Grubblerier över livet och döden

Det tog tid för mig att läsa De döda fruktar födelsen av Pål Eggert. Mest berodde det på att jag jobbat 50+-timmarsveckor. Släng också in att återhämta sig från en operation och en dunderförkylning så förstår ni sammanhanget.

Hur som helst så gjorde det ingenting, för det här var en bok som jag behövde tid på mig att smälta. Det passade bra att ta den i mindre doser och hinna fundera över innehållet samtidigt som jag läste. Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

De döda fruktar födelsen kan beskrivas som att den handlar om hur den nydöda Susanne försöker hantera sin död och hitta tillbaka till livet och sin återfödelse. Men det tycker jag inte alls är den faktiska handlingen. Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok. Det är mest tack vare de bisarra änglarna av olika sorter. I Eggerts dödslandskap finns ett antal områden, ungefär som i Kabbala; vår materiella värld, den digitala världen, ett paradis, gudssfären mfl. Det finns även en mängd olika sorters varelser i den ickemateriella dimensionen, som vi nog bara skulle dela upp i änglar och demoner. Men i verkligheten är de många fler än så. Det finns änglar, ärkeänglar, ljusguider, urgudar… Oftast är änglarnas värld mest skrattretande med sin hierarki och byråkrati. Samtidigt är den nästan mer verkligheten än verkligheten själv är.

Förutom Susanne får vi följa hennes vilda och militant feministiska syster Petra. Vi lär också känna den åldrande (nåja) gothen Sebastian och rebellängeln Deliel. De gör ett svindlande äventyr tillsammans, väldigt underhållande, men som jag lätt och ”gärna” glömmer i efterhand. Det jag däremot minns och grubblar på är hur själarna karakteriseras av hur de levt sina liv, av hur man befrias av att kunna lämna livet bakom sig, inte ha ouppklarade sorger kvar inom sig. Hur man kan ärras för livet av att inte få växa upp fri. Hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.

Det är de filosofiska funderingarna jag älskar med De döda fruktar födelsen och jag förstår att den som inte tycker om att grubbla kan tycka att den är överdrivet tät eller oklar: För den är tät. Jättetät. Och den är oklar på många sätt. Alla trådar kommer inte att knytas ihop på ett färdigt och tillfredsställande sätt i slutet. Det är precis det jag tycker om. Det är jag som får tänka och boken lämnar mig inte även om den är slut.

Jag tror att jag kommer att läsa om den här boken om ett tag. För jag tror jag kan ta till mig ännu mer och fundera ännu mer på det här.

Jag skulle även kunna skriva metervis av funderingar runt De döda fruktar födelsen, men det tar fortfarande emot lite. Förmodligen går det aldrig utan att skriva en egen bok.


5 responses to “Grubblerier över livet och döden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: