Till det bittra slutet

Jag har läst väldigt mycket av Stuart MacBride. Ett tag läste jag allt som kom ut, så fort det kom ut. Men han skriver väldigt mycket, och jag läste en hel del annat och nu har jag hamnat hopplöst efter.

Men i min lilla bokhylla med olästa böcker står det faktiskt ett par härliga MacBride och väntar, och bara är. Och jag vet att de kommer vara bra. Stuart MacBride är alltid bra. Ända sedan Halfhead, hans tyvärr enda science fiction-deckare (han får inte skriva fler sådana för förlaget, men han var makalös).

Det är så mysigt att plocka fram en gammal favoritförfattare och börja läsa, känna igen stilen, känna igen stämningen, och veta att nu. jävlar. blir. det. bra. Att veta det så där säkert. Åh…

Stuart MacBride brukar dock skriva om Logan McRae, den charmiga slitna underbara gamla polisen i Aberdeen. Nu dök plötsligt en helt annan lirare upp, nämligen Ash Henderson. Han bor inte i Aberdeen, och även om han också är sliten och polis, så är han faktiskt inte alls lik Logan McRae, även om han liksom Logan inte har några problem att få ligga. Men om Logan McRae är en Abercrombie-barbar, så är Ash Henderson mer Hank Moody. Fast Hank Moody efter att hans dotter blivit kidnappad, torterad och mördad, och mördaren sedan skickar hennes födelsedagskort till honom varje år.

Ash Henderson har helt enkelt en jävla massa skit att leva med.

Det jobbiga med att Stuart MacBride inte skriver om Logan McRae är att jag verkligen gillar Logan McRae, och här kommer en annan jävla tönt och knallar runt och är polis i Skottland… Fast… Sen inser jag att jag verkligen gillar Ash Henderson också. Skit också.

Det fina med att Stuart MacBride inte skriver om Logan McRae är att han plösligt är fri att döda vem som helst. Och det passar han på att göra!

Det är precis så här författare ska använda sitt skrivande som terapi. Passa på att slå folk och döda folk och göra det sjukt jobbigt för dem.

Ash Henderson är en perfekt skurkhjälte. Dessutom har han en kickass sidekick i den fantastiska, om än mer än måttligt störda, Dr. Alice McDonald. Egentligen är hon kriminalpsykolog på fallet Ash jobbar med, men hon verkar också gilla att odla sina egna psykologiska egenheter. Hon är värd en spinoff.

Allt eftersom jag läste började jag inse ett och annat:

1. Stuart MacBride var nog lite trött på deckarskrivandet om McRae.
2. Stuart MacBride behövde avreagera sig.
3. Stuart MacBride har en väldigt störd fantasi (vilket jag redan visste, sedan Halfhead).
4. Det kommer inte att finnas ett ögonblick i boken, över huvud taget, för att hämta andan.
5. Det kommer att gå åt helvete.
6. Åh helvete, vad det kommer att gå åt helvete.

Och det gjorde det.

Älskar den här boken.