket slags sinne som konstruerat en bok som Hogg. En del säger att det är ett episkt verk som beskriver människans fulhet, som chockar oss med vår egen relation till porr, smuts och förödmjukelse. Jag tycker SvD:s Lars Jacobson kommer närmast när han menar att språket flyter perfekt, att man ändå hänger med i handlingen genom äckel och vissa lustiga passager, men att man varken vill eller borde följa med författaren hela vägen. Jag vill inte förstora Meningen Med Romanen till något mer än en läsupplevelse som sträcker sig ofattbart djupt, som kommer otroligt nära, som nästlar sig in i ens innersta vrå och fyller rummet med äckel. Det är helt enkelt en oerhört effektiv bok. Om man orkar läsa den (jag orkade läsa några sidor i taget innan jag kände ett behov av att duscha av mig smutsen), så blir man belönad. Om det är värt det är en fråga för individen.

Språket är egentligen den största gåvan i Hogg. Jag är mäkta förtjust i Delanys sätt att skriva. Det är rakt och precist och viker inte undan för något. Allt som hör till är med, ingenting målas ut i onödan. Jag läste Hogg på svenska och översättaren Caroline Åberg ska inte bara ha medalj för att hon fördjupade sig i äcklet och översatte det utan även för hur bra hon gjorde det.

I slutändan är jag osäker på om jag borde rekommendera en sådan här bok till någon. Vill jag verkligen önska den sortens äckel till någon annan människa? Men ja, jag måste nog det. Om du tror att du har det som krävs, styrkan och läsivern att ta dig igenom, så kommer du förmodligen att älska det här monstret till bok. Och du kommer definitivt aldrig att glömma den.


Min läsplatta – Sony Reader Touch

Jag letade länge och väl, längtade och trånade. Till slut köpte jag min läsplatta på semestern i USA. Det är en Sony Reader Touch, som finns att köpa på Adlibris.com. Där kostar den 2995 kr. I USA kostade den ca 1300 kr. Vad består skillnaden i? Jag vet inte, skatt förmodligen.

Jag köpte läsplatta mest eftersom jag tycker om nya prylar. Det måste erkännas. Men även eftersom jag pendlar med tåg 40 min om dagen. Det är där jag läser mest. Just eftersom jag pendlar så passar en läsplatta väldigt bra. Den tar ingen plats, rymmer massor av böcker och artiklar för jobbet, går att anteckna på och lyssna på ljudbok eller musik på. På dessa krav stämmer Sony Reader Touch väldigt bra in.

Sony Reader Touch

Sony Reader Touch

Det speciella med den här läsplattan är att den har pekskärm. Sony Reader Touch väger 286 gram och är 1 cm tunn. Man kan få den i några olika färger. Jag valde röd för att vara lite crazy. Till den har jag ett läderfodral som snäpps fast som ett bokomslag. Den är stor som en tunn pocketbok ungefär och ryms överallt, till och med i en större ficka.

Pekskärmen gör att det är minimalt med knappar på apparaten. Med pekskärmen bläddar man i e-böckerna, sätter bokmärken och skriver kommentarer. För precisionsarbete som att skriva (handstil eller med skärmtangentbord) finns en penna instucken i övre högra kanten. Man kan även markera i böckerna. Det här är en viktig funktion. Man kan både stryka under och lägga till kommentarer. Alla anteckningar läggs samtidigt i en lista där man kan slå upp varje kommentar på den aktuella sidan i boken/artikeln. Därmed kan man alltså verkligen jobba med texten, och det utan att förstöra boken.

Det inbyggda minnet rymmer upp till 350 böcker, säger de, men jag har lagt i 16 GB till i med ett minneskort för att få plats med orimligt mycket böcker, visst, men även med ljudböcker och musik, som ju tar lite större plats.

Skärmen är en så kallad e-ink. Den ska härma sidorna i en vanlig bok och texten är vädigt lättläst. Den kan dock vara lite blank och jag hade önskat mig en mattare finish faktiskt. Sony Touch Reader stöder både EPUB (Adlibris lettobokformat) och PDF. Om man installerar Digital Editions så går det lätt och smidigt att lägga över låneböcker till läsplattan från biblioteken. Läsplattan visar med en ikon hur många dagar som är kvar på lånet.
Man kan styra textstorleken i olika nivåer. En del böcker har ganska stor originalstorlek, men andra behöver man zooma in för att kunna läsa bekvämt. Sony Touch Reader laddar fram den nya sidan ganska snabbt, men det blir en blinkning på e-ink-skärmen som kan ta en liten stund att vänja sig vid.

Man behöver inte ladda batteriet särskilt ofta. Lyssnar man på musik så drar det så klart ur fortare. Det sägs att en batteriladdning räcker till 7 500 sidvändningar. Hur många gånger man behöver vända sida beror förstås på vilken zoomnivå man använder. För mig blir zoomnivån oftast ”M” och boken ca 1200 sidor.

Sony Touch Reader är kompatibel med PC såväl som Mac. Man kan lägga över böcker både med det medföljande Sony Reader-programmet, med Adobe Digital Editions eller genom att dra över boken mellan mappar som till ett USB-minne. Jag både laddar och för över filer med USB-kabel. I Reader-programvaran finns funktioner som synkronisering av böcker och anteckningar och konstruktion av ”collections”, som är bokhylleavdelningar där man kan lägga t ex Science Fiction, Deckare, Boklån och så vidare.

Ytterligare en detalj som Adlibris så snällt nämner är att Sony Touch Reader saknar svenska menyer. Den saknar även svenska tecken på tangentbordet, men visar snällt alla svenska tecken i böcker (puh).

Specifikationer
Skärm Eink, 6 tum, 800 x 600 px, pekskärm
Inbyggt minne 512 MB
Maximalt minne 16 GB (med Memory Stick PRO Duo eller SD-kort)
Format som stödjs EPUB, PDF, DOC, RTF, TXT, BbeB, DRM, BMP, GIF, PNG, JPG
PDF-stöd
Vikt 286 gram
Mått 175 x 122 x 10 mm
Ljuduppspelning
USB
Svenska menyer
Stödjer EPUB (Lettobok)
Pris 2.995 kr

Plus med Sony Reader Touch:

  • Den har expanderbart minne.
  • Den klarar av mp3 för musik och ljudböcker.
  • Den laddas och fylls med böcker via USB.
  • Det går att skriva på skärmen, anteckna i böcker etc.

Minus med Sony Reader Touch:

  • Den har inte färgskärm, som nästa generations läsplattor har.
  • Den kan inte koppla upp med WLAN eller 3G som vissa läsplattor kan.
  • Man kan råka bläddra med touchskärmen när man kommer åt den vid läsning eller viftande.
  • Man kan inte bygga ”collections” på läsplattan, utan bara i medföljande programvaran på datorn.
  • Skärmen är lite lite för blank. Jag hade önskat ännu mattare yta, om det nu existerar.
Bör du köpa Sony Reader Touch?
Här är jag ändå kluven. Den är för dyr i Sverige. Dessutom kommer det enligt rykten bättre läsplattor redan i vinter. Om man inte är lite pryltokig och vill testa och vänja sig vid e-böcker, så är det nog inget prioriterat köp. Jag är dock väldigt nöjd och kommer förmodligen (det här kan jag få äta upp) hoppa över nästa generation och istället gå på tredje när den kommer. Då förväntar jag mig WLAN, 3G, färgskärm och browser. Dvs i princip en pad-dator. Kanske blir det en pad-dator. Förmodligen med android-OS.
Drömma kan jag i alla fall…

När boken blir film

Jag är inte konsekvent emot att böcker blir film. Tvärtom, om det blir bra så är det enbart positivt. Fler kommer kanske att se filmen än som läste boken. Eller så kommer filmen nå ut till de som inte ville läsa, men som uppskattar berättelsen. Jag är generös på det sättet; jag vill gärna att alla ska njuta som jag gjort.

Oftast blir kanske inte filmen lika bra som boken. Eller så väljer de helt fel skådespelare och tar bort mitt favoritavsnitt.

Sagan om ringen av JRR Tolkien var ett hjältedåd i fråga om att efterlikna boken. Så extremt svårt som det var att göra en film av den (ja, nu säger jag det) episka trilogin, så var det riktigt bra utfört. Till och med ringen-fansen tog till sig filmerna till slut, om än med surmulna kommentarer om att Tom Bombadill inte var med.

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en trilogi lika svår att filmatisera som Sagan om ringen, men där misslyckades de fatalt. Filmen är rolig och så, men missar ändå den finurliga, torra tonen som jag hör i Adams skrivande.

Stardust av Neil Gaiman är en bok jag läste efter filmen. Filmen var barnslig, tunn och inte särskilt minnesvärd. Boken var fantastisk. I boken fanns en ton som filmen inte ens försökte härma. Tur att jag köpte Stardust av en händelse, eftersom jag kände igen författaren och fick köpa 3 böcker, betala för 2. Den dealen ger mig alltid orsak att slänga med en joker och satsa på något oväntat.

Monday mourning av Kathy Reichs blev aldrig film, men väl en TV-serie: Bones. Den handlar om Temperance Brennan, en antropolog och väldigt vetenskapligt lagd kvinna. Hon har svårt för sociala relationer, men vill alla väl och har många talanger utöver de uppenbara: hon är fantastisk på att tyda ben och vet nästan allt som teoretiskt går att veta om människan. Hon är stark, hon är tuff, hon är fascinerande. Jag såg boken i affären och att det stod: ”The book behind the number one TV show!” Hurra, tänkte jag och köpte den rakt av. Men… I boken är hon någon helt annan. Jag tycker inte ens om Temperance från boken, ändå är TV-serien faktiskt byggd på bokserien. Bokens Temperance är mesig, velig, tafatt och trevande. Låt oss hitta fler synonymer så är hon det också. Be-svi-ken.

Darkly dreaming Dexter av Jeff Lindsay är också en bokserie som blivit TV-serie. Här såg jag också TV-serien först. Tyckte om den så mycket att jag letade i eftertexterna efter ”Based upon the novel by…” och genast sprang iväg och köpte böckerna. Jag får uppfattningen om att ganska få hittat Jeff Lindsays Dexter-serie. Ändå är TV-serien ganska populär. Böckerna är bättre! I det här fallet kan man till och med uppskatta båda. TV-serien följer de första två böckerna ganska väl, sedan tar TV-serien och böckerna en varsin väg, vilket nog är ganska bra. Det är andra saker som blir intressant i TV-serien. Där handlar det mest om interaktioner och relationer. I böckerna handlar det mest om Dexters inre. Man får följa hans inre dialog konstant och det är skrivet så poetiskt att det texten sjunger fram när man läser. Jag älskar Jeff Lindsays stil. Och jag älskar hans karaktär Dexter, något så ovanligt som en hjälte som också är en mördare. Dexter är  ett rovdjur som bara jagar de som förtjänar det, de som mördar som honom själv, men av fel orsaker.

Slutligen då, dyrgripen: the Road av Cormac McCarthy. Boken var fin: kort, lättläst, lagom spännande, vackert språk. Men på något sätt var den ändå lite opersonlig på ett sätt jag inte kunde kompensera med min fantasi. Det var som att den tog avstånd från sig själv och det den berättade och höll sig så neutral att det blev opersonligt. Det var förmodligen med flit och skapade en säregen känsla. Men samtidigt kände jag inte jättemycket när jag läste den. Sedan såg jag filmen. Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Robert Duvall… Perfekt utvalda skådespelare, särskilt Viggo Mortensen. Jag visste redan vad som skulle hända. Jag hade läst boken, jag mindes handlingen. Ändå satt jag som på nålar, kramade kudden, höll i maken och grät och grät och grät, ibland tyst och ibland med tårarna rinnande. Den var fantastisk.

En kommande bok–>film jag väntar väldigt spänt på är World War Z (författare: Max Brooks). Det står 2012 på imdb och jag kan knappt vänta.

Påminn mig gärna om fler bok-film-tv-relationer.


Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare

En vän och fin kanin som jag är, är jag ändå galen i blod, mord och galenskap. För att inte helt damma ihop på min jordenruntresa hade jag skaffat inte bara Chelsea Cain som läsning, utan även några faktaböcker.

Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare

Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare

De utvalda var Applying psychology to crime av Julie Harrower, som jag hittade för 20 kr på Uppsala Studentkårs fyndrea. De andra var Telling Lies av Paul Ekman och Without Conscience av Robert D Hare.

Applying psychology to crime är en kursbok i kriminalpsykologi. Den behandlar grundläggande begrepp som vad kriminalitet beror på, hur kriminella sinnen fungerar och även en del om vad man kan göra åt kriminalitet. Det låter kanske torrt, men den var väldigt givande. Ett tips till alla som undrar hur deckarskurkarna sitter ihop. Den behandlade en hel samling av olika brott, från våldtäkt och mord till icke-våldshandlingar.

Telling lies är skriven av Paul Ekman, som är samme man som stått modell för Dr. Cal Lightman i TV-serien Lie to me. Boken handlar om hur lögner fungerar, om ansiktsuttryck och om hur de hänger ihop. När man läst boken kan man nästan se på människor när de ljuger. Nästan. Man vet i alla fall hur man borde kunna se det om man kunde se det. Så att säga. Den är ganska tung den här boken, men alltid intressant. Jag störde mig lite på att Ekman upprepade sig ofta. Samtidigt är ju repetition källan till inlärning, men jag hade föredragit ett rakare spår och snabbare genomgångar.

Without Conscience av Robert D Hare, slutligen, är pärlan i samlingen. Den handlar enbart om psykopater och hur de fungerar. Genom hela boken är små exempel utströsslade och de lyfter verkligen både läsningen och inlärningen. Man får målande exempel på det som beskrivs och det blir väldigt spännande. Det här är en faktabok om väldigt allvarliga saker, men jag läste den som en bra deckare, pärm till pärm och hur lekande lätt som helst. Den rekommenderas starkt.

Nu förstår jag förhoppningsvis alla mina favoritpsykopater från litteraturens värld så mycket bättre. Någon riktig behöver jag förhoppningsvis aldrig träffa.


Chelsea Cain – Drottningen av blod

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Jag såg först omslaget på Pocket Shop. ”Blodstänk… Hmm…” Sedan läste jag baksidan på Evil at heart av Chelsea Cain. Det stod någonting sånt här:

”Archie Sheridan hunted her for a decade, and after his last ploy to catch her went spectacularly wrong, remains hospitalized months later. When they last spoke, they entered a détente of sorts—Archie agreed not to kill himself if she agreed not to kill anyone else. But when a new body is found accompanied by Gretchen’s trademark heart, all bets are off and Archie is forced back into action. Has the Beauty Killer returned to her gruesome ways, or has the cult surrounding her created a whole new evil? – Goodreads

En kvinnlig, seriemördande psykopat? Jag föll direkt. Men först var jag tvungen att hitta Heartsick och Sweetheart, som är de första två böckerna i serien. Det blev alla tre från Adlibris. Den första läste jag på flyget till Japan, den andra på ett värdshus i Vermont och den tredje på flyget hem till Sverige. Alla tre var fantastiska, blodiga, skrämmande och spännande. Jag älskar Chelsea Cain. Hon är som en råare, brutalare, mer lustfylld Jeff Lindsay (som skrivit böckerna om Dexter, samma heroiska seriemördare som i TV-serien). Polisjakten efter Gretchen har redan pågått ett tag när vi kommer in i historien. Polisen Archie Sheridan har lett gruppen som jagat henne, men hamnat i henne klor på kuppen. Gretchen kidnappade honom, torterade honom och höll honom inte bara vid liv, utan lät honom överleva. Inget annat offer har överlevt. Archie känner inte att det är någon större ynnest att få överleva i den sargade kroppen, men han återhämtar sig och kommer tillbaka till jobbet, fortsätter jaga Gretchen. Böckerna handlar egentligen om dynamiken mellan Gretchen och Archie, eller mellan Archie och hans torterade kropp. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är ngenting för den kräsmagade, men väl för den som gärna fascineras av det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Nu längtar jag efter nästa bok.

Litet PS
Apropå nästa bok så hittade jag just den senaste av Jeff Lindsay, Dexter is delicious. Förstår inte varför den inte dykt upp som bevakad, men tydligen kom häftad in före inbunden. Nu är den ihopslagen med den tidigare beställningen på Adlibris. Det är smidigt att kunna lägga till böcker i befintlig beställning. Om de nu bara kunde göra böckerna korslänkade till olika band och format (inbunden/häftad/pocket/e-bok).

Mer om Chelsea Cain:


Veckans läsning

Det är visserligen bara tisdag, men jag måste ju börja någonstans. Eftersom det är första veckans läsning kanske en liten introduktion vore på sin plats.

Sony Reader Touch

Sony Reader Touch

Jag pendlar med tåg 40 min om dagen. Det är oftast där jag läser. Det blir bara 1.5h om jag är effektiv och läser hela vägen. Tyvärr är det nästan allt jag får om jag inte är en duktig flicka och lägger mig i tid och hinner läsa i sängen innan lampan släcks.

Just eftersom jag pendlar så har jag införskaffat en Sony Reader Touch, som är tänkt att fungera som bokhylla på tåget och mildra min abibliofobi. Den har inte hunnit utprovas särskilt noga ännu eftersom den är ett semesterköp, men hittills är det tummen upp och värt varje dollar (lite dyrare i Sverige).

I början av veckan läste jag ut 61 hours av Lee Child. Det är den senaste i den långa raden Jack Reacher-böcker. Jack Reacher är en gammal militärpolis som numera kuskar runt i USA och löser problem. Problemen ramlar över honom vart han än tar vägen. Eftersom han har en mycket stark pliktkänsla, obändiga principer och en helt fantastisk slutledningsförmåga, så finns det sällan något annat alternativ än att han ställer upp för de människor han möter. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vilka som är målgruppen för Jack Reacher-böckerna. Reacher är ju en riktig hunk så klart, men å andra sidan handlar böckerna mest om vapen, våld och klur. Min man (ingen idog läsare) hävdar att det är böcker för kvinnor som vill dregla över heta, maffiga hunkar. Kanske är det sant, men jag tvekar.

Lee Child

Lee Child

61 hours var i alla fall en bra bok, även med de förväntningar jag ställt upp på Lee Child. Den är kanske inte den bästa i serien, men en värdig medlem. Särskilt kul var det att handlingen utspelade sig på vintern och dessutom i samma landskap som jag nyligen besökte, på den amerikanska prärien. Det är något med Lee Child och hur han skriver som gör böckerna väldigt lätta att rinna igenom. Jag tror det är att han skriver utan för mycket krusiduller. Det som händer beskrivs och Reachers tankegångar beskrivs, men ganska mycket får man ändå lägga ihop själv.

Igår provläste jag äntligen i Sony Readern och testade en halvt slumpmässigt nedladdad biblioteksbok, Samael av Jorun Modén. Den visade sig vara 1. barnbok 2. långsam 3. konstlad 4. full av skrivfel. Det gick bara inte. För många ord som inte passade in i huvuet, för  mycket förklaringar runt omkring. Kanske hade jag älskat den som barn.  Kanske i alla fall när jag var 11 och läste som mest (en bibliotekskasse  i veckan).

Så Samael var en, kanske orättvis, besvikelse. Därför tog jag upp (klickade fram) nästa biblioteksbok, Womens world war av Niklas Gerholm. Det här var i alla fall en vuxenbok, för redan bland  de första sidorna fanns en beskrivning av huvudpersonens stånd. Hans  kön alltså, ingen kiosk. Tyvärr var det nog det enda positiva. Jag  slutade läsa efter några sidor av överdrivet frossande i att det här var  minsann en värld där kvinnor bestämde, där män var diskriminerade och  allting upp och ner, så tokigt. Det blev helt enkelt parodi redan i  första kapitlet. Jag vet inte vart boken skulle ha tagit mig senare, men  det var helt enkelt inte värt det. Ett tips till den som vill läsa en bra bok om omvända världen där kvinnor har makten och män är underordnade  kan istället välja Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Med den i  bokhyllan finns det ingen mening att ens snegla åt Womens world war.

Janet Evanovich

Janet Evanovich

Vad ska jag läsa nu då? Finger lickin’ fifteen av Janet Evanovich ligger i väskan och väntar. Det är spänningschicklit på sitt bästa  humör, det. Jag har redan Sizzling Sixteen hemma på lut. Men av någon anledning drar jag mig lite. Kanske är det  inte chicklitdags. Eller så är jag bara deprimerad efter de tafatta  försöken med biblioteksböckerna.

Igår klickade jag iväg en beställning på några böcker till Adlibris. Det blev Tana French (Likeness och Faithful place) och Mons Kallentoft (Vårlik). Vårlik har jag sett fram emot sedan jag läste Midvinterblod. De är alla väldigt bra. Jag stör mig så klart på den enfaldiga kvinnliga huvudrollen som dricker för att glömma vid minsta motgång, men någonstans väger ändå resten upp. Tana French skrev In the woods, som på svenska kom ut som Till skogs. Jag köpte den på impuls när jag köpte grillmat på Coop. Den var helt fantastisk. Det blir en utförligare kommentar till dem när jag tagit upp Vårlik/Likeness (iver-iver)

Förutom de här nyinköpen ligger det en hel hög med böcker inklämda i bokhyllan och väntar på att läsas. Abibliofoben har gjort sitt jobb.

1

0340924799

LIKENESS

Häftad

69 kr

1

0340977612

FRENCH, TANA:FAITHFUL PLACE

Häftad

141 kr

1

0755357795

JANET EVANOVICH:FINGER LICK

Häftad

72 kr

1

9127119025

KALLENTOFT, MONS:VÅRLIK

Inbunden

179 kr


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.