Infektion och invasion

I juni fick jag en bok av självaste Craig DiLouie, inte förutan viss avgörande hjälp från zombietomten Swedish zombie, som anordnade tävlingen, som jag vann.  DiLouie är amerikan, men hade förmodligen hittat Google translate, för i boken stod det: ”Till Sara. Önskar dig en trygg och underhållande apokalyps.” Väldigt snällt. Och oroande.

Den korta blurben för Infection blir:

”Den är allt det jag ville ha av Plague of the dead av ZA Recht, men inte fick.”

Infection av Craig DiLouie

Först möter vi en mattelärare som under pågående lektion blir vittne till hur människor utanför klassrummet faller ihop och skriker, som slagna från himlen av gud. Överallt i Pittsburgh, överallt i landet, i världen ramlar människor omkull i en stor våg. Under de följande dagarna försöker man ta hand om dessa hundratals nya patienter. Ingen anar vad som komma skall när de reser sig igen. Och börjar jaga.

Vi följer en grupp överlevare, som mötts av slumpen och som slåss för sina liv tillsammans och binds samman av sina upplevelser. De söker säkerhet, mat och vapen. Men frågan är om det existerar efter apokalypsen.

Infection är en klassisk zombieapokalypsroman på alla sätt. Utom vad gäller zombierna.

Den skrikande massan infekterade människor är en sak. Men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster och tentakler.

Jag är för all del inte emot ovanliga zombier (se t ex Monster island och Monster nation av David Wellington), men Infection är lite för mycket pumpad action och lite för förutsägbar för att den ska vara helt perfekt. Den är alltid underhållande, men det ljuder inte riktigt rent för mig när Wendy reser sig upp och går ut och krigar efter ett trauma eller när en annan överlevare rånas och rycker på axlarna. Jag tycker om personerna, men jag tror inte riktigt på dem.

Det ljuder inte riktigt rätt heller med de tvära kasten mellan underhållningsvåld och filosofi. Det må vara helt i bokens anda och till och med önskvärt i en zombieroman, men det görs inte helt trovärdigt, inte helt sömlöst.

Men jag har mest blivit kräsen. Jag kan med glädje rekommendera Infection till alla zombieälskare, till apokalypsälskare och till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Snart ska jag med glädje ge mig på Tooth and nail, också av Craig DiLouie. Den har fått översvallande betyg av bloggare i hela sfären och kanske alltså utgör den där skapelsens krona man klarar av efter en mycket god början som Infection, om det inte vore för att den kom först. Hrrm… Iaf.