De flesta vet numera vem Jack Reacher är. Han är ju Tom Cruise! Hahahah! Nej.
Egentligen är Jack Reacher allt som Cruise inte är, men det blev nyligen Hollywoodfilm av min älsklingsmachoman, så nu lär väl alla nya läsare ha helt fel bild av honom.
I deckarvärlden är Jack Reacher en ganska unik stjärna. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.
Nu är vi dock redan på bok sexton i serien, som ibland tjänar på att läsas kronologiskt, och ibland verkligen inte kräver det.
I denna sextonde bok, The affair, kan man tro att Lee Child redan hade utnyttjat alla sätt varpå Reacher kan råka illa ut, men så är inte fallet.
Nu får vi äntligen veta hur det gick till när Reacher lämnade militären!
The affair av Lee Child
Serien har gått upp och ner lite under dessa sexton böcker. Det var fantastiskt i början, men hade en dipp kring bok 11-14, som dock nu är glömd och förlåten, för The affair är nog en av de bästa böckerna hittills.
Reacher är lite yngre, lite mindre sliten, men desto tröttare på livet. Han skickas till den amerikanska södern, där han ska luska i några mord. Fallet är känsligt och sköts officiellt av en militärpolis på basen utanför stan, men Reacher arbetar under täckmantel för att se vad lokalpolisen sysslar med. Entré: Bokens obligatoriska bombnedslag i form av kvinna.
Men det gör ingenting att det är förutsägbart ibland. Det är ju halva nöjet med att läsa deckare. Jag vet när jag läser Lee Child, att jag får Reacher, att han är hunkig, att det blir en hel del redahållande på tiden i huvudet och att han kommer att ligga med någon. Det bara är så. Resten är dock helt oklart. Vad som helst kan hända.
Har ni inte läst Lee Child ännu, så kan ni börja nu och se fram emot sexton böcker av snarlik högklassig actionkvalitet.
Jag råkade ju läsa fel bok. Det var inte rätt bok, och den handlade inte om rätt sak.
Jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.
Efter ett tag insåg jag att den vidriga introduktionen om smittans ursprung och indexpatienten, patient noll, det första fallet, inte handlade om en zombie utan om ebola, och att det faktiskt hänt på riktigt, eftersom boken inte var hittepå.
Rajt.
Så sen läste jag förstås Outbreak, som jag hade tänkt att läsa. Den var inte heller en zombiebok, men den var åtminstone påhittad.
Det lustiga var att Outbreak handlade om nästan exakt samma sak.
Den var nästan så lik att det vore troligare att Outbreak baserats på The hot zone, men utgivningsdatumen är omkastade. Det måste helt enkelt vara så att Cooks bok inspirerade Preston att skriva en bättre, och sannare berättelse om ebola och smittspridning i USA.
Det är nämligen riktigt troligt. För Outbreak är inte särskilt bra.
Vi följer en tjej, Marissa, som fått ett nytt jobb på CDC, Centers for Disease Control. Hon jobbar på virologiavdelningen och skickas ut på uppdrag när sjukhus begär en konsult för att reda ut krångliga symptom som kan misstänkas vara början till en epidemi, eller en ny sjukdom.
Givetvis upptäcker Marissa att hennes första fall är ebola. Och givetvis fortsätter det att dyka upp nya ”hot spots” av smitta över hela USA.
Marissa dras in en konspiration, men ingen tror på henne när hon delar med sig av sina misstankar.
Det är en blandning av läkarthriller, läkarromantik och virusroman. Det är lite spännande, men inte så oväntat. Och det är mer hattande hit och dit och klipp förbi det roliga, än verklig action.
Faktiskt var The hot zone bättre. Och, tyvärr, på riktigt.
The first days av Rhiannon Frater, är en zombieroman av klassiskt amerikanskt snitt. Den skiljer sig dock på några punkter, som ni kommer att märka.
Bokens huvudpersoner är hemmafrun Jenni och advokaten Katie. Vi möter Jenni precis efter att hennes hustrumisshandlande man och hennes två barn har blivit zombier och försökt äta upp både Jenni och varandra. Strax därefter möter vi Katie, som dyker upp i en pickup och räddar Jenni. De två drar sedan iväg på en zombiedödarturné.
Just här är historien som allra bäst. Vi har Jenni och Katie, två helt olika kvinnor. För den ena är zombieapokalypsen det bästa som hänt henne. Äntligen är hon fri och äntligen har hon möjlighet att vara sig själv. För den andra är det verkligen undergången, men samtidigt ett uppvaknande från ett fullständigt verklighetsfrämmande kontorsjobb, och perfekt hemmaliv med den perfekta frun Lydia i den perfekta villan.
Det är Thelma och Louise, om de hade åkt runt och skjutit zombier.
The first days av Rhiannon Frater
Men precis som i filmen, så kan det inte hålla, och det gör det inte heller. Långsamt vänds en fantastisk och originell zombiehistoria till totalt skräp.
Nu kommer jag nästan att börja SPOILA boken, men det är ändå bara skräp, så med största sannolikhet ska ni ändå inte läsa. Fortsätt på egen risk.
.
.
.
Någonstans på vägen slutar Jenni och Katie att vara de personer vi lärde känna i början. Jenni blir en kåt tonåring med mordiska tendenser och Katie blir heterosexuell och våpig.
Dessutom släger Rhiannon in alla triangeldramer, som möjligen kan tänkas i konstellationen av karaktärer hon har tillgängliga.
Det blir nästan så dåligt, att man glömmer hur bra boken faktiskt var i början. Hade den här boken fortsatt på det utsatta spåret, så hade jag gett den det allra högsta betyget möjligt och jag hade med glädje läst de resterande två delarna i trilogin. Men som det nu är, så är jag istället heligt förbannad, besviken och trött.
Varför blir Jenni en tonåring, istället för att fortsätta på den hälsosamma vägen från misshandlad hustru till självständig kvinna? För nej, hon känns inte som en självständig och sexuell kvinna, hon blir verkligen tonårigt besatt. Det är pinsamt.
Varför blir Katie en bisexuell kvinna med förkärlek för starka karlar som kan ta hand om henne, istället för att fortsätta vara den starka lesbiska kvinna vi träffade i bokens början? Varför fick hon inte fortsätta vara stark och sorgsen? Varför måste hon plötsligt vara bisexuell och falla för män?
Det är frustrerande och idiotiskt, och förmodligen en konsekvens av att Frater skrev boken som en online-följetong utan särskild tanke eller mål. Kanske tappade hon kontrollen över sin egen handling och sina egna karaktärer någonstans på vägen. Kanske skrev hon bort sig och hittade inte längre tillbaka till sin grundtanke.
Lika bra som början av boken är, lika dåligt är slutet på The first days, tyvärr.
Ingen har väl missat Gillian Flynns värsta konkurrent, Elizabeth Hand? Med det menar jag att de skriver samma typ av genomtragiska skräck, som gärna fokuserar på en kvinna och hennes inre mörker. Typ så.
Elizabeth Hand är väldigt skicklig, skickligare än Flynn (men nu ska jag sluta jämföra dem). Hon lyckas få mig att läsa hela natten och att rysa tills jag har hemmets alla filtar över mig. Hon är helt makalöst begåvad.
Så… Men! Haha… Men, huvudpersonen är en vansinnigt irriterande skitunge på 40+ år, som vägrar fatta att hon inte längre är ung och tuff och heroin chic, utan snarare misslyckad, övervintrad och jävligt sliten.
Hon kommer från en priviligerad bakgrund, men har brutit nästan all kontakt med familjen. Hon var en lovande fotograf, men lyckades inte hantera ens en smula berömmelse, och blev praktiskt taget utslagen. Hon kan inte hantera förhållanden, relationer, arbete, sociala sammanhang eller något annat mänskligt beteende. Hon är helt enkelt jävligt trasig.
Och den här människan får man alltså umgås med boken igenom och i böckerna som följer.
Det enda som får mig att läsa är Hands fantastiska språk och känsla. Cass tycker jag genuint illa om och skulle inte gråta en tår om hon blev överkörd och dog på väg hem från en pillerfylla.
Generation loss av Elizabeth Hand
Generation loss handlar om hur Cass får ett uppdrag som fotograf och tar sig samman tillräckligt för att åka iväg. Hon har chansen att fota sin stora idol, en fotograf som hade sin storhetsera strax innan hon själv nästan nådde stjärnorna. Men det dröjer inte länge innan Cass förstör för sig själv med fylla och stört beteende. Desto vidrigare hon blir, desto bättre blir dock resten av handlingen.
Jag tycker om att läsa om de andra personerna i galleriet. De känns alla mer verkliga än Cass. Jag tycker om att läsa om den lilla byn vid havet i Maine, om galna öbor och eremiter. Det finns skickliga beskrivningar av fotografier och landskap, en förtrollande läsning.
Men som sagt, jag hatar Cass och kan nästan döda henne själv, om det skulle behövas.
Vad är grejen med att skriva om trasiga kvinnor?
Varför handlar varenda bok (jag läst…) med kvinnlig huvudperson om ett trasigt mongo? Förutom Temple då, som är väldigt hel för att vara postpokalypsens drottning.
Kan inte någon skicklig författare skriva om en kvinna utan att göra henne till ett ätstört, alkoholiserat, drogberoende, socialt handikappat monster?
Tack, det var bara det.
Läs Generation loss, den är underbar, men snälla snälla snälla någon skriv en lika bra bok om en ”normal” människa.
Det är väldigt farligt att kritisera den allsmäktige Neil Gaiman. När jag läste Neverwhere var det kärlek vid första bladvändningen, och jag förväntade mig att bli precis lika trogen som alla andra.
Med stor förväntan tog jag tag i det många anser vara hans bästa, American gods.
Boken skrevs strax efter att Gaiman flyttade till USA, och han reste runt till samtliga platser i boken, under tiden han skrev. Det är en amerikansk roadtrip, inte helt olik den jag själv gjorde för ett par år sedan, och man känner igen sig mycket i alla genomamerikanska detaljer.
Gaiman säger i sitt förord, att han vid flytten började fundera på vad som var amerikanskt. USA är ju sammansatt av immigranter. De har alla tagit med sig en bit av sina kulturer och skapat den amerikanska. Men varför är en amerikan fortfarande ”irländsk”, men är inte beredd att tänka sig leprechauner i USA? Samtliga immigranter verkar ha lämnat sina gudar hemma. Men tänk om det inte vore så? Tänk om man tog med sig dem till det nya landet?
I American gods följer vi den mycket sympatiska och fina killen Shadow. Han utsätts för guds alla prövningar, men tappar sällan sitt lugn. Han blandas in i gudarnas planer och används som spelpjäs till höger och vänster och genom honom får vi träffa Mr Wednesday, Bastit, Horus, Isis och många andra.
Som svensk känner man ofta till nordisk mytologi rätt väl, och eftersom den är ganska central i American gods, så blir det en hel del spolierade överraskningar längs vägens gång. Det är inte särskilt svårt att se vart de bär hän, trots Gaimans förmodade försök att vara lite listig.
Neverwhere av Neil Gaiman
I stort sett var American gods för lång och för omständlig. Jag läste förvisso den något utökade 10-årsjubileumsutgåvan, men misstänker att intrycket är snarlikt. Jag tyckte om Shadow och många av de andra figurerna, men själva handlingen var aldrig särskilt spännande eller intressant.
Det var inte svårt att ta sig igenom 548 sidor, vilket brukar betyda väldigt bra bok, och helt okej är den, men eftersmaken var… noll.
Tana French är ju allas vår älskling och jag har skrivit om handlingen tidigare. Den här boken skulle enligt tidigare uppgift komma i augusti 2011, därefter i mars 2012, sedan i juni men verkar nu komma i juli på Adlibris.
Kill you twice av Chelsea Cain, 2012-08
Min älskling Gretchen kommer tillbaka. Jag har skrivit om Chelsea Cain förut och hoppas att hon är tillbaka i toppform. Det finns även rykten om en tv-serie.
Red country av Joe Abercrombie, 2012-11
Abercrombie kommer ju även till Swecon/Kontrast i höst (anmäl dig nu!). Jag har redan bokat biljett och hotellrum och ser fram emot en galet rolig nördhelg.
Nu har jag förvisso ett par böcker kvar i bokhyllan av Abercrombie, men han är hittills väldigt jämn och bra, så jag ser storligen fram emot hans nästa verk.
A wanted man av Lee Child, 2012-09
Lee Child är en storfavorit i bokhyllan. Han levererar alltid precis vad jag vill ha och Jack Reacher är en av mina bästa hjältar. Säkerligen blir även nästa bok en höjdare.
Dock, att jag måste nämna min besvikelse över castingen till den kommande filmen.
Devil’s hand av ME Patterson var den senaste boken i Elitistmörkerklubbens bokcirkel.
Efter mina fyra veckors galna arbetsperiod med 77 timmar i veckan var det ett minst sagt efterlängtat avbrott/utbrott/benbrott.
Vi hade träffats dagen innan också för en ölfika mitt på eftermiddagen, men det märktes knappt när vi strålade samman på måndagskvällen. Kanske var det allt för länge sedan vi sågs. Kanske finns det helt enkelt inte tid nog för alla nördiga diskussioner.
Kanske pratade vi ganska lite om boken. Eller kanske tyckte vi lite för lika om den. Men folk verkade gilla den, om än inte älska den huvudlöst. Dåliga dialoger var en kommentar jag minns. Fler detaljer finns i Bokstävlarnas recension, men här följer min egen recension.
Devil’s hand av ME Patterson
När jag hittade ME Patterson på twitter, eller rättare sagt, när han hittade mig, tänkte jag att det kunde vara något för EMK. Demoner, poker, Las Vegas, jordens undergång. Typ. Samtidigt var det ju ett helt oprövat kort och en riktig joker i leken (pun intended). Boken är den första i en serie (Drawing thin) och mycket av dess ganska pushiga karaktärsetablerande kan nog tillskrivas det faktumet.
Vi träffar vår hjälte, Trent, när han är på väg tillbaka till Las Vegas tillsammans med sin flickvän. Han hade aldrig tänkt återvända. Men Susan fick ett fantastiskt jobberbjudande och han kan inte stå i hennes väg för några otrevliga minnens skull. Sist Trent var i Las Vegas blev han svartlistad från samtliga casinon. Inte för att han rånat dem. Inte för att han fuskat. De misstänker att han gjorde det, men ingen kunde bevisa någonting. Sanningen är att Trent har djävulens tur och att han vinner helt utan att behöva gömma kort eller räkna dem.
”Never, ever, ever – under any circumstances – bet against a demon holding a pair of sixes.”
Ur Devil’s hand av ME Patterson, s 165
Trent är en cowboy i allt utom yrket. Han beter sig ganska precist som en mystisk ryttare i någon västernfilm. Han är inte coolast, inte starkast, har ingen plan och inga särskilda talanger (utom sin tur), men det är liksom det som är grejen med honom, hans absoluta vanlighet. I denna vanlighet är mörka hemligheter insprängda. Vad är det med hans tur? Varför flyttar han med Susan dit han absolut inte vill? Varför regnar det ruttnande fisk på honom? (hehehe, läs..)
Tillbaka i Las Vegas börjar historien repa upp sig fort. Allt faller samman och demonerna hotar att ta över staden. Handlingen går i ett rasande tempo och påminner inte lite om en underhållande Hollywoodfilm. Precis som i en film är det inte jättenoga med detaljerna. Det går fort och det är inte tänkt att man ska tänka på dem. Dialogen är inte helt genomtänkt eller bearbetad. Men man ska inte tänka på det heller. En del detaljer är direkt mot naturlagarna, men tänk inte på det… osv.
En detalj jag särskilt inte kunde svälja var att mr Trent kör motorcykel på halt väglag. Och inte bryr sig, inte har problem, inte slirar, inte spinner, inte går omkull, inte står på stället och svär och gräver ner sig. Det här störde mig till den grad att jag frågade författaren på twitter:
”Only acceptable answer: Divine intervention”
Och han svarade just det, eller att man helt enkelt fick köpa det och läsa vidare. Jag köpte det knappt. Egentligen inte, faktiskt. Det var lite väl konstigt för att inte ens kommentera, inte ens skylla på tur. Men… ja… häpphäpp.
Det som gör att jag ändå gillar det här ovanliga, att en bok bryter mot reglerna och slätar över skavanker och sopar smutsen under mattan, är att det är så himla underhållande. Karaktärerna är intressanta och roliga, även de onda demonerna som tagit över Las Vegas. Även den lilla flickan Trent försöker rädda och som vi inte kan bestämma oss för om hon är ond eller god.
Det här är den första boken och även om jorden (eller iaf Las Vegas) nästan går under, så är det alltså bara början. Jag vill läsa mer, faktiskt. Jag vet inte om de mindre bra delarna kommer att bli bättre, men jag ska nog ge det en chans åtminstone. Det ska jag göra eftersom jag vill se hur Trent utvecklas. Som det är nu har han alla möjligheter att bli den klassiska cowboysaren i slängkappa och hatt, med en bister min och ett mörkt förflutet, ensam desperado mot världens ondska. Här på en Ducatimotorcykel istället för på en häst.
Jag älskar Chelsea Cain. Hon skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat, Gretchen Lowell. Man älskar henne, fruktar henne och hatar henne. Chelsea Cain älskar man mest.
Chelsea Cain
Archie heter polisen som själv blev ett av Gretchens offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer.
Det finns fyra böcker i serien: Heartsick, Sweetheart, Evil at heart och Night season.
Nu, ska hennes böcker bli tv-serie! Det kommer bli så bra… det blir den nya Dexter (vilket inte oväntat är det alla jämför den med), det blir magiskt.
Nedan, en trailer för Heartsick, inte för tv-serien. ;)
Enligt uppgift ska serien skrivas av Mikko Alanne och produceras av Geyer Kosinski. Ansvarigt bolag är FX (American Horror Story, Rescue Me och Louie).
Jag kan bara hoppas att den snart kommer till svensk tv. Annars blir det till att göra något kreativt.
Nätet har inte många detaljer mer än dessa att tillägga, men spånandet om huvudrollen är redan igång. Jag må ha en bild av Gretchen som är kusligt lik Chelsea Cain själv, men om jag anstränger hjärnan och dessutom tänker på skådespeleriet så skulle jag nog rösta på Carla Guigno:
”…berättar om vad som händer när den östra tredjedelen av Förenta Staterna efter ett bakteriologiskt krig försätts i karantän.”
Wilson tucker skrev Den långa tystnaden 1952, Han började som fandomkille, skribent i Fanzines och allmän nörd innan han började publicera sina egna, noggrant editerade texter. I Den långa tystnaden hittar jag en av de allra bästa postapokalyptiska berättelserna jag någonsin läst.
Ni vet att jag älskar World War Z av Max Brooks. Jag brukar kalla den ”världens bästa bok”. Ja, nu har den fått sällskap. Den långa tystnaden är helt sagolik, från första sidan till den sista. Det är lite deprimerande att tänka sig att den bästa postapokalypsen skrevs redan 1952 och att det varit kört sedan dess, under hela min livstid (och min mammas också), men så är det nu.
SF-trean
Den Långa tystnaden handlar alltså om eftermätet till ett bakteriologiskt krig mot USA. En tredjedel av landet är satt i karantän. Hela USA öster om Mississippi är laglöst land och räknas som dött och smittat av resten av landet. Vaktposter står längs floden och skjuter alla som försöker ta sig över. I de västra delarna råder undantagstillstånd och propagandan håller de överlevande i schack. De sprider informationen att alla i öst har dött och att de enda som kan överleva där borta är fiendeagenter.
Men det finns överlevande öster om Mississippi. Ett fåtal människor är immuna och överlever smittan. Nu måste de dock överleva varandra också. De möter hunger, klimatet, kriminalitet och slutligen även kannibalism.
Vi följer en överlevare, korpral Russell Gary. Han är realist. Han förstår oftast först av alla vilka spelreglerna är. Han hanterar alla motgångar i farten, saktar aldrig in och tänker aldrig efter för mycket. Han är osentimental och praktisk. Russell är en riktig överlevare, men då och då undrar man om man verkligen skulle vilja överleva på hans villkor och i hans huvud.
”Hon hade inte haft någon mat med sig, det hade han sett i sin första snabba överblick; hade hon burit med sig något ätbart skulle han ha tagit det från henne med våld.”
Ur Den långa tystnaden av Wilson Tucker, s 6
Men Russell är ingen brutal idiot. Bland det första han gör är att söka information. När den inte finns på radion går han till biblioteket. Han läser på om smitta och bakteriologiska krig. Han kan även förbarma sig över kvinnor och barn. Här är boken verkligen en produkt av sin tid. Russell, 50-talsmannen, ser ingen chans att en kvinna kan överleva på egen hand eller att flickor kan vara till någon nytta. Men han gör det inte av elakhet. Han verkar inte ens ha tänkt på det. Därför blir det inslaget ändå inte irriterande. Russell är en fin kille ändå.
Samtidigt som Russell har lite svårt att se kvinnor som individer, så har han ändå inte svårt att dela en kvinna med sin bästa kompis. Det här av ett avsnitt jag tyckte var väldigt roligt, inte minst för att Russell så uppenbart inte har någon prestige. Han är nöjd med vad han får. En gång i tiden innebar det ett hem, lagad mat och rena kläder. Nu är det postapokalyps, men han klarar sig. Han är Russell. En fin kille.
Det är svårt att beskriva vad som gör Den långa tystnaden så fantastiskt bra. Den är bara 158 sidor lång, ändå tar sig varje ord in i hjärnan. Kanske är det just det som är så bra, att Wilson Tucker lagt ner så mycket tid på varje ord och varje scen, att berättelsen blivit perfekt på alla sätt och att du aldrig för ett ögonblick behöver ryckas loss från dess skimmer.
Men en varning behövs, avslutningsvis. Jag läste Den långa tystnaden på svenska, utgiven 1979 av Kindbergs förlag. Det är första gången den publicerats i originalform (men översatt). Vad jag förstår är det eventuellt första gången originalslutet publiceras öht, men det kan hända att de menar på svenska.
Den amerikanska förlaget vågade nämligen inte publicera Tuckers originalslut. Det var för makabert. Därför tvingades han att ändra det till ett ”lyckligt slut”. Jag har inte läst det lyckliga slutet. Inte vill jag det heller. Förmodligen hade jag inte heller tyckt att boken var lika bra med ett lyckligt slut.
Som det är nu följer slutet samma väg som Tucker slagit in på sedan första sidan. Jag tänkte inte nämna ett ord om vad det innebär, förutom att det är helt rätt. Makabert måhända, iaf för en 50-talsamerikan, men det är helt rätt, precis som resten av boken.
Dagens upptäckt är att det spelas in en film om Jack Reacher, romankaraktären i Lee Childs böcker. Den sägs komma 8 februari 2013. Man börjar dock inte alls från början, utan filmatiserar One shot, den nionde Reacher-boken. Fråga mig inte varför.
”A homicide investigator digs deeper into a case involving a trained military sniper who shot five random victims.”
Vem är Jack Reacher? Till att börja med är han huvudpersonen i Lee Childs deckare.
Dessutom:
Född 1960
Fd. militärpolis i armén (13 år)
Väldigt reslig, 196 cm
Väger 100–115 kg
Blå ögon, blont hår
Lugn, tålamodig, analytisk
Fantastisk street fighter
Duktig prickskytt
Vet vad klockan är i huvudet
Har inte
mobiltelefon
epost
address
kläder (han har dem på sig, men han slänger dem och köper nya istället för att tvätta)
Har inget hem, utan reser omkring dit vinden blåser
Dras alltid in i något lokalt bus och styr upp situationen
Okej, betänk listan och hör här: Man väljer Tom Cruise att spela Reacher.
”The bad news (perhaps): Jack Reacher, written as a six and a half-foot, sandy-haired slab of a man, will definitely be played by Tom Cruise.”
- Slashfilm.com
Eeeh? Neeej.
Jag hatar Tom Cruise.
Reacher är verkligen inte ens lik honom, vare sig utseende, stil, utstrålning etc.
TOM CRUISE?!
För min del hade de hellre fått ta Hugh Jackman, Sean Bean (han skulle få leva!) Bruce Willis, Mickey Rourke, Russel Crowe eller till och med fucking Brad Pitt än Tom. Gah! Så besviken. Vill inte ens se filmer med Cruise. Eller varför inte ta någon ny? Hitta en lagom gammal, reslig kille? Låt honom kuta runt och byta kläder och skjuta folk på film. Ja, eller använd Dolph Lundgren. I would not object. Damian Lewis kanske? Rödhårig, why not.
Regissör är Christopher McQuarrie, som även gjorde Valkyrie, där han också använde Cruise. Kanske en typisk regissör-skådis-romans som ingen har hjärta att bryta? Hatar när det händer. Dock ska vi komma ihåg att McQuarrie skrev manus till The usual suspects. Han ska inte undervärderas, för all del.
Ni kan själva bedöma här om Tom Cruise förtjänar äran. Lite småbra argumenterar han nog, men det gör honom inte till en bättre skådis. Hrrrr. Ryser bara jag tänker på honom.
Jag kan inte låta bli att undra om inte filmmakarna och Lee Child själv missbedömer läsarna av Reacher-serien. Vill vi verkligen ha Tom Cruise? För all del verkar han populär nog med sina Mission impossiblefilmer och diverse förstörande av sf-klassiker, men vill vi verkligen, om vi får välja fritt, ha honom?? Jag tror inte det.
Personligen känner jag att den initiala glädjen nu bytts ut i förtvivlan, men det är ju jag det. Vad säger ni, Reacherfans? Gillar vi det här?
I deckarvärlden finns det en uppsjö av karikatyrer på redan skrivna böcker. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.
Nu låter det förstås lite fånigt, och lite fånigt är det när man tänker efter, men det är väldigt bra böcker och man vet att man får vad man vill ha.
”Enough… if that person lived in the civilized world, the world of movies and television and fair play and decent restraint. But Reacher didn’t live there. He lived in a world where you don’t start fights but you sure as hell finish them, and you don’t lose them either…”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 53
Worth dying for är den femtonde (!) boken om Jack Reacher. Den senaste boken, 61 hours var den första av en hel rad böcker som faktiskt inte var riktigt lika bra. Bra, men inte i toppklass. I och med Worth dying for är Lee Child tillbaka på banan igen. Det här är Jack Reacher-action precis som vi lärt oss ta för givet.
Jack Reacher är som sagt hårdast av de hårda. Han vet precis hur skurkarna tänker och han vet var han ska leta efter dem. Under seriens gång får man även veta mer och mer om Reachers förflutna samtidigt som han sällan uppnår några större förändringar i sitt leverne trots att åren måste gå. Han har fått nog av samhället, samtidigt som han upprätthåller sin egen speciella känsla för rättvisa. Militären lärde honom hur man löser brott och hur man dödar människor. Det drar Reacher nytta av.
”Pop quiz guys. You spent four years in college learning how to play a game. I spent thirteen years in the army learning how to kill people. So how scared am I?”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 50
Worth dying for av Lee Child
Jag har fortfarande inte riktigt förstått vilka som är målgruppen för Jack Reacher-böckerna. Reacher är ju en riktig hunk så klart, men å andra sidan handlar böckerna mest om vapen, våld och klur. Min man (ingen idog läsare) hävdar att det är böcker för kvinnor som vill dregla över heta, maffiga hunkar. Kanske är det sant, men jag tvekar. Är Reacherserien bisarr machoharlequin? Eller är det råbarkat våld för vem som helst?
I Worth dying for har Reacher inte kommit särskilt långt sedan vi träffade honom i 61 hours. Han är i Nebraskas öde, flacka landskap och han blir inblandad i en lokal grannfejd mellan en familj och hela grannskapet. Eller fejd och fejd. Den enstaka familjen har skaffat sig ett ekonomiskt övertag och tvingar övriga till underkastelse. Reacher gillar inte sånt. Han bestämmer sig för att luska runt lite och sätta några personer på plats.
”I saw his picture. He doesn’t look like much to me. I bet his dog’s a poodle.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 26
Under tiden Reacher luskar dyker det upp mystiska hejdukar för att stoppa honom och han inser att någon verkligen inte vill att han lägger sig i. Några hejdukar är lokala förmågor, men sedan dyker det upp ytterligare huliganer från Las Vegas och det visar sig att den lokala maktfamiljen har en del skumma affärer för sig.
”‘The question is, how do you like it?’ Reacher hit him, a straight right to the nose, a big vicious blow, his knuckles driving through cartilage and bone and crushing it all flat.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 35
Worth dying for var väldigt spännande och rolig och Reacheraktigt rakt igenom. Lite av en hyllning till hela serien. Som att Lee Child antingen gör sig klar för slutstriden, eller som att han hittat tillbaka till Reachers kärna. Båda möjligheterna känns troliga. Ibland undrar jag när Reacher ska hitta ”hem” eller i alla fall ro. Någonstans är det ju inte helt friskt att alltid hamna i trubbel.
”Bad plain. But he could fight it. He could fight anything. He had been fighting since he was five years old. If there was nothing to fight, he would fight himself. Not that there had ever been a shortage of targets.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 280
Börja gärna läsa om Reacher, ni som inte gjort det redan. De flesta böckerna finns redan på svenska, annars är originalengelskan riktigt mysig. För mig ska det iaf inte få dröja lika länge igen tills jag läser den sextonde boken, The affair.
Ibland brukar jag återbesöka lästa böcker med utdrag jag tyckte särskilt mycket om. Så även med Seriemördarsommarens elfte bok, Dark places av Gillian Flynn. Det fanns många bra passager, men här är ett par jag tyckte särskilt mycket om.
Gillian Flynn
Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?
Libby om konversationer
”I hate people who start conversations with facts – what are you supposed to do with that? Sure is hot today. Yes, it is.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 16.
Ibland älskar jag Libby och hennes oredigerade tankar. Ibland vill jag bara skrika åt hennes förtvivlade lamhet. Det här är en av de tillfällen då jag gillar henne. Det är kanske Norrlänningen i mig, men jag vill skrika: ”Säg något meningsfullt!”
Roadtrip 2010 Mellanvästern
Libby om bokhyllor
”The room was lined with bookshelves, but they contained only self-help books. Open the Sunshine!; Go, Go, Girl; Stop Punishing Yourself; Stand up – Stand tall; Be Your Own Best Friend; Moving On, Moving Up! They went on, and on, the relentless, cheerful, buck-up titles. The more I read, the more miserable I felt. [...] I don’t trust self-helpers. Years ago, i left a bar with a friend of a friend, a nice, ute, crew-necked, normal guy with an apartment nearby. After sex, after he fell asleep, I started nosing around his room, and found that his desk was covered with sticky notes:
‘Don’t sweat the small stuff, it’s all small stuff.’
‘If only we’d stop trying to be happy we’d have a pretty good time.’
‘Enjoy life – not one gets out of here alive.’
‘Don’t worry, be happy.’
To me, all that urgent hopefulness was more frightening than if I’d found a pile of skulls with hair still attached. I ran out in full panic, my underwear tucked up a sleeve.” Från Dark places av Gillian Flynn, s 71.
Oaaaaaaaaaaaah! Hon har så rätt. Det är läskigt med självhjälpsböcker. Och ännu läskigare är människorna som läser dem. Men läskigast är ändå människor som har många av dem. Och läskigare än läskigast är de som dessutom tillämpar dem genom att påminna sig själva med peppiga ordspråk över hela skrivbordet/hemmet. Halp.
Förstod ni inte redan hur bra Flynn var så kanske ni förstår nu. Hon är spektakulärt bra på att skriva.
Seriemördarsommarens elfte bok är Dark places av Gillian Flynn. Den är fristående från Flynns debut, Sharp objects, som handlade om att återupptäcka sin hemstad och möta sina gamla spöken. Dark places har samma tema. Liksom i Sharp objects är huvudpersonen traumatiserad av sin uppväxt och med en hel del problem i vuxen ålder.
Gillian Flynn
Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?
Innan morden var familjen Day fattig och med ganska allvarliga sociala problem inom familjen. Mamman gjorde allt hon kunde, men kämpade mot sina egna demoner och barnen verkar inte riktigt ha utvecklat någon större social förmåga. Efter morden stannade Libbys utveckling upp. Hon bodde hos släktingar och fosterfamiljer, men ingen orkade ta hand om henne någon längre tid. Hennes hat kokar över och hon har aldrig hanterat de minnen hon har eller vad som hände med Ben. Sedan hon blev myndig har hon överlevt på donationer. Hon har ingen utbildning, inget jobb, inga drömmar, ingen framtid.
En dag får Libby kontakt med ett underligt nätverk. Ett nätverk av människor som är hennes fans, fans av mordet på hennes familj, fans till hennes bror Ben, som kan allt om morden. Varenda liten detalj.
Roadtrip 2010 Mellanvästern
Dark places är en ultramisär utan like. Den är fenomenalt skriven och utan samtliga störande moment som fanns i Sharp obejcts. Istället är den nästan smärtsamt naken och rå. Alla krusiduller har trimmats bort och kvar är det som Flynn gör allra bäst.
Berättelsen växlar mellan nutid och det som hände på morddagen 1985. Den växlar också mellan Libbys upplevelser och de andra familjemedlemmarnas.
Det går utmärkt att läsa Dark places och fundera på vem som egentligen mördade familjen Day. Man kan också strunta i det och bara läsa om en familj i kris och om hur man vågar eller inte vågar närma sig sorgen efteråt. Den är verkligen sorglig och verkligen bra.
Mitt i min bokbeställningsångest vill jag dela med mig av en liten lista över de böcker jag ser fram emot att kunna beställa från Adlibris (varifrån jag hämtat alla beskrivningar) framöver. En del ligger så långt fram i tiden som 2012, men att titeln alls finns att bevaka från Adlibris gör mig varm i hjärtat.
Allesammans är från favoritförfattare och jag kan lova mig själv (och nästan er också) att de alla kommer vara stor läsglädje och riktiga polkagrisar att suga på tills sidorna blir soggiga.
Broken Harbour av Tana French, 201203
Tana French är ju allas vår älskling och jag har skrivit om handlingen tidigare. Den här boken skulle enligt tidigare uppgift komma nu i augusti, men verkar nu uppskjuten till 2012 på Adlibris.
The Affair av Lee Child, 201109
Min gamla kompis Jack Reacher är tillbaka, även den här gången kronologiskt tidigare än en del tidigare böcker.
”In 1997, Reacher’s orders are: go undercover, keep your distance, monitor the investigation.
The local sheriff is Elizabeth Deveraux, a beautiful woman and an ex-Marine MP. She has all the skills she needs, but she’s making no progress. Why not? Is there a reason she doesn’t want the killer identified? [...]
If he keeps quiet, will he be able to live with himself? And if he speaks out, will the army be able to live with him?”
Gone Girl av Gillian Flynn, 201205
Åh, jag tyckte om Sharp objects. Jag har inte avnjutit Dark places ännu, men nu kan jag göra det med mindre panik eftersom nästa bok redan finns att bevaka.
”Gone girl is the story of an affluent young couple with a seemingly perfect life. She’s a beautiful housewife, he’s a successful financial consultant. Early on the morning of their third wedding anniversary, Charlie walks downstairs to discover his wife missing, the front door ajar [...] But no Amy. As the day goes on and the police arrive to investigate the scene, Charlie considers Amy a missing person and is terrified for her life. [...] But the police see the scene a different way. They see it as a stage. Perhaps a cover up. The panicked husband as their prime suspect. [...] What Charlie doesn’t tell them is that everything in his and Amy’s life was not as perfect as it seems…”
Double Dexter av Jeff Lindsay, 201110
Dexter is delicious var inte allt jag hade önskat, men nu förväntar jag mig att Dexter är tillbaka i fullblodsform.
”Dexter Morgan is not your average serial killer. He enjoys his day job as a blood spatter analyst for the Miami Police Department . . . but he lives for his nighttime hobby of hunting other killers. Dexter is therefore not pleased to discover that someone is shadowing him, observ-ing him, and copying his methods. Dexter is not one to tolerate displeasure . . . in fact, he has a knack for extricating himself from trouble in his own pleasurable way. ”
Så… då var framtidens läsning/bokbeställning till viss del säkrade. Skönt. Bara att beta av lite mer av läslistan så länge då. Ehum.
Den sjätte boken i seriemördarsommaren är Sharp objects av Gillian Flynn. Det var Helena på Dark Places som envist rekommenderade Flynn tills jag fann mig i mitt öde. Jag vet att många läst och gillat och att många egentligen kanske ska ha kredden, men det är tyvärr inte en rättvis värld.
Eftersom bokens sceneri sammanträffade med en resa jag gjorde förra sommaren så ingår även en mängd inspirerande semesterbilder i recensionen. Varning för grafisk overload.
Roadtrip 2010 Chicago
Roadtrip 2010 Chicago
I Sharp objects lär vi känna Camille, en medelmåttig journalist i Chicago, som skickas söderut till Missouri av sin chef för att rapportera om de flickmord som skett där. Till saken hör att morden begåtts i Camilles hemstad, Wind gap. Camille reser alltså till södern. Missouri må inte vara en äkta sydstat, men mentaliteten är densamma.
Roadtrip 2010 Chicago
Camilles chef har tagit henne under sina vingar och enligt honom kommer det göra henne gott att återvända till sin hemstad och kanske reda ut en del saker, särskilt med sin mor.
Boken utspelar sig i den amerikanska mellanvästern, som jag själv korsade förra sommaren i bil. Det viktigaste jag kan säga om den platsen är att det är väldigt varmt och väldigt läskigt. Man känner lite att får jag motorstopp här ute så blir det motorsågsmassakern. Samtidigt är det vansinnigt vackert.
Roadtrip 2010 Mellanvästern
Roadtrip 2010 Mellanvästern
Med den resan i tankarna läste jag Sharp objects och med de människor jag mötte framför mig i handlingen. Därför lägger jag här in en några av de hundratals bilder vi tog genom 18 stater, från Vermont till Niagarafallen, ner till Mississippi, över till Arkansas och norrut till South Dakota och Mount Rushmore. Sedan mot cirkelns början igen, till Chicago. Den som känner sig manad kan komma hem till mig på diabildsvisning. Det lär ta några timmar, dock. Ta med vätskeersättning.
Roadtrip 2010 Mellanvästern
Roadtrip 2010 Mellanvästern
Camille reser motvilligt tillbaka till Wind Gap för att bevaka mordhistorien. Hon återkommer strax efter att den andra flickan försvunnit.
Återseendet med staden blir traumatiskt. Alla gamla minnen kommer tillbaka, trots att hon knappt känner igen många av sina gamla vänner. Småstadsmentaliteten kväver henne, men allra värst är ändå att åter igen bo i sin mammas hus. Mamman som är Wind Gaps drottning, som bor i det stora vackra huset, som äger sina vänner och halva staden. Mamman som aldrig visat Camille någon kärlek, aldrig uppskattat henne. Som alltid jämfört henne med systern de förlorade. Som nu har en ny ung dotter, Amma, som regerar huset och terroriserar sina föräldrar, Camille och hela Wind Gap för sitt eget höga nöjes skull.
Roadtrip 2010
Camille flyr till alkoholen. Men den är bara där för att dämpa trycket från ett djupare behov. Camille skadar sig själv. Hon har lyckats sluta, men hon vill fortfarande.
Medan hon nystar i fallet träffar hon alla sina gamla spöken och skelett i garderoben, men även någon ny. Men Camille släpper inte in någon. Ingen får se orden på hennes hud.
Istället är det Amma hon kommer allt närmare, den rasande och samtidigt fantastiska tonåringen och halvsystern.
Gillian Flynn
Sharp objects är fantastisk på många sätt. Jag uppskattade hur den inte riktigt går att placera i en genre. Det är ingen deckare, för vi saknar en polis. Det är ingen thriller heller, för den är inte så skrämmande. Samtidigt har den drag av båda och mycket mer. Den påminner på sätt och vis om Baby Jane av Sofi Oksanen eftersom den handlar om självhat och komplexa problem som inte behöver synas utanpå en människa. Ändå har den även starka drag av chick-lit eftersom den behandlar både romantik och kvinnor för kvinnor av kvinnor bland kvinnor. Ni förstår.
Samtidigt var blandningen inte alltid optimal. Ibland kändes det som att Flynn hoppade mellan genrer utan att riktigt få till övergångarna.
Ska jag ändå definiera Sharp objects så är den ultramisär. Den börjar precis så stapplande som jag fördomsfullt skulle vänta mig av en debutroman, men den repar sig och på kringelikrokar med genreblandning och många väldigt bra scener tar den sig till ett fantastiskt slut som lyfter hela boken och som verkligen får mig att rysa. Förutom sista kapitlet då, givetvis. För Flynn gör som så många andra och skriver ett kapitel för mycket.
Allt som allt en väldigt bra bok, men med en del kantiga bitar. Jag ser mycket fram emot Flynns andra bok, Dark places, som jag väntar mig ska vara lite mer slipad, lite mer jämn i kvaliteten och stilen.
Gift sedan snart fem år tillbaka med en annan norrlänning.
Läser så mycket det går, men ändå för lite.
Leker huslig och virkar ibland.
Lyssnar på metal och annat sånt hårt.
Äter kött och havregryn, men sällan tillsammans.
Dricker kaffe och pro viva, men ej heller det tillsammans.
Poppar popcorn.
Favoritintresse för att bara välja ett är att diskutera. Nästan vad som helst. Därför är internets så bra.
Kontakt: sara (at) saltlakrits.se
Bloggar oftast om: Läsning, bokrecensioner, inköp.
Ogillar: Favoriterna att hata är Liza Marklund, Jan Guillou, hippa One Hit Wonders som Snabba cash och Da Vincikoden. Omväxlande hatar och älskar Paulo Coelho.
Oslagbara böcker: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, Sagan om ringen av JRR Tolkien, Varats olidliga lätthet av Milan Kundera, World War Z av Max Brooks, Without Conscience av Robert D Hare, Halfhead av Stuart B. MacBride mfl.
Oförglömliga böcker: Hogg av Samuel R Delany, Mannen utan öde av Imre Kertézs.
Pocket eller inbundet: Pocket för hantering, men inbundet för bokhyllan. I slutändan en kompromiss efter pris och värde från gång till gång. Oftast blir det ett mellanting: Häftad.
