Ett liv värt att leva

Det finns författare som alla verkar älska, så där på riktigt. Författare som korsar genregränserna, som slår klorna i ditt hjärta och förför dig hårt, smärtsamt, smäktande och hastigt, allt på en gång. Jag inbillar mig att Tana French är en av dem. Visst kan man ha åsikter om en eller annan bok, men generellt har jag aldrig hört någon säga att de inte ska läsa henne mer.

Har du läst French förut kan du scrolla ner en bit för att hitta direkt till själva Broken Harbour.

Den första boken, In the woods (Till skogs) var den jag fastnade mest för, samtidigt som jag i efterhand inte kan tycka att den var bäst. Men den visade så tydligt vad Tana French gör. Hon förför oss. Med ord och karaktärer, med hennes stil som gränsar mot poesi, men som hela tiden balanserar på rätt sida av det lite sliskiga (vilket jag kanske inte riktigt lyckas med här).

Många hade svårt för slutet, som alltså inte riktigt existerade. French knyter inte alltid ihop alla trådar, men det gillar jag. Dessutom ryktas det om att hon ska återkomma till den första boken och ge oss slutet på den i slutet av själva serien.

I den andra boken, Likeness, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva en andra bok som vida överträffar den första och som kanske överträffar det mesta. Det talas om likheter med en hemlig bok av Tartt, men det vette fan. Det handlar om undercoveruppdrag, om goda vänner, om att ljuga och om hemligheter. Men det viktigaste är Cassie själv, så jag tycker att handlingen mest bildar kuliss till porträttet av henne.

I den tredje boken, Faithful Place, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva den där andra-boken trots allt. Den är inte dålig, men den är tråkig och intetsägande jämfört med de andra böckerna.

Tana French ger varje bok en egen känsla. De har alla hennes egen stil, men även en egen personlighet. I första boken fanns ett ständigt mörker som lurade bakom Ryan, ett mörker med ursprung i hans barndom. I andra boken fanns ett drömskimmer, som lockade Cassie att glömma sina plikter och släppa kontrollen. I den tredje boken finns ett allvar och en känsla av att det är för sent, eller att det snart kommer att vara för sent, för Frank att göra det rätta.

Något annat French blivit känd för är att nästa bok använder en hvuudperson som spelade en biroll i föregående bok. Det är ett snyggt och roligt sätt att förnya sig, och jag gillar verkligen konceptet. Dessutom blir det en sport att gissa rätta huvudpersonen. Så här gissade jag sist: 

”Då är det bara en sak kvar. Att gissa huvudperson i nästa bok. […] Jag gissar på Ginger pubes. Det är han eller Scorcher och jag läser nog helst om utmanaren, the under dog.” 
Jag är lite otrogen mot Faithful Place

Huvudpersonen i den fjärde boken, Broken Harbour, blev mycket riktigt Scorcher, men inte stackars Ginger pubes. 

Scorcher Kennedy är den stroppiga, dryga polisen som Frank stör sig på i Faithful Place, men i Broken Harbour får han själv komma till tals, och han är inte alls sådan som Frank trodde. Scorcher är faktiskt ganska fantastisk.

Han är plikttrogen, disciplinerad och smart. Samtidigt har han självdistans nog att förstå hur pass smart han inte är, och hur lite det krävs för att han ska tappa kontrollen.

I Broken Harbour, där Scorcher har många minnen, hittas en familj mördad. Den enda överlevande är mamman, som vägrar berätta eller inte minns vad som hänt.

Medan Scorcher nystar i fallet måste han även ta hand om n00ben Richie. Jag kände redan tidigt att det var något iffy med den killen, men ni får läsa själva för att se hur det var med den saken. Scorcher och Richie hittar ganska snabbt ett fint samarbete, som sätter Scorchers gamla distanserade arbetssätt på prov. 

Ledtrådarna de hittar förenklar inte fallet. Det nystar sig hårdare och hårdare kring sig själv, tills det börjar bli svårt att komma ihåg vad som är sant och inte, vad som är ledtrådar och vad som är bevis, vad som är teori och vad som är hörsägen.

Men en sak är säker: Familjen har mördats och något pågick i det där huset. I månader. Var de lyckliga? Var det en sk familjetragedi? Eller var det fullständigt obegripligt?

I Broken Harbour får jag nästan samma känsla som i Likeness. Det är drömskt och vackert och gripande och fantastiskt hela vägen. 

Tidigare nämnt om Tana French:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: