Ett tamt och flyktigt våp ryter ifrån

I den fjärde boken om Mo Hayders något skamfilade hjälte Jack Caffery får vi åter möta hans nya sidekick Flea.

De första två böckerna i Caffery-serien, Birdman och The treatment kom ut 2000 och 2001. Sedan tröttnade Hayder på Caffery och skrev några fristående böcker innan hon återkom, sju år senare (2008), med Ritual.

Hayder må ha tröttnat på Caffery och hans sviniga stil. Men det gjorde inte jag. Jag ville veta hur det gick för honom, om han lyckades växa upp. För mer info om Jack Cafferys sviniga stil och uppväxtproblem, läs gärna de tidigare recensionerna (länkar finns längst ner).

Enligt Hayder själv hade hon inte tänkt skriva mer om Caffery när hon började på Ritual, som egentligen bara skulle handla om Flea. Men så kom Caffery och envisades. Liksom Hayder gav Caffery en andra chans ger jag nu henne en andra chans att visa mig att även Flea kan ge mig någonting i läsväg.

I den tredje boken, Ritual, tog Jack ett par steg tillbaka från handlingen. Flea är numera huvudperson. Hon är briljant, men blyg och lyckas aldrig riktigt tro på sig själv. Hon arbetar som dykare för polisen och hämtar kroppar som hamnat i vatten och kroppar utanför vattnet, som ingen annan vill ta i. Egentligen vill hon dock bli kriminalpolis, men hon håller sig själv tillbaka.

Mo Hayder

Mo Hayder

Självklart möts Caffery och Flea under handlingens gång och självklart händer det saker mellan deras olika och ändå så lika personligheter. Caffery har beslutat sig för att förändra sitt liv, men han är vilsen och söker sig till allt varmt kött han kan hitta. Just därför vågar han inte se Flea. Hon är för verklig och han klarar inte av att möta en riktig människa (du sökte en kvinna, du fann en själ…).

Jag hade svårt för Ritual och var inte helt förtjust i den svaga och flyktiga Flea. Jag irriterar mig på hennes tvekan och hennes manier. Samtidigt är det förmodligen precis vad Caffery behöver.

Därför gav jag Hayder en andra chans och läste Skin, där jag hoppades få veta vad som händer mellan Flea och Caffery. Tyvärr hände det väl ingenting så där jättesnabbt, som jag hade hoppats. Istället börjar Skin precis där Ritual slutade. Flea är lika tråkig och svag. Caffery lika hopplös. Till och med kriminalfallet är i huvudsak detsamma, det om afrikansk trolldom och småvättar som jag inte tyckte om ens i förra boken.

Jag kan inte låta bli att tycka att Hayder gjort ett misstag. Hon behåller Caffery för läsarnas skull, men tvingar oss ändå att läsa om den diametralt annorlunda Flea. Hon gör nu dessutom misstaget att skriva om samma kriminalfall i två böcker, så om man inte tyckte om det från början måste man alltså genomlida ännu en bok om det förbannade vättelandet.

I slutet glänser dock Hayder till lite igen och handlingen vrider sig runt sig själv på ett väldigt spännande vis. Men även när det är som mest spännande kan jag inte låta bli att bli lycklig varje gång ett kapitel handlar om Caffery och lite besviken när det handlar om Flea. Hon lyckas aldrig få grepp om  mig och det beror nog enbart på hennes värdelösa personlighet. Varför, varför, varför har Hayder valt att skriva om den här tråkiga, svaga människan?

Så slutligen då:

  • Jag har svårt att acceptera att Mo Hayder inte tycker om Caffery längre. Och jag har svårt att köpa den mesiga fjantiga tönten Flea som ersatt honom som nummer ett.
  • Det är också svårt att orka läsa när andra boken om Flea fortfarande handlar om den satans jävla tråkiga Tokoloshen. JÄTTETRÅKIGT. Jävla Hayder.
  • Jag vill ha tillbaka min Mo Hayder som skriver om riktigt hemska brott och ogemytliga poliser som ändå kan vara snygga och ogubbiga.
  • Jag är BE-SVI-KEN.
Men vi kan sluta i en god ton ändå genom att nämna ett roligt citat jag fastnade för:
”[He] comes back and drops loads of tablets into her hand.
‘So many?’
‘They’re homeopathic.’
Homeopathic. She’s heard of that.”
Ur Skin av Mo Hayder, s 362

Det fina med citatet är så klart dels den lättvindiga finten om tabletterna, men dels också det hysteriskt roliga i att just homeopatika skulle vara så ofarligt. Jag skrattar åt homeopater nästan varje dag. Visst är riktigt homeopatisk medicin ofarlig, den är ju helt verkningslös. Vad vet hon om att det faktiskt är homeopatika? Och vad säger att inte homeopater ibland tillsätter något verkningsfullt till det utspädda (det händer faktiskt att även verksamma ämnen säljs som homeopatika, helt felaktigt). Ja, det här kan jag nog skriva ett helt eget inlägg om.

Tills dess… förmodligen inte sista/senaste boken om Caffery, Gone, ännu på ett långt tag.

Tidigare om Mo Hayder:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: