Smäktande kärlek och hunger

Efter att ha hört hyllningar till Hungerspelen av Suzanne Collins ett tag fick jag ett ryck och köpte dem. Som stöd hade jag några twitter- och bloggvänners försäkringar om hur bra den var.

Jag frågade också efter vad som gör att de här ungdomsböckerna även lockar vuxna, men fick tyvärr inga svar på det. Upp till bevis alltså.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Varje år får man en till lott med sitt namn tillagd i spelet. För att få mat kan man lägga till ytterligare lotter.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av sina jaktkunskaper försöker hon överleva.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Tyvärr grumlas den spännande historien om hennes liv före Hungerspelen och hennes kamp för överlevnad i dokusåpan av en hel del irrelevant dravel. Missförstå mig rätt. Det här var en riktig bladvändare, jag läste den fort och gärna och jag tyckte mycket om den. Men vissa delar hade jag gärna hoppat över. Jag är inte intresserad av någon skönhetstävling och fokus på smink, hår och kläder blev nästan mer än jag kunde uthärda. Oändliga beskrivningar av klänningar och skor kan jag vänta mig i chick-lit, men inte gärna i science-fiction eller vad vi nu ska kategorisera Hungerspelen som.

Sedan blev jag också otroligt less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Det är väl här Hungerspelen blev ungdomsbok. Det och att texten var genomgående enkel med korta meningar och enkla händelseförlopp. Men det var bara skönhetstävlingen och hjärta-smärta-marmeladen jag inte tyckte om.

Vad vill Collins egentligen säga när hon fördjupar sig i smink, hår och kläder? ”Snyggast på festen, hälften vunnet”? ”Det viktigaste är att man får högt betyg och att alla tycker man ser fantastisk ut”? Eller menar hon att man först ska behöva genomlida skiten och sedan förstå att det är personen bakom som är viktigast, utan att så är fallet i boken? Nej, det är inte rimligt hur jag än försöker vända och vrida på det. Förmodligen är det bara ett försök, kanske väldigt lyckat, att få yngre tjejer att läsa.

Jag ska absofuckinglut läsa de följande två böckerna trots eventuella sminkfester och modevisningar. Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: