Skinnvändare och strandvaskare, Gästbloggning av Swedish Zombie

Idag har vi en gästbloggare här på Feuerzeug – brinner för böcker. Det är min kära zombieälskare Swedish Zombie som skriver om skinnvändare och strandvaskare. Det är ett lite annorlunda ämne än vi brukar se från SZ, men förmodligen känner ni igen honom.

Den författare som i sin (skräck)debut väljer att skriva om just varulvar är modig. Varulven som arketyp hör artonhundratalet eller barndomen till. Det är svårt att göra varulven trovärdig och läskig för en äldre publik, som vuxit upp och inte längre får kalla kårar av avsnittet där Emil fångar Kommandoran i en grop.  Sist jag hade en nära-varulvs-upplevelse som skrämde mig var jag kanske 14 år och boken var Whitley Striebers Varulvarna (Wolfen). Sedan dess har de hos mig hamnat i facket bland roliga sagoväsen som kan underhålla men inte skrämma. Det har gjorts försök av begåvade författare att göra varulven mer trovärdig och därmed ruskig, men då har till exempel viktiga egenskaper som förvandlingen tagits bort. Är de då fortfarande varulvar? (Just Strieber gjorde så). Andra har försökt erotisera dem, vilket har fungerat väl vill jag påstå, finns det någon djuriskare best än varulven? Men då försvann det kusliga och skrämmande.

Så kommer då Caroline L Jensens skräckdebut Vargsläkte: Lycanthropos 1 med stora ambitioner. Blir jag rädd? Nej. Blir jag förtjust? Tveklöst ja!

Vargsläkte av Caroline Jensen

Vargsläkte av Caroline Jensen

Eftersom större delen av Sveriges skräckfantaster säkert redan läst Vargsläkte och en ännu större publik torde åtminstone ha läst något OM boken tänker jag inte rekapitulera handlingen, utan bara ta mig friheten att göra några nedslag i texten för att risa och rosa. Vi börjar med persongalleriet.

Berättelsens huvudperson, Vera Duse, är en ganska färglös karaktär. Med tanke vilka hon delar bostad med i den här boken är det kanske inte så konstigt, men jag kände lika lite för henne som jag kände för Harry Potter. Nu är det förvisso uppenbart att den här första boken är en upptakt och jag ser fram emot att lära känna Vera bättre i nästa del.

De tre nornorna, Ylva, Agnes och Cordelia är romanens blickfång och nav. Jävla kärringar! Jag tycker att de är utmärkta karaktärer OCH jag avskyr dem. Tror jag. Mer om det längre ned i texten.

Vad gäller strandvaskaren Algot går Jensen från att skriva bra till att understundom skriva briljant. De inledande scenerna när han introduceras är rysmysiga och författaren förmedlar skickligt bilden av gasten med träflisor flimrande framför ögonen.

Mehmet Persson, gladlynt adoptivbarn och homosexuell är en sidekick av traditionellt slag. Vad mig anbelangar kan han stänga igen sin new age-butik och aldrig mera återkomma. Hans karaktär återfinns i var eviga feel good-film och får mig under läsningen bara att bli orolig över att även Hugh Grant ska dyka upp.

Rektor Hilda Wijnbladh beskrivs egentligen väldigt hastigt men hon blir ändå för mig en väldigt levande person. Och jag vill tillskriva det mer än endast min egen inlevelseförmåga. Caroline L Jensen blixtrar hela tiden till med jämna mellanrum och lyckas med små medel. Hilda är också den karaktär jag tycker bäst om och FAN vad elak författaren är mot den arma kvinnan. Scenen där hon virrar runt hemma för att placera ut stål som skydd mot ondskan är suverän. Och återigen muttrar jag för mig själv angående Ylva med väninnor: kärringjävlar!

Det finns fler personer i boken, men de ovan var de som väckte flest funderingar hos mig. Vad gäller moralen i Vargsläkte är den understundom kontroversiell kanske rentav förkastlig. Jag syftar då på vad som driver de tre gamla ”damerna”. Och det är fantastiskt utmärkt! Det är så befriande med romankaraktärer som inte alltid är genomgoda utan har sin egen agenda och pendlar mellan att vara sympatiska och att vara egoistiska och elaka. Det lyfter den här sagan och gör den mer komplex. Guldstjärna för det,

Dialogen svajar ibland. Inte så att den är illa skriven, men i det att alla, oavsett ålder, talar på samma lite mysiga, kluriga pilsnerfilmssätt. Vera låter lite lustigt föråldrad när hon kivas med Ylva, vilket kunde ha funkat, men sedan låter hon precis likadan i samtalen med den nya bekantskapen Mehmet. Och han låter OCKSÅ likadan. Det är nästan bara Ragnar och Julaporn som i sina biroller låter annorlunda. De underfundiga dialogerna skapar en mysig stämning när de fungerar, men det blir lite för mycket av det goda.

Annars är Jensens berättarkonst njutbar. Som i bilden av hur bokens djurplågare släpar ett par lemlästade hamstrar efter sig som liksmultron på ett strå. Att så blanda in ett vackert språk för att förmedla det hemska är begåvat.

Det finns mycket i Vargsläkte som påminner mig om JK Rowling. Det kan låta som en trött jämförelse, men medan jag läste dök den upp i mitt huvud då och då. Där finns helt klart paralleller. Båda skriver på det där fantasifulla sättet som genom att blanda underfundig humor, målande bilder, lite kusligheter, konflikter och inslag av övernaturligheter skapar vad jag uppfattar som rysmysigt. Och allt detta sagt med tanken att det ska uppfattas som lovord. Däremot måste Caroline L Jensen skruva upp volymen avsevärt om hon ska beträda tronen som skräckdrottning. Dit har hon en lång bit kvar, om än tronen står tom, anser jag. För mig får hon gärna fortsätta på den inslagna vägen eftersom jag med nöje som läsare ska göra henne sällskap.

Men varulvarna då? Undrar nu vän av ordning. Jo, de dök ju upp till slut. Jensen gör två saker med dem som jag fann särskilt lyckade. Dels beskrivningarna av hur själva förvandlingen sätts igång. Hur den otränade varulven måste hitta sin egen metod för att väcka vargen och vända skinn. När den erfarna Ylva står naken och gungar är det ett en välkommen innovation vad gäller varulvsmyten och en stark bild. Och dels vad gäller just de etiska frågorna. Att bli vad man är född att vara är inte oproblematisk om det även innebär att sedan ta andra människors liv dessutom njuta av det.

Gillar du grymma sagor för alla barn över 13 år bör du genast läsa Vargsläkte om du inte redan gjort det. Och till den som väljer att inte ta till sig detta råd säger jag som papegojan Dolores: Skit ner dig, och hästen du red in på!

PS: Stort tack till skinnvändaren Feuerzeug som lät mig låna det här utrymmet på hennes blogg. Nu slipper jag våndas över ordningsfrågan kring hur jag skulle göra med de artfrämmande varulvarna mitt bland alla mina zombier. DS.

Annonser

One response to “Skinnvändare och strandvaskare, Gästbloggning av Swedish Zombie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: