Kategoriarkiv: Apokalyps

Virus, vetenskap och terrorism

När jag hittar en bok som heter Virus, så kommer jag absolut att plocka upp den och läsa på baksidan.

När jag läser baksidan av Paul McEuens bok, så står det så här:

”När Nobelpristagaren Liam Connor hittas död på botten av de berömda Ithaca-ravinerna i New York vägrar hans forskarkollega, Cornell-professorn Jake Sterling, tro att det var självmord.

[…]

Men Liam Sterling (!) var inte bara biolog, han var också expert på biologisk krigföring. Snart står det klart att ett cacheminne med supersofistikerade…”

Ok, alltså, baksidestexten är sjukt dålig. Herregud, vad är detta för slarvigt hopskrivet skit? Förlaget Bazar verkar ha haft så bråttom att de låtit en twittrare skriva/översätta baksidan med Iphones autocorrect. Eller nått.

Men skit i det. Boken har Paul McEuen skrivit. Och han är professor i fysik vid just Cornell i New York. Han är expert på nanoteknologi, vilket boken handlar om, och han har varit rådgivare åt CIA mfl. Han är Jake Sterling och Liam Connor. Han vet vad han skriver om.

Och faktiskt blir det riktigt bra, baksidans tramsighet till trots.

Terrorister har kidnappat nanoteknologi och ett dödligt virus, och kombinerat dem till ett perfekt biologiskt vapen. Liam Connor anade mer än någon annan, men dog innan han kunde göra så mycket åt det. Jack Sterling plockar upp trådarna och följer dem, mot terroristerna.

 

Virus av Paul McEuen

Virus av Paul McEuen

I efterhand är jag väldigt nöjd med den här boken, men den har några problem:

  • Den är för enkel. Jag tror att McEuen misstänkte att läsarna skulle vara lite dumma i huvudet. Jag tycker att han kunde förvänta sig mer.
  • Den innehåller ensamstående-mamma-med-barn-kärleksdrama. Jag har fått nog av det i Harlequin, och jag tycker inte att McEuen skrev det så där jättebra.
  • Den låter inte den kvinnliga birollen ta plats i egen makt, utan hon förblir en appendix till Jack.

Med det sagt, så har boken några fördelar också:

  • Coola nanoteknologirobotar
  • Coola virusar
  • Coola badguys
  • En kvinnlig biroll, som iaf är smart och forskare, och ”inte bara mamma”.
  • En hel del häftiga twistar och vändningar, som bygger på vetenskap.
  • Väldigt sorgliga delar, som man vill skrika åt, dvs de var bra på det där hemska viset.

 

Om du också gillar böcker om virus och pandemi och krig och teknologi, då är det här ett väldigt bra val, men den är mer spännande och cool än utmanande. Så du kan läsa den även om du är bakis, förkyld eller så där i behov av action.

 

 

 


Viraler och alla dessa år

”Läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.”

Ja, nog för att The passage av Justin Cronin var hypad, men den förtjänade det.

The passage är en bok om apokalypsen, om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt.

The twelve är en bok om vad som hände efter The passage.

The Passage av Justin Cronin

The Passage av Justin Cronin

Litteraturmagazinet.se recenserades The Twelve av Henrik Elstad, som säger bland annat:

” I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.”

Jag tycker så här (ni kan eventuellt känna igen vissa dogmer):

The twelve är en lång bok. Längre böcker är alltid bättre än korta böcker. Men då kan en del också bli lite uttråkade på vägen, som liksom inte fattat en tjock boks storhet.

Efter The passage skulle inte jag, som Henrik Elstad, kalla uppföljaren spretig. Jag ser den som mer sammanhållen och entydigt målsökande än den första boken var. The passage växlade ärligt talat både tid och tempo, och i princip även genre, flera gånger på vägen.

Det jag uppskattar med både The passage och The twelve är att de får vara långa, bygga på Cronins mytologi med stickspår och extra karaktärer och ge mig mer av allt.

Förvisso skulle nästan alla författare skriva bättre böcker om de kortade ner. Alla utom kanske Cormac McCarthy vad gäller Vägen, som snarare är extremt kortfattad. Men ibland är det vidden och djupet som ger rätt känsla, och vare sig The passage eller The twelve är pratiga böcker, trots sin längd.

Henrik Elstad verkar iofs vara en King-anhängare. King som i Stephen. (Jag förlåter människor att de gillar Stephen King, men jag måste ändå få gnälla, så här kommer det.) Personligen tycker jag att Stephen King skriver mig på näsan, kladdigt, övertydligt och drygt, och jag tycker att han är det sista exemplet på hopkokt roman man bör ta upp, ungefär någonsin. Usch. Bad, bad novels.

Hur som helst…

The twelve har allt det som första boken hade, och fortsätter på ungefär samma sätt. Vi möter mestadels samma personer (vet inte varför Litteraturmagazinet tyckte att det blev ett jobbigt persongalleri – 1, det finns en lista i slutet av boken. 2, det är ungefär samma personer som i första boken, yo), och de fortsätter mestadels med samma uppdrag de fick i första boken.

Några ny karaktärer dyker upp, men knyts skickligt ihop med existerande handling. Mig berör nog den chockade läkaren allra mest, och Kittridge den ensamma vampyrjägaren. Det börjar nästan likna WWZ ett tag, när historiens delar bidrar till en fantastisk helhet.

Men jag tänkte inte uppehålla mig vid att beskriva särskilt vad uppföljaren handlar om, utan nöja mig med att förklara för er oroliga själar, att den är värdig, bra och givande. Nu väntar vi spänt på sista delen, eller hur?

Tidigare om Justin Cronin:


Dystopi, totalitärt och apokalyps

Jag hoppas att jag gjort det här tydligt nog redan tidigare: HUGH HOWEY ÄR MIN NYA IDOL.

Hugh Howey är helt enkelt riktigt riktigt bra. Jag köpte Wool med slogan på framsidan, ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:

”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?

And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”

Det lät ju inte fel. Jag köpte den och ville genast utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. 2013 var nytt då, men så här ett halvår senare så stämmer det fortfarande.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Denna den andra boken i trilogin, Shift, kräver egentligen inte att du läst Wool först. Men jag tror att det förhöjer upplevelsen, och särskilt upplevelsen av Wool, som bör läsas först.

Om Wool

I Wool har ”utsidan”, dvs hela världen vi känner till, blivit giftig och förstörd. Människor har överlevt i en silo, en bunker som skyddar dem från världen utanför.

Wool är postapokalyps, men även dystopi. Det har redan gått hundratals år efter katastrofen och människorna bor generation efter generation i den här bunkern, i ett totalitärt system som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till kretsloppet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.

Jag brukar irritera mig på användandet av klaustrofobisk om romaner. Men Wool var klaustrofobisk på riktigt. Instängd med människorna i silon kände du verkligen väggarna sluta sig kring dig, vikten av våningarna ovanför och den långa vägen uppför centraltrappan för att kunna se det brända landskapet utanför.

Wool var svår att recensera. Den utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.

Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon får upp ögonen för en fruktansvärd silohemlighet. Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.

Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.

Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.

Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och jag är rädd att hypa den bortom all räddning, men önskar verkligen att ni läser den.

Om Shift

I Shift får vi veta allt. Vi får vara med från början, när silon byggdes, och till slutet, när Jules ögon öppnas för sanningen. Vi får veta orsakerna, planen, målet. Vi får vara med under planerandet, byggandet, de hundratals åren fram till ”nu”.

Därför kan Shift läsas fristående. Men därför måste man ändå läsa Wool först.

Jag spolierar helst inte, men det som fascinerade mig i Wool – det totalitära samhället, människorna, kontrollen, silons struktur, våningsplan som substater, IT-avdelningen – är precis det Hugh Howey spinner vidare på i Shift. Det gör mig fantastiskt glad och jag klistrar mig vid sida efter sida för att försöka inhalera boken.

Kort sagt är Shift jättebra, en värdig uppföljare och en utmärkt bok på väg till den tredje och avslutande delen i serien.

Apropå planerna på en film, som jag nämnde sist, så sägs det att filmen kommer att hanteras av ingen mindre än Sir Ridley Scott, vilket förtjänar en liten fanfar och ett skri, bara det.

Läs Hugh Howey. Läs honom nu.

Mer om Hugh Howey:


Uppföljaren till World War Z?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

”Om jag måste välja en bok. En enda bok, som är bäst i världen. Ja, då kanske jag skulle säga World War Z av Max Brooks.” 

På svenska heter den Världskrig Z, och verkar vara minst lika läsvärd.

Nu har WWZ blivit film med Brad Pitt. Även om filmen tydligen är långt ifrån boken, så tror väl alla att de vet vad det är för slags bok nu. Men det vet ni inte om ni inte har läst den. Så läs den. Även du som normalt sett inte läser zombieromaner, som normalt sett kanske inte tar i en bok med ”övernaturliga inslag”. LÄS BOKJÄVELN. Den är fantastisk.

I alla fall…

Max Brooks har skrivit en uppföljare. EN UPPFÖLJARE??

Världskrig Z av Max Brooks

Världskrig Z av Max Brooks

Nej. Inte en uppföljare. Men en bok med kapitel som inte dög att ha med i WWZ. Den heter Closure limited and other zombie tales, och innehåller 124 sidor författarrefuserat skräp.

Okej, lite roligt är det allt. Max Brooks är inte helt värdelös på att skriva, ens i sina sämsta stunder, men Closure limited förstör ca allt som var bra med WWZ. Den tar en snyggt skriven och listig ”dokumtentär” och förvandlar den till… Hollywood.

Det är bra underhållning, men det är inte WWZ. Så för all del, läs Closure limited, men läs den som en fristående bok, kanske som fanfic, inte som något som har något särskilt med WWZ att göra.

Om World War Z, på svenska:


Hela din värld i bitar

Har ni någonsin köpt en bok på impuls, bara för att sedan upptäcka att den var en senare del i en serie? Givetvis har ni gjort det. Har ni då köpt första boken, för att det första köpet inte ska vara förgäves? Givetvis, vad annars?!

Precis så gick det till när jag blev innehavare av Directive 51 av John Barnes, jag råkade nämligen beställa Daybreak zero på bokrean, och upptäckte sedan att det var uppföljaren.

Daybreak zero beskrevs som postapokalyps av lite mer tekniskt slag, och det visade sig att Directive 51 handlar om själva apokalypsen.

Daybreak zero av John Barnes och Fuzzy nation av John Scalzi

Daybreak zero av John Barnes och Fuzzy nation av John Scalzi

När John Barnes låter världen gå under, så gör han det ungefär som Karin Tidbeck i Amatka.  Men medan Tidbeck kräver att saker märks med namn för att de inte ska återgå till svampig sörja, så blir allting sörja i Directive 51, eftersom någon släppt lös nanobiter och bioter, som bryter ner all plast. Tänk dig en värld utan plast. Se dig omkring och fundera på vad du har för plast i närheten. Alla dessa kablar, som är isolerade med plast. Bioterna bryter dessutom ner alla drivmedel. Inget med zoom zoom.

Kort sagt är civilisationen dömd och panik utbryter. Detta, är det som kallas Daybreak, världens undergång enligt de flesta, en skön återgång till forna tider enligt terroristerna som iscensatte det.

Directive 51 är aningens ojämn och ballar ur en del under handlingens gång, men själva konceptet är felfritt. Det blir fullständigt jättejobbigt att försöka leva livet, rädda andras liv eller bevara någon slags ordning när nanobiterna käkar upp elektronik och facebook och annat viktigt.

Jag tror att ni som är intresserade redan fattat konceptet, så jag ska inte gå in på detaljer, utan bara nämna några som ytterligare lockbete:

  • Zombiesäkra fort byggda av rika freak
  • Presidenter som vill passa på
  • Pacemaker, implantat och andra inopererade gadgetar
  • Bomber, granater och ond bråd död

Vsg för tips.


Vidrigaste zombieboken någonsin

Hugh Howey är min nya idol. Han skapar GULD!

Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.

”Abandon Hope…

…and bash in her skull before you go.”

I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.

I, zombie av Hugh Howey

I, zombie av Hugh Howey

Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.

Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.

Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.

Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.

Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.

Mer om Hugh Howey:


Den grå vardagens bok

Jag tyckte den var ful, Amatka av Karin Tidbeck, men den har hyllats från alla håll, och jag tänke att jag verkligen borde se förbi sådana ytliga ting.

Amatka är en stad i någon slags kommunistiskt land där allting görs av svamp. Man odlar svampen i underjordiska grottor och sedan använder man den som bas för allt, från mat till sängar och tvål.

Tricket för att det här ska fungera, är att svampprylarna måste märkas med namn på ting som boll och ring. Bara om tinget är märkt med sitt namn, behåller det sin form. Om du glömmer att märka om dina saker, så står du plötsligt en dag med en kladdig massa och skäms.

Det finns fortfarande ett fåtal äkta saker kvar från förut, men de är förstås allt färre, och ingen verkar riktigt veta vad som hänt med världen, varför man lever som man gör.

Amatka av Karin Tidbeck

Amatka av Karin Tidbeck

Vi följer Vanja, som reser från huvudstaden Essre till Amatka där man odlar svamp. Hon reser med jobbet för att undersöka hygienvanorna i staden. Men givetvis blir hon nyfiken, börjar snoka och ställer till det totalt för sig och alla andra.

Det här är ungefär hela boken, fast spoilerfritt.

Det är bra idéer, det är välskrivet och det fungerar smärtfritt från början till slut. Men (ja, tyvärr ett men…) tyvärr berör det aldrig. Jag känner ingenting för Amatka, för Vanja, för den här världen. Jag kanske fångas av den grå vardagen och märkningens eviga tristess, men i så fall har Tidbeck lyckats lite väl bra, tycker jag.

Det är aldrig dåligt, men likväl ganska tråkigt. Så kan det kanske sammanfattas. Jag skulle inte avråda någon att läsa, för det är trevligt på sitt sätt, men ja… Poff.


Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps

Wool av Hugh Howey var något av ett impulsköp. Jag såg det snygga omslaget med texten ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:

”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?

And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”

Det lät ju inte fel. Inte fel alls.

Så jag köpte den, och var så övertygad om att den skulle vara bra, att jag till och med tipsade om den innan jag ens läst den. Creutz på Literature connoisseur trodde också på Howey och recenserade här.

Nu har jag läst den. Och om det inte vore för att 2013 är så nytt, så skulle jag utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. Men ni fattar. Den är asjävlabra.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Wool handlar om människor som lever i en silo, en bunker som byggts eftersom världen är förgiftad utanför. Det är postapokalyps, hundratals år efter katastrofen, och människorna bor fortfarande i den här bunkern, generation efter generation. De lever i ett strikt system, som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till systemet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.

Det värsta du kan göra i silon är att längta ut. Vid ett uttryck av en sådan vilja, eller uttryckande av någon subversiv tanke, utmäts det yttersta straffet. Du får gå ut. Ut i den toxiska luften, där du först får rengöra bunkerns sensorer och kameror, innan du segnar ihop på marken och förtärs av heta vindar.

Jag upplever precis som Creutz att det är svårt att recensera utan att avslöja för mycket. Wool utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.

Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon är mekaniker och lever för att arbeta, lösa problem och hålla generatorin igång, som förser hela silon med elektricitet.

Under handlingens gång får Jules upp ögonen för en rad fakta, som målar upp en fruktansvärd hemlighet. Hon måste hantera det hon vet, och bestämma sig för vad hon ska göra med den kunskapen.

Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.

Creutz tyckte att handlingen ibland drunknar i berättandet. Jag tycker istället att det bidrar till den känsla du ska få av silon. Livet är urtråkigt och entonigt, men det vet de inte om, eftersom de aldrig upplevt något annat. Trappan är central såväl i placering som logistiskt och för handlingen. Jag ser Wool som genialiskt utformad att ge dig en helhetsupplevelse på alla nivåer (!).

När du ligger i soffan efter en lång arbetsdag kan en promenad till köket kännas lång. I Wool måste du klättra tio våningar upp eller ner.

Mycket av det viktiga i Wool utspelar sig i trappan. Där finns det tid att tänka, att känna kroppen röra sig med ett mål, förflyttning och rörelse i den enda riktning som är möjlig i silon.

Jag älskar Jules. Hon är ganska kall och förnuftig, men bara av nödtvång. Under hennes reserverade yta gömmer sig ett förflutet och en uppväxt i den här totalitära ministaten, som format henne till en till synes perfekt medborgare.

Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.

Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.

Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och även om jag är rädd att hypa den bortom all räddning, så vill jag verkligen att ni läser den.

Och givetvis bjuder Howey på fler… det kommer två böcker till, den första redan i vår! Dessutom har Howey skrivit intressanta böcker tidigare. Dem vill jag också läsa.

Och!!! Extra extra! Det finns tidiga planer på en FILM! JAAAAAAAAAAAAAAAAA… !!!! Omg, jag bokgasmade just.

Mer om Hugh Howey:


Inte så divergent

Jag såg fram emot Divergent av Veronica Roth. Förvisso hade jag först förväxlat den med fantasy, men det visade sig att det nästan var det. Den där sortens ungdomsdystopi, som Hungerspelen, som är precis som fantasy på alla sätt, förutom att det inte är det. ”Utvald ungdom vägleds att inse att HEN ska rädda världen.” Ungefär så. Allt är likadant, förutom själva magidelen.

I Divergent ska man välja falang i tonåren, och sedan blir man skolad att passa in i den falangen. Falangerna hedrar mycket snäva ideal. Du kan välja de Osjälviska, Ärliga, Tappra, Fridfulla eller Lärda. Beatrice har vuxit upp som Osjälvisk, men tvivlar ständigt på var hon hör hemma. Hela resten av boken bygger på hennes val, och jag ska inte spoila, men man kan väl säga att det blir en hel del träning, våld, mobbning, nollning, initieringsriter och ganska fjantigt tonårsblabb.

Divergent av Veronica Roth

Divergent av Veronica Roth

Där Hungerspelen ändå var genialisk, så är Divergent torr och teknisk, men ändå barnslig. Roth verkar ha snöat in så totalt på sin värld och hur den fungerar att hon vill beskriva allt för oss, men vi är nog inte så intresserade av hennes teknikaliteter, och hade nog hellre fått lära känna vad personerna kände och upplevde. Tji fick vi.

Divergent är inte asdålig. Jag tog mig igenom den utan några större problem, men jag njöt aldrig.

Historien är så banal, att den hade behövt något genialiskt att överraska mig med. Istället är den förutsägbar som Kellog’s Cornflakes. Det känns som att jag läst den och sett den på film många gånger förut. Grundtanken är bra, men Roth gör alldeles för lite av den.

Jag antar att Divergent ändå kan vara spännande för många, speciellt yngre och de som inte läst så mycket liknande. Det är bra, för alla ursäkter att ge sig på postapokalyps och dystopi är bra. Men jag känner mig inte så sugen på att läsa mer av Roth, även om jag undrar hur resten av världen ser ut, och vad som finns utanför Stängslet.

Jag kan tyvärr inte rekommendera Divergent, men jag tänker inte heller avråda från att läsa den.


Ett sekel av apokalyps

Nu när hypen lagt sig och de flesta håller andan inför uppföljaren The twelve, som kommer i oktober, har jag äntligen läst Justin Cronins mästerverk The Passage.

Jag läste en del recensioner om boken, även om jag förmodligen bara läste introduktionen för att inte råka spoila den för mig själv. Men antingen missförstod jag, eller så har vi läst The Passage helt olika, för jag kände inte alls igen den när jag väl satte tänderna i den. Den handlar inte alls om vad jag trodde.

Jag trodde det här var en bok om vampyrer och apokalyps och fick av någon orsak någon slags Anne Rice-vibbar och medeltidskänsla och … ja det var bara fel.

JA, det är en bok om vampyrer, men NEJ det är ingen bok om vampyrer.

Det är en bok om apokalypsen, och om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en väldigt detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt. Vampyrerna är lika viktiga som zombier brukar vara, dvs de är bara en representation av vadsomhelst, som kan hända. Det tycker jag är viktigt, att monstret får vara symboliskt, och det hade jag alltså inte insett var fallet här, innan jag läste den själv.

Boken är lång, 766 sidor i min utgåva, och den spänner över lång tid och flera olika huvudpersoner. Bara längden gör att man lätt väntar med att läsa den och skjuter upp till senare. Men gör inte det, om du fortfarande har den på lut. Läs den nu, för längden är enbart ett plus och du kommer önska att den var 700 sidor till, särskilt när du bara har 200 sidor kvar.

The Passage av Justin Cronin

The Passage av Justin Cronin

Redan i bokens början befinner vi oss i framtiden. Det märks delvis på detaljer om samhället och teknologi, men också på små kommentarer, som att X-files slutade sändas för tjugo år sedan, vilket innebär 2002, och att boken börjar ca år 2022. Vi kommer sedan att förflytta oss ännu längre in i framtiden.

De första vi får möta är forskare i djungeln, utskickade för att undersöka ett nytt virus. Detaljerna är välgrundade, vilket jag uppskattar. Cronin har gjort sin research. Jag accepterar samtliga medicinska detaljer, vilket verkligen underlättar läsningen. Cronin förklarar virusets effekter lagom detaljerat, men glömmer inte att en förklaring är önskvärd. Hans idé om vampyrernas sjukdomshistoria är verkligen rolig. Hatten av åt hans smått genialiska idé. (Ni får dock läsa om den själva.)

Samhället år 2022 är noga övervakat. Man kan lätt spåra människor med hjälp av vägspärrar och streckkoder. Samtidigt förlitar sig världen på teknologin.

I ett forskningslabb använder man dödsdömda fångar som levande testobjekt, för att forska på djungelviruset. Man hoppas kunna skapa en supersoldat, förstås. Ett vapen som ska överträffa alla andra vapen. Och kanske hade man lyckats, om det inte vore för de oförutsedda bieffekterna av smittan, och apokalypsen är ett faktum.

Virus, smitta, forskningslabb, spridning. Det här är ju helt underbart! tänkte jag när jag läste. Varför har ingen sagt någonting? (Det kanske de hade.) Visst, det är en relativt liten del av boken, men eftersom boken är lång, så är den delen ändå ganska stor.

När forskningsstationen slutligen faller offer för sin egen skapelse och ”Frankenstein” beger sig ut i friheten tar det inte lång tid innan smittan sprids bortom alla karantäner. Hela USA blir en vampyrinfekterad lekplats för blodsugare och resten av världen följer strax efter.

Någonstans här på vägen har vi lärt känna Amy, som är huvudpersonen. Hon är den sista försökspersonen, forskningens krona och virusets fulländning. Egentligen får vi följa med Amy väldigt lite, men hon finns hela tiden där någonstans och gäckar oss med sina avsikter. Är Amy god eller ond? Frisk eller sjuk? Det är svårt att avgöra, och lika briljant som det är att låta oss uppleva apokalypsen från ett av monstren, lika briljant är det att hålla oss i osäkerhet om hennes betydelse.

Plötsligt förändras historien…

Från att ha handlat om apokalypsen, färdas vi framåt och in i postapokalypsen. Vi lär känna en liten stad och dess medborgare. De har alla överlevt i den laglösa världen genom att förskansa sig och lysa upp natten mot vampyrerna. De håller får och delar upp arbetet. De skyddar barnen från ondo tills det inte längre är möjligt, och då utbildas de i ett yrke för att bidra till stadens överlevnad.

Det är ett välordnat liv, men det kan inte fortsätta för evigt. De är beroende av teknologi från Tiden Innan. De överlever bara så länge strålkastarna lyser upp natten, och såväl lampor som batterier kan inte bestå för evigt.

Just som postapokalypsen också den känns hemtam och bekant, förändras världen igen och vi följer med på den hisnande resan för att rädda världen, där alla trådar knyts ihop och alla mysterier får sin förklaring.

 

Vad jag förstått så har många haft problem i mitten av boken, där den känns lång och det är lätt att fastna, men jag hade inga sådana problem. Delvis för att jag kände till risken, förstås, men också delvis för att jag tänkte mig The Passage som flera separata böcker. Först apokalypsen, sedan postapokalypsen och slutligen upplösningen. Postapokalypsen är nog inte den mest intressanta delen. Det är ett långsammare tempo än i jordens undergång och de många triviala uppgifterna känns verkligen uttråkande när man läser om dem. Men det hör till. Och det blir bättre.

 

The Passage är minst lika bra som hypen säger. Och den är underbart, fantastiskt, sagolikt lång.

Varför blir jag extra kär i tjocka böcker? Är tjocka böcker bättre? Ja, jag tror de kan vara det. Skickligt producerade får du verkligen en hel värld i en tjock bok. Du får en upplevelse som sträcker sig längre både kronologiskt och på djupet. En längre bok blir mer intim och mer omvälvande, tycker jag. Förutsatt att den är bra.

När jag läst tjocka böcker känns korta böcker ofta oavslutade, hastiga och förenklade.

Så läs en riktigt bra och lång bok. Och välj  med fördel The Passage.

 


Rimligt och fasansfullt

Det här är en bokcirkelsbok för Elitistmörkerklubben, men mötet har skjutits upp och jag kan inte längre låta bli att recensera. Ni kära medlemmar kan vänta med att läsa om ni vill.

PC Jersild är läkare och författare. Jag vågar påstå att han är en del av sveriges mer kända och duktiga i yrket. Han skriver samhällskritiskt och fantastiskt bra. Ett par av hans böcker har blivit filmatiserade, t ex Barnens ö och En levande själ, som ni säkert känner till

I Efter floden, som skrevs 1982, tar sig Jersild an postapokalypsen. Den utspelar sig i Sverige, efter ett oklart krig, som förmodligen slutade i global  katastrof efter avfyrande av kärnvapen. De människor som överlevde blev sjuka och vanställda och vill inte tala om vad som hände, eller om hur det var Innan.

En av de yngsta svenskarna är Edvin Fittmun. Han är 30 år gammal, men det har fötts få barn efter apokalypsen, och han ses som ett barn av de flesta. Sitt namn Fittmun har han fått på grund av sin kluvna överläpp.

Edvin utnyttjas som sexslav på ett skepp tills hans välgörare tröttnar på honom och sätter iland honom på en ö. Där börjar Edvins resa mot… upplysthet. Han träffar andra överlevande, som har ett helt annat liv än det han levt på skeppen. Han träffar kvinnor, en väldigt sällsynt sorts människor, och läkare, präster, kungar…

Efter floden beskriver Edvins liv med obehaglig närhet. Man blir ledsen och äcklad, arg och glad, om vartannat. Det är känslosamt och väldigt bra och jag kunde inte lägga ifrån mig boken förutom för att gråta lite, eller fundera på Livet, Universum och Allting.

Efter floden av PC Jersild

Efter floden av PC Jersild

Jag har sällan läst så bra postapokalyps. Jag är imponerad av att Jersild lyckas skapa en helt annan värld för Edvin. Det är inte bara vår värld, senare. Det är inte bara vår värld, fast trasig. Det är en helt annan värld, lika annorlunda som i fantasy, med helt andra villkor och traditioner, människor och vanor, än vad vi lever med. Ändå helt verklig. Helt rimlig. Helt fasansfull.

Efter floden går att tala om i timmar, men det sparar jag till Elitistmörkerklubben. Här vill jag inte råka avslöja något som förtar läsningen för er. För ni SKA läsa den.

Det här är en klassiker och den är svensk, vilket alltid är roligt. Så skaffa! Gärna den nya utgåvan från 2011 som ni ser på bilden.

Sedan tackar ni mig för tipset. ;)


Beyond exile

Det var 17 mars 2011, då jag uttalade orden:

”Jahopp. Då var jag där då. På toppen av min zombielitteraturläsarkarriär. För aldrig kommer jag läsa en bättre zombieroman än Day by day armageddon avJ.L. Bourne. Stora ord? JA! Men den förtjänar dem. Den förtjänar allt.”
Day by day, världens bästa zombieroman

Har jag glömt World war Z, undrar ni kanske? Den är minst lika bra, och ett korn bättre. Men nu pratar vi vanliga dödliga, inte Max Brooks. Och i den kategorin så smiskar JL Bourne serious ass.

Citatet avser Day by day armageddon av J.L. Bourne, och nu har jag äntligen läst uppföljaren Beyond exile. Inom kort tänker jag införskaffa den tredje boken. Återstår att se dock, om jag suger på den karamellen lika länge som jag väntade med Beyond exile. Men, ibland är det oerhört skönt att spara en bok man vet att man kommer älska, för att ha till hands när den verkligen behövs.

 

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

Liksom Day by day armageddon är Beyond exile skriven i dagboksform. Vi har följt med huvudpersonen sedan zombiesmittan bröt ut. Vi får inte veta mer än vår huvudperson vet och den okunskapen är en av orsakerna till JL Bournes förträfflighet.

Huvudpersonen tillika dagboksskrivaren är militärpilot och inte helt normal. I den första boken överlevde han delvis pga de solpaneler han installerat på sitt hus och ubåtsbatterier som kan laddas upp av solpanelerna och ge elektricitet om huvudströmförsörjningen bryts. Redan vid första misstanken om katastrof börjar han samla mat och ammunition. Han sätter galler för fönstren och förbereder sig på en lång belägring. Han är helt enkelt en galning, och inte helt osannolik.

Under äventyrets gång träffar vår hjälte andra överlevare. En del slår följe, andra… inte. (Läs!)

Den första boken handlade mest om zombieutbrottets första del och gick ut på att överleva, förflytta sig och förstå vad som händer.

I den andra boken är grundförutsättningarna grovt förändrade, samtidigt som zombieutbrottet är en del av vardagen. Här handlar det mest om att planera, vara strategisk och om mellanmänsklig tillit.

JL Bourne bjuder alltid på action och smaskiga zombierier, men lyckas göra det med en smidig enkelhet.

Bokshopping 2011-01-02

Bokshopping 2011-01-02

JL Bourne själv är aktiv militär (USA), och kan bekymmerslöst beskriva såväl vapen som strategier och våldsamma sammandrabbningar. Det är en central del av handlingen, och en orsak till att det blir så bra.

I första boken fanns det en hel del egenskaper hos huvudpersonen som var frustrerande. Han är sexistisk och fördomsfull och en riktig machoman. Folk brukar anta att han är författarens spegelego. Men i den andra boken utvecklas vår huvudperson, och jag blir imponerad av Bournes förmåga att långsamt låta honom förändras av omständigheterna, lära sig av sina erfarenheter och förändra honom till en allt mer sympatisk och modern man.

Jag tror att vi dömt Bourne för tidigt, om vi avfärdar honom eller hans huvudperson som machoidioter. Detta är ytterligare en orsak till att böckerna är så bra.

Slutbetyget är samma höga omdöme som för första boken och jag kan verkligen knappt vänta på Shattered hourglass, som ska komma innan året är slut.

Tidigare om JL Bourne:


Döda eller dö

Jag tror jag köpte den på antivariatloppis någonstans. Kanske på fantasydagen i Uppsala. Kill or cure av Rebecca Levene var omöjlig att motstå:

”Jasmine has spent five years underground, locked in a secret government bunker with no one but the skeletons of her dead colleagues for company. Outside, the world has gone to hell, a mysterious virus killing all but 1 in 20 of the world’s population.”

Kill or cure är den andra boken i en serie,  Afterblight chronicles, men helt fristående. Böckerna är skrivna av olika författare, men utspelar sig i samma värld.

Jasmine var forskare, och hade just hittat en eventuell bot när bunkern exploderade och stängde in henne. Boten hade dock bieffekter och hon blev galen. För att överleva instängd med sin egen galenskap tar hon stora mängder morfin. När hon fem år senare befrias av pirater är hon en riktig junkie.

 

Kill or cure av Rebecca Levene

Kill or cure av Rebecca Levene

Piraterna tar henne med sig och hon upptäcker den nya världen utanför. I världen Efteråt försöker flera olika krafter behålla övertaget över den sista spillran mänsklighet. Deras metoder lämnar en hel del övrigt att önska.

På något sätt stämmer ändå inte baksidetexten med vad boken faktiskt handlar om. Det är en historia där de flesta redan dött, men många fler kommer dö. Det finns zombier, men de är inte huvudpersoner. Några som framstår desto tydligare är bland annat piraterna.

Levene har skrivit en ganska bra bok. Man får något slags band till Jasmine (hatar namnet, sorry) och hennes kompanjoner. Man vill gärna att hon ska överleva. Men samtidigt tyckte jag bäst om premisserna vid bokens början. Det var makalöst spännande och jag skrattade förtjust och läste ivrigt varje ny sida. Men sedan flög historien iväg åt några ganska oväntade håll. Det slutade egentigen aldrig hända saker, men det som hände blev monotont och förutsägbart på ett ganska tråkigt sätt. Som novell hade Kill or cure fungerat väldigt bra. De första sidorna är makalösa, men sedan tappar jag på något sätt engagemanget. Kanske för att jag kände mig lurad när omständigheterna förändrades. Kanske för att boken faktiskt inte höll längre än så.

Det finns en hel del bra saker som tas upp i boken.  T ex hur en global katastrof kan få människor att sammanföras, som annars aldrig hade mötts. Västerländsk privilegierad forskare möter afrikansk man, som i sitt hemland redan sett torty, mord, våldtäkter, maktmissbruk så grovt att det står där nere med de värsta brotten mot mänskligheten i historien. Han skrattar åt hennes misstro inför brott som för honom verkar minimala i jämförelse. Han har sett allt redan.

På sätt och vis skulle jag vilja läsa mer av Afterblight, eftersom det är en kul idé med böcker om samma värld, av olika författare (jag vet att det gjorts förut). Men samtidigt är den här världen så förvirrad och trasig redan i Levenes bok, att jag knappt kan föreställa mig hur en annan författare passar in sin historia utan att röra till den ytterligare.

Jag tror jag får placera Kill or cure bland ”B-böckerna”, som motsvaras av B-filmerna på vita duken/tvn. Den är inte så bra, men ganska rolig. Den var underhållande, men inte minnesvärd. Det fanns en eller flera bra idéer, men genomförandet saknade finess.

Är det inte mer än så du vill ha, så kör hårt.

Några minnesvärda citat: 

”There was a cannula in my arm. I’d treated enough smack addicts in my time to know that you didn’t want to keep digging fresh holes in your veins, because pretty soon [they] would be gaping, pustulant sores. […] I’d seen junkies without a penis, rotted away where they’d kept on injecting, even as the flesh festered and died, the pain less important than the hit.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 6

”When the Cull [viruset] struck, it was a quick death, but it wasn’t a clean one. When you’re bleeding out of every pore in your body, but you’re still conscious. When you’re thirty years old and you know that you’ve only got two more days on this earth, and each of them will be filled with this same, unending agony…”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 13

”You know how madness feels like sanity? That delusions feel like a new and wonderful clarity? No shit.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 14

”‘Strip – all of you.’ Now the visual really was like something from the darkest pages of history. I was the women look at each other, look at the men – look at their children. But when there are fifty odd guns pointing in your direction, there isn’t much time for modesty.”
Ur Kill or cure av Rebecca Levene, s 51

 


Mat eller böcker? Du måste välja.

När zombieapokalypsen kommer är Allison Hewitt på jobbet, i en bokhandel. När mänskligheten dör är hon instängd i bokhandelns personalrum med sina kollegor och några stamkunder. Förutom bokdelen är det svårt att tänka sig ett värre öde. Jag ryser vid tanken på att behöva spendera apokalypsen med arbetskollegor istället för med zombiemördande badasses.

Allison Hewitt is trapped av Madeleine Roux är precis så vrickad som den låter. När Allison sedan ger sig ut från personalrummet för att jaga rätt på mat och seriöst överväger att istället ta med sig böcker tillbaka, då blir man ganska förtjust.

Allison Hewitt is trapped av Madeleine Roux

Allison Hewitt is trapped av Madeleine Roux

Men Roux envisas med att skriva boken som en blogg. För all del bygger boken på den blogg Roux publicerade med Allisons hela historia (http://helptheyarecoming.wordpress.com), men i bokform är jag osäker på hur mycket upplägget bidrar. Visst, det är roligt ibland att läsa kommentarerna från andra överlevare, men det är inte något som boken inte överlevt utan.

Allison är en skön brud, kickass, smart och självständig. Man gillar henne och många av oss vill nog gärna vara henne (Fast det är bokoholisten som är henne). Hennes polare har sina för- och nackdelar, men ingen annan blir riktigt så verklig som Allison och det är synd.

Först förstod jag inte grejen riktigt. Det var rätt tråkigt att läsa om Allisons vardag i personalrummet (duh). Sedan började hon leta böcker. Då blev det roligt. Sedan drog de iväg på jakt efter bättre högkvarter och sedan rasade historien ihop ganska fort. Det är helt enkelt inte jättebra, tyvärr.

Särskilt inte jättebra är de ständiga kasten och de ganska kvävande beskrivningarna av Allisons förälskelse i en viss Riktig Man. Jag gillar det inte alls. Men så gillar jag inte heller alls den mesta chick-liten där ute, och det här är zombiechick-lit, kanske den första av sitt slag.

Det finns några referenser till olika böcker i texten. Jag skulle gärna läsa fler zombieböcker om bokälskare som dödar med lexikon och längtar efter ny läsning under långa vaknätter, som refererar till böcker i tid och otid och som skulle slakta sig igenom en hord av zombier hellre än tända eld på biblioteket. Men det är faktiskt inte den här boken som är den boken. Tyvärr är det inte det, hur gärna jag än trodde och förväntade mig det. Den boken är fortfarande inte skriven och har du minsta talang och intresse för zombier, så bör du börja fundera på den NU. För du kommer säkert göra ett bättre jobb än Roux, är jag rädd.

Det här är ganska underhållande. Ibland vämjeligt dåligt. Det är en första bok och kanske borde tvån vara bättre (den finns redan), men enligt Swedish zombie är det tyvärr inte riktigt så.

Lite beskviken, men rätt underhållen går jag alltså vidare mot nya virusar.


Dröm, matrix eller verklighet

KG Johansson är en svensk sf-författare som kanske alldeles för få känner till. Vi har kanske en tendens att gå till de internationella mästarna för vår dos av SF och kanske glömmer att det finns, eller iaf fanns, de som gjorde det på svenska också.

Jag tycker svensk sf verkar stå och dra i någons kopp med te. Det är synd, för jag tror att vi är bra på sf i sverige. Jag tror vi har rätt syn på livet, vi som är något att ha i alla fall, för att skriva bra sf. Eller kanske bara att det vore kul med mer sf i svensk miljö, eller från en svensk hjärna.

KG Johansson har i alla fall gjort sin bit. Han skrev Googolplex och har nu gett världen De drömmande städerna, en historia delad i två (eller fler). De drömmande städerna är två böcker i en: den ena heter London och är en hel roman. Den andra heter Donatello och består av noveller eller fragment, som går att passa in i samma värld som London och som ger en helhetsbild eller förvirrar bilden, det är olika.

De drömmande städerna av KG Johansson

De drömmande städerna av KG Johansson

Jag läste London först och det är jag glad för. Annars är jag rädd att jag inte hade förstått någonting.

I London är en meteor på väg mot jorden. Det här berättar man inte för jordens befolkning, för att undvika panik. När meteorerna väl blir kända säger man att de kommer att missa jorden precis. Men inget av det är sant och man kan inte göra någonting för att undvika katastrofen.

En man har en lösning, som inte är någon lösning. Han avser att programmera mänskligheten och ladda upp oss i omloppsbana, där vi skulle kunna fortsätta våra liv som om ingenting hade hänt, levandes i ”the matrix”, utan kroppar men med samma sinnen. Vad skulle egentligen vara skillnaden?

”‘Du tänker simulera hela historien?’ sade han. ‘Från… universums början?’
‘Ja. Med tiden. Om någon gör en utgrävning i simuleringen ska det finnas fossil och sedimentlager på de rätta ställena.'”
Ur London av KG Johansson, s 42

Det låter kanske ”enkelt” till en början. Man tar världens alla parametrar, matar in i programmet och lägger till invånare, sedan klickar man på kör. Men Fisher har ett pedantiskt sinne. Och en farhåga om vad som skulle kunna hända om någon visste att de levde i en simulering, i ”the matrix”. Därför ser han till att simuleringen är så autentisk det bara går att göra den.

”Är hans plan verkligen värd det? Har han ens rätt att försöka? För sin inre syn ser han ännu fler torterade människor, konventrationslägerfångar och svältande barn. Om han låter dem leva igen, måste han i så fall ta ansvaret för deras lidande?”
Ur London av KG Johansson, 74

London handlar om Fishers sista dagar med programmet, om de tekniska svårigheter han måste lösa och om de samvetskval han brottas med. Det är ytterst filosofiskt, precis som bra sf ska vara och det är väldigt väldigt spännande.

”Alla simuleringar påverkar omvärlden. Till och med när någon ser på en holo eller läser en bok: de gör något annat än de skulle ha gjort utan holo eller bok, och verkligheten förändras.”
Ur London av KG Johansson, s 56

Genom Fishers hjärna följer vi med genom de filosofiska resonemangen om rätt och fel, mål och ändamål, om värdet av det han gör och om konsekvenserna. Alternativet är förstås svårt att argumentera mot – jordens undergång. Ändå förstår man verkligen Fishers farhågor och det är frågor som är så spännande och så intressanta att man svårligen släpper dem när boken är slut.

Donatello då, handlar om samma värld och om en annan värld och här blir det så förvirrande för mig att jag bara kan gissa. Det jag gissar är att någonting ändå kanske går fel med Fishers programmering. Eller att han i sista stund lägger in impulsiva ändringar, mänskliga korrigeringar, som gör att hela hans ursprungliga avsikt sviktar.

Det fina i Donatello är att vi stundom nästan lämnar sf-genren för att istället möta fantasyn. Bara genom att känna till London, vet man att koppla samman de två och ibland är Donatello mer poetisk än något annat, t ex vid de underbara beskrivningarna av musik (KG Johansson är musiker och har skrivit många böcker om musik, så det är föga förvånande att han kan beskriva det till perfektion).

Jag skulle gärna diskutera med någon hur Donatello och London hör ihop och vad som egentligen hände. Förmodligen behöver jag även, någon gång, läsa om dem. Och det gör jag nog gärna, för som riktigt bra böcker tror jag de håller för en vända till.

 ”Men, tänkte han sedan. Om simuleringen är omöjlig att skilja från verkligheten. Hur vet jag då att den här världen är verklig?”
Ur London av KG Johansson, s 127

Tidigare om KG Johansson: