Plötslig insikt

Jag insåg just någonting.

Jag skrev häromveckan om hur jag tycker en bokrecension ska vara:

”Poängen brukar vara att handlingen bara beskrivs i stora drag. Kanske hänvisar den till det typiska i boken, som att den utspelar sig på en strand, på en väg eller i en stad. Eller som att huvudpersonen är en sådan där Pippi-tjej som kan det mesta och ändå inte får ordning på allt (chicklit?). Sedan går recensionen med fördel snabbt över till att kommentera språket. Är det kortfattat, blommigt, suggestivt, rakt på sak? Är det poesi eller en instruktionsmanual? Viktiga saker det där.”

Nu har jag plötsligt kommit på samma sak igen. Jag läste en blogg där någon skrev att den här boken hade nog alla redan läst, så handlingen behövde inte beskrivas. Istället beskrevs upplevelsen av boken. Och se där! Genast blev jag mer intresserad (tyvärr hade jag, mycket riktigt, redan läst boken).

När någon beskriver handlingen, stämningen och vad boken gav, så behöver jag ju inte längre läsa boken. Då vet jag redan vad som händer, även om ingenting spoilas rätt ut.

Jag vill veta varför jag ska läsa den, en hint om vad jag kommer få… Jag vill längta efter boken, inte längta tillbaka till eller se fram emot ett återseende.

Det är för all del samma sak med film. En trailer som bjuder på för mycket handling och för många smakprov, blir som en sammanfattning och intresset falnar. Ser jag den ändå så är det i ett skimmer av ”den här har jag ju redan sett”. Då är allt förstört.

Så snälla, fundera på om det är viktigt att beskriva handlingen. En recension är ju ändå inte en bokrecension eller rapport som i skolan, där man inte bara skulle producera en text, utan även bevisa att man faktiskt läst boken och förstått. Här handlar det om att visa någon en bok utan att avslöja den.

Nu blev jag ännu mer fascistisk. Det inser jag. Och så upprepar jag mig (sanningen tål att upprepas?).

Förlåt. Jag kommer att göra om det.


7 responses to “Plötslig insikt

  • malinthewriter

    Jag brukar aldrig beskriva handlingen. Däremot brukar jag länka till förlagets hemsida om boken, så vill man veta mer konkret vad boken handlar om kan man läsa där.

    Hela poängen med en recension är ju att höra någons åsikt, oavsett vad boken handlar om :)

  • Feuerzeug

    malinthewriter, det är bra gjort: Att länka för mer information, eller om man för den delen känner för att genast klicka hem boken.

  • Creutz

    Nja, om det är en skönlitterär bok brukar själva handlingen bli underordnad min upplevelse av boken. Facklitteratur, däremot, brukar jag använda på ett annat sätt. Jag skriver då gärna en liten essä, baserad på vad jag nu fått lära mig; på så sätt får jag också möjlighet att komma in på mina egna uppfattningar inom ämnet – så blir texten både en åsiktsartikel och en facklitterär text. Alltså: en liten essä.

  • Feuerzeug

    Creutz, jag försökte mig nyss på att recensera faktaböcker (https://feuerzeug.wordpress.com/2010/08/12/kriminalpsykologi-psykopater-och-lognare/), men jag kunde inte riktigt förmå mig att berätta vad jag lärt mig, för då skulle det kanske ändå kunna ta glädjen ifrån att läsa boken, eller?

    När jag vill läsa faktaböcker så är jag mest intresserad av ämnet och så vill jag ha en form på boken som gör att jag orkar läsa och lära mig något. Mer ingående än så vet jag inte om det borde vara.

    Ge gärna ett argument och/eller ett exempel för motsatsen.

  • Creutz

    Intressant. Mina fackböcker är ofta av mycket knepigt slag… amerikanska böcker om tanatologi, begravningskultur, och andra udda ämnen: jag räknar kanske inte med att folk faktiskt kommer att köpa böckerna jag recenserar; så jag tar mig friheten att försöka skriva nåt som har iaf som föresats att vara intressant på ämnet, för att kanske få åtminstone nån att gripas av ämnet, liksom jag har gjort det.

    Sen kan man knappast komprimera innehållet i en hel bok. När jag skrev om The Christian Delusion för ett tag sen (en av de bästa böckerna på ateologi som jag läst), så blev det en lång recensionsessä. Detta för att även min recension ska kunna fungera som en information om ämnet, även för den som inte de facto skaffar boken i sig. Man kanske kan se det som att recensionen är ett smakprov och en crash course i ämnet, och den som vill lära sig mer, mycket mer, hänvisas till boken?

    Samtidigt blir skrivandet av recensionen en repetition för mig: jag får gå tillbaka i boken, undersöka vad jag strukit under, försöka få ihop upplevelsen och informationen i boken till en sorts helhet, eller i vilket fall försöka få grepp om de stora dragen.

    Men, naturligtvis kan man se olika på det.

  • Feuerzeug

    Creutz, aha, då förstår jag. I och med att det inte är den primära meningen att tipsa andra, så blir det ju en annan sak.

    Jag är rädd att jag inte orkar läsa sammanfattningar av det slaget. Blir jag intresserad så vill jag själv läsa boken. Och intresserad blir jag mest av kommentarer som: ”När jag skrev om The Christian Delusion för ett tag sen (en av de bästa böckerna på ateologi som jag läst)…”. Möjligen med en efterföljande motivering till varför den var så bra.

    Du får förresten gärna tipsa om bra böcker om antropologi om du vet någon. Jag känner ett behov av att veta mer om det.

  • Creutz

    Kommer bara att tänka på A Golden Bough nu, det är ju klassikernas klassiker inom religionsantropologi. Och säkert hemskt daterad. Jag har bara tyat med nåt utdrag ur den, den är monumental…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: