Ingenting, ingenting, ingenting, ALLTING

Hej och välkommen till en mellanboksrecension. Ni vet… trilogier… andra boken. Japp.

Jag har tidigare recenserat första boken i En saga om sorg, av Stefan Hagel, Fred så gyllene, och nu har jag läst den andra boken.

Flammor av vrede tar vid ungefär där Fred så gyllene slutade. Den första boken bjöd på (lite väl?) gediget världsbygge, en lång upptakt till själva handlingens fokus, och ett slut som var löjligt kul och bra. I den andra boken förväntade jag mig att det inte skulle behövas någon lång upptakt, eftersom världen redan var presenterad och handlingen borde kunna fortskrida obehindrat, men det blev tyvärr en ganska typisk mellanboksplatå.

Det händer helt enkelt inte så mycket under större delen av boken… :/

Men, precis som i första boken, så tar det en ordentlig fart i slutet och blir så där roligt så att jag måste spoila lite här i parentesen, baklänges ( !!rakard dem dirts velb ted). Så ni fattar att jag verkligen, åter igen, älskade slutet

Mina problem med Fred så gyllene hade ingen inverkan på lättläsligheten. Det gick fort och lätt och var trivsamt, men den där verkliga HERREGUDVADHÄNDEROMGHURSKADETGÅ infann sig liksom inte riktigt.

Tennara, huvudpersonen, hade en väldigt tillbakadragen ställning i andra boken, och utförde egentligen ingenting alls. Jag vet inte om hon ens förtjänar att vara huvudperson längre, eftersom hon inte är med. Hennes polare Jeunaran däremot, spelevinken, är riktigt farmträdande, men nästan lite väl pajig ibland.

Änkedrottningen håller på med politik, hennes gamla gubbar går omkring molokna och försöker konspirera, och häxetanten på Valx känns helt ointressant nästan hela tiden (men inte på slutet, för då blir hon mer än lovligt dryg och puckad istället).

Är jag så här negativ? Nej, men det var ett tag sedan jag läste boken nu, och även om jag minns att jag gillade den, så minns jag även tydligt vad jag hade problem med.

Problemet är att det är för mycket politik, för mycket intriger som beskrivs, och för lite som egentligen händer, och för lite huvudperson, och på slutet, när det faktiskt blir KRIG, så är själva dödandet och striden ytterst svepande beskrivet, när jag egentligen hade önskat mig blod och senor som snäpper och muskler som slits itu, mohahaha!

Kanske är det helt enkelt så att jag inte är riktigt så intresserad av världen och politiken och strukturen, och hellre vill ha action? I så fall gäller som vanligt mitt favoritbokmotto:

”När en bok och ett huvud stöter ihop, och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.”
– Georg Christoph Lichtenberg

Så, förlåt alla ni som är vana vid lyriska berättelser om min längtan och kärlek till svensk fantasy, för nu var jag lite negativ. Men jag tycker ändå att ni ska läsa, för att det är just svensk fantasy, och för att det absolut inte är tråkigt, och för att ni också vill veta vad jag skrev baklänges ovan.

 


One response to “Ingenting, ingenting, ingenting, ALLTING

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: