Obehaglig närhet

Den här boken har ni redan läst recensioner om. Men ingen recension som den här! Det är Borde vara död av Pål Eggert vi talar om. Har du inte läst den ännu, så ska du läsa den här recensionen.

När jag läste Eggerts förra bok, De döda fruktar födelsen, så reagerade jag så här:

”Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.”

Och det är nog lite samma sak nu, även om jag förväntade mig Pål Eggert den här gången.

Borde vara död av Pål Eggert

Det är nämligen en sån där bok, som man inte vet var man har. Den tillhör ingen uppenbar genre, den har inget uppenbart innehåll, och historien vandrar inte riktigt åt det håll man kanske förväntat sig.

”Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok.”

Det stämmer ju faktiskt om Borde vara död också. Boken kryper väldigt nära människan, och utforskar dem en och en, på djupet. Vi kommer närmare än vi någonsin önskat oss, för ingen av dem är perfekt, eller ens i närheten. De bär på svarta djup, magiska egenskaper och stora hemligheter.

I Borde vara död lär vi framför allt känna Sebastian (samma Sebastian som i De döda fruktar födelsen? Jag måste läsa om för att vara säker. Det känns mer som Sebastians syskon än som honom själv, men vad vet jag.), som jobbar som socialpedagog på ett gruppboende för hemlösa. Han är en väldigt medkännande person, som rymmer hur mycket tålamod och välvilja som helst mot de allra mest utsatta, men som samtidigt också innehåller en mängd motsatser. Sebastian tycker om att slåss. Han tycker om att skada människor. Hur hänger det ihop? Hur kan han vara så motsägelsefull och komplex? Ptja… han är väl människa.

Eggert skriver om riktiga människor, som ändå har uppenbart icke riktiga egenskaper, som t ex magi. Sebastian åkallar helgonet San Simón, som vi träffade i De döda fruktar födelsen. Han är de fattigas helgon, han röker cigarr och dricker sprit och beter sig aningen nonchalant mot sina åkallare, även om han dyker upp lydigt nog när han kallas.

Den andra huvudpersonen, Isa, är en av de boende på Sebastians jobb. Hon är sliten, knarkar, är elak och hemlighetsfull. Dessutom äter hon själar på fritiden. Hennes sällsamma diet ställer till det på boendet, och Sebastian dras in i en härva av förbannelser och uråldrig magi.

”Det jag däremot minns och grubblar på är […] hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.”

Det finns många likheter mellan De döda fruktar födelsen och Borde vara död, trots att berättelserna är väldigt olika varandra.

Det är kanske kärnan som är densamma. Det är kanske den jag känner igen, som Eggert lyckas så väl med. Den grundläggande frågeställningen, karaktärernas komplexitet, människoöden, intima möten. Obehaglig närhet.

Precis som då, så knyter inte Eggert ihop alla trådar i slutet. Du lämnas smått ovetande, och otillfredsställd. Du hoppas att han skriver en till bok, som förklarar mer. Du glömmer aldrig de känslor som steg till ytan, när du läste Borde vara död.

Tidigare om Pål Eggert: 

• Grubblerier över livet och döden – De döda fruktar födelsen av Pål Eggert
• Jag minns De döda fruktar födelsen