Bloddrypande vikingafantasy med varulvar

Det är dags för den sjunde boken i min seriemördarsommar och vi gör en avstickare till vikingatiden och Wolfsangel av MD Lachlan.

På väg till Eurocon, den 19 juni, gick jag förbi SF-bokhandeln och lyssnade på MD Lachlan och Hannu Rajaniemi, som pratade om sina böcker, Wolfsangel och The quantum thief. Jag passade även på att köpa böckerna och fick fina signaturer i dem också.

Hannu Rajaniemi får vi återkomma till en annan gång, men MD Lachlan skriver alltså vikingafantasy med varulvar. Det kommer bli ett antal böcker och varje bok kommer att hoppa ett hundratal år framåt tills vi kommer till Andra världskriget. Oerhört intressant, tyckte jag.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Tyvärr infriades inte mina förväntningar på Wolfsangel. Till att börja med kände jag mig lurad av Lachlan. Det handlade inte alls om en man som kände sig tvungen att bli en varulv genom förbannelse och som sedan aldrig kan göra det ogjort. Förmodligen har jag missförstått, men den boken hade jag velat läsa.

Nej, Wolfsangel handlar om någon slags vikingar som lever som hobbitar i ren bliss tills grannen vill kriga. Då kommer stora båtar och krigarna springer vrålande iland och slaktar alla de ser.

Man åker båt och åker båt och rider och jag känner för att instämma i anti-fantasykören, som brukar mena att ”i fantasy bara går och går och går de och aldrig kommer de fram”.

Vår huvudperson är en vikingaprins. Han uppfostras av en broderklan där han har sin trolovade, men blir istället kär i en bondflicka. Magiska krafter som är ute efter prinsen tvingar honom sedan att resa över Norden för att hitta Valfolket. Med sig på resan har han vargmannen Feileg. Det är barnboksromantik, brådstörtat hjältemod, hjälplösa kvinnor, modiga män, hemska häxor, starka kungar och bla blaaaah blaablablablaaah…

Karaktärerna är ytliga och får aldrig riktigt fäste. Dessutom byter de personlighet ofta nog för att jag även om jag gillar dem ett ögonblick, strax därefter kanske måste ogilla dem istället.

Jag hade de bästa avsikterna att älska Wolfsangel, men så här i efterhand känner jag mig ganska lurad. Den är inte svår att ta sig igenom, men den är så dåligt upplagd och löst sammanhållen att jag i efterhand önskar att jag ledsnat innan den tog slut. För rättvisans skull fanns det förstås bra partier, men som helhet blev jag inte tjusad. Kanske är den bättre om man inte är uppväxt i vikingarnas land. Men jag tycker ändå att det är ett mishmash av trådar som aldrig riktigt väver någon bra historia.

Jag påminns om fantasyboomen, när fantasy prånglades ut så fort som möjligt till alla som inte visste bättre eller hade annat val än att läsa det som stod till buds.

Jag tycker inte om att såga en bok som kunde ha varit så bra, men det ser inte bättre ut. Det här var inte alls särskilt bra.