Den hårda kalla döden

Det började med att jag läste Halfhead av Stuart MacBride. Den var fantastisk. Alltså började jag läsa hans vanliga deckare. Första boken Cold granite var precis vad jag väntade mig efter den underbara Halfhead. Minus science fiction givetvis. Lycklig att MacBride tydligen alltid var MacBride fortsatte jag, men Dying light därefter var inte riktigt lika bra. Väldigt bra, men inte det där fantastiska extra.

Nu har jag tuggat och smaskat i mig tredje boken Broken skin och är bara helt salig.

Stuart MacBride borde gifta sig med Chelsea Cain och tillsammans kunde de skapa små fantastiska makabra deckarförfattartroll.

Stuart MacBride

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten av Mastrick Monster. Så här i tredje boken börjar Logan så smått få ordning på sitt privatliv och lyckas även återta kontakten med sin bästa kompis Collin, reportern som mötte ett ont och fasligt öde i slutet av Cold granite.

Logan är underbar och varm och äkta och är lika briljant som han är klumpig. När han går på intuition kan han lösa fallen med ledtrådar ingen annan sett, eller så har han helt fel och riskerar avstängning från polisen. Samma impulsivitet karakteriserar hans privatliv. Han lever tillsammans med en annan polis, Jackie. Hon är temperamentsfull och envis. Men samtidigt dras hans ögon till den lugna svala Rachael… Och vad är det egentligen Jackie gör om nätterna?

Efter Cold granite önskade jag mig att få lära känna de perifera karaktärerna bättre. Det var precis det som hände. Vi får komma närmare dem alla och ser ytterligare nyanser i deras personligheter. Ingen är bara svart eller bara vit hos Stuart MacBride.

I Broken skin avlöser det ena fruktansvärda brottet det andra och flera gärningsmän måste identifieras och hittas. Någon överfaller, våldtar och misshandlar brutalt vackra unga kvinnor på väg hem genom natten. Samtidigt härjar ett gäng småpojkar som rånar vuxna på stan tills en av dem sticker ner en äldre man med kniv… och han dör. Gärningsmannen är en pojke på åtta år. Han lyckas dessutom komma undan polisen och lämnar ytterligare knivskador efter sig.

Sedan dyker det kanske mest fasansfulla av dem alla upp. En man dumpas utanför akuten och blöder till döds innan vårdpersonalen kan rädda hans liv. Han har blivit bunden och torterad och avlider av massiv blödning från sin spräckta tarm. Man misstänker förstås att det är en sexlek som gått för långt, men den skyldiga måste fortfarande hittas. Brottet för Logan in i Aberdeens BDSM-scen och på vägen lär han känna en av sina kollegor bättre än han kanske hade önskat.

Handlingen är rasande och saknar alla de långsammare partier jag tragglade lite med i Cold granite. Det är spännande och intressant precis hela vägen och aldrig stereotypt. MacBride lyckas dessutom få med väldigt levande bilder av både stöttande familjer som vägrar tro på anklagelserna mot deras anhöriga och av de ”avvikande” som träffas på pubar för att få vara sina BDSM-jag utan dömande kommentarer eller plumpa skämt. Ingenting är för hemskt för MacBride att iscensätta, men ingenting heller för svårt för honom att avbilda. Alla är människor och han visar dem verkligen som sådana. Jag blir väldigt glad av hans rättframma porträtt av samtliga original. Och han gör det utan att förvandla Logan till ett helgon.

Det går inte att sammanfatta med mer än att han är helt fantastisk. Mer Logan! Mer Stuart MacBride!

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)