Att bli vuxen och mörda folk

När du behöver något maffigt och mysigt och skönt, då väljer du ett beprövat koncept. Du tar fram en gammal favorit, läser om eller läser en ny av samma författare. Och du vet vad du får.

Så är det mellan mig och Jeff Lindsay, iaf en bra dag. Men sedan Dexter is delicious, där min älskade mördare Dexter möter kannibaler i någon slags flirt med vampyrgenren och undergroundklubbar samtidigt som han jonglerade bebisblöjor, har vi någon slags uppehåll. Jag litar inte helt och fullt på Lindsay längre och jag tror liksom att han tröttnat på mig, han med.

Double Dexter är den sjätte boken om Dexter av Jeff Lindsay. Ni känner säkert till TV-serien (som jag faktiskt bara sett säsong 1-3,5 av eftersom jag väntar på att den ska vara slut och kunna köpa boxen). Nu finns även en comic.

Dexter Morgan är blostänksanalytiker och mördare. Men han mördar bara onda personer, som gör onda saker. Det här är premisserna i all sin underbara enkelhet och jag älskar dem.

Till skillnad från TV-serien, som fokuserar på att vara underhållande och smårolig, så handlar böckerna mer om Dexters inre värld, hans motiv och funderingar och hans mörka passagerare, det som gör honom till en mördare, någon som behöver mörda för att må bra.

Jag gillar Jeff Lindsays stil. Han har en rytm i språket som gör det lätt och härligt att läsa. Och hans karaktärer är aldrig rent onda eller rent goda, vilket också hjälper.

I Dexter is delicious var språket inte riktigt lika poetiskt längre. Dessutom kvävdes jag nästan av allt prat om bebisar, blöjor och bajs. Jag orkar inte med emotionella gnällspikar som velar och ältar, och här blev Dexter av alla människor en ältande idiot. Önskar jag mig sånt kan jag läsa dålig chick-lit eller BOATs. Nu ville jag ha Dexter.

Double Dexter av Jeff Lindsay

Double Dexter av Jeff Lindsay

I Double Dexter verkar Lindsay ha hittat tillbaka. Visst är hans älskade bebis Lily Anne kvar, men Dexters besatthet är inte fokus och det går att läsa utan att få allt för mycket bajslukt i näsan. Han verkar ha kommit över den första förvirringen och börjar hitta tillbaka till sig själv.

Ändå är det inte toppkvalitet. Vill jag läsa om Dexter, så vill jag ha mord, hemska historier, gruvlig hämnd och magisk dans i månskensnatten. Det är för lite sånt. Varför tror Lindsay att man läser honom egentligen?? För att få veta hur det går för Dexters barn i skolan? NJA.

Det är svårt att inte dra en parallell till Mo Hayder, som även hon gjort mig väldigt besviken och som helt verkar ha missbedömt sina läsare när hon gav Caffery foten och lät honom stå i bakgrunden när hon förde in den mesiga, löjliga, fantastiskt tråkiga Flynn.

Eller Lee Child, som gör film av underbara Jack Reacher, men låter TOM CRUISE få huvudrollen. What the fffffucking fuck? Reacher är två meter lång, grov, mysig, manlig, underbar. Tom är ett litet troll som inte kan spela och som har ständig fetthinna trots sminket, i film efter film.

Jag kan inte påstå att jag är trött på Dexter, även om jag önskar att Lindsay gick tillbaka till sina rötter. Som mysig, hemtrevlig läsning är det inte fel, men någon superrekommendation för fler än de första tre-fyra böckerna, kan jag tyvärr inte ge.

Tidigare om Jeff Lindsay:


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: