En uppkopplad verklighet

Så fruktansvärt vacker den är, var det första jag tänkte när jag såg Coltsos svenska utgåva av Den Levande av Anna Starobinets. Ryggen är utformad som kretskortsliknande snirklar av guld, som stavar titeln.

Den levande

Och fantastiskt nog, när jag tog bort omslaget, så var ryggen ännu vackrare där under, med små stycken som beskriver boken utifrån sin egen handling.

Den levande – naken

Den levande handlar om en dystopisk/utopisk framtid. Alla är ständigt uppkopplade mot socio, det jag antar att de jämför med Facebook på bokens omslag. Personligen blir jag synnerligen avskräckt av jämförelsen, men jag antog att det var ett pr-trick och det var det. Socio liknar inte Facebook mer än Twitter gör det. Kanske menar de online-community.

I denna uppkopplade framtid lever bara tre miljarder människor. Dessa tre miljarder människor förändras aldrig. När en dör, föds en ny. Den nya personen ärver den dödas inkod, och tar över dess plats på socio.

Tillsammans kallas de tre miljarder människorna för Den levande. En religiös kult kring de tre miljarderna, socio och olika regler för fortplantning och död präglar livet.

Plötsligt hotas utopin. Zero föds. Han saknar inkod. Han är ny. De tre miljarder människorna ä’r tre miljarder och en, och myten kring Den levande framstår som falsk.

Inte oväntat blir Zero en säkerhetsrisk, som måste undanröjas.

Den levande

Den levande är en klassisk hård science fiction av samma slag som Bruce Sterling. Till skillnad från Metro 2033 kändes den vare sig rysk eller obotligt dålig. Tvärtom, så kändes den global och fantastisk.

Möjligtvis önskar jag att Starobinets tagit steget ännu lite längre, gjort världen ännu lite mer skild från vår egen. Jag önskar också att språket vågade vara lite mer poetiskt, men det är en smaksak. Det hade dock gjort socio lite mer levande. Å andra sidan kan ingenting vara poetiskt sedan man läst Delany.

Jag nöjer mig med att lägga ytterligare en riktigt bra läsupplevelse till bokhyllan, och tänker hålla ögonen på Coltso framöver.

Dömd till författare

Känner du för att resa i tiden? Gillar du London? Då har jag en lösning för dig, nämligen Skeppet i Kambrium av Bertil Mårtensson, som jag ju tycker mycket om.

I Kambrium hittas mycket riktigt ett skepp. Hur man hittar det för 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan, och varför det inte längre finns spår av det, eller de mystiska gröna männen, eller spindlarna, det vet man inte riktigt. Det har med tidsresor att göra. Allt är plötsligt mycket komplicerat.

Men för huvudpersonen John Fernström, som kanske egentligen heter Ayr Dagure, är livet väldigt enkelt. Han är fängslad i London.

Fängslad i London, då kanske ni tänker på Towern eller något. Men icke då. Han är fängslad, bokstavligen, i London. Inte London just nu, såklart, utan ett gammalt london. Och inte med folk i, såklart, utan ett tomt London, där bara fångar bor.

Poängen med att fängsla folk i ett gammalt London är att göra dem deprimerade och livströtta. För att bättra på effekten har man även tagit ifrån dem deras identiteter. Därför är John osäker på om han är John Fernström eller Ayr Dagure.

Under bokens gång kämpar John med att inte vara författare. Han hatar det. Men det är vad de mekaniska kuratorerna sagt åt honom att han borde vara.

”För det var omöjligt att skriva fem timmar om dagen utan att på något vis vilja prestera något som var bra, ens om man från början bara avsåg att leverera rent skräp.”
s. 16

Det är så briljant.

Men kuratorn är inte så lättlurad. Det räcker inte att bara skriva och nicka och hålla med.

”Telefonen ringde. Det var Kuratorn. Han [John] hade tydligen låtit alltför uppåt. Nu ville den göra honom osäker. Utan tvivel ville den leda honom till självmord.

-Jag är i den maniskt kreativa fasen, sa han. Efter det kommer jag att slå om och bli deprimerad och så håller det på i ett slags cykel. Jag är en dålig författare, men jag måste ge utlopp för mina inre kristillstånd. Samtidigt ska jag vara ödmjuk. Det bör varje konstnär vara. Ibland överväger jag självmord. Okay?”
s. 58

Och så håller det på. Kuratorn och alla androider i London försöker driva John till vansinne, och han försöker spela bort dem med sarkasmer slösade på svin.

Tills han träffar Patricia. Plötsligt har livet mening på riktigt, och han måste desperat dölja det för de artificiella ögonen.

Och tills Patricia tar med honom till Framtiden. Tills han börjar se sanningen, tills allting rämnar.

Skeppet i Kambrium är min absoluta favoritsorts science fiction. Den är smart, rolig, spännande och omtumlande. Och jag kan inte se på världen på samma sätt sedan jag läste den.

Måhända låter den helt galen, men den är ganska galen. Och den vrider knut på sig själv. Den är riktigt bra.

 

Boken finns förresten både att köpa här och var, som bok och ebok, och gratis här: http://www.las-en-bok.com/

 

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Långt post om apokalypsen – Deral bågskytt av Bertil Mårtensson
• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Och den femte ska dö

Är du den femte medlemmen i landstigningstruppen? I så fall är det troligt att du dör.

Har du röd skjorta (redshirt)? Då är det kört.

Det här är gamla härliga internskämt bland trekkies, dvs vi som gillar Star Trek, och det har John Scalzi tagit fasta på när han skrev Redshirts, och vågade göra satir på dem som boldly go.

I Redshirts kliver vi rätt in i ett rymdskepp, som känns ytterligt bekant. Det heter förvisso Intrepid, och kaptän heter Abernathy, men sånt är ju copyrightat och jox.

Scalzi ber oss älska Dahl och hans vänner, medan de gör sig hemastadda på sina nya poster långt ner i rangordningen på Intrepid.

Medan de nya rekryterna lär sig sin plats ombord, börjar de också uppfatta den suspekta stämning som råder. Folk försvinner plötsligt strax innan Abernathy eller de andra bryggofficererna dyker upp. Folk vill verkligen inte följa med på landstigningsuppdrag. Folk vill inte dö. Särskilt farligt verkar det vara att följa med Kerensky. Kerensky själv råkar ständigt ut för nära-döden-upplevelser på olika planeter. Men klarar sig mirakulöst, till skillnad från sina följeslagare.

Dessutom lär sig Dahl hur man lyckas framställa fantastiska biologiska lösningar på alldeles för kort tid. Och hur man ska leverera nyheten lagom dramatiskt på bryggan.

Det verkar också finnas regler att följa för att överleva, om man gudförbjude dras med på ett landstigningsuppdrag.

Det finns över huvud taget väldigt många mystiska regler och sammanträffanden ombord. Och Dahl… dras allt längre in… i konspirationen!

 

Så gillar du science fiction, är inte rädd för humor och satir, och vill veta vad tusan som är grejen med the Intrepid: Ojojoj! Du kommer gilla detta.

Gratis eböcker? Massor av sf och fantasy?

Jag måste bara dela med mig av denna fantastiska sajt!

Jag upptäckte den då många författare på twitter länkar dit när de ger bort sina böcker gratis, för att öka intresset, eller för att få en läsarkrets och senare kunna locka ett förlag.

Den heter Kobo books, och där finns dels en länk till gratis böcker från public domain, men också möjligheten att söka på t ex science fiction eller fantasy och filtrera för gratis, och få upp massor.

Böckerna med priser på är inte helt dyra de heller. I många fall är första boken i en serie gratis, och sedan kan man köpa uppföljarna, om man tyckte att det var bra.

Kobo är enkelt att registrera sig på, och du behöver inte registrera betalningsmetod om du inte vill betala för något. De tillåter nedladdning ffa i .epub, som väl är det bästa och mest allsidiga formatet. Ibland använder de även Adobe DRM, som man måste öppna i Adobe Digital Editions innan man kan läsa på t ex mobilen.

…

När man väljer böcker har Kobo väldigt bra uppdelning i genrer, med mer precision än bara ”SF och Fantasy”. De har även romantisk fantasy, militär sf,  etc. Dessutom kan man lämna betyg på böcker, så det är lätt att börja med säkra kort som många har gett högt betyg.

…

Återkom gärna och berätta om ni testar Kobo, och allra helst länka till bra böcker ni hittar!

Och tipsa gärna ifall ni har andra bra sajter för eböcker på fickan. (Amazon undanbedes)

…

(Och nej, jag har verkligen inte fått betalt eller något för detta. Blev bara lycklig och klickade hem tusen böcker att prova.)

En android söker sin frihet

Man gjorde allt som gick att göra. Men plötsligt insåg man att vetenskapen hade gått för långt. Man hatade sin skapelse, och dömde den till glömska.

I Härskarna av Niels E Nielsen möter vi ingen postapokalyps. Faktiskt har det gått ganska bra för mänskligheten trots allt.

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

Vi lever i fria universitetsstäder med trädgårdar och vin. Vi latar oss och studerar hela dagarna, fyller kvällarna med akademiska samtal, letar samtalsämnen bland ofarliga vetenskapliga diskussioner, skriver på våra avhandlingar om Byron.

Men ute på den gamla uppskjutningsrampen finns något kvar. Någon. Några.

Långsamt nystas mänsklighetens smutsiga förflutna upp. Vi var en teknologisk sensation. Vi ville nå stjärnorna. Men våra kroppar klarade inte av påfrestningarna som krävs för att nå stjärnorna, så vi manipulerade fram androider med mänskliga sinnen och tåliga kroppar, som kunde beträda Uranus, kliva in i stjärnor, resa över galaxerna. Sedan sände vi de bästa med våra skepp, och såg dem aldrig mer igen.

Då ångrade vi oss, och vi låste in de gamla prototyperna och de halvfärdiga och försökte glömma bort dem. Sedan ägnade vi oss åt musik, vin och sång istället. Försökte glömma vad vi gjort med mänskligt liv. Försökte glömma bort att de var mänskliga.

Härskarna är sjukt tramsig då och då. Den slingrar sig fram genom dialoger och poesi tills man blir galen, men kärnan är stark och fantastisk. Den handlar om väldigt viktiga, bra och intressanta frågor. Jag önskar förvisso att den kunnat skrivas om och kokas ihop, men ändå… det är väldigt bra.

Hittar du den, så läs.

Den ultimata virusboken

Hej, jag heter Feuerzeug och jag älskar virusböcker.

Nu har jag läst The 11th plague av LT Peters. Jag hittar ingen information om författaren någonstans. Jag börjar nästan tvivla på att boken ens finns, men den är alltså en riktig pärla.

Hör här:

”He was dead. 

No one was there to watch him die or hear his final gasp for breath. No one paused to wipe away the foamy trickle of bluish blood that oozed from the corner of his mouth. [...] Who he was or where he died made little difference. All that really mattered was that he had died. [...] And with his death, the end began.” (s 11)

Den börjar så där bra. Och den fortsätter så där bra.

The 11th plague av LT Peters

Det har hänt saker sedan 1973 då boken skrevs. Idag hade den nog handlat om ett virus istället för en bakterie, men vem vet. Situationen kan bli densamma väldigt enkelt, och det är ett dramatiskt men inte allt för osannolikt scenario. (Det roligaste är när de kopplar upp sig mot huvuddatorn med direktlina, och jag helt glömmer bort att de faktiskt menar precis det, inte någon slags fiber och lösenord. De kopplar upp sig DIREKT MOT JÄTTEDATORN. Den enda datorn. Haha!)

Varför är den väldens bästa virusbok? Jo, för författaren har en sån jädra koll. Det känns trovärdigt hela vägen. Karaktärerna tar inte världens bästa beslut, men jag tror på alla fakta, det är välskrivet och det är läskigt som fan.

Någonstans i mellanöstern skapas en superbakterie. Den släpps lös i USA, och plötsligt står läkarna handfallna medan patienterna dör.

Ganska fort inser man att det är spektakulära omständigheter. En grupp sätts samman på en militärbas för att lösa det medicinska problemet. I en kamp mot klockan försöker de rädda åtminstone en bråkdel av befolkningen.

Det här är vad jag letat efter hela mitt liv!!!

Äntligen en makalös virusbok. Och helt okänd. Helt anonym.

Den verkar finnas att få tag i här och där, så är du sugen KÖP.

Den är märkt av sin tid. Det är inte jättebra rakt igenom, men det slår alla andra virusböcker med hästlängder ändå. NOMNOM.

Långt post om apokalypsen

Hur ser det ut om Bertil Mårtensson skriver fantasy? Jo, det kan man ta reda på genom att läsa Deral bågskytt.

Nu är den ju inte fantasy i strikt mening, utan väldigt post apokalyps. Den är så post, att det vuxit upp ett nytt samhälle i ruinerna, där man inte minns någonting av den gamla världen. Den nya världen liknar väldigt mycket en fantasyvärld.

I den här världen växer Deral upp och lär sig skjuta båge och spela musik. Men han är inte nöjd, och tar första chansen att vandra iväg från sin by för att se världen.

Deral upplever en sällsam vandring. Han möter magiska sirener, vanliga bondflickor och ser stora städer och väldiga vidder. Det är en mycket lång resa i den här lilla boken, och berättelsen förändras flera gånger.

Värst är det när Deral, förmodligen galen av veckor i ensamhet, blir helt knäpp och tänker våldta en flicka.

Bäst är det när Deral adopterar en ekorre och lever som spelman i staden.

Där emellan händer tusen saker, och det går inte och bör inte berättas här, men boken som helhet handlar om att finna sig själv, om att växa upp och göra val och att utvecklas.

Det är en bra bok trots allt, men med vissa delar så psykiskt jobbiga att läsa, att jag blev arg på riktigt.

Hittar ni den, så är den värd det.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Hysteriskt sammanbrott

Vill du ha överlevnad eller virrpanna? I Efter sammanbrottet av Ron Goulart får vi möta postapokalypsen i en mer sansad form. Fast nu ljuger jag, för det är hysteriskt.

Det finns något slags samhälle kvar, i form av småstater. Varje stat sköter sitt, krigar, uppgång och fall, och så vidare. Men fokus i Efter sammanbrottet ligger långt från min vanliga postapokalyps. Det är mer Terry Pratchett, Douglas Adams och andra virrpannor jag tänker på. Själva apokalypsen är överspelad, men den där sansen är… nog inte.

Vi följer huvudpersonen, som är detektiv, på hans jakt efter en farlig terrorist. Terroristen kallar sig Lady Day, och består egentligen av ett helt gäng kvinnor, som dyker upp hastigt och lustigt och mördar högt uppsatta män.

Det hela påminner väldigt mycket om något ryskt…

Efter sammanbrottet av Ron Goulart

Under detektiven Haleys sökande träffar han på alla möjliga konstiga människor, hamnar i alla möjliga konstiga situationer och har en väldig tur som överlever.

Det är väldigt roligt ibland, även om språket ibland är väldigt svårt att svälja. Den skrevs 1970, och den är precis så öppensinnad som en bok ska vara, men vissa ord… använder vi helt enkelt inte längre. Det låter helt galet när de står på det här sättet i en bok, men man får ta det för vad det är, en anakronism.

Allra roligast är det nog när man måste argumentera med datalådor, för att få dem att spotta ut den information man vill ha. Datalådorna, dvs datorerna, kan då passa på att bjuda på en kaka om de tror att du behöver en, osv.

Som rolig science fiction är det här väldigt väldigt bra. Jag ska absolut hålla utkik efter mer Goulart.

Som postapokalyps var det kanske inte så lyckat, men jag kan leva med det för den här gången.

Förvandlas till någonting

Noveller, är det bra det? Nu är det dags för ännu en bok av Bertil Mårtensson, som ni kanske märkt att jag tycker mycket om. Jag har läst Förvandlas, som är en bok med tre noveller av vår filosofiske scifimästare.

Alla tre novellerna sägs höra till samma tema, nämligen någon slags förvandling, men jag tycker nog att det är lite långsökt. Det är Bertil Mårtenssons stil som binder dem samman, och inte mycket annat.

Den första novellen, Drömmen om jorden, handlar om några unga resenärer som tar sina besparingar och lägger dem på en rymdresa till den ointressanta, men mytiska ursprungsplaneten Jorden. Det hela får en närmast Douglas Adamsk handling och känsla, vilket borde räcka för de flesta. Inte så att Mårtensson är särskilt rolig egentligen. Det är nog bara jag som tycker att han är det, men det finns absolut flera kontaktpunkter med Adams.

Den andra novellen, Förvandlaren, utspelar sig i ett samtal i en rymdhamn, men själva novellen behandlar det samtalet handlar om. Det berättas om en energivarelse, som vänligt visar sig för desperata människor på resa genom rymden. Energivarelsen visar sig i vad den antar är en lämplig form, nämligen som Jesus. Resenärerna upplever extas. Energivarelsen blir förvirrad, osv. En väldigt rolig och intressant novell om hur det kunde se ut om religiösa upplevelser förklarades med ickekroppsliga utomjordingar.

Den tredje och sista novellen, Dödsdans, är den mest abstrakta, och handlar om slutet på en värld, och det val varje varelse måste göra. I och med slutet finns det två möjligheter. Vilken du väljer beror på din trosövertygelse. Novellen blir någon slags utforskning av det valet.

Allt som allt en mycket bra liten novellsamling, och väldigt trevlig läsning.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Vad är intelligent liv?

På Swecon hittade jag, som jag ofta gör på antikvariat, en massa böcker av Bertil Mårtensson, som ni kanske minns att jag tycker mycket om.

Bland annat hittade jag Jungfrulig planet. Jag trodde att den skulle handla om samma katter som i Det gyllene språnget, kanske på grund av katten på omslaget, men det visar sig att det handlar om en helt annan planet.

Dock, så dyker det upp en katt och är alldeles så där kattig som jag minns från Det gyllene språnget, som fortfarande är min absoluta favorit bland Mårtenssons böcker (gratis ebok!).

Det gyllene språnget

I Jungfrulig planet (gratis ebok!) kommer en mycket akademisk ung man, Sefrem Ibrahim, till sitt nya jobb på planeten Batak, där han ska övervaka koloniseringen och se till att reglerna följs. Som vanligt är Mårtenssons språk enkelt och perfekt, och som vanligt fyller han ut raderna och mellanrummen med djupa filosofiska frågor och funderingar.

Sefrem Ibrahim har levt ett skyddat liv inom akademin och lever nu upp vid sin första chans att uppleva världen han bara teoretiserat om tidigare, som ”interstellär ekolog”, en vetenskap som kanske skulle kunna tänkas vara någon sorts praktisk filosofi, med inympade delar av statistik, biologi och ekonomi.

Sefrem träffar tidigt i boken en katt från Catworld, den värld man lär känna i Det gyllene språnget. Liksom Sefrem är Katten utsänd på diplomatiskt uppdrag, men hon dras snart in i Sefrems allt trassligare uppgift.

På Batak lever en inhemsk, människolik art. Man har generöst låtit batakerna arbeta i gruvorna där man utvinner värdefulla metaller på Batak. Men batakerna anses inte vara intelligenta, och behandlas ungefär som djur. Inte heller jättebläckfisken eller batakvalarna i haven anses vara intelligenta, men dem jagar man bara. De verkar inte kunna göra någon nytta i industrin.

Sefrem tar sitt jobb på stort allvar. Han läser på om Batak, besöker olika industrier och städer, och börjar långsamt undra om det verkligen är så ointelligent liv som befolkade Batak innan människorna kom.

Mårtensson är som en akrobat. Han vrider och vänder på precis vad han vill, och de moraliska, etiska, ekologiska och filosofiska frågorna dundrar fram i sådan hastighet att man kanske kunde tro att boken blev tråkig, men det är så väl inbakat i handlingen, och så spännande, att man inte ens märker att man tänker tills hjärnbalken knakar.

Ja, jag hypar boken, precis som jag alltid gör när jag är överförtjust. Förlåt, ta genast ner era förväntningar ett par snäpp. Jungfrulig planet innehöll för få katter (jämfört med förväntningarna) och Det gyllene språnget minns jag som bättre än den här (måste snarast läsa om den), men men MEN, Jungfrulig planet är skitbra.

Det är precis så här bra SF är, och särskilt bra svensk SF. Jag älskar stilen, språket, metoden… Det är helt enkelt ett nöje att läsa.

Gillar du SF och att vända hjärnan ut och in på ett bra sätt, så kan du med fördel ge dig på Mårtensson. Häpp häpp!

Mer om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Detta är verkligheten?

Bertil Mårtensson är en av mina favoritförfattare inom svensk science fiction. Jag har tidigare nämnt t ex Det gyllene språnget, om kolonister som hittar en planet befolkad av katter, som är väldigt bra på matematik.

Detta är verkligheten är Mårtenssons första bok (1968), men jag läste den reviderade andra utgåvan från 80-talet, dock inte den felaktiga. Ehum… jo, för det kom en pocket på tidigt 80-tal, som råkade sakna de sista sidorna. Man känner igen pocketen på att den har färgomslag. Sed kom sedan en rättad version med omslag i rött och det är den jag läste.

Detta är verkligheten kan, trots att copyright fortfarande gäller, läsas på nätet hos Projekt Runeberg. Flera andra av Mårtenssons böcker kan också hittas gratis på nätet, kolla länkar här.

Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson

Så till handlingen..

Som alltid med den bästa svenska science fiction, är det inte helt lätt att förklara. Det beror både på att handlingen har en viss komplexitet, men också på att jag avslöjar för mycket vad jag än avslöjar.

För er som inte vill spoila något alls, men som tror mig när jag säger att den är underbar, läsvärd och en perfekt blandning av fantasy och science fiction, så kan det räcka att läsa hit och sedan läsa boken innan ni kommer tillbaka. HEJDÅ SÅ LÄNGE. :)

För er andra, som behöver lite mer övertalning, följer här en ospoilrig, men ändå aningen spoilrig beskrivning av Detta är verkligheten:

Vi möter en man, som bryter sig in i ett slott för att rädda en prinsessa. De rider sedan över bergen på sin ferd, som är som en häst, fast mycket annorlunda. Det är en underbar saga om hjältar och prinsessor, varelser, slott, kungariken. Det är fin fantasy.

Under tiden anar vi att vi inte vet allt om vår hjälte.

Senare skjutsas vi hastigt till en helt annan miljö, där vi inser att hjälten drömt precis allt han upplevt i fantasylandskapet. Egentligen är han medborgare i en civilisation där alla drömmer bort större delen av sina liv i perfekta, datorgenererade drömmar.

Vår hjälte genomgår en mängd personliga kriser under tiden som vi lär oss om hans verkliga hemvist. Detta är verkligheten: Mänskligheten har kommit så långt i sina teknologiska, medicinska och övriga upptäckter, att det inte längre finns några problem att lösa, eller ens särskilt många yrken att utöva. Därför drömmer de flesta människor om andra tider, där de har ”liv”.

Är det utopi eller dystopi? Kanske beror det på vem du är. Tycker du om att drömma ständigt nya fantastiska drömmar om nya världar, eller tycker du att det är obehagligt att inte leva ”på riktigt”? Tycker du kanske att det är meningslöst att leva ett liv, där du egentligen aldrig möter en annan människa?

Detta är verkligheten är verkligen fantastisk och tankeväckande. Ändå bedrägligt enkel. Jag rekommenderar den varmt.

Mer om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting - Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

50 shades – Genredödaren

Idag fann jag något som är djupt oroande. Ett nytt hot mot genrelitteraturen, EROTIKEN.

Åtta av böckerna på tiotopplistan förra veckan var erotika, enligt BBC.

50 shades of Grey har startat en erotikaboom som dödar övriga genrer. Försäljningen av övrig skönlitteratur sjönk när 50 shades kom. Till och med våra älskade deckare sjönk med 20%.

Men det är inte det värsta:

• Science fiction och fantasy sjönk med 25%.
• Skräck sjönk med 30%.

–> Erotik dödar.

De enda två ickeerotiska böckerna i topplistan var The Affair av Lee Child (För Jack Reacher är inte alls en stenhård sexhunk) och något av John Grisham (whatever).

Jag vet inte vad ni drar för slutsatser av detta, men jag misstänker att folk vill ligga.

50 shades of bloggkatt

Och den här bilden är till för er som eventuellt blev upprörda när jag talade illa om bloggkatter igår. Förlåt mig.

Dröm, matrix eller verklighet

KG Johansson är en svensk sf-författare som kanske alldeles för få känner till. Vi har kanske en tendens att gå till de internationella mästarna för vår dos av SF och kanske glömmer att det finns, eller iaf fanns, de som gjorde det på svenska också.

Jag tycker svensk sf verkar stå och dra i någons kopp med te. Det är synd, för jag tror att vi är bra på sf i sverige. Jag tror vi har rätt syn på livet, vi som är något att ha i alla fall, för att skriva bra sf. Eller kanske bara att det vore kul med mer sf i svensk miljö, eller från en svensk hjärna.

KG Johansson har i alla fall gjort sin bit. Han skrev Googolplex och har nu gett världen De drömmande städerna, en historia delad i två (eller fler). De drömmande städerna är två böcker i en: den ena heter London och är en hel roman. Den andra heter Donatello och består av noveller eller fragment, som går att passa in i samma värld som London och som ger en helhetsbild eller förvirrar bilden, det är olika.

De drömmande städerna av KG Johansson

Jag läste London först och det är jag glad för. Annars är jag rädd att jag inte hade förstått någonting.

I London är en meteor på väg mot jorden. Det här berättar man inte för jordens befolkning, för att undvika panik. När meteorerna väl blir kända säger man att de kommer att missa jorden precis. Men inget av det är sant och man kan inte göra någonting för att undvika katastrofen.

En man har en lösning, som inte är någon lösning. Han avser att programmera mänskligheten och ladda upp oss i omloppsbana, där vi skulle kunna fortsätta våra liv som om ingenting hade hänt, levandes i ”the matrix”, utan kroppar men med samma sinnen. Vad skulle egentligen vara skillnaden?

”‘Du tänker simulera hela historien?’ sade han. ‘Från… universums början?’
‘Ja. Med tiden. Om någon gör en utgrävning i simuleringen ska det finnas fossil och sedimentlager på de rätta ställena.’”
Ur London av KG Johansson, s 42

Det låter kanske ”enkelt” till en början. Man tar världens alla parametrar, matar in i programmet och lägger till invånare, sedan klickar man på kör. Men Fisher har ett pedantiskt sinne. Och en farhåga om vad som skulle kunna hända om någon visste att de levde i en simulering, i ”the matrix”. Därför ser han till att simuleringen är så autentisk det bara går att göra den.

”Är hans plan verkligen värd det? Har han ens rätt att försöka? För sin inre syn ser han ännu fler torterade människor, konventrationslägerfångar och svältande barn. Om han låter dem leva igen, måste han i så fall ta ansvaret för deras lidande?”
Ur London av KG Johansson, 74

London handlar om Fishers sista dagar med programmet, om de tekniska svårigheter han måste lösa och om de samvetskval han brottas med. Det är ytterst filosofiskt, precis som bra sf ska vara och det är väldigt väldigt spännande.

”Alla simuleringar påverkar omvärlden. Till och med när någon ser på en holo eller läser en bok: de gör något annat än de skulle ha gjort utan holo eller bok, och verkligheten förändras.”
Ur London av KG Johansson, s 56

Genom Fishers hjärna följer vi med genom de filosofiska resonemangen om rätt och fel, mål och ändamål, om värdet av det han gör och om konsekvenserna. Alternativet är förstås svårt att argumentera mot – jordens undergång. Ändå förstår man verkligen Fishers farhågor och det är frågor som är så spännande och så intressanta att man svårligen släpper dem när boken är slut.

Donatello då, handlar om samma värld och om en annan värld och här blir det så förvirrande för mig att jag bara kan gissa. Det jag gissar är att någonting ändå kanske går fel med Fishers programmering. Eller att han i sista stund lägger in impulsiva ändringar, mänskliga korrigeringar, som gör att hela hans ursprungliga avsikt sviktar.

Det fina i Donatello är att vi stundom nästan lämnar sf-genren för att istället möta fantasyn. Bara genom att känna till London, vet man att koppla samman de två och ibland är Donatello mer poetisk än något annat, t ex vid de underbara beskrivningarna av musik (KG Johansson är musiker och har skrivit många böcker om musik, så det är föga förvånande att han kan beskriva det till perfektion).

Jag skulle gärna diskutera med någon hur Donatello och London hör ihop och vad som egentligen hände. Förmodligen behöver jag även, någon gång, läsa om dem. Och det gör jag nog gärna, för som riktigt bra böcker tror jag de håller för en vända till.

 ”Men, tänkte han sedan. Om simuleringen är omöjlig att skilja från verkligheten. Hur vet jag då att den här världen är verklig?”
Ur London av KG Johansson, s 127

Tidigare om KG Johansson:

• Evighetens elegans i Googolplex

När kriget kommer

They fly at Çiron är något så ovant som en fantasybok av Samuel R Delany. Jag hade fått för mig att jag köpte den på antikvariat, men det var minsann på English bookshop. När jag tar en titt på bilden från 2010, så har jag läst alla böckerna utom And another thing (som var ny då). Ganska bra jobbat. Jag menar, ganska dåligt, men bra för att vara jag. Jag har en tendens att impulsköpa böcker. Det vet ni nog.

Motiveringen till att köpa They fly at Çiron löd: ”För att jag ska köpa alla Delany jag hittar.” Det står jag för. Har ännu inte läst en dålig bok av karln.

Men vad gäller They fly at Çiron är det ändå nästan nära, för att vara Delany. Boken var en av de första han skrev, men den publicerades sent eftersom den behöver redigeras och omarbetas många gånger innan Delany var nöjd. Vid ett tillfälle är den publicerad tidigare, som ett samarbete med en annan författare, men med vissa tillägg Delany tagit bort till den här versionen.

Bokshopping 2010-09-30

They fly at  Çiron handlar om ett fredligt folk vid foten av ett berg. Uppe på berget bor ”The Winged Ones” i sin stad Hi-Vator. Människorna i Çiron vid bergets fot är rädda för flygarna och har inte mycket kontakt med dem tills en dag…

Marscherande från söder kommer Myetras armé, här för att erövra, förslava och massakrera alla små byar och lägga dem under sig. Myetranerna är kallblodiga mördare och intresserar sig inte för att tjäna på sina erövringar, mer än att vinna kriget.

Çironierna däremot, har inte ens ord för krig, vapen eller kapitulation. De är ett fredligt folk som aldrig krigat, inte slåss och var samhälle bygger på gemenskap.

Mötet mellan de två ytterligheterna blir förstås väldigt spännande och inte så lite orättvist. Som tur är får  Çironierna kontakt med sina grannar, The Winged Ones från Hi-Vator. Flygarna tycker inte om hur det låter, att Myetra vill erövra  Çiron. De tänker, mycket riktigt, att då står de sjäva näst på tur. Flygarna behöver inte lära sig ”First they came…”

”First they came for the communists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a communist.

Then they came for the trade unionists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a trade unionist.

Then they came for the Jews,
and I didn’t speak out because I wasn’t a Jew.

Then they came for me
and there was no one left to speak out for me.”
av Martin Niemöller

De två grannarna, som tidigare aldrig samarbetat, som till och med fruktat varandra, behöver nu varandra för att överleva.

På sätt och vis förstår jag varför Delany hade problem med just den här berättelsen. Den äger inte samma omedelbarhet som hans andra böcker haft. Den är inte lika tydlig, klar och enkelt sammansatt. Det brukar vara Delanys enkelhet som öppnar för hans väldigt djupgående filosofiska resonemang, som kan bli desto komplexare just för att bakgrundsberättelsen inte är det.

Men i They fly at Çiron har han följt en annan mall och jag tror det är vad som störde honom under alla de år den förblev opublicerad. Med det sagt tror jag ändå att Delany lyckas bättre med att göra en fantasyberättelse viktig, än många andra. Där man lätt kan förlora sig i en annan värld, låter sig Delany inte luras. Han håller hårt i rodret och fokuserar, som vanligt, på mer filosofiska problem än på att beskriva någon världstypisk företeelse.

Det här är inte det bästa Delany skrivit, långt ifrån. Men det är absolut inte dåligt. Och det är fint att läsa fantasy av sf-mästaren, även om han inte kan låta bli att blanda in lite anakronistiska detaljer, som kanske förvandlar fantasyn till elektropunk, vad vet jag (genreillitterat).

Slutligen kan nämnas att i min utgåva ingår dessutom två noveller, Ruins och Return to Çiron, som ger lite kontext och epilog till resten av boken.

En fin liten bok.

Tidigare om Delany:

• I en framtid utan kultur – Recension av Nova av Samuel R Delany
• Vad är tanke och vad är språk? – Recension av Babel-17 av Samuel R Delany
• Eurocon – dit nördar går och dricker öl - Bokköp
• I English bookshops mjuka famn - Bokköp
• Dhalgren av Samuel R Delany – Äntligen! - Recension av Dhalgren av Samuel R Delany
• Hogg av Samuel R Delany, om du vågar - Recension av Hogg av Samuel R Delany

Så ryskt att man dör av leda?

I nyfunnen kraft att ta itu med gamla bokhyllemonster plockade jag upp Metro 2033 av Dmitri Gluchovskij. Jag har blivit lovad apokalyps och tunnelbana. Jag har även förstått att det är väldigt ryskt.

Men jag vill inte gärna tro att det är ryskt att skriva extremt segt, långsamt, upprepande och tråkigt. Det måste vara något annat som är ryskt, förutom tunnelbanenamnen, men de egenskaperna är iaf orsaken till att jag inte läste klart boken.

Ja, ni hörde rätt. Jag lade ner Metro 2033 knappt halvläst. På sidan 173 av 453 fick jag nog på riktigt. Då hade jag dock känt sedan sida ett att det var något som inte stämde.

Boken handlar om Artiom, som växt upp i Moskvas tunnelbana efter någon slags kärnklyvningsapokalyps. I mörkret överlever människorna som autonoma stater på de olika stationerna. Tunnlarna däremellan är farliga sträckor och där kommer hemska monster upp från djupen och dödar människorna. Det är lite magstarkt, men det kan funka.

Dock är det allt. Gluchovskij gör ingenting med sina premisser. Han för inte handlingen framåt. Han låter mig inte lära känna karaktärerna. Det är bara en lång radda ansikten utan drag och röster utan personlighet som avbyter varandra i tunnlarna och på stationerna mellan de eviga upprepningarna av hur faaarligt det är. Jajjamänsan.

Jag kan närmast likna det vid att läsa Jan Guillou, som också har en tendens att räkna upp tusen fakta innan han kommer till skott, upprepa sig ifall vi glömt hans viktiga detaljer och mala på i det oändliga om allt utom själva handlingen.

Mig passar det då inte.

Det räcker inte med mysiga tunnlar, tält, svampte och karbiner samt patroner som valuta. Bra jobbat, du har hittat på en rollspelsvärld. MEN VAD HÄNDER DÅ? Nehe, det glömde han visst.

Uttråkad räcker inte för att beskriva min känsla av att traggla 170 sidor till av ingenting.

Hejdå 2033.

Den som vill byta till sig ett felfritt exemplar av Metro 2033 och helt orört ex av 2034, båda inbundna, kan väl ropa hej.