Ingen uppoffring att läsa Offerrit

Offerrit av Johannes Källström var en sådan där godsak som jag sparade till sist för att verkligen kunna njuta. Den lät som en bok för mig, och just därför ville jag dra ut på det. Varje bok har sin tid. Det gjorde jag helt rätt i, för Offerrit var en riktigt bra bok. Massolit förlag har tagit revansch efter Vredens tid, som jag inte tyckte höll hela vägen och som inte hade den genomtänkta nivå och det språkliga flyt som Offerrit uppvisar.

Offerrit av Johannes Källström

Offerrit av Johannes Källström

Först till det ni alla redan vet. Handlingen utspelar sig på en liten bruksort som hotas av nedläggningar. Hela kommunen riskerar faktiskt att gå i konkurs. Jag bor i Stockholm nu, men jag kommer från ett liknande ställe och känner väl igen mig. Jag känner också igen det intill fördömelse målinriktade kommunalrådet, den engagerade pensionären, den yngre och lite naiva polisen och förstås prästen som envist stannar innanför sina egna ideal och bakom skyddet av sina illusioner.

Till orten kommer celebert besök. Kommunen har nu sin chans att rädda sig från konkursen. Men räddningen har ett högt pris och människor börjar försvinna.

Jag tyckte om rytmen i Offerrit. Det är ett bra tempo genom handlingen och Källström lyckas hålla mig nöjd genom precis hela boken. Det saknas dalar och urtrista passager. Å andra sidan saknas det även toppar förrän mot slutet, men det känns helt rätt. Saker händer glidande i en småstad, även när den står på helvetets brant.

Jag tycker om hur Källström introducerar sina karaktärer, hur handlingen utvecklas bit för bit, vecklas ut som en origamifågel och ger en liten liten till bit i taget samtidigt som tråden ibland trasslas till och handlingen  kompliceras snarare än löses upp.

Huvudpersonen Owe är ett exempel på allt det. Först introduceras han som en hårt arbetande, men skör man. Han är polis och har på grund av sjukdom slutligen hamnat efter på karriärsstegen. Men under bokens gång får vi lära känna Owe bättre. Hans barndom kommer fram i små tillbakaglimtar som alltid passar bra i texten. Vi förflyttas friktionsfritt mellan nu- och dåtid, mellan Sverige och öknen. Owe hade en svår uppväxt, som märkt honom djupare än man först tror. Långsamt lär vi känna honom bättre. Han är känslig och skör, men samtidigt hetsig och bestämd. Han älskar sin fru, men verkar ibland nästan älska sin hund Siri mer. Han är en komplex person och inte utan fel, men han är så makalöst lätt att tycka om och framställs på ett så härligt sätt, som en blandning mellan karikatyr och verklighet.

Det är inte bara Owes relationer som beskrivs i Offerrit. Kanske handlar boken egentligen mest om olika relationer och hur de påverkas av hur vi lever våra liv, men också hur våra liv påverkas av dem. Som kommunalrådet Svea, med så mycket passion och så lite att leva ut den på och som får så lite tillbaka. Och som CG, som lever livet till det yttersta, men som ändå är den som viger sitt liv till gud.

Offerrit kan framstå som en ytlig skräckis på avstånd, men jag hittade väldigt mycket djup i den. Den är dessutom genomtänkt både innehållsmässigt och språkligt. Vassa kanter är bortfilade och övergångarna smärtfria. Det här är bra. Jag vill ha mer.

Många recensioner jag sett om Offerrit är ganska kritiska. Det brukar ju kanske vara jag som är kritisk, men nu vet jag inte alls vad de pratar om. Det här är en bok för mig.

Annonser

7 responses to “Ingen uppoffring att läsa Offerrit

  • LiMeaMyBo

    Kul att du gillade den :)
    Själv blev jag mer fast vid djinnen i sig… Här har jag skrivit lite http://wp.me/p178ut-5O

  • Annika

    Då så många bloggar har skrivit om den här boken har jag medvetet valt att vänta lite med att läsa den. Den står dock i bokhyllan och jag sneglar på den varje dag så den stora frågan är hur länge jag kommer att kunna hålla tassarna borta ifrån den :-)

  • Feuerzeug

    LiMeaMyBo, lustigt det där vad man fastnar för. Jag tyckte djinnen förde en ganska tillbakadragen tillvaro i boken och tänkte knappt på honom. Väldigt intressant nu när du säger det.

    Annika, jag förstår precis hur det känns. Nu tyckte jag det hade lagt sig lite och dessutom kunde jag inte motstå den längre. Ta det lugnt du tills det blir olidligt att motstå ;) Den är bra, den tål att vänta.

  • Emmas Bokhylla

    Jag haller med dig, jag gillade den verkligen! Blev till och med annu mera morkradd an vad jag redan ar… :-) Helt och hallet i min stil, jag tyckte mig finna Stephen King-vibbar i den, vad tyckte du?

  • Feuerzeug

    Emma, det kanske stämmer. Men det var för länge sedan jag läste King för att jag ska kunna säga något. Kanske är dags att läsa ikapp lite där? Han har ju skrivit så oförskämt mycket.

  • Emmas Bokhylla

    Sant, Kings produktion ar ju oandlig! Men mina gamla favoriter, Koplust och Staden som forsvann, tyckte jag mig kanna igen (kanske bara for att jag ville?), om nagot som lockar folk med svaren pa deras innersta langtan och far dem att gora fasansfulla saker (Koplust) och nagot ont som komemr till staden och langsamt ater upp den, bit for bit (Staden som forsvann). Men jag har inte last dem pa lange, det ar nog dags for en omlasning har med.

  • Feuerzeug

    Jag har läst alldeles för lite King märker jag. Men nu kände jag ett visst sug, minsann. Kanske skulle raida antikvariaten runt omkring. Där borde ju gamla Kingpocketar kunna föröka sig ganska fint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: