Flickan med snö i håret

Jag hade faktiskt ingen fysisk bok till hands häromdagen, och läste därför Flickan med snö i håret av Ninni Schulman, som ebok (fick den på Bokmässan 2011).

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Min första åsikt var att det här är ju jättebra! Jag tycker jättemycket om introduktionen till Magdalena, nyss tillbakaflyttad reporter i byn, nyss skild från Strandvägenidiot, ganska nyss mamma till söta pojken Nils.

Jag tycker också om introduktionen till själva mordfallet, hur någon pulsar i snön och hör skotrar på sjön…

Det är en alldeles fantastisk stämning som Schulman skapar på de första sidorna.

Sedan blir det tyvärr Vanlig Svensk Jävla Deckare av alltihop.

Magdalena träffar en kille och har lite svårt med känslorna. Det anas ett triangeldrama. Det finns en kompetent kvinnlig polis och en jävligt otrevlig manlig polis och ett lovande ungt stjärnskott (som förmodligen kommer visa sig vara gay btw). Vittnen undviker att säga saker, som självklart är viktiga för utredningen, bara för att författaren ska få till sitt scenario. Karaktärerna går i författarens ledband utan särskild hänsyn till trovärdighet.

Men såvitt jag förstår är detta Schulmans första bok, och jag kan förlåta de här klyshorna om hon bara hittar sin stil sedan. För det finns väldigt mycket bra i Flickan med snö i håret.

  • Jag älskar den lille pojken Nils. Jag har aldrig förut varit förtjust i ett barn i en bok, som jag blir i Nils. Det är underligt och skickligt.
  • Jag älskar beskrivningen av den lilla staden och husen och pizzerian och skvallret.
  • Jag älskar dialogerna, som känns väldigt äkta.
  • Jag älskar att det finns ett lesbiskt par, utan att det görs någon särskilt stor grej av det.

Det kan helt enkelt bli en jättebra deckarserie, det här, om det bara får mogna på lite och lämna mallen. Och i och med det kanske Schulman slutar likna Mons Kallentoft. För som det är nu, så är han förmodligen hennes inspiration i mångt och mycket. Det är ibland så likt, att jag tror det är Kallentoft jag läser. Och när Schulman dessutom plockar fram kursiven, ja då är jag nära att skriva en insändare.

Men Schulman är faktiskt annorlunda än Kallentoft också. Till exempel skriver hon som sagt trevliga personer. Kallentoft verkar ju sikta på att göra dem så avskyvärda som möjligt, med flit.

Nej, tack och lov för nya deckare, som för in något nytt. Verkligen. Men våga gärna vara ännu mer annorlunda.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: