Kategoriarkiv: Bokcirkel

Elitistmörkerklubbens traditionella ölfika

Ikväll är det dags för Elitistmörkerklubben att ölfika. Elitistmörkerklubben är, som bekant, en bokcirkel av oproportionerlig rekorderlighet.

Eftersom det bara är ölfika (oregelbundet återkommande), så finns det ingen bok att läsa till just ikväll. Vi kan alltså makligt dyka upp enbart för att prata om böcker i allmänhet, vilket är vad vi brukar göra ändå.

Kvällen till ära har jag även författat (bytt ut några ord) en sång:

Elitistmörkerklubbensången
(Melodi: Räddningspatrullen)

Nånting händer,
Det är något skumt på gång.
Men våra vänner,
dom läser dagen lång.
Och dom finns bland hyllorna här omkring,
Vill du ha boktips, ring!

Här kommer EMK!
Helt på språng, här kommer EMK, varje gång nu

Här kommer världens bästa elitistmörkerklubb
som läser böcker för din skull!

Här kommer EMK!
Helt på språng, här kommer EMK, varje gång nu
Här kommer världens bästa elitistmörkerklubb
som läser böcker för din skull!

Här kommer EMK!
Helt på språng här kommer EMK varje gång nu
Här kommer EMK!

Och med det avslutar jag detta informationsinlägg, som bara var avsett att göra er sugna på att starta egna bokcirklar att läsa böcker, prata, ölfika och se på film med.

Nej, jag måste också tipsa om ett gammalt inlägg jag kom att tänka på: Bön till en bok. Jag är fortfarande rätt så stolt över den.

Annonser

Sent omsider bokbloggarträff

Efter att jag hämtat mig från jobbvåren från om inte helvetet så iaf från något annat varmt ställe med mycket jobb, så uppmärksammade jag den bokbloggarträff som bestämts via bloggar och twitter för alla som identifierade sig som #boblmaf.

Dagen var 31 maj och anordnade gjorde Jessica på Ord och inga visor, som även listar deltagarna.

Bokbloggarträff - bytet

Bokbloggarträff - bytet

Det var en supertrevlig kväll full av de allra nördigaste samtalen och dessutom med bokbyte. Jag gick glatt hemåt genom natten med Anders Fagers Svenska kulter och Flickan under jorden av Elly Griffiths. Den första har jag länge saknat, den andra får bli en överraskning.

Bokbloggsträff är verkligen fantastiskt roligt. Jag önskar bara det kom fler bloggande män… Jag vet ju att ni finns. Jag följer själv flera av er, men ni verkar inte vara så mycket för att dricka öl och äta mat. Mycket mystiskt.

Snart är det dessutom dags för Elitistmörkerklubbens möte om Googolplex av KG Johansson och därefter faktiskt även en hemmabiodejt med samma gäng när vi ska se Död snö och äta snacks.

Ljuva dagar minst sagt.

 


Dödstråkigt på en blek häst

Jag skaffade nya bokcirkelsboken Döden på en blek häst av Amanda Hellberg som ebok på Elib.se. Nästan alla recensioner jag läser om den är positiva. Många säger att det är läsglädje, att de inte kan lägga ifrån sig den.

Så sätter jag mig och börjar läsa den och bara tänker: ”Va??” Jag ser inte alls tjusningen. Efter 20 sidor var jag less, efter 50 sidor (kapitel åtta) gav jag upp. Det var helt enkelt inte värt det. Jag är verkligen besviken, för visst hade jag mina aningar, men jag förväntade mig ändå något något efter ”alla andra bloggares” ord av guld över boken.

Till Elitistmörkerklubben ber jag om ursäkt. Jag försökte faktiskt. Ni behöver inte läsa resten av den här texten förrän efter mötet om ni vill. Så slipper ni dels låta det färga er egen upplevelse och dels höra det igen när vi ses om ett tag.

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Vad är det som stör mig, då? Jo, jag stör mig på det maniskt detaljerade beskrivandet av precis allt överallt. Valvet skulle passa bättre i en gotisk kyrka. Jaha. Hon var liten och söt med fjunigt blont hår. Jaha. Varenda person som presenteras måste beskrivas som om de var efterlysta; längd, kroppsbyggnad, hårfärg, hårkvalitet och kläder räknas upp. Vem bryr sig? Sedan sitter de och pratar och flamsar och ifall man hunnit glömma, trots de oändliga miljöbeskrivningarna, att vi är i England så slinker det in en engelsk fras här och där. Jag är inte senil, shut the fuck up. Dessutom hinner ungdomarna dricka kopiösa mängder alkohol på den lilla bit jag läst. Det är mig fullständigt egalt hur många öl de hämtar från baren och om det är till självkostnadspris och om de har en jävla ljusslinga över baren. Kan jag få tänka själv i en minut, snälla författaren?! Jag kvävs.

Alltså ger jag upp den här boken. Jag mår bara dåligt och blir frustrerad och arg av den. Det kommer säkert jättefina spöken och ungdomarna kommer säkert bli så kära i varandra och hitta alla möjliga hinder för sin kärlek och kanske dör den konstiga tjejen, kanske är den blonda lesbisk och blir kär i Maja. Jag bryr mig inte. Ville jag ha tonårstramsig romantik med suparfester och pretentiösa konstdiskussioner så skulle jag antingen tänka tillbaka på mina egna tonår eller läsa någon vampyrbok med rosor på omslaget. Inga skräckinslag i världen kan övertyga mig.

Jag ber om ursäkt till alla er som tycker om Döden på en blek häst. Jag tillhör uppenbarligen inte målgruppen och jag har ingenting att anmärka rent tekniskt. Språket var ofta överraskande och upplyftande; det var innehållet som pinade mig. Lite funderar jag på om det är en ungdomsbok trots att det inte uttryckligen står någonstans. Det skulle förklara mycket för mig. Eller så är jag bara trist.

Om du finns där ute, som inte heller gillar tonårsharlequin, så vet du i alla fall att vi är två.

”Suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag.”
aka Övertydlig romantik med inslag av spöksplatter.

Handlingen i korthet:

Maja Grå kommer till Storbritannien för att plugga konst. Samtidigt passar hon på att prata med polisen om sin försvunna mammas blodiga morddöd.

Polisen är så klart jättecharmig och börjar tro på spöken han också (senare än jag kom i handlingen).

Maja Grå är söt, konstnärlig och speciell. Hennes vänner är också konstnärliga och speciella, fast på andra sätt. En av dem har träffat en sån som Maja förut, så han förstår exactly how you mean. Samtidigt funderar Maja på sin relation till sin döda mamma, involverar sig i svårmodiga målare och ser spöken.


Elitistmörkerklubbens bokcirkel – We have always lived in the castle

Bokcirkelsrecension och bokrecension – i ett!

Elitistmörkerklubbens bokcirkel började som A perfect circle, men verkar ha morfat sig själv till ett otygelbart monster. I november 2010 hade vi vårt första möte. Då bestämdes det att första boken skulle bli We have always lived in the castle av Shirley Jackson (1962), vilket förmodligen påverkade cirkelns omedelbara drift mot mörkerklubb, åtminstone i folkmun. Till det bidrog nog också vissa medlemmars synnerliga dragning till dystopier, zombier och annat smått och gott.

We have always lived in the castle är föredömligt kort. Vi vill ju gärna börja med något överkomligt. Dock är den på engelska, vilket kanske kan vara en utmaning. Minst två personer hade dessutom redan läst boken, men sade att den var så bra på ett sådant sätt att de gärna läste den igen. Nu vet jag vad de menade.

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

We have always lived in the castle är en helt fantastisk liten bok. Där Neil Gaiman hade fel om Lud-in-the-mist, så skulle han ha rätt om den här. Den är ett litet gyllene mirakel till bok.

Handlingen utspelar sig i Vermont i en liten stad där alla känner alla och alla hatar Blackwoods. I sitt stora vackra hus har familjen Blackwood bott i generationer och där utpspelade sig en ofattbar tragedi vid middagsbordet, då nästan alla dog av förgiftning. Kvar blir en spillra av den stora familjen, en spillra som vi får följa utifrån den yngsta dottern Merricats perspektiv. Hon bor kvar i huset tillsammans med sin storasyster Constance och sin farbror Julien. Constance lämnar aldrig huset och farbror Julien sitter sjuklig i rullstol. Det blir Merricat som får handla mat och hämta biblioteksböcker i byn, där hon möter bybornas förakt.

I ett från början långsamt och glidande får vi följa deras stillsamma liv och sakta får vi bit för bit mer information om vad som egentligen kan ha hänt vid middagsbordet den där sista dagen. Shirley Jackson skriver briljant och växlar tempo friktionsfritt när hon så önskar (till exempel när den obekväma kusin Charles dyker upp). Inte ett ord är på fel plats, inte en nyans viker av. Ändå sitter man till slut och undrar: Vad var det egentligen som hände?

We have always lived in the castle är en bok man kan hitta ett otal recensioner om med gissningar om Sanningen. Vem dödade familjen? Och varför?

Jag har mina egna gissningar. De skriver jag här i vitt, så att ni slipper läsa om ni inte markerar texten.

[Jag tror att Merricat dödade familjen. Ingen jätteöverraskning där. Men jag tror att hon gjorde det för sin och sin syster Constance skull. Jag tror att Merricat var familjens svarta får, alltid beskylld för att vara ett elakt och otrevligt barn, som blev straffad ofta och som ofta fick gå utan mat. Jag tror att även Constance var psykiskt misshandlad. Hon fick laga maten eftersom hennes mamma inte ville nedlåta sig. Tillsammans var Merricat och Constance familjens askungar och de håller ihop och skyddade varandra in i det sista. Alternativet är att det trots allt var Constance som förgiftade familjen, men av precis samma anledning och för att skydda Merricat.

Men varför säger farbror Julien att Merricat är död? Jag tror det är så enkelt som att han ju inte är helt frisk i huvudet och att Constance sagt till honom att Merricat är död, för att han inte ska forska om hennes skuld i sina papper (om vad som hände den sista kvällen). Det talar för att det verkligen var Merricat som dödade familjen. Julien tror på vad Constance säger och att den Merricat han ser är ett spöke eller sitt eget huvuds spöke.

Kanske dödade Merricat familjen redan vid lunchen. Farbror Julien, som överlevde med livet hängande på en tråd, tyckte inte om maten som serverades till lunch. Kanske åt inte heller Constance och Merricat av den. Merricat har den kunskap som krävs för att välja rätt gift och hantera det rätt.]

Ropa hej om det här är en idiotisk metod. Själv tror jag den fungerar bra, åtminstone i webbläsaren. Och skriv för guds skull SPOILVARNING i kommentaren om ni (hemskt gärna!) vill komma med egna idéer om vad som hände.

 

Allt sammantaget så var det en underbar bokcirkelskväll. Vi var bara sex personer, men riktigt bra personer var vi, om jag får säga det själv. Det var även ypperligt ordnat av värdinnan med plock och dryck. Kanske pratade vi lite väl lite om boken och lite väl mycket om Universum, Livet och Allting, men det kan man ju inte klaga på. Så går det när det finns mycket att prata om, fråga om och dela med sig av med fantastiska människor. Jag går idag och myser och tänker på boken och på kvällen, som efter en riktigt bra dejt.

Verkligen tråkigt att Cirkelgeneralen Bokstävlarna själv inte kunde vara med, men so it goes ibland. Nästa träff en ny bok, som vi inte bestämt ännu. ”Något svenskt” är allt vi lyckats spåna fram.

 

 


A perfect circle – Elitistmörkerklubbens första möte

Inför detta A perfect circles första möte ryktades det på internet (twitter) om att mörkerböcker kunde passa. Kanske kunde detta bli något så fantastiskt som en postapokalyptisk bokcirkel?

Förväntningarna var skyhöga.

Väl till bords visade det sig att cirka hälften av cirkeln bloggade om böcker och hälften kommenterade sagda bloggar och andra. En erkände även bloggande om annat än böcker.

Samtalet gick inte att hejda och började genast handla om bokhandlar, katastroffilmer, Buffy Vampyrdödaren, brittiska mordserier, emoquittande finbloggare och tusen andra saker.

Oundvikligen bestämdes också en bokcirkelsbok. Efter att det konstaterats att många kunde tänka sig att läsa en klassiker och att ingen förutom en stolt friboklig kunde tänka sig att läsa Läckberg eller dålig litteratur så blev det dags att hitta en titel. Förslagen regnade inte direkt tack vare en smidig kupp från twitteristerna. Shirley Jacksons We have always lived in the castle (1962) lades fram och skickades runt. Två hade läst den, men hade goda erfarenheter och kunde tänka sig att läsa om den. Övriga lämnade sitt samtycke och fler förslag behövdes inte. Oväntat smidigt. Med lite god vilja kan den även räknas som en klassiker, menades det. I alla fall inom sin genre.

Väldigt spännande bokval. Den finns för övrigt att köpa på Pocket Shop om ni vill knipa ett exemplar innan Cirkeln hinner dit.


Mellan en bok och slutet

Av bokcirkel får man nytändning. Imorse slet jag fram Plague of the dead av ZA Recht och tänkte läsa skiten ur den, men skiten verkar sitta rätt hårt i den boken, för det gick sådär. Jag blir bara mer och mer förbannad på den. Vill egentligen lägga ner den och aldrig se åt den mer igen, men jag har ju lovat att läsa ut den och jag vill ju faktiskt veta om jorden (mänskligheten) går under.

Jag kan motivera min upprördhet så här: Tänk dig att du läser en bok där en snickare visar sig vara helt grym på att klona kossor. Sannolikheten kan beräknas, men avrundas till noll. Detta händer i Plague of the dead. Inte exakt det här, såklart. Jag tänker inte spoila dumheterna för alla masochistiska zombieläsare där ute. Men motsvarande sak händer.

Efter att snickaren klonat kossan låter han den bo i vardagsrummet som på medeltiden. Kloningen tar en vecka, men att stalla upp kossan tar en millisekund.

Plague of the dead av ZA Recht

Plague of the dead av ZA Recht

Kort sagt: I Plague of the dead är zombieviruset det MINST osannolika som händer. Allt annat klättrar uppåt väggarna och Apekattsföreningen skulle vara imponerande. Till detta kan vi lägga att språket är banalt för att inte säga dåligt, för att inte säga slarvigt och ogenomtänkt.

Nu tar vi fram Sågen 3D och gör slarvsylta av den här ursäkten till en zombieroman. Jag är förhelvete förribannad.

Så… blir ni besvikna om jag inte läser klart? Tror ni jag överlever? Jag kanske kan läsa den när jag har feber i mellandagarna och hjärnan har blivit gelé så att jag accepterar både flygande grisar och snickargenetiker?


Jag lever

Ha, jag lever. Och ikväll ska jag till bokstävlarnas perfekta bokcirkel.

Det kommer ingen vettig text från mig nu eftersom jag dels inte haft en bra läsperiod dels jobbar och stressar så att jag knappt vet vad jag heter. Min knappa lediga tid läggs alltså på att låta pulsen gå ner, inte på att blogga.

Men jag kommer igång igen, var så säker. Jag gissar på mitten av december. Så illa ser det alltså ut.