Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.
Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.
Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”
Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.
Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.
För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.
Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.
Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.
Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.
Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!
Tidigare om Robin Hobb:
- Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
- Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
- Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
- Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
- Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
- Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)
- Gamla grå vargar och snabba katter – Fool’s errand (Tawny man #1)
- Gamla hundar kan också sitta – The golden fool (Tawny man #2)
04 10 2015 at 11:02
Jag svarar lite utförligare här än på twitter :). För det är en intressant fråga. Ska man avbilda världen som den är eller som man vill att den ska vara? Jag tror att båda alternativen har fördelar.
När jag började skriva om Turid var min tanke att göra henne till en sorts krigarprinsessa. jag tittade på Xena som inspiration :). Men sen klev Unna mer och mer in i medvetande, Och jag kände, att så som världen ser ut idag, så vill jag nog hellre peka på alla de orättvisor som begås mot kvinnor och har begåtst i alla tider. Jag är så trött på bräkandet: Jamen vikingar var egentligen HANDELSMÄN! och tron på vårt ärevördiga förflutna. Det skrämmer mig. Så jag tänkte att jag vill spegla den här världen i min bok. Jag vill att det mina kvinnliga personer råkar ut för ska vara saker som tjejer och kvinnor kan känna igen sig i. För tyvärr tror jag att de kommer att göra det.
Men allt annat du säger om Hobb håller jag med om :)
Även om jag till min fasa blev lite lite trött på både Fitz och Fool i senaste boken! Huga!
11 11 2015 at 23:35
Åh är så taggad på att läsa Robin Hobb och ännu mer nu efter ditt inlägg :)