Den grå vardagens bok

Jag tyckte den var ful, Amatka av Karin Tidbeck, men den har hyllats från alla håll, och jag tänke att jag verkligen borde se förbi sådana ytliga ting.

Amatka är en stad i någon slags kommunistiskt land där allting görs av svamp. Man odlar svampen i underjordiska grottor och sedan använder man den som bas för allt, från mat till sängar och tvål.

Tricket för att det här ska fungera, är att svampprylarna måste märkas med namn på ting som boll och ring. Bara om tinget är märkt med sitt namn, behåller det sin form. Om du glömmer att märka om dina saker, så står du plötsligt en dag med en kladdig massa och skäms.

Det finns fortfarande ett fåtal äkta saker kvar från förut, men de är förstås allt färre, och ingen verkar riktigt veta vad som hänt med världen, varför man lever som man gör.

Amatka av Karin Tidbeck

Vi följer Vanja, som reser från huvudstaden Essre till Amatka där man odlar svamp. Hon reser med jobbet för att undersöka hygienvanorna i staden. Men givetvis blir hon nyfiken, börjar snoka och ställer till det totalt för sig och alla andra.

Det här är ungefär hela boken, fast spoilerfritt.

Det är bra idéer, det är välskrivet och det fungerar smärtfritt från början till slut. Men (ja, tyvärr ett men…) tyvärr berör det aldrig. Jag känner ingenting för Amatka, för Vanja, för den här världen. Jag kanske fångas av den grå vardagen och märkningens eviga tristess, men i så fall har Tidbeck lyckats lite väl bra, tycker jag.

Det är aldrig dåligt, men likväl ganska tråkigt. Så kan det kanske sammanfattas. Jag skulle inte avråda någon att läsa, för det är trevligt på sitt sätt, men ja… Poff.