”Läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.”
Ja, nog för att The passage av Justin Cronin var hypad, men den förtjänade det.
The passage är en bok om apokalypsen, om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt.
The twelve är en bok om vad som hände efter The passage.
The Passage av Justin Cronin
På Litteraturmagazinet.se recenserades The Twelve av Henrik Elstad, som säger bland annat:
” I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.”
Jag tycker så här (ni kan eventuellt känna igen vissa dogmer):
The twelve är en lång bok. Längre böcker är alltid bättre än korta böcker. Men då kan en del också bli lite uttråkade på vägen, som liksom inte fattat en tjock boks storhet.
Efter The passage skulle inte jag, som Henrik Elstad, kalla uppföljaren spretig. Jag ser den som mer sammanhållen och entydigt målsökande än den första boken var. The passage växlade ärligt talat både tid och tempo, och i princip även genre, flera gånger på vägen.
Det jag uppskattar med både The passage och The twelve är att de får vara långa, bygga på Cronins mytologi med stickspår och extra karaktärer och ge mig mer av allt.
Förvisso skulle nästan alla författare skriva bättre böcker om de kortade ner. Alla utom kanske Cormac McCarthy vad gäller Vägen, som snarare är extremt kortfattad. Men ibland är det vidden och djupet som ger rätt känsla, och vare sig The passage eller The twelve är pratiga böcker, trots sin längd.
Henrik Elstad verkar iofs vara en King-anhängare. King som i Stephen. (Jag förlåter människor att de gillar Stephen King, men jag måste ändå få gnälla, så här kommer det.) Personligen tycker jag att Stephen King skriver mig på näsan, kladdigt, övertydligt och drygt, och jag tycker att han är det sista exemplet på hopkokt roman man bör ta upp, ungefär någonsin. Usch. Bad, bad novels.
Hur som helst…
The twelve har allt det som första boken hade, och fortsätter på ungefär samma sätt. Vi möter mestadels samma personer (vet inte varför Litteraturmagazinet tyckte att det blev ett jobbigt persongalleri – 1, det finns en lista i slutet av boken. 2, det är ungefär samma personer som i första boken, yo), och de fortsätter mestadels med samma uppdrag de fick i första boken.
Några ny karaktärer dyker upp, men knyts skickligt ihop med existerande handling. Mig berör nog den chockade läkaren allra mest, och Kittridge den ensamma vampyrjägaren. Det börjar nästan likna WWZ ett tag, när historiens delar bidrar till en fantastisk helhet.
Men jag tänkte inte uppehålla mig vid att beskriva särskilt vad uppföljaren handlar om, utan nöja mig med att förklara för er oroliga själar, att den är värdig, bra och givande. Nu väntar vi spänt på sista delen, eller hur?
Tidigare om Justin Cronin:
- Ett sekel av apokalyps – The passage av Justin Cronin
- Uppföljaren till The passage
Feuerzeug - Brinner för böcker 
25 07 2013 at 11:06
Jag inser att många inte håller med om min beskrivning av The Twelve… Mitt största problem med Cronins berättelse är nog egentligen inte att den är lång. Jag gillar också långa härliga böcker. Men jag tycker att det blir för många spår när han byter för mycket i tid och tempo. Det började redan i första boken som du skriver och jag tycker att det fortsätter i del två. Jag skrev i min recension att om man gillade första boken så kommer man säkert gilla del två också. Så om man som jag inte var så såld på ”The Passage”, blir ”The Twelve” inte heller så stor läsupplevelse.
Till syvende och sist ligger det väl i läsarens ögon (vilket vi ju redan har konstaterat tidigare). Om man gillar språket och berättandet hos en författare så får boken gärna vara hur lång som helst. Om man inte fastnar helt så kan längden i sig bli till bokens nackdel.
King är en personlig favorit. Kanske är det för att jag är lite trög och behöver tydliga berättelser :) Men nu när jag också har läst om ”Pestens tid” så förstår jag dina invändningar. Även där kan jag se delar som kunde strukits (vilket ju också gjordes i första versionen av boken).
Jag lär också läsa sista delen i trilogin, får se om jag blir mer fångad då!
25 07 2013 at 11:20
Men Henrik! Varför läser du alla böckerna, om du inte fastnar?
Ok första boken, givetvis. Men att fortsätta läsa och recensera när du inte gillar Cronins skrivande, känns… obra?
25 07 2013 at 19:07
Jo, det har du nog rätt i. Men jag ogillar ju inte Cronins berättande helt. Om det är intrycket av min recension kanske jag har varit lite onyanserad och lagt för mycket tyngd på det som jag är kritisk mot? Bitvis tycker jag om det, framför allt under första halvan av första boken. Det var också tillräckligt för att jag ville läsa The Twelve för att se vart berättelsen tog vägen.
Jag är en sådan läsare som har svårt att ha saker oavslutade så nu när jag läst två tredjedelar kommer jag säkert läsa sista delen också. Men om jag har förstått saken rätt, dröjer det innan den kommer.