Kategoriarkiv: Bibliotek

Sexistisk gubbe som hatar böcker

Egentligen uppmärksammade jag Carl främst på grund av hans sexistiska , vidriga recension av en indisk restaurang.

Han utmärkte sig inte bara med sitt sliskiga språk, som verkade som hämtat från en refuserad Harlequinroman, kryddat med ett par meningar omdöme av den faktiska maten och servicen.

”Carl Reinholdtzon Belfrage har fallit för en yngre, mer spännande indier. Maharani Moor tillfredsställer hans smaklökar. Varje gång.”

Så här väljer Metro att inleda den här recensionen av en restaurang. Låt oss dock inte hålla restaurangen som medskyldig för den här vidriga recensionen. Säkert hade de ingen aning om vad de gav sig in på när de lät Carl få ett bord.

Ni ska få ett litet smakprov till, så att adrenalinnivåerna ökar lite till:

”Ni vet hur det kan vara: man tror sig ha den perfekta flickvännen – slank, vacker och på alla sätt alert rent intellektuellt – men så träffar man hennes lillasyster och världen faller samman framför en. En ny, yngre och spänstigare kopia har uppenbarat sig.”

”Hon heter Maharani Moor. Och hon är en strålande kopia av sin mor. Bara … ja ni förstår … nyare, yngre och spänstigare.”

Det är lite oklart om Carl vet skillnaden på systrar och mammor och döttrar, familjerelationsmässigt. Antingen det, eller så blir han så upphetsad att han inte riktigt lyckas hålla reda på sina egna metaforer.

”Jag har alltså bytt till en yngre modell indiska. Kanske inte helt politiskt korrekt. Men den här lilla snäckan är ung och rå […] hon tillfredsställer mina smaklökar. Varje gång. Så, kan ni kland­ra mig?”

För att svara på Carls fråga, så kan jag verkligen klandra honom.

Men vad värre är, så verkar han ju faktiskt vara fullt medveten om att han är politiskt inkorrekt, men ändå skriver han den här smörjan?

Han har alltså babblat om yngre kvinnor, om att få ligga med flera kvinnor ur samma familj, och nu också om att den ”lilla snäckan är ung och rå”…  och som tillfredsställer hans smaklökar. Alltså, verkligen?

Hur kan man vara så äcklig?

Det kan jag förklara för er. För det är  Carl Reinholdtzon Belfrage som också skrev det här guldkornet, och håll i er nu, för han ger sig på Bokmässan och dess folk.

Metros ingress:

”Carl Reinholdtzon Belfrage förbereder sig inför bokmässan genom att testa maten som attraherar de svårmodiga och intellektuella bokmalarna.”

Ja, det vet man ju hur de är, de där läskunniga.

”En alternativ rörelse har de senaste veckorna påbörjat en aggressiv offensiv. Högst oväntat, då det vanligtvis rör sig om en mycket försynt, nästan människoskygg, fraktion. En grupp som annars hittas hukandes bakom tjocka läsglas i samhällets periferi, men som nu har letat sig fram i ljuset.

Jag pratar om Bokmässan-människor. Du kan lätt identifiera dem – de anser sig ha intellektuella ambitioner. De bär hjärnan på utsidan som en prydlig liten hatt. De klär sig i svårmod, svarta kåpor och pretentioner med en självklarhet som inte skådats sedan Svarte orm.”

Mysigt, va? Försynta blyga bibliotekarier (ja, det är väl den gamla klassiska stereotypen han beskriver?), som annars inte får uppmärksamhet, har plötsligt en egen mässa, inser Carl. Dags att trampa lite på dem.

De har intellektuella ambitioner tror de, men Carl vet ju bättre. Han är ju intellektuell på riktigt. Eller om det var antisocial med personlighetsstörning. Hur som helst, så verkar nu bokmalarna vara socialt accepterade. Jag anar att Carl inte är helt nöjd med detta. Han skyller på Twitter.

”Jag har för dagen valt att recensera en restaurang präktig som en bokmal samt med en budget attraktiv för dessa kulturmänniskor. En korvkiosk.”

Ja, lite klassförakt och fler stereotyper. Sådärja! Då är Carl snart redo att kommentera själva maten. Det som han får betalt för av Metro.

”Jag intar min middag med författaren och matkritikern Mattias Kroon, nu aktuell som medarbetare till boken…”

Ja, Carl har en kompis som av någon orsak är helt inne på självplågeri, och som därför är kompis tillbaka med Carl, och följer med honom på den här bokmalslynchningen. Hans bok ska jag nog inte läsa, även om Carl smyger in reklam för den väldigt smidigt. Jag vill ju trots allt inte vara en sån där paria i samhällets utkant.

Men det är klart. Det Carl egentligen förmedlar är ju att det är skillnad på Författare och Läsare. Den ena är ju lite intressant att vara kompis med och ta med på middagsbjudningar.

Det var allt jag hade att bjuda på. Hoppas att ni nu hatar Carl lika mycket som jag gör, så har vi gott sällskap här bakom läsglasen… folkskygga som vi är.

Uppdatering:
Linus Paulsson på Metro säger på twitter: ”Metro får aldrig vara eller uppfattas som sexistisk. Vi har i dag därför avpublicerat en krogrecension som inte borde ha publicerats.”

Det var ju bra. Men innan, så tyckte de visst att den var okej. Och givetvis gäller det den sexistiska recensionen. Som hann läsas av många dessförinnan.

Uppdatering två:

Metro är splittrade. ”Pontus” på Metro säger:

Vi har alltså en ansvarig som säger ”det här var dumt”, och en som säger ”du är dum”.

För det handlar inte om att ”gilla” eller ”ogilla”, när en text är sexistisk. Då är det helt andra värden och värderingar vi diskuterar, än tycke och smak. Och det Pontus skriver här, är samma skit som Texas Longhorn försöker sälja, dvs att sexism är underhållande.

Motiveringar till sexism kan bli intressantare än sexismen i ursprungsfallet. Hur motiverar du att tala om kvinnor på ett förnedrande sätt? Tycker du att du kan betala folk för sexism, med gott samvete? För de skriver ju ”utifrån sig själva”?

Det är många saker Pontus behöver fundera på. Jag hoppas att Linus Paulsson kan hjälpa honom med det.

Tills vidare fortsätter jag att inte läsa Metro.

Annonser

Vad är intelligent liv?

Swecon hittade jag, som jag ofta gör på antikvariat, en massa böcker av Bertil Mårtensson, som ni kanske minns att jag tycker mycket om.

Bland annat hittade jag Jungfrulig planet. Jag trodde att den skulle handla om samma katter som i Det gyllene språnget, kanske på grund av katten på omslaget, men det visar sig att det handlar om en helt annan planet.

Dock, så dyker det upp en katt och är alldeles så där kattig som jag minns från Det gyllene språnget, som fortfarande är min absoluta favorit bland Mårtenssons böcker (gratis ebok!).

Det gyllene språnget

Det gyllene språnget

I Jungfrulig planet (gratis ebok!) kommer en mycket akademisk ung man, Sefrem Ibrahim, till sitt nya jobb på planeten Batak, där han ska övervaka koloniseringen och se till att reglerna följs. Som vanligt är Mårtenssons språk enkelt och perfekt, och som vanligt fyller han ut raderna och mellanrummen med djupa filosofiska frågor och funderingar.

Sefrem Ibrahim har levt ett skyddat liv inom akademin och lever nu upp vid sin första chans att uppleva världen han bara teoretiserat om tidigare, som ”interstellär ekolog”, en vetenskap som kanske skulle kunna tänkas vara någon sorts praktisk filosofi, med inympade delar av statistik, biologi och ekonomi.

Sefrem träffar tidigt i boken en katt från Catworld, den värld man lär känna i Det gyllene språnget. Liksom Sefrem är Katten utsänd på diplomatiskt uppdrag, men hon dras snart in i Sefrems allt trassligare uppgift.

På Batak lever en inhemsk, människolik art. Man har generöst låtit batakerna arbeta i gruvorna där man utvinner värdefulla metaller på Batak. Men batakerna anses inte vara intelligenta, och behandlas ungefär som djur. Inte heller jättebläckfisken eller batakvalarna i haven anses vara intelligenta, men dem jagar man bara. De verkar inte kunna göra någon nytta i industrin.

Sefrem tar sitt jobb på stort allvar. Han läser på om Batak, besöker olika industrier och städer, och börjar långsamt undra om det verkligen är så ointelligent liv som befolkade Batak innan människorna kom.

Mårtensson är som en akrobat. Han vrider och vänder på precis vad han vill, och de moraliska, etiska, ekologiska och filosofiska frågorna dundrar fram i sådan hastighet att man kanske kunde tro att boken blev tråkig, men det är så väl inbakat i handlingen, och så spännande, att man inte ens märker att man tänker tills hjärnbalken knakar.

Ja, jag hypar boken, precis som jag alltid gör när jag är överförtjust. Förlåt, ta genast ner era förväntningar ett par snäpp. Jungfrulig planet innehöll för få katter (jämfört med förväntningarna) och Det gyllene språnget minns jag som bättre än den här (måste snarast läsa om den), men men MEN, Jungfrulig planet är skitbra.

Det är precis så här bra SF är, och särskilt bra svensk SF. Jag älskar stilen, språket, metoden… Det är helt enkelt ett nöje att läsa.

Gillar du SF och att vända hjärnan ut och in på ett bra sätt, så kan du med fördel ge dig på Mårtensson. Häpp häpp!

Mer om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


Bokmässan – en slutrapport

Feuerzeug

Feuerzeug

Jag har

  • fått ont i ryggen, axlar och huvud
  • fått en massa fina böcker av Bokbussen
  • köpt en signerad Blod eld död av  Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från Alfabeta
  • köpt Efter floden av PC Jersild
  • köpt Alvklingan del I av Nick Perumov
  • köpt en ”Jag är skeptisk”-tröja av VoF
  • köpt en ”Litteratur är rövknull”-tröja från Vertigo åt min käre man
  • delat ut ganska många visitkort
  • varit på jätteroligt bokbloggsmingel och äntligen träffat Bokoholisten

Jag har inte

  • köpt en enda tygkasse
  • sett så många kulturtanter på samma ställe förut
  • sett ens en skymt av Jan Guillou
  • hälsat på Pirat-Mattias
  • läst ut hela Game of thrones på bussen (kom dock en bit)

 

Bara tre böcker köpta, men desto fler i fina goodiebags på Bokbussen. Insåg ganska fort att jag inte är typen som köper böcker på bokmässan. Jag köper ju allt jag vill ha på Adlibris eller på SF-bokhandeln och English Bookshop i Sthlm/Uppsala.

Hade dock gärna samlat på mig signaturer, så det kanske blir uppdraget nästa år. Fast det är inte så många av mina favoriter som kommer till Bokmässan.

Positivt är alla trevliga människor i montrarna. Negativt är allt folk. Det känns som att de släpper in 30% för många människor, som sedan trängs i gångarna och täpper igen dem så att man får gå runt 100 meter för att komma tio meter. Generellt var det väldigt roligt, men ändå fruktansvärt stressande och irriterande och ganska jobbigt. Förstår inte hur folk orkar flera dagar.

Ta med matsäck, öronproppar, vatten och kontanter.

Jag är ganska nöjd.

Men ffa är jag tacksam att Bokbussen finns så att jag kunde åka ner över dagen, helt gratis, lyssna på författare på vägen ner, få bokpåsar och frukost och träffa andra bloggare.


Googolplex och det gyllene språnget

Vid en myssurfning på Elib.se hittade jag Googolplex av KG Johansson. Jag har visserligen sneglat på den förut och sett ett par recensioner, men nu var det dags.

För att förklara mitt beslut kan jag räkna upp följande nyckelfraser från beskrivningen: ”kolonister som reser till den avlägsna planeten”, ”manipulera DNA”, ”de märkliga varelserna”, ”andra universa”.

Jag har inte läst KG Johansson förut, tror jag, men tack vare den här kom jag att tänka på Det gyllene språnget av Bertil Mårtensson (som förresten finns som gratis ebok! Ny länk: http://www.las-en-bok.com/). Det gyllene språnget handlar om hur människan försöker kolonisera en planet bebodd av väldigt intelligenta katter, som bland annat är makalösa på matematik.

Det gyllene språnget

Det gyllene språnget

Vi får följa två människor, Mikael och Jennifer, som kommit för att kolonisera den nya planeten, ZQ9001. De är från början gifta, men bara för att endast gifta par får bli kolonisatörer. På väg till planeten separerar de.

Vi får även följa två katter, Auirrchchiuiia och Kaiirruechuirr, som fått i uppdrag att ta reda på mer om de nya besökarna på planeten.

Auirrchchiuiia träffar Mikael sedan han tvingats lämna kolonin. Efter att språkbarriärerna börjat lösas upp förstår Mikael att man inte kan kolonisera planeten som det var tänkt, nu när det finns intelligent liv där. Men kolonisatörerna är knappast beredda att ge upp sitt nya paradis. Man vägrar erkänna att katterna är intelligenta och håller envist fast vid att de bara är djur. Jennifer börjar snart förstå att det inte är så enkelt och hon lämnar kolonin och sin nya man för att hitta Mikael.

Tillsammans hoppas man kunna övertala kolonin att ändra planerna genom att visa dem katternas fantastiska matematik.

Mer om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


Veckans läsning 19, v5

Den här veckan har gått i alternativhistoriens tecken. Jag började med Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), som jag tänkte skulle bli en bra introduktion till genren.

Tricket är ju att historiska händelser förändras och att historien därmed får en annan gång. Det ger verkligen en insikt. Varför ser världen ut som den gör idag och hur hade den annars kunnat se ut? Jag blir ganska ödmjuk inför att människors enskilda beslut kan påverka så mycket.

Under tiden jag läst Third reich victorious har jag lagt ut en lektion per kapitel om hur scenariot beskriver att kriget kunnat sluta annorlunda:

Jag har även beställt och fått ett supermegastort och härligt bokpaket, vilket också resulterade i att bokhyllan rensades och att det tillkom böcker jag skänker bort. Snart ger jag dem faktiskt till Myrornas. De tar plats och stökar till. Veckan ut max, får de vara kvar.

Vid en surfrunda på Goodreads hittade jag uppföljaren till The passage (kommer 2012), som i och för sig visade sig vara en gammal nyhet, men som resulterade i att jag, Sara BE på Glorybox och bokoholisten funderar på att samläsa lite i februari/mars. Vi har nämligen alla tre lyckats misslyckas med att läsa boken som alla talar så väl om.

Sedan har jag fått kassar fulla av böcker, fast jag behöll bara tre. Jag lånade en ebok på Elib.se, Döden på en blek häst av Amanda Hellberg (bokcirkelbok). Tyvärr var den dödstråkig och jag avbröt läsningen. Det resulterade i att en del faktiskt kände igen sig mitt bland alla hyllningar. Läxa: vi gillar olika.

Jag har även funderat på om saker kan vara både intressanta och tråkiga? Det kom nog inte fram något självklart och entydigt svar på det.

Jag baxade också ändan ur och publicerade resultatet av min pysslighet, en jättelik virkad bokläsarfilt. Den blir bara kärare och kärare för varje gång jag läser i den.

Under helgen har jag just börjat läsa Offerrit av Johannes Källström. Det kommer en uppdatering om hur det går med det, men jag kan ju säga att Massolit förlag nu fått revansch.


Dödstråkigt på en blek häst

Jag skaffade nya bokcirkelsboken Döden på en blek häst av Amanda Hellberg som ebok på Elib.se. Nästan alla recensioner jag läser om den är positiva. Många säger att det är läsglädje, att de inte kan lägga ifrån sig den.

Så sätter jag mig och börjar läsa den och bara tänker: ”Va??” Jag ser inte alls tjusningen. Efter 20 sidor var jag less, efter 50 sidor (kapitel åtta) gav jag upp. Det var helt enkelt inte värt det. Jag är verkligen besviken, för visst hade jag mina aningar, men jag förväntade mig ändå något något efter ”alla andra bloggares” ord av guld över boken.

Till Elitistmörkerklubben ber jag om ursäkt. Jag försökte faktiskt. Ni behöver inte läsa resten av den här texten förrän efter mötet om ni vill. Så slipper ni dels låta det färga er egen upplevelse och dels höra det igen när vi ses om ett tag.

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Vad är det som stör mig, då? Jo, jag stör mig på det maniskt detaljerade beskrivandet av precis allt överallt. Valvet skulle passa bättre i en gotisk kyrka. Jaha. Hon var liten och söt med fjunigt blont hår. Jaha. Varenda person som presenteras måste beskrivas som om de var efterlysta; längd, kroppsbyggnad, hårfärg, hårkvalitet och kläder räknas upp. Vem bryr sig? Sedan sitter de och pratar och flamsar och ifall man hunnit glömma, trots de oändliga miljöbeskrivningarna, att vi är i England så slinker det in en engelsk fras här och där. Jag är inte senil, shut the fuck up. Dessutom hinner ungdomarna dricka kopiösa mängder alkohol på den lilla bit jag läst. Det är mig fullständigt egalt hur många öl de hämtar från baren och om det är till självkostnadspris och om de har en jävla ljusslinga över baren. Kan jag få tänka själv i en minut, snälla författaren?! Jag kvävs.

Alltså ger jag upp den här boken. Jag mår bara dåligt och blir frustrerad och arg av den. Det kommer säkert jättefina spöken och ungdomarna kommer säkert bli så kära i varandra och hitta alla möjliga hinder för sin kärlek och kanske dör den konstiga tjejen, kanske är den blonda lesbisk och blir kär i Maja. Jag bryr mig inte. Ville jag ha tonårstramsig romantik med suparfester och pretentiösa konstdiskussioner så skulle jag antingen tänka tillbaka på mina egna tonår eller läsa någon vampyrbok med rosor på omslaget. Inga skräckinslag i världen kan övertyga mig.

Jag ber om ursäkt till alla er som tycker om Döden på en blek häst. Jag tillhör uppenbarligen inte målgruppen och jag har ingenting att anmärka rent tekniskt. Språket var ofta överraskande och upplyftande; det var innehållet som pinade mig. Lite funderar jag på om det är en ungdomsbok trots att det inte uttryckligen står någonstans. Det skulle förklara mycket för mig. Eller så är jag bara trist.

Om du finns där ute, som inte heller gillar tonårsharlequin, så vet du i alla fall att vi är två.

”Suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag.”
aka Övertydlig romantik med inslag av spöksplatter.

Handlingen i korthet:

Maja Grå kommer till Storbritannien för att plugga konst. Samtidigt passar hon på att prata med polisen om sin försvunna mammas blodiga morddöd.

Polisen är så klart jättecharmig och börjar tro på spöken han också (senare än jag kom i handlingen).

Maja Grå är söt, konstnärlig och speciell. Hennes vänner är också konstnärliga och speciella, fast på andra sätt. En av dem har träffat en sån som Maja förut, så han förstår exactly how you mean. Samtidigt funderar Maja på sin relation till sin döda mamma, involverar sig i svårmodiga målare och ser spöken.


Biblioteksvurm, Elib.se och Elitistmörkerklubben

Nästa Elitistmörkerbok är Döden på en blek häst av Amanda Hellberg (mer om den alldeles strax…). Eftersom jag av någon orsak blivit anti av olika recensioner på bloggar (jag tror folk gillar den, men jag gillar inte det de säger att de gillar med den o.O), så ville jag inte köpa den för 164 kr på Adlibris.  Istället tog jag mig för att leta reda på den på Elib.se.

Elib är ledande i Norden inom distribution av digitala böcker. Våra tjänster finns i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Elib grundades år 2000 och ägs gemensamt av Bonnierförlagen, Natur & Kultur, Norstedts förlagsgrupp och Piratförlaget.
(från Om Elib.se på sajten)

På elib.se får man upp titel, författare, beskrivning, sammanfattning, ISBN, förlag, kategori, recensioner, format för försäljning och utlåning samt köplänkar och utlåningslänkar. Det är vansinnigt och komplett! Det är underbart!

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Jag valde att låna på bibliotek. Eftersom jag har en androidmobil och -surfplatta så behövde jag lite mer instruktioner än de som finns bara för att få hem boken. Som tur är har Elib.se beskrivit hur man får hem biblioteksböcker till sin android.

Jag laddade alltså ner Aldiko till androiden. Adobe Digital editions hade jag redan på datorn. Sedan klickade jag hem boken efter att ha knappat in bibliotekskortnumret och PIN. När man klickar på filen som laddats hem kommer boken upp i Digital Editions. Därifrån kan man sedan dra och släppa boken till sin anslutna androidmackapär. Man kan även, enligt uppgift, hämta böckerna direkt till aldiko på androiden.

Det här måste vara abibliofobens stora dröm och räddning. Aldrig mer är du utan böcker! Sveriges samlade eboksutbud (och ljudböcker) ligger vid dina fötter och det är gratis.

Aldiko är dessutom väldigt snyggt och trevligt. Lite flashigare än FBReader, som jag hade innan och där man kan ladda ner böcker direkt från t ex gutenberg.org, men som inte klarar Adobe DRM-filer som de som biblioteket använder.

Från och med nu ska jag leta reda på en massa kul böcker på elib. Jag ska läsa svenska böcker på svenska därifrån. Jag ska prova olika deckare, science fiction och fantasy. Det är ju nämligen en stor fördel att kunna provläsa, låna, välja och vraka utan att behöva ta det där beslutet om att köpa, som jag vanligtvis annars gör. Dessutom ingen tung kasse att bära hem eller jobbiga återlämningsdatum att passa. Arga bibliotekstanten skulle vara stolt!