Jag minns Dark places

Ibland brukar jag återbesöka lästa böcker med utdrag jag tyckte särskilt mycket om. Så även med Seriemördarsommarens elfte bok, Dark places av Gillian Flynn. Det fanns många bra passager, men här är ett par jag tyckte särskilt mycket om.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?

Libby om konversationer

”I hate people who start conversations with facts – what are you supposed to do with that? Sure is hot today. Yes, it is.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 16.

Ibland älskar jag Libby och hennes oredigerade tankar. Ibland vill jag bara skrika åt hennes förtvivlade lamhet. Det här är en av de tillfällen då jag gillar henne. Det är kanske Norrlänningen i mig, men jag vill skrika: ”Säg något meningsfullt!”

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Libby om bokhyllor

”The room was lined with bookshelves, but they contained only self-help books. Open the Sunshine!; Go, Go, Girl; Stop Punishing Yourself; Stand up – Stand tall; Be Your Own Best Friend; Moving On, Moving Up! They went on, and on, the relentless, cheerful, buck-up titles. The more I read, the more miserable I felt.  […] I don’t trust self-helpers. Years ago, i left a bar with a friend of a friend, a nice, ute, crew-necked, normal guy with an apartment nearby. After sex, after he fell asleep, I started nosing around his room, and found that his desk was covered with sticky notes:

‘Don’t sweat the small stuff, it’s all small stuff.’

‘If only we’d stop trying to be happy we’d have a pretty good time.’

‘Enjoy life – not one gets out of here alive.’

‘Don’t worry, be happy.’

To me, all that urgent hopefulness was more frightening than if I’d found a pile of skulls with hair still attached. I ran out in full panic, my underwear tucked up a sleeve.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 71.

Oaaaaaaaaaaaah! Hon har så rätt. Det är läskigt med självhjälpsböcker. Och ännu läskigare är människorna som läser dem. Men läskigast är ändå människor som har många av dem. Och läskigare än läskigast är de som dessutom tillämpar dem genom att påminna sig själva med peppiga ordspråk över hela skrivbordet/hemmet. Halp.

 

Förstod ni inte redan hur bra Flynn var så kanske ni förstår nu. Hon är spektakulärt bra på att skriva.

 

Mer om Gillian Flynn:


3 responses to “Jag minns Dark places

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: