Bloddrypande vikingafantasy med varulvar

Det är dags för den sjunde boken i min seriemördarsommar och vi gör en avstickare till vikingatiden och Wolfsangel av MD Lachlan.

På väg till Eurocon, den 19 juni, gick jag förbi SF-bokhandeln och lyssnade på MD Lachlan och Hannu Rajaniemi, som pratade om sina böcker, Wolfsangel och The quantum thief. Jag passade även på att köpa böckerna och fick fina signaturer i dem också.

Hannu Rajaniemi får vi återkomma till en annan gång, men MD Lachlan skriver alltså vikingafantasy med varulvar. Det kommer bli ett antal böcker och varje bok kommer att hoppa ett hundratal år framåt tills vi kommer till Andra världskriget. Oerhört intressant, tyckte jag.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Tyvärr infriades inte mina förväntningar på Wolfsangel. Till att börja med kände jag mig lurad av Lachlan. Det handlade inte alls om en man som kände sig tvungen att bli en varulv genom förbannelse och som sedan aldrig kan göra det ogjort. Förmodligen har jag missförstått, men den boken hade jag velat läsa.

Nej, Wolfsangel handlar om någon slags vikingar som lever som hobbitar i ren bliss tills grannen vill kriga. Då kommer stora båtar och krigarna springer vrålande iland och slaktar alla de ser.

Man åker båt och åker båt och rider och jag känner för att instämma i anti-fantasykören, som brukar mena att ”i fantasy bara går och går och går de och aldrig kommer de fram”.

Vår huvudperson är en vikingaprins. Han uppfostras av en broderklan där han har sin trolovade, men blir istället kär i en bondflicka. Magiska krafter som är ute efter prinsen tvingar honom sedan att resa över Norden för att hitta Valfolket. Med sig på resan har han vargmannen Feileg. Det är barnboksromantik, brådstörtat hjältemod, hjälplösa kvinnor, modiga män, hemska häxor, starka kungar och bla blaaaah blaablablablaaah…

Karaktärerna är ytliga och får aldrig riktigt fäste. Dessutom byter de personlighet ofta nog för att jag även om jag gillar dem ett ögonblick, strax därefter kanske måste ogilla dem istället.

Jag hade de bästa avsikterna att älska Wolfsangel, men så här i efterhand känner jag mig ganska lurad. Den är inte svår att ta sig igenom, men den är så dåligt upplagd och löst sammanhållen att jag i efterhand önskar att jag ledsnat innan den tog slut. För rättvisans skull fanns det förstås bra partier, men som helhet blev jag inte tjusad. Kanske är den bättre om man inte är uppväxt i vikingarnas land. Men jag tycker ändå att det är ett mishmash av trådar som aldrig riktigt väver någon bra historia.

Jag påminns om fantasyboomen, när fantasy prånglades ut så fort som möjligt till alla som inte visste bättre eller hade annat val än att läsa det som stod till buds.

Jag tycker inte om att såga en bok som kunde ha varit så bra, men det ser inte bättre ut. Det här var inte alls särskilt bra.

Skeppsbruten i fel dimension

Gunpowder Empire av Harry Turtledove

Det var nu ett tag sedan jag frågade mig själv: ”Är jag redo för alternativhistoria?”

Därefter läste jag en lite mer fackboksliknande bok, Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor). Även Googolplex av KG Johansson kan sägas tangera samma sak, nämligen hur andra världar kan knoppa av från vår egen om vi gör andra val, om händelser faller ut annorlunda.

Min första egentliga alternativhistoriebok är ändå den här, Gunpowder empire (Crosstime traffic, #1) av Harry Turtledove. Han är lite kungen av alternativhistoria och det märks sannerligen. Han har ett lättflytande språk och låter sina karaktärer vara väldigt realistiska.

Här ovan ser ni förresten min kära HTC Flyer, den nya surfplattan som fått ta över efter ZTE Light som jag hade innan. Den är makalös. Mer om den senare.

I Crosstime traffic, som är en serie om sex böcker (ännu så länge), har människan i en inte allt för avlägsen framtid upptäckt hur man reser mellan dimensioner, dvs mellan världar i samma tid, men olika tidslinjer. De kallar dem alternates, eller alternativer kanske, på svenska.

Vår egen värld, hemvärlden har börjat få ont om resurser och använder alternativerna för att hämta bland annat mat och olja. De tar inte mer än de tror de kan komma undan med och de är noga med att inte upptäckas eller kontaminera tidslinjen.

Huvudpersonerna i Gunpowder empire är bror och syster och barn till anställda vid företaget Crosstime traffic, som sköter tidsresorna. Enligt Wikipedia är det ett återkommande motiv från bok till bok i serien, som alla handlar om hur just en pojke och en flicka upplever alternativen. Oftast är de dock inte själva från samma värld.

Språket beskrivs också som restiktivt vad gäller våld och sex, något jag inte ens tänkte på särskilt. Man behöver inte ta i med superlativen och slå på en porrgonggong för att föra fram sin poäng.

Dock hade jag andra förbehåll med boken.

Till att börja med så händer det ingenting. Ja. På riktigt. Det händer ingenting. De kommer dit, det händer kanske något, de upplever sin nya värld, de har vissa motgångar… Jag vill inte förstöra nöjet för den som ändå vill läsa av rent intresse för Romarrikets levnadsstandarder, moral och småstadsliv, men nja. Det kunde gärna fått vara lite mer action.

Det som är spännande är hur världen uppkommit parallellt med vår egen och hur en sak som att Romarriket aldrig föll fått enorma konsekvenser för världen. Ett enda stort rike som spänner över större delen av Europa gör att världskrigen aldrig sker. Inga krig ingen utveckling. Ingen utveckling, ingen industri. Och så vidare. Det här är det jag tycker om med alternativhistoria och den delen har Turtledove verkligen med. Han verkar dessutom roa sig med att skriva en bok om varje scenario han kan komma på, så jag ska nog forsätta trots allt.

Detta har vi att se fram emot i kommande böcker i serien:

2. Curious notions: En tonåring och hans far säljer elektronik i San Francisco, men i en värld där Tyska Imperiet regerar sedan de vann Första världskriget.

3. In high places: I en värld där Digerdöden dödade fyra femtedelar av Europas befolkning har ockuperas Spanien och södra Frankrike fortfarande av Morerna och industrirevolutionen skedde aldrig.

4. The disunited States of America: Två tonåringar möts, en från hemvärlden och en från ett Virginia i ett USA som föll samman i ett krig mellan staterna.

5. The gladiator: I en värld där Sovjetunionen dominerar efter att ha vunnit Kalla kriget och i Italien där två tonåringar lever under sträng kommunism, tills de upptäcker Crosstime traffic.

6. The Valley-Westside war: I Los Angeles exploderade en atombomb 1967. Som ett resultat har USA splittrats i flera små republiker, kungariken etc och vi får följa med när the Valley invaderar the Westside.

Upplevelsen av en annan värld är spännande. Karaktärerna är trevliga att läsa om. Språket är bra. Men det måste nog ändå hända lite mer om jag ska orka igenom fler böcker av samma slag. Lite mer spring, lite mer kreativitet. Lite mer oväntade manövrar.

Jag lämnar Turtledove med ett godkänt för den här gången, men lovar att ge honom en ny chans snart igen och annars får jag nog ta och läsa på om alternativhistoria och hitta något råare (och förmodligen då  mindre ungdomsanpassat) om jag ska bli nöjd.

Veckans läsning 30, v21

Den här veckan har jag dels gått igenom De döda fruktar födelsen av Pål Eggert igen, nu valda delar som jag hundörat (ja!).

En ny recension i veckan blev vad jag trodde var en deckare, men som snarare var sommarstugespänning, Panik av Jeff Abbott. Rätt mysig, men knappast en utmaning.

Slutligen har jag så klart firat Handduksdagen, så här tiotalet år sedan Douglas Adams gick bort och sade ajöss och tack för fisken.

Efter Panik har jag börjat läsa Gunpowder empire (Crosstime Traffic, #1) av Harry Turtledove. Han är lite kungen av alternativhistoria och det märks sannerligen. Så här långt är jag både väldigt nöjd och lite missnöjd. Det är välskrivet och detaljrikt, men det händer ärligt talat inte särskilt mycket. Mer action vill jag ha.

Så har jag även lekt med nya surfplattan HTC Flyer. Mer om den vid ett senare tillfälle.

• Ingen panik!
• Panik var ordet
• Jag minns De döda fruktar födelsen

Du glömmer dina drömmar i Hungerspelen

Hungerspelen av  Suzanne Collins var en ganska oväntad älsklingstrilogi i bokhyllan. Vad jag än må ha att säga om de långa beskrivningarna av glam och kläder och det tröttsamma velandet mellan Peeta och Gale, så är det ändå böcker jag läst hungrigt och gärna hela natten. Jag har nu avslutat den sista delen, Mockingjay och kan se tillbaka på hela historien.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsas vara kär i som ett reklamjippo. I slutändan blir det mer än ett spel och Peeta och Katniss kommer varandra väldigt nära.

I andra boken, Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.Eftersom det är jubileum för Hungerspelen, så anordnas en speciell omgång där de tävlande är vinnare från tidigare år. Katniss måste åter igen döda för sin överlevnad.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så vad kunde hända i tredje boken? Min aning var att tredje boken skulle handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det var min pessimistiska gissning. Den infriades tyvärr. Det är tydligen Collins uppfattning om ett lyckligt slut, att man fogar sig i stereotypen och glömmer sina drömmar.

I den sista delen hamnar vi i Distrikt 13 och ett krig som omfattar hela Panem. Det är nu distrikten har en chans att göra sig fria och avsluta slaveriet. Rebellerna anfaller och Katniss blir Mockingjay, revolutionens ansikte.

När jag läst klart Mockingjay känner jag mig först tom, så där som man gör när man sträckläst en riktigt uppslukande bok som man engagerat sig i. Sedan blir jag arg.

Collins har skrivit en serie om en ung flicka som utnyttjas som spelpjäs för att hålla pöbeln i schack i ett slaverisystem. Hon tvingas använda sin kropp och sin kärlek som vapen, döda andra slavar och även vänner och mitt i alltihop försöka rättfärdiga varför just hon ska få leva.

Så får inte Collins riktigt nog ändå. Hon stoppar in ett triangeldrama. Katniss kan inte riktigt bestämma sig för om hon älskar sin bästa vän eller den hon låtsas älska i Hungerspelen allra mest.

Slutligen kan inte Collins heller nöja sig med ett vettigt slut. Hon knyter ihop alla trådar och gör det med dubbelknut.

I slutändan blir Katniss precis den hon hela tiden kämpat för att inte bli. Det är ett sorgligt slut och det är helt förjävligt att det ska behöva sluta så.

Jag skulle rekommendera alla glada läsare av Hungerspelen att inte läsa epilogen över huvud taget, läs inte heller sista kapitlet, 27. Då slutar boken som den ska.

Recensioner av de första två delarna:

• Hungerspelen växer upp (Hungerspelen #2)
• Smäktande kärlek och hunger (Hungerspelen #1)

Hungerspelen växer upp

Jag rekommenderades att läsa Hungerspelen av Suzanne Collins och började så klart med första boken. Omdömet var inte bara positivt, men ja, det var tammetusan bra. Hungerspelen är böcker man fastnar i, läser i sträck och som gör att man glömmer sova eller vad sova ska vara bra för.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsats vara kär i som ett reklamjippo.

Det är en spännande historia med mycket äventyr, men första boken tappade många poäng på den överväldigande mängden irrelevant dravel. Halva boken verkade handla mest om att vinna en skönhetstävling med smink, hår och kläder. Jag blev förstås också less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så till andra boken
I Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.

Det händer inte mycket första halvan av boken. Man inser hur lite när det väl börjar hända saker senare. Ändå är det spännande och för all del riktigt underhållane. Men så drar boken igång på riktigt. Hungerspelen är tillbaka och dessutom i jubileumsform. Vad händer om inte en riktigt elak twist: De gamla vinnarna måste tävla mot varandra. Katniss är tillbaka i Hungerspelen.

Jag undrade efter första boken hur Collins skulle få till något lika spännande som spelen i en uppföljare. Det fick hon alltså inte. För det är spelen en gång till. Egentligen är det samma bok en gång till, fast lite senare och lite vuxnare.

”Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.”‘

I Catching fire är det mindre hår, smink och kläder och mindre osäkert velande om kyssar och fjanterier. Jag tycker det är enbart skönt och hade förmodligen kunnat stryka ännu fler meningslösa mellanspel som inte bidrar till handlingen som annat än utfyllnad.

Hjältinnan Katniss verkar allmänt älskad av läsarna. Många spekulerar kring filmen baserad på Hungerspelen där en skådespelerska redan pekats ut för rollen. Jag känner mig svalt inställd. Katniss är rebellisk och tonårsaktig, förvirrad och naiv, idealistisk och samtidigt ganska dum i huvudet. Som i osmart. Hon är alltid den sista som förstår sammanhanget, förstår aldrig varför folk gör som de gör om de inte berättar det för henne. Hon drar snabba och felaktiga slutsatser och gör bort sig om och om igen. Visst, hon är mänsklig och allt det, men knappast en idol. Jag har svårt att dyrka någon som inte ens vet vad hon tycker och känner, men som karaktär är hon bra.

Catching fire började alldeles för långsamt, som sagt och sedan när man tror att det ska komma ett infernaliskt klimax mot slutet så blir även det rumphugget och snöpligt. Jag tycker andra boken var bättre än den första, men ändå ganska mycket transportsträcka till den tredje. Det saknas en vettig struktur.

Så till frågan efter andra boken: Hur ska tredje boken kunna bli lika spännande som den första och den andra? Inge Hungerspelen en gång till väl? Nej nu får det räcka. Min aning är att tredje boken kommer att handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det är alltså min pessimistiska gissning. Min gissning om andra boken infriades ju inte; Katniss har fortfarande inte bestämt sig.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin:

• Du glömmer dina drömmar i Hungerspelen (Mockingjay, Hungerspelen #3)
• Smäktande kärlek och hunger (Hunger games, Hungerspelen #1)

 

Hur Hitler vann WWII: Lektion 4

Läs gärna Lektion 1, Lektion 2 och Lektion 3.

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

 

Third Reich Victorious

Nu är det lektion fyra om hur Hitler vann Andra världskriget.

I det här kapitlet bryr vi oss inte om Storbritannien. Här fokuserar vi istället på Sovjet.

Zhukov, en general i Röda armén, försökte i början av 1941 övertala Stalin att få attackera tyskarna. Han ville ta 152 divisioner och tillintetgöra de ca 100 tyska divisoner som samlats i Polen. Röda armén hade problem vid den här tiden och Stalin ignorerade Zhukovs begäran eftersom det verkade för riskfyllt. I juni 1941 invaderade tyskarna Sovjet. Röda armén led fruktansvärda förluster, men lyckades ändå klara sig undan och kunde fortsätta kriga mot tyskarna för att sedan, fyra år senare, inta Berlin.

Stalin hade själv satt Röda armén i ett bedrövligt skick genom att decimera officerskåren; han lät döda många och skickade ännu fler till koncentrationsläger. Det var inte bara tyskarna som ägnade sig åt fasansfulla metoder under Andra världskriget.

I scenariot godkänner Stalin planen som Zhukov lägger fram. Zhukov attackerar de tyska divisionerna i Polen och sätter på så sätt igång en rad slag och händelser, som slutar med att Sovjet tvingas kapitulera och skriva på ett fördrag med Tyskland. Det tyska riket breder på så sätt ut sig över ryska landmassor och de får även makt över sovjetiska republiker som Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och Vitryssland. Sovjets gränser flyttas tillbaka till Ivan den förskräckliges tid.

Zhukovs operation Storm gick på sätt och vis enligt plan, men med stora sovjetiska förluster. Varje gång de attackerade tyskarna, höll de stånd för att sedan falla tilbaka till nästa skogsparti eller by. Steg för steg mattades ryssarna ut. De avancerade, men priset var högt. Till slut kom de fram till tyskarnas linje. Där överväldigades ryssarna av den tyska eldgivningen och tyska stridsvagnar jagade rätt på de som överlevde länge nog för att försöka fly.

Hitler svarade på attacken med operation Virvelvind. Tyskarna slog tillbaka med kraft och bredd mot Sovjet. I norr gick tyskarna mot Leningrad, Minsk och Moskva, i söder mot Kharkov och Dnepropetrovsk. I mitten gick Rommels grupp rakt över träsken för att attackera ryssarna som stod uppställda bakom, tillsynes i säkerhet.

Den första vågen tröttade ut ryssarna och stoppade dem från att vinna mark. Sedan fångade tyskarna in de kvarvarande ryska arméerna runt och i träsken. Slutligen avancerade tyskarna och tog Leningrad, Moskva och Stalingrad.

Om Stalin hade godkänt Zhukovs plan hade Sovjet kunnat förlora kriget mot Tyskland eftersom de hade förlorat så många trupper redan innan Tyskland slutligen anföll. Genom att stå tillbaka och ta hand om Röda arméns problem först, hade de en chans mot tyskarna och kunde hålla ihop sin front så pass väl att de slutligen besegrade Tredje riket.

I det här scenariot hänger utgången egentligen på en enda man, Stalin. Hans beslut avgör händelserna som följer. Om Sovjet attackerat Tyskland är det rimligt att tyskarna svarat på attacken med en egen. Det är också rimligt att Sovjet lidit fruktansvärda förluster i attacken mot Polen. Det här scenariot hänger förstås på att händelserna sker som beskrivet efter Zhukovs attack, men är under de premisserna helt rimligt.

• Hur Hitler vann WWII: Lektion 1
• Hur Hitler vann WWII: Lektion 2
• Hur Hitler vann WWII: Lektion 3

Hur Hitler vann WWII: Lektion 3

Läs gärna Lektion 1 och Lektion 2.

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

Third Reich Victorious

Vi är inne på lektion tre om hur Hitler vann Andra världskriget.

Tyskland hade egentligen ingen chans att besegra den brittiska flottan. Men om de istället försökte slå britterna från luften? Luftwaffe var inte alls särskilt underlägsna det engelska RAF.

I Battle of Britain, 1940, hade tyskarna sin chans. De anföll englands södra kust, men spred ut sitt anfall på för många mål; både hamnar, flygfält, fabriker och administrativa byggnader. Dessutom var tyskarnas underrättelser inte bra nog. De visste inte säkert vilka flygfält som var viktiga.

Om tyskarna istället fokuserat sina attacker på engelsmännens radarsystem i första hand, så att de sedan inte kunde se anfallen komma. Och om tyskarna sedan fokuserat vidare anfall mot flygfält och kringbyggnader, så hade man kanske lyckats lamslå RAF och öppnat vägen för att landsätta trupper eller anfalla London direkt från luften.

Engelsmännen hade effektiv flygplansproduktion, men att anfalla fabriker är en långsiktig taktik. Tyskarna behövde egentligen bara förstöra aktiva flygplan och se till att luftrummet tömdes tillfälligt, för att ha sin chans.

Det här är det troligaste scenariot hittills. Det bygger på rimligare taktik och bättre underrättelser. Det skulle kunnat hända.

• Hur Hitler vann WWII: Lektion 1
• Hur Hitler vann WWII: Lektion 2

Hur Hitler vann WWII: Lektion 2

Glöm inte att ta del av första lektionen: Hur Hitler vann WWII: Lektion 1

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

Third Reich Victorious

Då är vi inne på Lektion 2 i vår serie om hur Hitler vann Andra världskriget.

Om Churchill inte blivit Storbritanniens premiärminister, utan istället Halifax tillträtt, så hade många beslut blivit annorlunda. I det här scenariot har dessutom en tysk plan för invasion av Storbritannien tidigarelagts och utförts, en plan som i verkligheten var sen och ansågs för riskabel.

Scenariot medför dock inte att den tyska invasionen är en succé. Storbritannien är för väl befäst, även med svaga styrkor, och deras flotta för stark. Men när tyskarna ändå invaderar så hjälper missförstånd, panik och rykten till att ge tyskarna segern. Mitt under tyskarnas ansträngda invasion får Churchill nog och marscherar in i lordernas kammare med ett automatvapen och kräver Halifax avgång.

Ryktet om Churchills tilltag sprids och förvanskas, så att det strax gör gällande att Churchill kidnappats och att parlamentet tagits över av förklädda tyskar. Utan eftertanke rusar britterna till parlamentets räddning, varpå en strid utbryter mellan landsmän.

Churchill och Halifax dör i striden och Chamberlain tar över som premiärminister. Hans första beslut blir att genast kapitulera för tyskarna.

Att Halifax blir premiärminister istället för Churchill är inte helt osannolikt. Det skulle så klart även resultera i att andra beslut fattades. Men att sedan behöva ta till grova missförstånd för att få till tyskarnas militära övertag, känns tunt. Även här måste jag säga att scenariot sviktar. Det räcker inte med Churchill/Halifax och jag köper inte såpoperalösningen på det lite viktigare, militära problemet.

Hur Hitler vann WWII: Lektion 1

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

Third Reich Victorious

Lektion 1 således:

Om Hitler förstått sjökrig bättre, kunnat besegra eller i alla fall motstå den brittiska flottan, så kunde Tyskland ha vunnit kriget. Den brittiska flottan är historiskt obesegrad och var nyckeln till de allierades starka ställning i kriget.

Om Hitler haft en fadersfigur, kunde han ha utvecklat egenskaper han i verkligheten saknade. Han kunde ha lärt sig älska något större än sig själv, den tyska flottan. Han kunde också ha lärt sig disciplin. Lektion ett  innebär att förlusten av fadersfiguren till britternas vapen fick Hitler att fokusera sitt hat på dem, istället för att självdestruktivt förinta delar av sitt eget folk.

Sjökrig och en kärlek till flottan, en fadersfigur, disciplin och omriktat hat alltså. Inte så små förändringar, men fullt möjliga om vi godkänner de premisser som ställs upp i boken och de initiala följderna av dem. Det som talar emot händelsernas utveckling är Hitlers redan från början starka judehat. Kunde det verkligen riktas om? En annan sak är de sammanträffanden som i kapitlet låter Hitler möta människor som sedan tar honom under sina vingar. En gång förvisso, men flera? Det sviktar.

• Hur Hitler vann WWII: Lektion 2