Även gamla hundar

Någonstans har jag om och om igen blivit tipsad om Roger Zelazny. Jag tror att det är vid de där tillfällena då man berättar om alla gamla fantasyserier man läst i sin nu avlägsna ungdom.

Jag läste aldrig Amber Chronicles som liten bokslukare. Jag läste Fionavars vävnad, Chronicles of Cheysuli, och många andra, men aldrig Amber.

Men så en dag köpte jag THE OMNIBUS, dvs alla tio böckerna i en, och började läsa.

Amber Chronicles skrevs mellan 1970 och 1991, ska nämnas, men det finns säkert även andra orsaker till att den i flera hundra sidor består av ren jävla griskukfest.

Mannen, myten, legenden – huvudpersonen – Corwin är liksom inte särskilt gemytlig. Jag började dra paralleller till Stephen Donaldsons äckliga epos om någon slags leprasjuk tönt som knallade runt i speglar och våldtog kvinnor, fast inte riktigt lika illa.

Men jag läste på. Jag vet inte varför. Kanske för att man läser bra mycket mer av en riktigt dålig bok, innan man ger upp. Och sedan var det också ganska intressant med den här världen där man knallar iväg och allting gradvis förändras, och plötsligt är man inte här längre, utan i den Riktiga Världen (den här världen är bara en skugga). Plötsligt är man i Amber. Fast inte så plötsligt. Oftast är det jättejobbigt och man måste gå jättelångt, eller skaffa en häst. Gärna en tigerrandig.

Ja, serien har absolut sina goda sidor.

51zeepnspsl-_sy344_bo1204203200_

Dock, är det först efter ett par tre böcker i denna omnibus, som jag börjar märka något ganska fantastiskt. Corwin… utvecklas. Och! Kvinnorna i boken, de som först utmålades som dumma i huvudet, våpiga, maktgalna och ganska platta, har plötsligt fått liv och börjat tycka saker.

Därefter blir det bara bättre och bättre, faktiskt. Det är som att läsa en bok av en man som får barn, och barnet är en dotter, och mannen blir feminist. Ungefär.

Mitt i serien byter Zelazny huvudperson, och skriver plötsligt om Merlin istället. Detta kanske inte är någon nyhet för de som är lite bättre bekanta med Amber Chronicles från början, men för mig blev det lite konstigt. Vem fan är det här?? Varför är han så trevlig?? Jaha!

Ja, mitt i serien bytte Zelazny ut huvudpersonen mot en mycket mycket mindre svinig människa.

Det är som att läsa en bok av en man som får barn, och barnet är en dotter, och sedan börjar dottern skriva boken istället. Nästan.

I slutet är det nästan överdrivet många häftiga kvinnliga karaktärer med både makt och åsikter, och man glömmer mer eller mindre bort att det ens finns en huvudperson.

Vill ni läsa en jättetjock bok om hur en man blev feminist, fast med schysst fantasyvärldsbygge och rätt så coola spelkort… Tada!

Annonser

One response to “Även gamla hundar

  • åka

    Det låter ju bra! Själv kom jag aldrig längre än ca bok fyra, och det var jättelänge sen. Nu blir jag nästan sugen på att läsa om Amber igen. Fast jag har tyvärr också den jättetjocka versionen med alla böcker i en, och den är så obekväm att hålla i :P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: