Etikettarkiv: spöken

En stjärtformad task

Nu har jag redan spoilat recensionen, eller rättare sagt slutbetyget. Jag tyckte inte speciellt mycket om En hjärtformad ask av Joe Hill.

Det är inte helt självklart, det här ogillandet. Och det är inte helt genomgående. Först tyckte jag att En hjärtformad ask var riktigt underbar. Den börjar som en klassisk spökhistoria, fast med en liten modern twist då huvudpersonen är en smått åldrad, mycket narcissistisk rockstjärna.

Jude, rockstjärnan, bor i ett stort hus med sina hundar, sin assistens och en lång rad av unga flickvänner. Han tycker om att vara excentrisk och att samla på konstiga saker, därför köper han en vålnad på Ebay.

Skratta inte! Det här är liksom handlingen. Nejdå, skratta gärna. Det här var faktiskt min favoritdel av hela boken.

Hur som helst köper Jude en vålnad och blir sedan lite besviken när den faktiskt visar sig existera, och inte uppför sig som han vill.

Antikvariatshopping 2011-09-05

Antikvariatshopping 2011-09-05

Därefter börjar en eskalerande historia, som blir allt blodigare och allt mer desperat, under vilken vår hjälte Jude försöker bli av med vålnaden och samtidigt råkar lära känna sin flickvän.

Det är möjligt att boken är bättre på originalspråk, men för mig var det ofta höjden av taffligt skitspråk. Efter en bra och inspirerad början blir En hjärtformad ask bara sämre och sämre, tills jag får tvinga mig igenom de sista sidorna. Handlingen är sorgligt förutsägbar och Jude är en så platt karaktär att han kunde gömma sig bakom en lyktstolpe utan att bli sedd. Då är han ändå den fylligaste i samlingen.

Dessutom fanns det en hel del suspekta detaljer i boken. T ex påstås Jude bli väldigt påverkad av en blodförlust på tre deciliter. Detta är en normal mängd att lämna på Blodcentralen. Knappast blodförlust, grabben.

Till saken hör inte att Joe Hill är Stephen Kings son. Till saken hör inte heller att jag (oftast) inte heller gillar Stephen King, eftersom även han är medioker, förutsägbar och till slut tråkig.

 

Jag har Horn i bokhyllan, men nu är jag osäker på om jag ska läsa den. Möjligtvis kan de båda få stå i bokhyllan i sommarstugan, där jag börjat samla ”böcker jag gärna läser när det är för varmt för att tänka klart”.

Och med detta sagt, vill jag bara säga att det är skönt att vara tillbaka i bokbloggningen och att jag hoppas att ni inte är besvikna på denna saftiga sågningsstart. I’M BACK.

 


Dödstråkigt på en blek häst

Jag skaffade nya bokcirkelsboken Döden på en blek häst av Amanda Hellberg som ebok på Elib.se. Nästan alla recensioner jag läser om den är positiva. Många säger att det är läsglädje, att de inte kan lägga ifrån sig den.

Så sätter jag mig och börjar läsa den och bara tänker: ”Va??” Jag ser inte alls tjusningen. Efter 20 sidor var jag less, efter 50 sidor (kapitel åtta) gav jag upp. Det var helt enkelt inte värt det. Jag är verkligen besviken, för visst hade jag mina aningar, men jag förväntade mig ändå något något efter ”alla andra bloggares” ord av guld över boken.

Till Elitistmörkerklubben ber jag om ursäkt. Jag försökte faktiskt. Ni behöver inte läsa resten av den här texten förrän efter mötet om ni vill. Så slipper ni dels låta det färga er egen upplevelse och dels höra det igen när vi ses om ett tag.

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Vad är det som stör mig, då? Jo, jag stör mig på det maniskt detaljerade beskrivandet av precis allt överallt. Valvet skulle passa bättre i en gotisk kyrka. Jaha. Hon var liten och söt med fjunigt blont hår. Jaha. Varenda person som presenteras måste beskrivas som om de var efterlysta; längd, kroppsbyggnad, hårfärg, hårkvalitet och kläder räknas upp. Vem bryr sig? Sedan sitter de och pratar och flamsar och ifall man hunnit glömma, trots de oändliga miljöbeskrivningarna, att vi är i England så slinker det in en engelsk fras här och där. Jag är inte senil, shut the fuck up. Dessutom hinner ungdomarna dricka kopiösa mängder alkohol på den lilla bit jag läst. Det är mig fullständigt egalt hur många öl de hämtar från baren och om det är till självkostnadspris och om de har en jävla ljusslinga över baren. Kan jag få tänka själv i en minut, snälla författaren?! Jag kvävs.

Alltså ger jag upp den här boken. Jag mår bara dåligt och blir frustrerad och arg av den. Det kommer säkert jättefina spöken och ungdomarna kommer säkert bli så kära i varandra och hitta alla möjliga hinder för sin kärlek och kanske dör den konstiga tjejen, kanske är den blonda lesbisk och blir kär i Maja. Jag bryr mig inte. Ville jag ha tonårstramsig romantik med suparfester och pretentiösa konstdiskussioner så skulle jag antingen tänka tillbaka på mina egna tonår eller läsa någon vampyrbok med rosor på omslaget. Inga skräckinslag i världen kan övertyga mig.

Jag ber om ursäkt till alla er som tycker om Döden på en blek häst. Jag tillhör uppenbarligen inte målgruppen och jag har ingenting att anmärka rent tekniskt. Språket var ofta överraskande och upplyftande; det var innehållet som pinade mig. Lite funderar jag på om det är en ungdomsbok trots att det inte uttryckligen står någonstans. Det skulle förklara mycket för mig. Eller så är jag bara trist.

Om du finns där ute, som inte heller gillar tonårsharlequin, så vet du i alla fall att vi är två.

”Suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag.”
aka Övertydlig romantik med inslag av spöksplatter.

Handlingen i korthet:

Maja Grå kommer till Storbritannien för att plugga konst. Samtidigt passar hon på att prata med polisen om sin försvunna mammas blodiga morddöd.

Polisen är så klart jättecharmig och börjar tro på spöken han också (senare än jag kom i handlingen).

Maja Grå är söt, konstnärlig och speciell. Hennes vänner är också konstnärliga och speciella, fast på andra sätt. En av dem har träffat en sån som Maja förut, så han förstår exactly how you mean. Samtidigt funderar Maja på sin relation till sin döda mamma, involverar sig i svårmodiga målare och ser spöken.


Elitistmörkerklubbens bokcirkel – We have always lived in the castle

Bokcirkelsrecension och bokrecension – i ett!

Elitistmörkerklubbens bokcirkel började som A perfect circle, men verkar ha morfat sig själv till ett otygelbart monster. I november 2010 hade vi vårt första möte. Då bestämdes det att första boken skulle bli We have always lived in the castle av Shirley Jackson (1962), vilket förmodligen påverkade cirkelns omedelbara drift mot mörkerklubb, åtminstone i folkmun. Till det bidrog nog också vissa medlemmars synnerliga dragning till dystopier, zombier och annat smått och gott.

We have always lived in the castle är föredömligt kort. Vi vill ju gärna börja med något överkomligt. Dock är den på engelska, vilket kanske kan vara en utmaning. Minst två personer hade dessutom redan läst boken, men sade att den var så bra på ett sådant sätt att de gärna läste den igen. Nu vet jag vad de menade.

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

We have always lived in the castle är en helt fantastisk liten bok. Där Neil Gaiman hade fel om Lud-in-the-mist, så skulle han ha rätt om den här. Den är ett litet gyllene mirakel till bok.

Handlingen utspelar sig i Vermont i en liten stad där alla känner alla och alla hatar Blackwoods. I sitt stora vackra hus har familjen Blackwood bott i generationer och där utpspelade sig en ofattbar tragedi vid middagsbordet, då nästan alla dog av förgiftning. Kvar blir en spillra av den stora familjen, en spillra som vi får följa utifrån den yngsta dottern Merricats perspektiv. Hon bor kvar i huset tillsammans med sin storasyster Constance och sin farbror Julien. Constance lämnar aldrig huset och farbror Julien sitter sjuklig i rullstol. Det blir Merricat som får handla mat och hämta biblioteksböcker i byn, där hon möter bybornas förakt.

I ett från början långsamt och glidande får vi följa deras stillsamma liv och sakta får vi bit för bit mer information om vad som egentligen kan ha hänt vid middagsbordet den där sista dagen. Shirley Jackson skriver briljant och växlar tempo friktionsfritt när hon så önskar (till exempel när den obekväma kusin Charles dyker upp). Inte ett ord är på fel plats, inte en nyans viker av. Ändå sitter man till slut och undrar: Vad var det egentligen som hände?

We have always lived in the castle är en bok man kan hitta ett otal recensioner om med gissningar om Sanningen. Vem dödade familjen? Och varför?

Jag har mina egna gissningar. De skriver jag här i vitt, så att ni slipper läsa om ni inte markerar texten.

[Jag tror att Merricat dödade familjen. Ingen jätteöverraskning där. Men jag tror att hon gjorde det för sin och sin syster Constance skull. Jag tror att Merricat var familjens svarta får, alltid beskylld för att vara ett elakt och otrevligt barn, som blev straffad ofta och som ofta fick gå utan mat. Jag tror att även Constance var psykiskt misshandlad. Hon fick laga maten eftersom hennes mamma inte ville nedlåta sig. Tillsammans var Merricat och Constance familjens askungar och de håller ihop och skyddade varandra in i det sista. Alternativet är att det trots allt var Constance som förgiftade familjen, men av precis samma anledning och för att skydda Merricat.

Men varför säger farbror Julien att Merricat är död? Jag tror det är så enkelt som att han ju inte är helt frisk i huvudet och att Constance sagt till honom att Merricat är död, för att han inte ska forska om hennes skuld i sina papper (om vad som hände den sista kvällen). Det talar för att det verkligen var Merricat som dödade familjen. Julien tror på vad Constance säger och att den Merricat han ser är ett spöke eller sitt eget huvuds spöke.

Kanske dödade Merricat familjen redan vid lunchen. Farbror Julien, som överlevde med livet hängande på en tråd, tyckte inte om maten som serverades till lunch. Kanske åt inte heller Constance och Merricat av den. Merricat har den kunskap som krävs för att välja rätt gift och hantera det rätt.]

Ropa hej om det här är en idiotisk metod. Själv tror jag den fungerar bra, åtminstone i webbläsaren. Och skriv för guds skull SPOILVARNING i kommentaren om ni (hemskt gärna!) vill komma med egna idéer om vad som hände.

 

Allt sammantaget så var det en underbar bokcirkelskväll. Vi var bara sex personer, men riktigt bra personer var vi, om jag får säga det själv. Det var även ypperligt ordnat av värdinnan med plock och dryck. Kanske pratade vi lite väl lite om boken och lite väl mycket om Universum, Livet och Allting, men det kan man ju inte klaga på. Så går det när det finns mycket att prata om, fråga om och dela med sig av med fantastiska människor. Jag går idag och myser och tänker på boken och på kvällen, som efter en riktigt bra dejt.

Verkligen tråkigt att Cirkelgeneralen Bokstävlarna själv inte kunde vara med, men so it goes ibland. Nästa träff en ny bok, som vi inte bestämt ännu. ”Något svenskt” är allt vi lyckats spåna fram.

 

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.