Tana French och konsten att vara sig själv

Tana French första bok In the woods (Till skogs) handlar om två poliser och ett fall som gräver upp det förflutna, vilket kommer väldigt nära en av huvudpersonerna. I den andra boken, the Likeness träffar vi den mer tillbakadragna karaktären av de två, Cassie, nu som huvudperson.

I den tredje boken, Faithful Place, dyker Frank upp som huvudperson. Han var Cassies befäl i the Likeness. Men mer om den vid ett senare tillfälle.

Egentligen är böckerna ganska fristående, men i och med att man i The likeness redan träffat huvudpersonerna i Till skogs, så känns det som att man känner dem ganska bra från början. Jag tror man missar mycket om man inte läser dem i rätt ordning. Samtidigt behöver man inte minnas detaljer, för nästa bok tar vid nästan helt utan hänseende till vad som hänt innan. Det man behöver veta beskrivs bra.

I Till skogs blev jag kär i Tana French språk. Det är lite dimmigt, poetiskt och drömmande. Jag vet att en del hade lite svårt för just det här. Själv älskar jag det. Det blir aldrig för mycket, bara lagom mysigt och på en konsekvent nivå.

När jag läste The likeness så blev jag kär direkt. Faktum är att den är bättre än Till skogs. Så här i efterhand verkar Till skogs nästan dålig i jämförelse eftersom The likeness är så väldigt bra.

Till skogs var debutromanen och vi hade ingen tidigare kunskap om karaktärerna. Dublin behövde presenteras, arbetet hos polisen behövde presenteras. Det var nog mycket som störde den fina historien i Till skogs, som inte vore helt lätta att komma till rätta med. Ändå var den väldigt bra. Jag inbillar mig nu att om ett antal böcker till, om vi fortsätter följa som huvudkaraktär en bifigur från föregående bok, att vi till slut kommer hamna hos Rob Ryan från Till skogs igen och kanske även få svar på de frågor som lämnades obesvarade där.

Även i The likeness lämnas en del osagt. Alla trådar dras inte i, även om vi får ganska många svar.

Tana French

Tana French

Handlingen centreras kring Cassie Maddox och fallet hon dras in i, där hon måste gå undercover igen. Beskrivningen av hur hon pluggar på sin karaktär, hur hon vaktar tungan och hur hon uppfylls av rollen så att hon nästan glömmer sig själv, är väldigt uppslukande.

Jag har själv spelat en roll en gång, en lightversion av Cassies undercoverarbete. Jag var en så kallad fusknolla i två veckor. Skillnaden är att jag hittade på min karaktär själv, att jag kunde ändra vad jag ville som inte passade, att ingen kunde kontrollera uppgifterna och att det ändå var meningen att de andra skulle börja misstänka mig mot slutet.

Det var väldigt jobbigt. Mycket jobbigare än jag kunde tro. Samtidigt flyter lögnerna på automatiskt om man bara övat in dem bra nog, repeterat, förberett sig på jobbiga frågor. För visst blev jag testad och utfrågad. Men ingen utmanade mig rätt ut och frågade: ”Vem är du egentligen?”

Man blir väldigt ensam när man spelar någon annan. Man får inte vara med sina vänner; man får inte ens vara med sig själv. Det är som att man byter värld för en stund. Som när man läser en spännande bok eller ser en bra film. Med den skillnaden att man här faktiskt lever berättelsen och inte kan slå ihop boken eller pausa. Självklart finns det då en risk att man fastnar i rollen. Den går inte att slå av och man får inte lägga ner den för att vila.

I Till skogs irriterade jag mig på när Ryan ljög för sina kollegor. Även i The likeness tvingas Cassie ljuga. Inte bara för sin rolls skull, utan även på grund av hennes egna motiv och planer. Det är inte lika störande här, men det gnager lite i mig även om det aldrig går över till att förstöra. Till skillnad från i vissa andra böcker med defekta huvudrollsinnehavare, så tycker jag det bidrar till handlingen på ett bra sätt.

Det som är väldigt speciellt med French är hennes talang för dramaturgi. Hon har ett vackert språk, en välbalanserad stämning, underbara mänskliga och härliga karaktärer som inte är felfria. Men det absolut bästa är hur hon låter händelserna veckla ut sig som origami och mjukt lägga sig tillrätta medan man läser. Det kan gå snabbt och långsamt om vartannat, men ändå med samma rytm. Hon tappar aldrig takten, släpper aldrig läsaren. Mitt i en scen kan hon bryta för att utforska Cassies tankar. Även då behåller vi kontakten och intresset. Det är stor skrivkonst.

Tidigare nämnt om The likeness och Tana French:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: