Man somnar av sagor? Rimligt.

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Jag har börjat läsa Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees. Den kan ännu så länge närmast beskrivas som en saga. Man får landet beskrivet, geografin, folket, traditioner. Den är bara 260 sidor lång och jag har bara läst drygt 70 sidor ännu så länge. Varför det? Jo, för jag blir så trött nästan varje gång jag börjar.

Det kan i och för sig ha med annat än boken att göra också, men visst är det typiskt att bli trött av en saga? Mmm… mysigt, läggdags…

Jag har som sagt inte läst så långt, men jag tycker nog den är lite seg i starten. Måste man beskriva så otroooooligt mycket innan man börjar med själva handlingen? Borde man inte fånga läsaren med annat än beskrivningar på de 30 första sidorna? Jag kanske är slö, men först därefter började jag ana att ett frö till handlingen börjat spira. Borde man inte egentligen göra det inom max fem sidor? Sedan kan man återkomma till beskrivningar emellanåt. Särskilt när boken faktiskt är ganska tunn.

Så läsrapport 1: För långsam.

Annars är det väldigt fint skrivet och mysigt och lite förvirrande. Just nu börjar dessutom handlingen att ta form och det börjar hända saker. Jag börjar lära känna karaktärerna lite bättre, men ännu så länge är det ingen jag tycker särskilt mycket om. De är ganska gnälliga allihop. Jag läser vidare…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: