Dimmigt, flummigt, ytligt: Lud-in-the-mist

För ungefär tusen år sedan, i ett land långt långt borta, bestämde jag mig för att läsa Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees.

Jag tänkte att det skulle vara bra för min hjärna att gå från seriemördare till sagoland. Jag hade även vissa hopp ställda till English bookshop i Uppsala som rekommenderat boken och till Neil Gaimain som blurbat sig varm för den.

I slutändan så måste English bookshop ha varit febriga eller fulla när de läste den. För den var inte alls värd deras lov, tyckte jag. Dessutom har Neil Gaiman förmodligen tagit så han blödde ur öronen och samtidigt förmodligen enbart satt sitt namn på boken för att folk sedan ska läsa hans böcker och tycka att de är desto bättre. För de har båda felfelfel.

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees

Lud-in-the-mist tog tammefan tre veckor att läsa, och den är inte lång. Men orsaken är enkel – man somnar av sagor. Varje gång jag försökt läsa den har ögonen blivit grusiga, ögonlocken tunga och en hjord får har galopperat in i huvudet och börjat hoppa hinder för fulla muggar. Så till alla sömnlösa stackare där ute – läs sagor. Läs Lud-in-the-mist.

Lud-in-the-mist är en ren saga. Den börjar med en beskrivning av landet, geografin, folket, deras traditioner. Den är bara 260 sidor lång. Dessutom är den seg i starten. De inledande beskrivningarna är löjligt långa innan Mirrlees börjar med själva handlingen. Personligen vill jag ha något som fångar mig senast inom de 30 första sidorna. Jag kanske var slö, men först efter 30 sidor började jag ana hur fröet till handlingen börjat spira. Borde man inte egentligen göra det inom max fem sidor? Sedan kan man återkomma till beskrivningar emellanåt. Särskilt när boken faktiskt är ganska tunn. Första observationen: Sövande och långsam.

Mirrlees språk är fint och mysigt. Ibland blir det lite väl förvirrande, men det är alltid fint. När jag började lära känna karaktärerna lite bättre upptäckte jag tyvärr att jag inte tyckte om dem. De är ganska gnälliga allihop. De är dessutom ogina, otrevliga, bråkar och manipulerar varandra. Ändå får man lära känna dem så pass ytligt att man inte behöver bli arg på dem för deras karaktärsfel. Distansen till historien är milslång och ingenting lyckas riktigt beröra mig. Andra observationen: ytlig och utan känslomässig substans.

Jag gillar nog inte Lud-in-the-mist av Hope Mirrlees så värst. Den tog tid att ta sig igenom, mycket att göra eller inte. Jag förväntade mig ett fantastiskt sagoland, men fick istället en konstig och kall historia om en pest som inte var en pest, om otervliga små troll som bodde i en stad någonstans och utan ens tillfredsställande uppförsbacke, klimax och slutspurt.

Jag hade förvisso ganska höga förhoppningar på Lud-in-the-mist. Jag skyller gärna på Neil Gaiman, som kallar den för ”a little golden miracle of a book”.  Det är den tammetusan inte.

Det har varit en liten pina att ta sig igenom den. Nu hamnar den i listan över böcker du kan få av mig.

Tidigare om Lud-in-the-mist:

Annonser

3 responses to “Dimmigt, flummigt, ytligt: Lud-in-the-mist

  • jophan

    Det skulle vara intressant att se din reaktion efter att ha läst några av de analyser av symboliken i boken som lagts fram av folk som Michael Swanwick och Farah Mendlesohn, om du skulle få en aha-upplevelse eller tycka att de pratar strunt. Det är ju inte som ”bra bok” i största allmänhet som den här boken fått så framskjuten plats inom fantasyforskningen de senaste femton åren, utan som ett symboliskt portalverk som förebådar mycket av den moderna fantasyn. (Jag ska inte påstå att jag sträckläste eller älskade den själv, däremot fick jag en fördjupad förståelse av den när jag läste litteraturkritikernas analyser och diskussioner.)

  • Feuerzeug

    jophan, de analyserna har jag mycket riktigt anat inte läst. Jag skulle så här på förhand gissa att de har rätt, men att jag fortfarande inte tycker om Lud-in-the-mist som läsupplevelse. Det är ju fullt möjligt att de har rätt i att den är ett portalverk och allt möjligt annat, och att jag ändå förmår mig att dissa den igen. ;)

    Det verkar onekligen som att människor haft olika uppfattning om den även utan analyserna. The English Bookshop i Uppsala älskade den. Kanske har de också mycket större insikt än jag (ja förmodligen) om modern fantasy och vad den här boken kan ha inneburit för den osv. Kanske har de inte det, men tyckte ändå enormt mycket om den.

    Men om du verkligen vill veta min reaktion efter att ha läst analyserna, så får du gärna länka/skicka dem till mig, så ska jag ge det ett försök!

  • jophan

    Jag hade nog personligen varit försiktig med att rekommendera den till fantasyfans utan att närmare beskriva den, det är ju en ganska långsam och distanserad historia. Swanwicks text har jag som PDF fast den fick jag med löfte om att inte sprida vidare. Farahs har jag bara som fysisk bok.

    Farah Medlesohn: Rhetorics of Fantasy (Middletown, CT: Wesleyan University Press, 2008)
    Michael Swanwick: Hope-In-The-Mist: The Extraordinary Career & Mysterious Life of Hope Mirrlees (Henry Wessells, 2009)

    Hittade denna korta essä av Swanwick, förresten: http://www.infinityplus.co.uk/introduces/mirrlees.htm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: