Ibland får man höra samma namn några gånger från olika håll, alla lika positiva. De säger t ex ”Jättebra författare! Du skulle gilla! Det passar dig!” Vem är då jag att motstå?
För ett tag sedan beställde jag ett stort bokpaket. I paketet ingick alla böcker av Joe Abercrombie. Eftersom jag är lite knäpp på det viset och älskar att köpa allt av en författare på en gång. Ibland vet jag inte ens säkert om jag gillar, men oftast går det bra.
Nu har jag satt tänderna i The blade itself (The first law #1) av Joe Abercrombie. Jag har många att tacka för tipset. Helt klart Bokstävlarna, men också många fler. Ni får gärna påminna mig i kommentarerna om vilka ni är, allesammans. Ni hade i alla fall helt rätt. Abercrombie skriver riktigt riktigt bra fantasy.
När jag läste Wolfsangel av MD Lachlan förväntade jag mig något rått och underbart om vilda vikingar klädda i raggiga pälsar, krig och äventyr, varulvar och crazy stuff. Tyvärr blev jag rätt så besviken.
Abercrombie däremot, ger mig allt det jag ville ha av Lachlan och mycket mer.
På många sätt känns Abercrombie som min stora upprättelse. Jag tycker visst det om fantasy och jag tycker visst det om galna blandningar av barbarer och trollkarlar och det finns visst det blodig och underbar fantasy.
Nyligen sågade jag också det bisarra hopkoket som var K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius. K55 hade inget upplägg, den fortsatte långsamt i något slags baktaktstempo utan att någonsin komma till skott. Huvudkaraktären kändes som en klippdocka och utvecklades aldrig. Allt det som var dåligt med K55 visar Abercrombie att man kan göra bra.
I The blade itself händer egentligen inte väldigt mycket. Det är den första boken i en trilogi och något avgörande slut är inte att vänta, precis som i K55. Men det som skiljer toppen från floppen är att Abercrombie lyckas göra boken spännande, sammanhängande och ge den ett tempo man kan läsa i takt med utan att vare sig somna eller ta livet av sig. Dessutom låter Abercrombie sina karaktärer utvecklas. Vi får lära känna dem och de förändras av sina vedermödor, växer och påverkas av sin omgivning.
Det här är basala saker vad gäller romankonstruktion, men tydligen inte helt självklara. Guldstjärna till Abercrombie för att han visar hur man gör.
Joe Abercrombie
The first law-trilogin handlar om Logen Ninefingers, en barbar från Norden, som på något vis hamnar i sällskap med en grupp väldigt olika personer, som alla måste ta sig till en plats, vi vet inte vart, för att göra någonting, vi vet inte vad. (Jämför gärna med K55 igen, där vi hela tiden visste precis vart vi skulle för att göra vad, men istället aldrig kom dit.)
Logen är en underbar figur. Jag blev kär i honom; förtjust och förälskad. Han är stor och grov och klumpig och galen och vild och en fantastisk krigare, människokännare, vänskapare och humorist. Han är som en björn. Och lite av en Ned Stark dessutom.
”Logen shrugged. Hard words are for fools and cowards. Calder might have been both, but Logen was neither. If you mean to kill, you’re better getting right to it than talking about it. Talk only makes the other man ready, and that’s the last thing you want. So Logen said nothing. Calder could take that for weakness if he pleased, and so much the better. Fights might find Logen depressingly often, but he was long, long past looking for them.”
Ur The blade itself av Joe Abercrombie, s 93
”That had been lucky, he knew. It’s a fool who thinks that any fight is too small to be the death of him, however tough he is. [...] But then he’d always been lucky with fights. Lucky at getting out of them alive. Not so lucky with the getting into them. still, he felt good about this day’s work. Glad he hadn’t killed anybody.”
Ur The blade itself av Joe Abercrombie, s 353
När vi träffar Logen befinner han sig i Norden där han tillsammans med sina barbarvänner har slaktat Shanka (en obskyr sorts halvmänniskor som plågar Norden som ohyra). Men snart beger han sig söderut och träffar på Bayaz, magikern. Tillsammans med trollkarlens lärling fortsätter de sin färd och till slut ansluter även de sista medlemmarna till äventyret, den vilda kvinnan Ferro, den självgoda Jezal och den skrytsamma navigatorn.
Den här delen av handlingen är så klassisk fantasy att det skulle kunna bli hur dåligt som helst. Barbarer och trollkarlar och ett sällskap ute på uppdrag i världen. Men det blir det förstås inte, eftersom Abercrombie är briljant.
Samtidigt som Logen och hans gäng ska dra iväg på äventyr, drar Unionen i krig mot Nordmännen. Bethod, Nordens kung, är dock mycket starkare än de tror och Unionens högmod kan bli deras fall.
I sann tysk anda för dessutom Unionen ett samtidigt krig på sin södra front, mot Gurkerna. Gurkerna leds inte av en kung, utan av en trollkarl beväpnad med demoner. Framtiden ser minst sagt dyster ut.
Och slutligen har vi även vår vän Glokta, en högst osannolik romanhjälte. Han var en gång hjälte i ett krig, men tillfångatogs, torterades och lämnades åter till Unionen i ett bedrövligt skick. Nu för tiden använder han sina surt förvärvade kunskaper i tortyr för att tortera andra, som medlem av Inkvisitionen.
Flera gånger drog jag av någon orsak paralleller även till A song of ice and fire av George RR Martin. Logen är Ned Stark. Glokta är Qyburn. Ferro är Arya. Jag funderade även på en del paralleller till David Eddings böcker. Glokta är Belgarion (Varför jag?), men även Jezal är Belgarion. Jezal är annars den mest egocentriska dryga personen i världen. Om du vet någon som lever sitt liv med näsan i vädret, så högt att de förmodligen drunknar i duschen, då har du Jezal.
Figurerna är Abercrombies främsta tillgång. De är underbara allesammans. Man älskar både den heroiska Logen, den patetiska Jezal och fruktansvärda Glokta. Kvinnliga hjältar är underrepresenterade, men de saknas inte helt och de som finns saknar inte karaktär, även om de kommer in lite senare i handlingen.
Abercrombie är många gånger rå. Istället för att klippa vidare till eftermätet får vi följa varje strid, varje tortyr och varje död. Men det är också en stor del av tjusningen (säger jag, som är stort fan av Ond bråd död). Men man får inte glömma att betona att det är roligt. Abercrombie har väldigt mycket humor och ibland nästan lite väl mycket, ibland nästan lite väl taffligt och dåligt. Men det är ju roligt det med (säger jag, som älskar tafflig humor).
Kombinationen av Ond bråd död och dålig humor är för mig som balsam för själen.
Abercrombie rekommenderas allra varmast. Jag tackar ödmjukast alla er som tipsat. Och jag läser nu Before they are hanged, för jag kan inte låta bli att fortsätta.
Tidigare om Joe Abercrombie:
The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:
