Dhalgren av Samuel R Delany – Äntligen!

Mästerverket låg i min bokhylla på vänt i veckor, kanske månader. Den fick inte följa med på semestern och den har stått tillbaka ett antal gånger. Men så till slut var det dags. Jag hade hämtat mig från Hogg och jag hade läst en lättsmält vampyrbok av diskutabel kvalitet. Nu var jag beredd att möta Mästerverket.

Samuel R Delany

Samuel R Delany

Dhalgren av Samuel R Delany började förvirrande. Jag hade ingen aning om vad som var vad eller vad som hände. Kanske var jag bortskämd med lättsmälta vampyrer, men jag fick se till att vara riktigt vaken när jag läste annars gick det inte alls. Men så, efter några sidor, började handlingen klarna lite. Jag förstod vad jag läste. Sedan började jag även lägga märke till referenserna. Delany är en krävande författare. Han refererar bakåt och framåt hela tiden.

Dhalgren gavs ut för första gången 1975. Hogg kom ut ca 1995, men Delany skrev boken under åren 1969 till 1973, därefter var den otryckbar under lång tid. Därför är det kanske inte så konstigt ändå att jag känner igen Hogg i Dhalgren. Det är inte i närheten av samma handling eller samma råa obändighet i Dhalgren som i Hogg, men små avsnitt innehåller ett eko. Jag hör Hogg ibland, i till synes ganska harmlösa scener, som därför får en lite allvarligare underton. Nu är jag extra glad att jag läste Hogg först.

Det finns redan tidigt i Dhalgren en tydlig klang, en poesi. Delany sparar inte på orden. Du kommer inte att få utförliga miljöbeskrivningar. Där nöjer han sig med om det är blött eller grått, hårt eller mjukt. Delany fokuserar på våra sinnen och på sina karaktärer. De tänker, rör sig, känner, talar. Allt det får du veta, genom stamningar och tvekningar till långa haranger. Man måste vara intresserad för att verkligen tillgodose sig av Dhalgren.

Det är lite mycket sex, måste jag säga. Inte för att vara pryd, oh nej, men de har ofta sex helt enkelt. Å andra sidan har jag ju redan konstaterat att Delany skriver om allt som händer. Han fokuserar även mycket på sinnesintryck. Hur det luktar, känns och smakar. Om något är smutsigt, så får vi veta det. Och kanske dessutom precis hur smutsigt, på vilket sätt och hur det ser ut då. Jag tror minsann att Delany är lite besatt av just smuts. Kanske skulle han just till att döda sina darlings, men lade dem i en annan bok (Hogg) och utvecklade dem istället.

Ju längre jag läser i Dhalgren, desto mer förtjust i deras underliga samhälle blir jag. Samtidigt får man som läsare allt mer upp ögonen även för det dåliga där. Ibland blir det lite mycket av samma sak om och om igen. Historien står och stampar. Kanske är det medvetet, kanske visar det på stilen i ett annat årtionde. Kanske är jag bara otroligt otålig och krävande. Bra är det dock alltid. Men mot slutet av boken gav den segheten med sig. Det är allt jag säger om slutet ;)

Dhalgren kallas science fiction. Jag förstår inte riktigt varför. Visst är det en mystisk stad, Bellona. Man kan inte riktigt lita på tid och rum, men i övrigt handlar boken om sådant som inte alls behöver höra till just science fiction. Jag tycker det är lite snävt att säga att det är science fiction bara för att vissa saker inte går att förklara eller för att det finns ett par tekniska prylar i boken som inte helt enkelt kan förklaras med dagens teknologi. För mig är science fiction mer än det. Jag håller med om inslagen, men vill nog inte definiera boken som helhet, som entydigt SF.

Dhalgren handlar om staden Bellona. Där händer något konstigt, kanske som om staden befinner sig mellan dimensioner. Dhalgren handlar om en man som kommer till Bellona och lär känna staden, samtidigt som han inte riktigt känner sig själv. Han har glömt mycket, även varför han glömt. Vi får följa honom när han lär känna Bellona och människorna där. Han rör sig mellan grupper och runt i staden. Han funderar mycket och en stor del av boken handlar om hans inre värld.

Jag älskar Dhalgren och börjar så här mot slutet vara rädd för att den just ska ta slut istället för att längta efter det och att få läsa en kortare, snabbare bok. Samtidigt är den extremt påfrestande och spårar ibland ur så att jag knappt vet om jag håller på att somna, bli galen eller om det faktiskt är så den är skriven.

Dhalgren är en underlig blandning av allt möjligt. Kanske är det absolut bästa Delanys språk, som känns lätt och underbart tills det blir tungt och ogenomträngligt. En bok om kontraster som också själv är väldigt dubbel. Obeskrivlig och underbar.

Kort sagt: Läs den.


5 responses to “Dhalgren av Samuel R Delany – Äntligen!

  • Petter

    När det gäller s/f-karaktären så skulle väl visserligen boken kunna passera som vanlig roman trots att staden är avskuren från världen. S/f-markörerna är inte speciellt många.
    Men boken skrevs av en s/f-författare i en tid när genren började utveckla sej. Och den har mycket gemensamt med den mer experimantella nya vågen-s/f som skrevs då.

    Delany har skrivit en del teoretiskt om science fiktion och menar att den bestäms mindre av om det finns rymdvarelser eller tidsmaskiner och mer av att genren ger en viss förförståelse för hur läsaren ska tolka texten.

  • Feuerzeug

    Petter, ja det har du rätt i. Boken är så klart en produkt av sin tid. Jag kände bara att det inte var helt och hållet science fiction i mina ögon.

    ”genren ger en viss förförståelse för hur läsaren ska tolka texten” Det där vet jag ärligt talat inte vad det betyder ;)

    Bra var den i alla fall! Det kommer bli mer Delany framöver, om jag hittar något.

  • Petter

    Det var kanske inte den tydligaste av formuleringar. Att läsaren vet att det är en s/f-bok gör att han läser texten annorlunda. S/f-stämpeln ger, enligt Delany, läsaren ett protokoll att tolka texten efter. Delany som kritiker har ofta intresserat sej för hur detta protokoll bryts.
    Jag skrev lite mer utförligt och förhoppningsvis och förståeligt om Dhalgren och SF HÄR

  • Feuerzeug

    Petter, Aha! Ja, det har du rätt i. Och Delany med för den delen.

    Man färgas av sina förväntningar, gör olika stora efterskänkningar, ställer olika krav.

    Och ser man på, du har ju redan sagt nästan samma sak: ”Mycket av boken hade kunnat stå kvar som den är även om den skrivits som en vanlig roman.”

    Trist och kul på samma gång att två personer tänker samma sak om samma bok.

  • Tjuven och tiden « Feuerzeug – Brinner för böcker

    […] Kedjorna är ett återkommande inslag i Delanys Dhalgren. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: