Fred så gyllene

Episk fantasy, eller hög fantasy kallas det (anser iaf jag), när vi reser till en komplett och främmande värld med magi och underliga djur, kungar, drottningar och förmodligen även ett krig och ett uppdrag.

Fred så gyllene av Stefan Hagel är väldigt episk fantasy. Förutom att boken är underbart lång (jag älskar långa böcker), och att det ska bli en serie (jag älskar serier) och att den har massor av fina kartor och persongalleri och det som gör böcker extra fina och roliga. Boken kom i slutet av 2012, men eboken kom nyss och nästa bok kommer i höst från Undrentide (mitt nya favoritförlag) (jag gillar parenteser).

I början är det, som så ofta i episk fantasy, lite svårt att hänga med och sätta sig in i världen, men snart flyger vi med nunnor på gripar och följer med flyende unga kvinnor längs leriga vägar undan rikets soldater.

Det är sedan sex decennier äntligen fred i kungariket Semarien. Den högt hållna Teraphenska freden, den gyllene freden. Men freden är bräcklig och förutom hot utifrån har riket problem även på insidan, framför allt med vilda magiker som lämnar ett spår av döda efter sig.

Vår huvudperson Tennara bor med sin familj på landet och vill inte bli vuxen. Hon leker hellre med sin syster än förbereder sig för blomfesten. Men omvärlden tvingar henne att växa upp. Snart kommer ingenting längre att vara sig likt.

Fred så gyllene

Som så ofta i fantasy utspelar sig den mesta handlingen längs vägarna. Alla måste någonstans och komma undan någonting, hinna före, och förstå sina öden.

När jag väl kommer in i språket, som till en början kändes lite väl fantasymedeltida, och i världen, som först verkade allt för lugn och okomplicerad, så blir Fred så gyllene en underbar resa.

Det finns nackdelar, som tyvärr ofta hör fantasyn till. Det är långa transportsträckor till själva handlingen. Så mycket måste byggas upp när vi kliver in i en helt ny värld. Vi måste förstå riket, världen, magin, maktspelet. Dessutom måste vi lära känna alla de framträdande personerna. Tennara växer långsamt till en spirande hjältinna. Synd bara att hon måste brytas ner på det mest fullständiga sätt först, det börjar bli en klysha.

Kanske önskar jag ändå att det hade hänt mer. På de 570 sidorna hinner Hagel precis lägga upp ansatsen till något stort. Först i bokens slut, där vi förflyttas till en magisk älvvärld bland skogens rötter, känner jag att det verkligen blir fantastiskt. På vägen dit växlar vi mellan berättare och högt och lågt. Slutresultatet är riktigt bra, men vägen dit en aning svår.

När jag läser de sista sidorna vill jag inte alls att det ska ta slut. Jag vill inte alls vänta på nästa bok. Jag vill genast veta vad ödet har på lut för Tennara. Jag vill ha en egen grip och jag vill bo i ett träd.

På alla sätt och vis har jag hittat (ännu) en underbar svensk fantasyserie att sluka. Stefan Hagel och Undrentide (och Anna Blixt) ger mig åter de där åren 11-14, när jag slukade fantasy som om det inte fanns någon morgondag.

Annonser

2 responses to “Fred så gyllene

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: