En uppkopplad verklighet

Så fruktansvärt vacker den är, var det första jag tänkte när jag såg Coltsos svenska utgåva av Den Levande av Anna Starobinets. Ryggen är utformad som kretskortsliknande snirklar av guld, som stavar titeln.

Den levande

Och fantastiskt nog, när jag tog bort omslaget, så var ryggen ännu vackrare där under, med små stycken som beskriver boken utifrån sin egen handling.

Den levande – naken

Den levande handlar om en dystopisk/utopisk framtid. Alla är ständigt uppkopplade mot socio, det jag antar att de jämför med Facebook på bokens omslag. Personligen blir jag synnerligen avskräckt av jämförelsen, men jag antog att det var ett pr-trick och det var det. Socio liknar inte Facebook mer än Twitter gör det. Kanske menar de online-community.

I denna uppkopplade framtid lever bara tre miljarder människor. Dessa tre miljarder människor förändras aldrig. När en dör, föds en ny. Den nya personen ärver den dödas inkod, och tar över dess plats på socio.

Tillsammans kallas de tre miljarder människorna för Den levande. En religiös kult kring de tre miljarderna, socio och olika regler för fortplantning och död präglar livet.

Plötsligt hotas utopin. Zero föds. Han saknar inkod. Han är ny. De tre miljarder människorna ä’r tre miljarder och en, och myten kring Den levande framstår som falsk.

Inte oväntat blir Zero en säkerhetsrisk, som måste undanröjas.

Den levande

Den levande är en klassisk hård science fiction av samma slag som Bruce Sterling. Till skillnad från Metro 2033 kändes den vare sig rysk eller obotligt dålig. Tvärtom, så kändes den global och fantastisk.

Möjligtvis önskar jag att Starobinets tagit steget ännu lite längre, gjort världen ännu lite mer skild från vår egen. Jag önskar också att språket vågade vara lite mer poetiskt, men det är en smaksak. Det hade dock gjort socio lite mer levande. Å andra sidan kan ingenting vara poetiskt sedan man läst Delany.

Jag nöjer mig med att lägga ytterligare en riktigt bra läsupplevelse till bokhyllan, och tänker hålla ögonen på Coltso framöver.

Dömd till författare

Känner du för att resa i tiden? Gillar du London? Då har jag en lösning för dig, nämligen Skeppet i Kambrium av Bertil Mårtensson, som jag ju tycker mycket om.

I Kambrium hittas mycket riktigt ett skepp. Hur man hittar det för 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan, och varför det inte längre finns spår av det, eller de mystiska gröna männen, eller spindlarna, det vet man inte riktigt. Det har med tidsresor att göra. Allt är plötsligt mycket komplicerat.

Men för huvudpersonen John Fernström, som kanske egentligen heter Ayr Dagure, är livet väldigt enkelt. Han är fängslad i London.

Fängslad i London, då kanske ni tänker på Towern eller något. Men icke då. Han är fängslad, bokstavligen, i London. Inte London just nu, såklart, utan ett gammalt london. Och inte med folk i, såklart, utan ett tomt London, där bara fångar bor.

Poängen med att fängsla folk i ett gammalt London är att göra dem deprimerade och livströtta. För att bättra på effekten har man även tagit ifrån dem deras identiteter. Därför är John osäker på om han är John Fernström eller Ayr Dagure.

Under bokens gång kämpar John med att inte vara författare. Han hatar det. Men det är vad de mekaniska kuratorerna sagt åt honom att han borde vara.

”För det var omöjligt att skriva fem timmar om dagen utan att på något vis vilja prestera något som var bra, ens om man från början bara avsåg att leverera rent skräp.”
s. 16

Det är så briljant.

Men kuratorn är inte så lättlurad. Det räcker inte att bara skriva och nicka och hålla med.

”Telefonen ringde. Det var Kuratorn. Han [John] hade tydligen låtit alltför uppåt. Nu ville den göra honom osäker. Utan tvivel ville den leda honom till självmord.

-Jag är i den maniskt kreativa fasen, sa han. Efter det kommer jag att slå om och bli deprimerad och så håller det på i ett slags cykel. Jag är en dålig författare, men jag måste ge utlopp för mina inre kristillstånd. Samtidigt ska jag vara ödmjuk. Det bör varje konstnär vara. Ibland överväger jag självmord. Okay?”
s. 58

Och så håller det på. Kuratorn och alla androider i London försöker driva John till vansinne, och han försöker spela bort dem med sarkasmer slösade på svin.

Tills han träffar Patricia. Plötsligt har livet mening på riktigt, och han måste desperat dölja det för de artificiella ögonen.

Och tills Patricia tar med honom till Framtiden. Tills han börjar se sanningen, tills allting rämnar.

Skeppet i Kambrium är min absoluta favoritsorts science fiction. Den är smart, rolig, spännande och omtumlande. Och jag kan inte se på världen på samma sätt sedan jag läste den.

Måhända låter den helt galen, men den är ganska galen. Och den vrider knut på sig själv. Den är riktigt bra.

 

Boken finns förresten både att köpa här och var, som bok och ebok, och gratis här: http://www.las-en-bok.com/

 

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Långt post om apokalypsen – Deral bågskytt av Bertil Mårtensson
• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Gratis eböcker? Massor av sf och fantasy?

Jag måste bara dela med mig av denna fantastiska sajt!

Jag upptäckte den då många författare på twitter länkar dit när de ger bort sina böcker gratis, för att öka intresset, eller för att få en läsarkrets och senare kunna locka ett förlag.

Den heter Kobo books, och där finns dels en länk till gratis böcker från public domain, men också möjligheten att söka på t ex science fiction eller fantasy och filtrera för gratis, och få upp massor.

Böckerna med priser på är inte helt dyra de heller. I många fall är första boken i en serie gratis, och sedan kan man köpa uppföljarna, om man tyckte att det var bra.

Kobo är enkelt att registrera sig på, och du behöver inte registrera betalningsmetod om du inte vill betala för något. De tillåter nedladdning ffa i .epub, som väl är det bästa och mest allsidiga formatet. Ibland använder de även Adobe DRM, som man måste öppna i Adobe Digital Editions innan man kan läsa på t ex mobilen.

…

När man väljer böcker har Kobo väldigt bra uppdelning i genrer, med mer precision än bara ”SF och Fantasy”. De har även romantisk fantasy, militär sf,  etc. Dessutom kan man lämna betyg på böcker, så det är lätt att börja med säkra kort som många har gett högt betyg.

…

Återkom gärna och berätta om ni testar Kobo, och allra helst länka till bra böcker ni hittar!

Och tipsa gärna ifall ni har andra bra sajter för eböcker på fickan. (Amazon undanbedes)

…

(Och nej, jag har verkligen inte fått betalt eller något för detta. Blev bara lycklig och klickade hem tusen böcker att prova.)

Långt post om apokalypsen

Hur ser det ut om Bertil Mårtensson skriver fantasy? Jo, det kan man ta reda på genom att läsa Deral bågskytt.

Nu är den ju inte fantasy i strikt mening, utan väldigt post apokalyps. Den är så post, att det vuxit upp ett nytt samhälle i ruinerna, där man inte minns någonting av den gamla världen. Den nya världen liknar väldigt mycket en fantasyvärld.

I den här världen växer Deral upp och lär sig skjuta båge och spela musik. Men han är inte nöjd, och tar första chansen att vandra iväg från sin by för att se världen.

Deral upplever en sällsam vandring. Han möter magiska sirener, vanliga bondflickor och ser stora städer och väldiga vidder. Det är en mycket lång resa i den här lilla boken, och berättelsen förändras flera gånger.

Värst är det när Deral, förmodligen galen av veckor i ensamhet, blir helt knäpp och tänker våldta en flicka.

Bäst är det när Deral adopterar en ekorre och lever som spelman i staden.

Där emellan händer tusen saker, och det går inte och bör inte berättas här, men boken som helhet handlar om att finna sig själv, om att växa upp och göra val och att utvecklas.

Det är en bra bok trots allt, men med vissa delar så psykiskt jobbiga att läsa, att jag blev arg på riktigt.

Hittar ni den, så är den värd det.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Förvandlas till någonting

Noveller, är det bra det? Nu är det dags för ännu en bok av Bertil Mårtensson, som ni kanske märkt att jag tycker mycket om. Jag har läst Förvandlas, som är en bok med tre noveller av vår filosofiske scifimästare.

Alla tre novellerna sägs höra till samma tema, nämligen någon slags förvandling, men jag tycker nog att det är lite långsökt. Det är Bertil Mårtenssons stil som binder dem samman, och inte mycket annat.

Den första novellen, Drömmen om jorden, handlar om några unga resenärer som tar sina besparingar och lägger dem på en rymdresa till den ointressanta, men mytiska ursprungsplaneten Jorden. Det hela får en närmast Douglas Adamsk handling och känsla, vilket borde räcka för de flesta. Inte så att Mårtensson är särskilt rolig egentligen. Det är nog bara jag som tycker att han är det, men det finns absolut flera kontaktpunkter med Adams.

Den andra novellen, Förvandlaren, utspelar sig i ett samtal i en rymdhamn, men själva novellen behandlar det samtalet handlar om. Det berättas om en energivarelse, som vänligt visar sig för desperata människor på resa genom rymden. Energivarelsen visar sig i vad den antar är en lämplig form, nämligen som Jesus. Resenärerna upplever extas. Energivarelsen blir förvirrad, osv. En väldigt rolig och intressant novell om hur det kunde se ut om religiösa upplevelser förklarades med ickekroppsliga utomjordingar.

Den tredje och sista novellen, Dödsdans, är den mest abstrakta, och handlar om slutet på en värld, och det val varje varelse måste göra. I och med slutet finns det två möjligheter. Vilken du väljer beror på din trosövertygelse. Novellen blir någon slags utforskning av det valet.

Allt som allt en mycket bra liten novellsamling, och väldigt trevlig läsning.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Vad är intelligent liv?

På Swecon hittade jag, som jag ofta gör på antikvariat, en massa böcker av Bertil Mårtensson, som ni kanske minns att jag tycker mycket om.

Bland annat hittade jag Jungfrulig planet. Jag trodde att den skulle handla om samma katter som i Det gyllene språnget, kanske på grund av katten på omslaget, men det visar sig att det handlar om en helt annan planet.

Dock, så dyker det upp en katt och är alldeles så där kattig som jag minns från Det gyllene språnget, som fortfarande är min absoluta favorit bland Mårtenssons böcker (gratis ebok!).

Det gyllene språnget

I Jungfrulig planet (gratis ebok!) kommer en mycket akademisk ung man, Sefrem Ibrahim, till sitt nya jobb på planeten Batak, där han ska övervaka koloniseringen och se till att reglerna följs. Som vanligt är Mårtenssons språk enkelt och perfekt, och som vanligt fyller han ut raderna och mellanrummen med djupa filosofiska frågor och funderingar.

Sefrem Ibrahim har levt ett skyddat liv inom akademin och lever nu upp vid sin första chans att uppleva världen han bara teoretiserat om tidigare, som ”interstellär ekolog”, en vetenskap som kanske skulle kunna tänkas vara någon sorts praktisk filosofi, med inympade delar av statistik, biologi och ekonomi.

Sefrem träffar tidigt i boken en katt från Catworld, den värld man lär känna i Det gyllene språnget. Liksom Sefrem är Katten utsänd på diplomatiskt uppdrag, men hon dras snart in i Sefrems allt trassligare uppgift.

På Batak lever en inhemsk, människolik art. Man har generöst låtit batakerna arbeta i gruvorna där man utvinner värdefulla metaller på Batak. Men batakerna anses inte vara intelligenta, och behandlas ungefär som djur. Inte heller jättebläckfisken eller batakvalarna i haven anses vara intelligenta, men dem jagar man bara. De verkar inte kunna göra någon nytta i industrin.

Sefrem tar sitt jobb på stort allvar. Han läser på om Batak, besöker olika industrier och städer, och börjar långsamt undra om det verkligen är så ointelligent liv som befolkade Batak innan människorna kom.

Mårtensson är som en akrobat. Han vrider och vänder på precis vad han vill, och de moraliska, etiska, ekologiska och filosofiska frågorna dundrar fram i sådan hastighet att man kanske kunde tro att boken blev tråkig, men det är så väl inbakat i handlingen, och så spännande, att man inte ens märker att man tänker tills hjärnbalken knakar.

Ja, jag hypar boken, precis som jag alltid gör när jag är överförtjust. Förlåt, ta genast ner era förväntningar ett par snäpp. Jungfrulig planet innehöll för få katter (jämfört med förväntningarna) och Det gyllene språnget minns jag som bättre än den här (måste snarast läsa om den), men men MEN, Jungfrulig planet är skitbra.

Det är precis så här bra SF är, och särskilt bra svensk SF. Jag älskar stilen, språket, metoden… Det är helt enkelt ett nöje att läsa.

Gillar du SF och att vända hjärnan ut och in på ett bra sätt, så kan du med fördel ge dig på Mårtensson. Häpp häpp!

Mer om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

50 shades – Genredödaren

Idag fann jag något som är djupt oroande. Ett nytt hot mot genrelitteraturen, EROTIKEN.

Åtta av böckerna på tiotopplistan förra veckan var erotika, enligt BBC.

50 shades of Grey har startat en erotikaboom som dödar övriga genrer. Försäljningen av övrig skönlitteratur sjönk när 50 shades kom. Till och med våra älskade deckare sjönk med 20%.

Men det är inte det värsta:

• Science fiction och fantasy sjönk med 25%.
• Skräck sjönk med 30%.

–> Erotik dödar.

De enda två ickeerotiska böckerna i topplistan var The Affair av Lee Child (För Jack Reacher är inte alls en stenhård sexhunk) och något av John Grisham (whatever).

Jag vet inte vad ni drar för slutsatser av detta, men jag misstänker att folk vill ligga.

50 shades of bloggkatt

Och den här bilden är till för er som eventuellt blev upprörda när jag talade illa om bloggkatter igår. Förlåt mig.

Dröm, matrix eller verklighet

KG Johansson är en svensk sf-författare som kanske alldeles för få känner till. Vi har kanske en tendens att gå till de internationella mästarna för vår dos av SF och kanske glömmer att det finns, eller iaf fanns, de som gjorde det på svenska också.

Jag tycker svensk sf verkar stå och dra i någons kopp med te. Det är synd, för jag tror att vi är bra på sf i sverige. Jag tror vi har rätt syn på livet, vi som är något att ha i alla fall, för att skriva bra sf. Eller kanske bara att det vore kul med mer sf i svensk miljö, eller från en svensk hjärna.

KG Johansson har i alla fall gjort sin bit. Han skrev Googolplex och har nu gett världen De drömmande städerna, en historia delad i två (eller fler). De drömmande städerna är två böcker i en: den ena heter London och är en hel roman. Den andra heter Donatello och består av noveller eller fragment, som går att passa in i samma värld som London och som ger en helhetsbild eller förvirrar bilden, det är olika.

De drömmande städerna av KG Johansson

Jag läste London först och det är jag glad för. Annars är jag rädd att jag inte hade förstått någonting.

I London är en meteor på väg mot jorden. Det här berättar man inte för jordens befolkning, för att undvika panik. När meteorerna väl blir kända säger man att de kommer att missa jorden precis. Men inget av det är sant och man kan inte göra någonting för att undvika katastrofen.

En man har en lösning, som inte är någon lösning. Han avser att programmera mänskligheten och ladda upp oss i omloppsbana, där vi skulle kunna fortsätta våra liv som om ingenting hade hänt, levandes i ”the matrix”, utan kroppar men med samma sinnen. Vad skulle egentligen vara skillnaden?

”‘Du tänker simulera hela historien?’ sade han. ‘Från… universums början?’
‘Ja. Med tiden. Om någon gör en utgrävning i simuleringen ska det finnas fossil och sedimentlager på de rätta ställena.’”
Ur London av KG Johansson, s 42

Det låter kanske ”enkelt” till en början. Man tar världens alla parametrar, matar in i programmet och lägger till invånare, sedan klickar man på kör. Men Fisher har ett pedantiskt sinne. Och en farhåga om vad som skulle kunna hända om någon visste att de levde i en simulering, i ”the matrix”. Därför ser han till att simuleringen är så autentisk det bara går att göra den.

”Är hans plan verkligen värd det? Har han ens rätt att försöka? För sin inre syn ser han ännu fler torterade människor, konventrationslägerfångar och svältande barn. Om han låter dem leva igen, måste han i så fall ta ansvaret för deras lidande?”
Ur London av KG Johansson, 74

London handlar om Fishers sista dagar med programmet, om de tekniska svårigheter han måste lösa och om de samvetskval han brottas med. Det är ytterst filosofiskt, precis som bra sf ska vara och det är väldigt väldigt spännande.

”Alla simuleringar påverkar omvärlden. Till och med när någon ser på en holo eller läser en bok: de gör något annat än de skulle ha gjort utan holo eller bok, och verkligheten förändras.”
Ur London av KG Johansson, s 56

Genom Fishers hjärna följer vi med genom de filosofiska resonemangen om rätt och fel, mål och ändamål, om värdet av det han gör och om konsekvenserna. Alternativet är förstås svårt att argumentera mot – jordens undergång. Ändå förstår man verkligen Fishers farhågor och det är frågor som är så spännande och så intressanta att man svårligen släpper dem när boken är slut.

Donatello då, handlar om samma värld och om en annan värld och här blir det så förvirrande för mig att jag bara kan gissa. Det jag gissar är att någonting ändå kanske går fel med Fishers programmering. Eller att han i sista stund lägger in impulsiva ändringar, mänskliga korrigeringar, som gör att hela hans ursprungliga avsikt sviktar.

Det fina i Donatello är att vi stundom nästan lämnar sf-genren för att istället möta fantasyn. Bara genom att känna till London, vet man att koppla samman de två och ibland är Donatello mer poetisk än något annat, t ex vid de underbara beskrivningarna av musik (KG Johansson är musiker och har skrivit många böcker om musik, så det är föga förvånande att han kan beskriva det till perfektion).

Jag skulle gärna diskutera med någon hur Donatello och London hör ihop och vad som egentligen hände. Förmodligen behöver jag även, någon gång, läsa om dem. Och det gör jag nog gärna, för som riktigt bra böcker tror jag de håller för en vända till.

 ”Men, tänkte han sedan. Om simuleringen är omöjlig att skilja från verkligheten. Hur vet jag då att den här världen är verklig?”
Ur London av KG Johansson, s 127

Tidigare om KG Johansson:

• Evighetens elegans i Googolplex

När kriget kommer

They fly at Çiron är något så ovant som en fantasybok av Samuel R Delany. Jag hade fått för mig att jag köpte den på antikvariat, men det var minsann på English bookshop. När jag tar en titt på bilden från 2010, så har jag läst alla böckerna utom And another thing (som var ny då). Ganska bra jobbat. Jag menar, ganska dåligt, men bra för att vara jag. Jag har en tendens att impulsköpa böcker. Det vet ni nog.

Motiveringen till att köpa They fly at Çiron löd: ”För att jag ska köpa alla Delany jag hittar.” Det står jag för. Har ännu inte läst en dålig bok av karln.

Men vad gäller They fly at Çiron är det ändå nästan nära, för att vara Delany. Boken var en av de första han skrev, men den publicerades sent eftersom den behöver redigeras och omarbetas många gånger innan Delany var nöjd. Vid ett tillfälle är den publicerad tidigare, som ett samarbete med en annan författare, men med vissa tillägg Delany tagit bort till den här versionen.

Bokshopping 2010-09-30

They fly at  Çiron handlar om ett fredligt folk vid foten av ett berg. Uppe på berget bor ”The Winged Ones” i sin stad Hi-Vator. Människorna i Çiron vid bergets fot är rädda för flygarna och har inte mycket kontakt med dem tills en dag…

Marscherande från söder kommer Myetras armé, här för att erövra, förslava och massakrera alla små byar och lägga dem under sig. Myetranerna är kallblodiga mördare och intresserar sig inte för att tjäna på sina erövringar, mer än att vinna kriget.

Çironierna däremot, har inte ens ord för krig, vapen eller kapitulation. De är ett fredligt folk som aldrig krigat, inte slåss och var samhälle bygger på gemenskap.

Mötet mellan de två ytterligheterna blir förstås väldigt spännande och inte så lite orättvist. Som tur är får  Çironierna kontakt med sina grannar, The Winged Ones från Hi-Vator. Flygarna tycker inte om hur det låter, att Myetra vill erövra  Çiron. De tänker, mycket riktigt, att då står de sjäva näst på tur. Flygarna behöver inte lära sig ”First they came…”

”First they came for the communists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a communist.

Then they came for the trade unionists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a trade unionist.

Then they came for the Jews,
and I didn’t speak out because I wasn’t a Jew.

Then they came for me
and there was no one left to speak out for me.”
av Martin Niemöller

De två grannarna, som tidigare aldrig samarbetat, som till och med fruktat varandra, behöver nu varandra för att överleva.

På sätt och vis förstår jag varför Delany hade problem med just den här berättelsen. Den äger inte samma omedelbarhet som hans andra böcker haft. Den är inte lika tydlig, klar och enkelt sammansatt. Det brukar vara Delanys enkelhet som öppnar för hans väldigt djupgående filosofiska resonemang, som kan bli desto komplexare just för att bakgrundsberättelsen inte är det.

Men i They fly at Çiron har han följt en annan mall och jag tror det är vad som störde honom under alla de år den förblev opublicerad. Med det sagt tror jag ändå att Delany lyckas bättre med att göra en fantasyberättelse viktig, än många andra. Där man lätt kan förlora sig i en annan värld, låter sig Delany inte luras. Han håller hårt i rodret och fokuserar, som vanligt, på mer filosofiska problem än på att beskriva någon världstypisk företeelse.

Det här är inte det bästa Delany skrivit, långt ifrån. Men det är absolut inte dåligt. Och det är fint att läsa fantasy av sf-mästaren, även om han inte kan låta bli att blanda in lite anakronistiska detaljer, som kanske förvandlar fantasyn till elektropunk, vad vet jag (genreillitterat).

Slutligen kan nämnas att i min utgåva ingår dessutom två noveller, Ruins och Return to Çiron, som ger lite kontext och epilog till resten av boken.

En fin liten bok.

Tidigare om Delany:

• I en framtid utan kultur – Recension av Nova av Samuel R Delany
• Vad är tanke och vad är språk? – Recension av Babel-17 av Samuel R Delany
• Eurocon – dit nördar går och dricker öl - Bokköp
• I English bookshops mjuka famn - Bokköp
• Dhalgren av Samuel R Delany – Äntligen! - Recension av Dhalgren av Samuel R Delany
• Hogg av Samuel R Delany, om du vågar - Recension av Hogg av Samuel R Delany

Så ryskt att man dör av leda?

I nyfunnen kraft att ta itu med gamla bokhyllemonster plockade jag upp Metro 2033 av Dmitri Gluchovskij. Jag har blivit lovad apokalyps och tunnelbana. Jag har även förstått att det är väldigt ryskt.

Men jag vill inte gärna tro att det är ryskt att skriva extremt segt, långsamt, upprepande och tråkigt. Det måste vara något annat som är ryskt, förutom tunnelbanenamnen, men de egenskaperna är iaf orsaken till att jag inte läste klart boken.

Ja, ni hörde rätt. Jag lade ner Metro 2033 knappt halvläst. På sidan 173 av 453 fick jag nog på riktigt. Då hade jag dock känt sedan sida ett att det var något som inte stämde.

Boken handlar om Artiom, som växt upp i Moskvas tunnelbana efter någon slags kärnklyvningsapokalyps. I mörkret överlever människorna som autonoma stater på de olika stationerna. Tunnlarna däremellan är farliga sträckor och där kommer hemska monster upp från djupen och dödar människorna. Det är lite magstarkt, men det kan funka.

Dock är det allt. Gluchovskij gör ingenting med sina premisser. Han för inte handlingen framåt. Han låter mig inte lära känna karaktärerna. Det är bara en lång radda ansikten utan drag och röster utan personlighet som avbyter varandra i tunnlarna och på stationerna mellan de eviga upprepningarna av hur faaarligt det är. Jajjamänsan.

Jag kan närmast likna det vid att läsa Jan Guillou, som också har en tendens att räkna upp tusen fakta innan han kommer till skott, upprepa sig ifall vi glömt hans viktiga detaljer och mala på i det oändliga om allt utom själva handlingen.

Mig passar det då inte.

Det räcker inte med mysiga tunnlar, tält, svampte och karbiner samt patroner som valuta. Bra jobbat, du har hittat på en rollspelsvärld. MEN VAD HÄNDER DÅ? Nehe, det glömde han visst.

Uttråkad räcker inte för att beskriva min känsla av att traggla 170 sidor till av ingenting.

Hejdå 2033.

Den som vill byta till sig ett felfritt exemplar av Metro 2033 och helt orört ex av 2034, båda inbundna, kan väl ropa hej.

Tjuven och tiden

Det var en gång ett Eurocon. Tack vare det och Sara på Glorybox hade jag hört talas om The quantum thief av  Hannu Rajaniemi. På SF-bokhandelns signering fick jag lyssna på Rajaniemis prat om boken och fick den signerad. På Eurocon kunde jag sedan lyssna mer på honom i diverse paneler.

Hannu Rajaniemi skriver ganska tung science fiction och serien ska fortsättas med minst två böcker till. Varje bok kommer att fokusera på ett nytt ”problem” i denna avlägsna, posthumana framtid.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Rajaniemi har skrivit något jag skulle klassificera som en rymdopera, en klassisk historia om två konkurrerande krafter i en avlägsen framtid. Det påminner mycket om Bruce Sterling.

Huvudpersonen är tjuven Jean Le Flambeur. Handlingen utspelar sig i Oublietten på Mars, där man lever som Nobles med en begränsad mängd Tid. Tiden tickar ner mot din död och används också som valuta. När du dör blir du en robot, en Quiet och arbetar i det tysta med stadens underhåll och diverse servicesysslor. När du arbetat tillräckligt länge som Quiet kan du åter igen få Tid som Noble bland de levande.

Vi följer tjuven och en rymdkapten med ett uppdrag och ett fantastisk skepp vid namn Perhonen samt en detektiv i Oublietten vid namn Isidore.

Handlingen viker sig kring sig själv och förvirrar läsaren på ett bekvämt sätt, precis som bra science fiction ska göra.

Håller du huvudet på skaft så hänger du med på en underbar resa.

Jag hittar skuggor av flera andra science fiction-författare, särskilt Burce Sterling. Men även Samuel R Delany:

”A chain made from multicoloured jewels snakes around her left ankle and up her leg.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 11

Kedjorna är ett återkommande inslag i Delanys Dhalgren.

Men, det är inte riktigt lika bra som Sterling. Eller Delany. Jag saknar ett visst mått av poesi och något onåbart för att balansera den tunga teknologin och fysiken. Sterling är tung science fiction, men han lyckas ändå skriva flytande. Språker lyfter. Delany är poesins mästare även i väldigt speciella världar och här lyckas inte Rajaniemi riktigt med konsten, även om han har handlingen och tekniken i övrigt på plats.

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

För den som är nördig går det att hitta många roliga referenser i The quantum thief. T ex sysslar man med memes, kan få rootaccess till sin egen hjärna och det finns en hel klan baserad på gamla MMORPG-spelare.

”I am root, and the body is a world-tree, an Yggdrasil.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 27

”Self-destructed upon capture, like they all do, spewing Fedorovist propaganda. Almost got me with a weaponised meme.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 54

För detektivälskaren finns också en del att hämta, även om jag tycker att den delen kunde ha broderats ut mer. Isidore refererar också till Sherlock Holmes med t ex det här klassiska citatet:

”When you eliminate the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 161 (originalet tillhör Sherlock Holmes)

Många tycker att världen är för komplicerad, att handlingen är för svår, för komplex. Förmodligen beror det mest på ovana att läsa rymdopera och tung science fiction. Det vänjer man sig vid om man läser mer.

Men hjälp på vägen kan man få av Wikipedia:

• Glossary of terms in The Quantum Thief på en.wikipedia.org
• List of characters in The Quantum Thief på en.wikipedia.org

The quantum thief kommer som sagt att följas upp med fler böcker. Den andra, The fractal prince, kommer 2012-09, men jag är osäker på om jag ska läsa den. Just nu känns inte The quantum thief som bortkastad tid, men jag kan inte heller säga att jag känner ett behov av att läsa mer.

Tidigare om Hannu Rajaniemi:

Eurocon – dit nördar går för att dricka öl

I en framtid utan kultur

Efter Nova av Samuel R Delany (1968), flerfaldigt prisbelönt, följde några år utan någon ny bok från mästaren. Hans återkomst till bokvärlden 1973 sammanfaller lustigt nog med skilsmässan från frun, som han på något sätt lyckades gifta sig med trots att han identifierat sig som gay sedan tonåren. En lustig man, Delany. Han spränger lika många gränser i verkligheten som i den fiktiva världen.

I Nova möter vi en Delany vi känner igen. Språket är välbekant och så även flera av romankaraktärerna. Delany tycker om att återanvända både namn, personer och karakteristika i flera romaner och istället för att de blir darlings att döda så bygger de upp en känsla och en världsöverspännande myt som blir den Delanyska verkligheten. Låter det flummigt? Testa att läsa en Delany och hör sen. ;)

”The fisherman from the Pleiades Federation [Leo] – who always walked with one foot bare – had scratched his thick, blond hair as they gazed at the smoky walls rising to the domes and spiking minarets.”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 6

Leo är en återkommande figur i Delanys böcker och han är alltid lite smutsig, jordnära, blond och rufsig och med en fot bar. Ibland är han vänlig, ibland rent fruktansvärd, men det känns konstigt nog alltid som samma person ändå.

Nova av Samuel R Delany

Nova handlar om en rymdkaptens sökande efter den rikedom som inte bara kommer störta hans fiende utan även säkra hans egen framtid och framtiden för hans rymdimperium. Kapten Lorq Van Ray har gjort samma resa förut, men misslyckats. Nu försöker han igen, med en ny strategi och en ny besättning.

Med på skeppet är Mouse, en ung man/pojke (en återkommande figur i Delanys böcker) som kan spela fantastisk musik och som lyckas träffa mitt i prick på de andras lycka och sorg trots sin egen naiva ungdom. Vi har också Idas och Lynceos, två trillingar varav en svart och en albino. Idas och Lynceos lever symbiotiskt och i ständig längtan efter den tredje trillingen. Sebastian och Tyÿ är ett par och reser i sällskap med sex husdjur som endast beskrivs som mörka skuggor med klor som flyger. Fåglar måhända, men inga fåglar vi sett på Jorden. Sist men inte minst har vi den akademiska Katin, som ska skriva en roman och som dikterar tusentals anteckningar, men aldrig börjar skriva. Han säger att han letar det perfekta ämnet för sin bok, men egentligen är det nog antecknandet och letandet han tycker om bäst.

”‘I haven’t begun to think about the subject. I’m still making notes on the form.’ They frowned. ‘On structure, the aesthetics of the whole business. You can’t just sit down and write, you know. You have to think. The novel was an artform. I have to invent it all over again before I can write one.”
-Katin om sitt skrivande. Nova av Samuel R Delany, s 115

Von Rays fiender är ett konkurrerande företag, som liksom Von Ray dominerar Pleiaderna, dominerar Draco där Jorden ingår. Syskonen Ruby Red och Prince Red tillhör samma generation som Lorq och tvekar inte att döda honom för att bevara sin suveränitet.

Det de båda söker är Illyrion, den fantastiska substans som gör stjärnresor möjliga.

”Basically, gentlemen, Illyrion is something else.”
- Katin citerar Professor Plovnievsky. Ur Nova av Samuel R Delany, s 26

”You know that as you mount the chart of atomic numbers past 98, the elements become less and less stable, till we get to jokes like Einsteinium, Californium, Fermium with half lives of hundredths of a second – and mounting further, hundredths of thousandths of a second. The higher we go, the more unstable. For this reason, the whole series between 100 and 298 were labeled – mislabeled – the imaginary elements. They’re quite real. They just don’t stay around very long. At 296 or thereabouts, however, the stability begins to go up again. At three hundred we’re back to a half life measurable in tenths of a second, and five or six above that and we’ve started a whole new series of elements with respectable half lives back in the millions of years. These elements have immense nuclei, and are very rare. [...] This group of super-heavy, super-stable elements go under the general heading of Illyrion.”
- Katin. Ur Nova av Samuel R Delany, s 27

I den här världen är rymdresor normalt tack vare Illyrion. Man har även gjort stora framsteg inom medicin som utrotat samtliga infektioner och därmed gjort det här med hygien ganska onödigt. Varför ska man hålla sig ren och rent omkring sig om det inte finns någon nackdel med att vara smutsig? Det finns även medicrobotar som tar hand om enkla till allvarliga skador och androider som kan ta över ditt sociala liv om du inte känner för det, och skapa en ganska god imitation av ditt normala språk- och interaktionsmönster.

”‘Yeah?’ The Mouse took the candy out of his mouth: ‘Want to finish this? I’m through with it.’
‘Thanks. Just take the matter of’ – Katin’s jaw staggered as his teeth crushed crystalline sugar from the linen thread. – ‘cleanliness. There was a thousand-year period from about fifteen hundred to twenty-five hundred, when people spent an incredible amount of time and energy keeping things clean. It ended when the last communicable disease finally became not only curable, but impossible.’”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 123

Man har även som standard kontakter inopererade i handleder och ryggslut, där man kan koppla in sina nerver till olika maskiner. Att ha ”sockets” anses lika normalt som att ha mobiltelefon och använda internet idag och de som vägrar operera in dem anses väldigt excentriska, men vad värre är kan de inte heller få jobb. De kan ju inte koppla in sig till något.

I ett universum där långa rymdresor gjorts enkla har människor kunnat blandas fritt mellan världar med verkan att kulturen har upplösts. Katins roman är en anakronism. Traditioner har försvunnit. Etnicitet avgränsas maximalt av dialekt eller språk, som man lätt kan lära sig under hypnos.

”Mouse, consider this. Captain Von Ray has sockets. He’s one of the richest men in the universe. And so does any miner, or street cleaner, or bartender, or file clerk, or you. In the Pleiades Federation or in the Outer Colonies, it’s a totally cross-cultural phenomenon – part of a way of considering all machines as a direct extension of man that has been accepted by all social levels since Ashton Clark. Up until this conversation, I would have said it was a totally cross-cultural phenomenon on Earth as well. Until you reminded me that on our strange ancestral home world, some incredible cultural anachronisms have managed to dodder on until today.”
- Katin om att inte ha sockets. Ur Nova av Samuel R Delany, s 113

Delany är som vanligt magisk. Texten som löper som poesi. Det andra bygger upp med kapitel, lyckas Delany skapa i ett stycke, i en mening. Det man annars bara hittar i poesi, är hans prosaspråk.

Dessutom innehåller en så liten bok som Nova (215 s) många fler djupa funderingar kring livet och materien än de flesta böcker eller ens serier klarar av.

Nova är inte Delanys bästa, där måste jag påstå att både Babel-17 och Dhalgren på olika sätt var bättre, men det är en enklare roman och med ett enklare omfång, enklare frågor och enklare handling. Förmodligen är den mer normal, mer genomsnittlig och sf-konservativ än det mesta från Delany.  Men den är bra. Om någon annan skrivit den, hade den förmodligen varit det bästa den gjort. Men nu pratar vi om mästaren…

Du ska läsa Delany om du tycker om extremt välskrivna böcker om extremt intressanta människor och en författare som vågar vara filosofisk och djup samtidigt som den lyckas skapa spänning och läslust. Och självklart ska du läsa Delany om du tycker om SF. Och självklart ska du läsa Nova om du funderar på det här med kultur och etnicitet, konkurrens och mål i livet.

Känns det tungt? Det är det inte. Man kan läsa Nova om man bara vill ha en bra och spännande bok också.

Tidigare om Delany:

• Vad är tanke och vad är språk? – Recension av Babel-17 av Samuel R Delany
• Eurocon – dit nördar går och dricker öl - Bokköp
• I English bookshops mjuka famn - Bokköp
• Dhalgren av Samuel R Delany – Äntligen! - Recension av Dhalgren av Samuel R Delany
• Hogg av Samuel R Delany, om du vågar - Recension av Hogg av Samuel R Delany

K55 – ett bändknull utan utlösning

Jag blev jätteglad när jag hörde talas om K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius (pseudonym för Erika Johansson). Jag blev ännu gladare av att se det sjukt snygga omslaget. Min enda invändning var att författaren är homeopat, men jag tänkte att det kunde inverka positivt på kreativiteten.

Boken har dock ett stort och välkänt problem. Den är superkolaseg i mitten. Och på slutet. Det som börjar väldigt intressant slirar ut i en sirapsseg intrig med tråkiga förvecklingar och helt utan synbar poäng. Man känner helt enkelt inte något behov av att läsa vidare.

Andra har även kommenterat språket. Det är inte helt bra det heller, även om jag kunde leva med det i de flesta fall. Men här lämnar jag språket därhän och fokuserar på handlingen.

Kan vi komma överens om att böcker i normala fall har någon slags rytm? Det finns en uppbyggnad enligt: inledning, bakgrund, upptrappning, kulmen, vändning, slutstrid. Ungefär så? Inte K55. Nej, K55 har ett intro som sedan visar sig ha väldigt lite att göra med resten av boken. De personer vi lär känna i introduktionen försvinner sedan till periferin, där vi vid något tillfälle hör någon av dem pipa, men inte mycket mer än så.

Intropersonerna är ute på K55:s yta på uppdrag. Plötsligt drabbas de av någon slags psykos. De blir galna, dödar varandra och uppdraget är milt sagt ett misslyckande. Läsaren dras med här och skulle resten av boken vara som introt så vore den fenomenal. Men det är den inte.

Vi får sedan lära känna Valvet och nya huvudpersoner. De är ersättare för de som dog i första kapitlet och de har samma uppdrag. De ska trotsa sjukdomen på ytan, fullfölja uppdraget och rädda Valvet.

”Valvets energi kom från tre nedslitna reaktorer, alternativ energi togs direkt från berget och turbuiner nere i underjordiska floder. Dessa kraftverk turades om att stanna, vilket ledde till återkommande strömavbrott. Att jobba nära de gamla reaktorerna var i princip en dödsdom. Det var bara en fråga om tid innan strålningen gjorde slut på de stackars krakarna som for dit.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s30

Tyvärr är de nya huvudpersonerna inte riktigt lika intressanta som de som dog. Vi lär inte känna dem så bra, förutom Eddy, som är någon slags fryntlig yngling med fallenhet för närkamp. Jag ser honom hela tiden som en guldluddig kille på 160 cm med breda axlar och liten hjärna. Han är lite av en karikatyr, precis som alla andra personer i K55. Och då är han ändå den vi lär känna bäst.

K55 av Erika Oscarius

”På den lilla dvärgplaneten K55 hade det från början funnits två baser, deras HX897, som även, av någon okänd anledning, kallades New Hamburg, och PO789, Moderbasen.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s94

(Pssst… Hur fan är meningen ovan konstruerad egentligen? Lite som att läsa ett telegram, baklänges, på tyska.)

Nu borde vi alltså vara inne på upptrappningen. Vi har fått en introduktion till problemet, vi får lite bakgrund (om än knapphändig) om Valvet och personerna där och nu ska det upptrappning till och sedan kulmen och så vidare. Något i den stilen, eller hur? Det vi ser fram emot är ju att den nya gruppen, Bravo, ska ut på K55:s yta, ta sig till Moderbasen och fullfölja det uppdrag som dödade den första gruppen. Det. Här. Är. Premisserna. Vi. Fått. OBS. OBS. <insertera blinkande bannrar och achtung>

”Har du någon gång funderat på varför ingen av dina gossar har föräldrar Har du någonsin sökt dina föräldrars dödsattester? Har du överhuvudtaget tänkt på hur det här Valvet är uppbyggt? Vem behöver över 70 000 personer för att driva en gruvanläggning? Jag vet en bännu bättre fråga. Har du någonsin funderat på varför du överhuvudtaget funderar så lite?”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s140

Men vad händer? Ärligt talat, ingenting.

Intriger uppdagas, man äter svamp, man går i tunnlar, man hälsar på varandra, man träffar Styrelsen, intriger, man åker till sjukan, man går i tunnlar, man tricksar med vapen och uppvisningar och folkets jubel och mer intriger. Men man kommer aldrig till skott. Uppdraget ligger i startgroparna från pärm till pärm och som ett evighetslångt bändknull* kommer det aldrig någon utlösning.

Jag hade hört att många fastnade i mitten. Och det var där jag tröttnade också. Det beror på att man har förhoppningar och förväntningar. Men någonstans mitt i en bok inser man att om allt det där ska infrias, så skulle det ha hänt mer vid det här laget. Man känner sig lurad, trött och orkeslös. Vid det här laget avslutar man samlaget, om det var bändknull* det var frågan om. Och vid det här laget lägger alla vettiga människor ifrån sig K55.

Dock är det så att om jag lägger ifrån mig en bok så läser jag aldrig ut den. Enda sättet är att lägga bort den för evigt eller helt enkelt tvinga mig igenom den. Det här tvingandet går ganska segt. Men jag hade sett fram emot boken och jag hade läst 75% och jag gav mig fan på att läsa ut hela för att kunna ge en riktig recension och säga min åsikt utan att skämmas. Kalla mig envis, kalla mig pucko.

Hur räddar vi då K55? Den skulle kunna bantas ner till en tiondel av sidorna och sedan istället börja handla om det som författaren uppenbarligen avser att serien/trilogin (?) ska handla om. Hon lägger ut tråd efter tråd, men verkar inte ha förstått att om man ska uppskatta läsningen så måste man också få någonting uppfyllt. Man orkar inte läsa en hel bok trådar utan att någon av dem någon gång knyts ihop med en annan och ett mönster framträder.

Nu tycker jag dessutom att trådarna lagts ut lite väl tydligt. Jag tror mig ha en ganska god uppfattning om vart handlingen är på väg i bok två, tre, fem, sju, tretton. Ja, för så många böcker lär det ju ta innan det händer någonting av värde.

Jag ville ut på ytan. Jag ville veta mer om viruset/sjukdomen/psykosen. Jag ville till Moderbasen. Jag ville ha spänning och handling och läsupplevelse. Jag fick  i n g e n t i n g. Och jag tänker banne mig inte läsa nästa bok.

* Bändknull – samlagsakt vid extrem trötthet, fylla eller någondera i avtagande då man kan hålla på i evigheters evigheter utan att få orgasm. Meningsfullheten är ifrågasatt även om vissa menar att klimax inte är allt här i världen.

Sirapsböcker och serier

Jag SKA läsa klart K55, men det är fan inte lätt.

Jag blev så väldigt glad när jag hörde talas om K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius. Min enda invändning var att författaren är homeopat, men jag tänkte att det borde inverka positivt på kreativiteten.

Boken har dock ett stort problem. Den är superkolaseg i mitten. Det som började så intressant slirar ut i en sirap jag helt enkelt inte känner något behov av att läsa.

Dock är det så att om jag lägger ifrån mig en bok så läser jag aldrig ut den. Enda sättet är att lägga bort den för evigt eller helt enkelt tvinga mig igenom den. Det här tvingandet går just nu ganska segt, även om det inte är så många sidor kvar.

Den här boken har stulit ca tre veckor av mig nu. Det är fruktansvärt irriterande samtidigt som bokbloggosfären börjar räkna samman årsrapporter och har läst ca hundra böcker/blogg.

The walking dead

För att inte deppa ihop totalt började jag istället läsa The walking dead av Robert Kirkman och Tony Moore. Det är seriealbum och inte någon bok, alltså avbryter jag inte läsningen av K55, egentligen.

The walking dead köpte jag för tusen år sedan. Hela serien, så långt den då fanns. Men jag har inte riktigt tagit mig tid att läsa dem. Det visar sig vara perfekt nu mitt i sirapsboken. Och det är verkligen en grymt bra serie. Min käre man har läst i förväg och sitter hela tiden och frågar mig var jag är nu och svarar hela tiden att DET BLIR ÄNNU MER SPÄNNANDE SNART!! ungefär precis så hysteriskt.

Walking dead och Mutts

SF-shopping 2011-05-21

Man kan fundera på hur envis jag är, som vägrar sluta läsa en seg bok, men jag såg fram emot den så mycket innan att jag bara måste läsa den till slutet och därefter ge er en rättvis recension.

Under tiden förstår jag att det ser jävligt tråkigt ut här med få uppdateringar. Jag hoppas ni lider med mig. Över jul ska jag bara läsa bra böcker. Lovar!

Gamla SF-nyheter

Bokshopping 2011-11-17

Nu har jag älskat antikvariat igen. På Röda rummet i Uppsala finns en hel hylla (eller iaf några hyllplan) med science fiction. Och det är inte så dålig blandning heller.

Idag kom jag därifrån med ett nummer av sf-tidningen Nova (#2 1983) och några sköna gamla sf-klassiker:

• Snuvan av Stanislaw Lem - en underlig sjukdom sprids
• Tidsjakten av Wilson Tucker - en tidsforskare fastnar i tiden
• Själens ensamhet av Joanna Russ - en abbedissa reser till vikingarnas land, men är hon ens en människa?
• Utflykt på Paradis av Joanna Russ – en handfull turister får inte vad de väntat sig på turistplaneten Paradis. Istället kanske de inte alls överlever semestern.

Samt ett par novellsamlingar av Ursula K Le Guin, nämligen A fisherman of the inland sea och The wind’s twelve quarters.

Wilson Tucker och Joanna Russ har jag tidigare hittat böcker av på ett annat antikvariat. De gav tydligen mersmak. Jag börjar bli en sf-nörd.