K55 – ett bändknull utan utlösning

Jag blev jätteglad när jag hörde talas om K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius (pseudonym för Erika Johansson). Jag blev ännu gladare av att se det sjukt snygga omslaget. Min enda invändning var att författaren är homeopat, men jag tänkte att det kunde inverka positivt på kreativiteten.

Boken har dock ett stort och välkänt problem. Den är superkolaseg i mitten. Och på slutet. Det som börjar väldigt intressant slirar ut i en sirapsseg intrig med tråkiga förvecklingar och helt utan synbar poäng. Man känner helt enkelt inte något behov av att läsa vidare.

Andra har även kommenterat språket. Det är inte helt bra det heller, även om jag kunde leva med det i de flesta fall. Men här lämnar jag språket därhän och fokuserar på handlingen.

Kan vi komma överens om att böcker i normala fall har någon slags rytm? Det finns en uppbyggnad enligt: inledning, bakgrund, upptrappning, kulmen, vändning, slutstrid. Ungefär så? Inte K55. Nej, K55 har ett intro som sedan visar sig ha väldigt lite att göra med resten av boken. De personer vi lär känna i introduktionen försvinner sedan till periferin, där vi vid något tillfälle hör någon av dem pipa, men inte mycket mer än så.

Intropersonerna är ute på K55:s yta på uppdrag. Plötsligt drabbas de av någon slags psykos. De blir galna, dödar varandra och uppdraget är milt sagt ett misslyckande. Läsaren dras med här och skulle resten av boken vara som introt så vore den fenomenal. Men det är den inte.

Vi får sedan lära känna Valvet och nya huvudpersoner. De är ersättare för de som dog i första kapitlet och de har samma uppdrag. De ska trotsa sjukdomen på ytan, fullfölja uppdraget och rädda Valvet.

”Valvets energi kom från tre nedslitna reaktorer, alternativ energi togs direkt från berget och turbuiner nere i underjordiska floder. Dessa kraftverk turades om att stanna, vilket ledde till återkommande strömavbrott. Att jobba nära de gamla reaktorerna var i princip en dödsdom. Det var bara en fråga om tid innan strålningen gjorde slut på de stackars krakarna som for dit.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s30

Tyvärr är de nya huvudpersonerna inte riktigt lika intressanta som de som dog. Vi lär inte känna dem så bra, förutom Eddy, som är någon slags fryntlig yngling med fallenhet för närkamp. Jag ser honom hela tiden som en guldluddig kille på 160 cm med breda axlar och liten hjärna. Han är lite av en karikatyr, precis som alla andra personer i K55. Och då är han ändå den vi lär känna bäst.

K55 av Erika Oscarius

K55 av Erika Oscarius

”På den lilla dvärgplaneten K55 hade det från början funnits två baser, deras HX897, som även, av någon okänd anledning, kallades New Hamburg, och PO789, Moderbasen.”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s94

(Pssst… Hur fan är meningen ovan konstruerad egentligen? Lite som att läsa ett telegram, baklänges, på tyska.)

Nu borde vi alltså vara inne på upptrappningen. Vi har fått en introduktion till problemet, vi får lite bakgrund (om än knapphändig) om Valvet och personerna där och nu ska det upptrappning till och sedan kulmen och så vidare. Något i den stilen, eller hur? Det vi ser fram emot är ju att den nya gruppen, Bravo, ska ut på K55:s yta, ta sig till Moderbasen och fullfölja det uppdrag som dödade den första gruppen. Det. Här. Är. Premisserna. Vi. Fått. OBS. OBS. <insertera blinkande bannrar och achtung>

”Har du någon gång funderat på varför ingen av dina gossar har föräldrar Har du någonsin sökt dina föräldrars dödsattester? Har du överhuvudtaget tänkt på hur det här Valvet är uppbyggt? Vem behöver över 70 000 personer för att driva en gruvanläggning? Jag vet en bännu bättre fråga. Har du någonsin funderat på varför du överhuvudtaget funderar så lite?”
Ur K55 – lögnernas valv av Erika Oscarius, s140

Men vad händer? Ärligt talat, ingenting.

Intriger uppdagas, man äter svamp, man går i tunnlar, man hälsar på varandra, man träffar Styrelsen, intriger, man åker till sjukan, man går i tunnlar, man tricksar med vapen och uppvisningar och folkets jubel och mer intriger. Men man kommer aldrig till skott. Uppdraget ligger i startgroparna från pärm till pärm och som ett evighetslångt bändknull* kommer det aldrig någon utlösning.

Jag hade hört att många fastnade i mitten. Och det var där jag tröttnade också. Det beror på att man har förhoppningar och förväntningar. Men någonstans mitt i en bok inser man att om allt det där ska infrias, så skulle det ha hänt mer vid det här laget. Man känner sig lurad, trött och orkeslös. Vid det här laget avslutar man samlaget, om det var bändknull* det var frågan om. Och vid det här laget lägger alla vettiga människor ifrån sig K55.

Dock är det så att om jag lägger ifrån mig en bok så läser jag aldrig ut den. Enda sättet är att lägga bort den för evigt eller helt enkelt tvinga mig igenom den. Det här tvingandet går ganska segt. Men jag hade sett fram emot boken och jag hade läst 75% och jag gav mig fan på att läsa ut hela för att kunna ge en riktig recension och säga min åsikt utan att skämmas. Kalla mig envis, kalla mig pucko.

Hur räddar vi då K55? Den skulle kunna bantas ner till en tiondel av sidorna och sedan istället börja handla om det som författaren uppenbarligen avser att serien/trilogin (?) ska handla om. Hon lägger ut tråd efter tråd, men verkar inte ha förstått att om man ska uppskatta läsningen så måste man också få någonting uppfyllt. Man orkar inte läsa en hel bok trådar utan att någon av dem någon gång knyts ihop med en annan och ett mönster framträder.

Nu tycker jag dessutom att trådarna lagts ut lite väl tydligt. Jag tror mig ha en ganska god uppfattning om vart handlingen är på väg i bok två, tre, fem, sju, tretton. Ja, för så många böcker lär det ju ta innan det händer någonting av värde.

Jag ville ut på ytan. Jag ville veta mer om viruset/sjukdomen/psykosen. Jag ville till Moderbasen. Jag ville ha spänning och handling och läsupplevelse. Jag fick  i n g e n t i n g. Och jag tänker banne mig inte läsa nästa bok.

* Bändknull – samlagsakt vid extrem trötthet, fylla eller någondera i avtagande då man kan hålla på i evigheters evigheter utan att få orgasm. Meningsfullheten är ifrågasatt även om vissa menar att klimax inte är allt här i världen.

Annonser

11 responses to “K55 – ett bändknull utan utlösning

  • Dennis

    Kul recension på vad som verkar vara en riktig skitbok. Det måste vara världens enklaste sak att få en bok utgiven om både språket och dramaturgin kan placeras ut på sidorna med hjälp av en jordfräs.

  • Pål Eggert

    Nåja, skitbok verkar det ju inte vara eftersom den väckte så stora förhoppningar i början. Om första halvan, typ, är bra så är det väl tecken på att författarinnan borde haft en redaktör som sagt ifrån och gett hårda direktiv för omskrivning.
    Ta en sådan som Bannerhed som fick augustpriset för inte så länge. Först arbetade han två år på skrivarskolan på Biskps-Arnö (där man har hjälp av andra skribenter och lärare), sedan skrev han om den under ett antal år. Tio år tog det. Och jag har hört andra historier om den ena och den andra som fått hjälp hit och dit.
    Nu har jag inte ens läst den, men Oscarius kanske borde ta hjälp av någon som kollade på strukturen.

  • Feuerzeug

    Dennis, lite så är det nog. Men det är ett nytt förlag, så dels behöver de väl få ut någonting och dels har de kanske lite lågt med erfarenhet så här i början. Förhoppningsvis lär de sig av detta.

    Sedan kan jag hoppas att om Oscarius skriver fler böcker om samma värld, att hon gör dem fristående så att man kan läsa nästa bok utan att ha läst den här. Och ja… lite mer handling inom pärmarna då.

  • Feuerzeug

    Pål Eggert, det var en fantastisk idé och väldigt bra förutsättningar. Extra roligt eftersom det var en svensk författare.

    Men ja, någonstans brister det och jag tror författaren kanske överskattar läsarna. Vi måste få lite mer än så här. Särskilt som man utlovas så mycket i början.

    Ja tror absolut att en omarbetning, hårda bud och hårt arbete hade kunnat omvandla boken till något fantastiskt. Skär skär skär och så lägg till mer handling, mer förändring över tid och kronologiskt större spann, ja absolut.

    Väldigt sorgligt på det sättet, men som sagt. Om nästa bok blir fristående så börjar den ju precis där den här borde ha fortsatt. Det gäller bara att de kommer mer än 50m innan även den boken är slut…

  • bokstävlarna

    ”Lite som att läsa ett telegram, baklänges, på tyska.” Hahaha,! Jawohl! Fast jag tror faktiskt att jag hade uppskattat boken mer i telegramform, för då hade den ju åtminstone varit kort.

    Det märkliga med den här boken är ju just det att premisserna är så intressanta. Moderbasen och den mystiska pesten. Och så får man INGENTING av det. Det är som vissa b-uppsatser jag har varit med om där folk inte ens är i närheten av att besvara sina frågeställningar.

  • Feuerzeug

    bokstävlarna, hahaha! ”Då hade den ju åtminstone varit kort.” Sannerligen.

    Exakt. Ingenting. Ingenting! All denna hype och kittling och så bara… näe.

    Jag har under min knapphändiga utbildning i skrivande lärt mig framför allt en sak. Huvudpersonen måste förändras från första till sista sidan. Jag kan inte påstå att Eddy förändras särskilt, eller att någonting annat förändras heller. Visst, det antyds saker, men ingenting konkret. Ingenting Eddy kan skriva i sitt CV.

  • Swedish Zombie

    Jag fastnade ofta vid grammatiska fel och/eller andra språkliga konstigheter. Handlingen är jag kluven till. Visa bitar gillade jag väldigt mycket. Mystiken med Moderbasen, råttpesten, tillbakablickarna till jorden. Annat var inte lika kul. Som actioninslagen, då jag mest bara tänkte att ”jaja, skynda på nu så vi kommer upp till ytan någon gång”.
    Min en aning sura recension föranledde en liten debatt inne på rollspel.nu, och av vad förlaget svarade där samt vad jag kunde läsa mellan raderna i mail från dem, så har man förvisso korrekturläst texten, men ingen egentlig redaktör har korrekturläst. Det är ett nystartat förlag med små resurser. Men även om det är förståeligt, och roligt att folk tar initiativ, så gäller samma spelregler. Som läsare förväntar man sig genomarbetade historier och korrekta texter. Åtminsone gör jag det, och jag tycks verkligen inte vara ensam.
    Men jag ger gärna Erika Oscarius en chans till. Jag tror att både Erika och förlaget Foldspace har lärt sig läxan nu. Jag ser fram emot en fortsättning på K55 – som är noggrant korrekturläst och med genomarbetad struktur.

    PS: jag visste inte att det fanns en term för slika samlag, men nu har ”bändknull” verkligen fastnat i min vokabulär. Jag ska försöka använda det ofta på jobbet idag.

  • Feuerzeug

    Swedish zombie, Jag har förståelse för förlagets möjligheter, men tror att vilken provläsare som helst kunde tala om för dem att den här boken behöver bearbetas mer innan utgivning.

    Men.. om du läser tvåan och gillar utan förbehåll, då läser jag den också. Lovar. =)

    PS. Berätta gärna hur det gick med din nya term på jobbet. ;)

  • Eve

    Ah, synd att den var så illa :( var sugen på den från början, men har skruvat ner mina förväntningar allteftersom jag läst rescensioner på den och nu tror jag att jag skiter helt i att läsa den, det här var nog spiken i kistan…

  • Swedish Zombie

    Jag tycker nog lite tvärtom nu så här ett tag senare. Jag kan ha förståelse för att en författare kan ha luckor i sin grammatiska förståelse, det är ju mkt annat som är viktigt. Fantasi osv. Men förlaget måste ju fatta från dag ett att det skapar en produkt, och då jävlar ska det vara noga! För när man betalat fullpris för en bok vill man sedan inte sedan sitta och behöva känna nåt slags förståelse…

  • Feuerzeug

    Swedish zombie, lite kan jag undra om någon ens reflekterade över konstruktionen… faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: