Kategoriarkiv: Deckare

Virus, vetenskap och terrorism

När jag hittar en bok som heter Virus, så kommer jag absolut att plocka upp den och läsa på baksidan.

När jag läser baksidan av Paul McEuens bok, så står det så här:

”När Nobelpristagaren Liam Connor hittas död på botten av de berömda Ithaca-ravinerna i New York vägrar hans forskarkollega, Cornell-professorn Jake Sterling, tro att det var självmord.

[…]

Men Liam Sterling (!) var inte bara biolog, han var också expert på biologisk krigföring. Snart står det klart att ett cacheminne med supersofistikerade…”

Ok, alltså, baksidestexten är sjukt dålig. Herregud, vad är detta för slarvigt hopskrivet skit? Förlaget Bazar verkar ha haft så bråttom att de låtit en twittrare skriva/översätta baksidan med Iphones autocorrect. Eller nått.

Men skit i det. Boken har Paul McEuen skrivit. Och han är professor i fysik vid just Cornell i New York. Han är expert på nanoteknologi, vilket boken handlar om, och han har varit rådgivare åt CIA mfl. Han är Jake Sterling och Liam Connor. Han vet vad han skriver om.

Och faktiskt blir det riktigt bra, baksidans tramsighet till trots.

Terrorister har kidnappat nanoteknologi och ett dödligt virus, och kombinerat dem till ett perfekt biologiskt vapen. Liam Connor anade mer än någon annan, men dog innan han kunde göra så mycket åt det. Jack Sterling plockar upp trådarna och följer dem, mot terroristerna.

 

Virus av Paul McEuen

Virus av Paul McEuen

I efterhand är jag väldigt nöjd med den här boken, men den har några problem:

  • Den är för enkel. Jag tror att McEuen misstänkte att läsarna skulle vara lite dumma i huvudet. Jag tycker att han kunde förvänta sig mer.
  • Den innehåller ensamstående-mamma-med-barn-kärleksdrama. Jag har fått nog av det i Harlequin, och jag tycker inte att McEuen skrev det så där jättebra.
  • Den låter inte den kvinnliga birollen ta plats i egen makt, utan hon förblir en appendix till Jack.

Med det sagt, så har boken några fördelar också:

  • Coola nanoteknologirobotar
  • Coola virusar
  • Coola badguys
  • En kvinnlig biroll, som iaf är smart och forskare, och ”inte bara mamma”.
  • En hel del häftiga twistar och vändningar, som bygger på vetenskap.
  • Väldigt sorgliga delar, som man vill skrika åt, dvs de var bra på det där hemska viset.

 

Om du också gillar böcker om virus och pandemi och krig och teknologi, då är det här ett väldigt bra val, men den är mer spännande och cool än utmanande. Så du kan läsa den även om du är bakis, förkyld eller så där i behov av action.

 

 

 

Annonser

Mördaren är fri. Vem dödar hon nu?

Det är alltid underbart att få blogga om Chelsea Cain, men av någon orsak verkar väldigt få ha tagit henne till sitt hjärta riktigt som jag. Jag vet inte om jag vet en enda bekant som läst henne, faktiskt. Och jag fattar inte varför?!

Om ni tycker om deckare, eller om ni tycker om Ond Bråd Död, eller om ni tycker om när det blir ”psykologiskt”, eller om ni tycker om femiFUCKINGnism, så borde ni gilla Chelsea Cain.

”Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha.”
Från Nedbruten, men inte död

Den egentliga huvudpersonen, som jag ser det, i Chelsea Cains böcker, är den kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchen är så sjuk i huvudet som det går att bli, och så vansinnig och blodtörstig, men ändå kall nog att dra ut på lidandet, att se tjusningen i att människor istället får leva med vad hon gjort mot dem.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

En av de som överlevt hennes tortyr är polisen som jagade henne, Archie Sheridan. Han såg sedemera till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet, men han är samtidigt hennes fånge. Han påminns dagligen om den tortyr hon utsatte honom för, och i någon del av hans hjärna tror jag att han aldrig blivit fri från fångenskapen.

Med detta sagt, läs de tidiga recensionerna, eller tro mig när jag säger att fler borde läsa Chelsea Cain. Börja med Heartsick.

Själv har jag nu kommit fram till den femte boken, Let me go.

Let me go av Chelsea Cain

Let me go av Chelsea Cain

Let me go är en perfekt fortsättning efter Kill you twice. Där fick vi se Gretchen fullständigt nedbruten av mediciner och isolering. Det var härligt att få frossa i hennes rättmätiga lidande, efter allt hon gjort.

Men nu har hon rymt. Hon är fri, och hon har en agenda.

Archie undersöker en rik mans privata ö, kroppar ansamlas i hemliga tunnlar och Gretchen är på krigsstigen. Det är vansinnigt bra och roligt och underbart blodigt, precis som Chelsea Cain lärt mig att förvänta.

Förutom mordhistorien så utvecklas bakgrundshistorien mellan Archie och Gretchen ytterligare, med ännu en sjuk twist. Det är som att Cain alltid har ytterligare ett trick, och ytterligare en tanke.

 

Vsg för tips.


Lättläst deckare/thriller med seriemördare

En av mina absolut käraste författare, Stuart MacBride, skriver mest deckare. Vanligtvis handlar de om det regniga Aberdeen. Men MacBride har också skrivit den fasansfulla sf-deckaren Halfhead.

Men han har även skrivit en lättläst thriller, Sawbones.

Sawbones är lättläst på grund av textens storlek och att språket får vara enkelt och rakt.

I introduktionen till boken skriver Stuart MacBride (min översättning):

”Barrington Stoke (ett förlag för lättlästa böcker) sade att de aldrig gett ut en seriemördarbok förut. Men kunde jag ge det ett försök? Woo-hoo! Fatta att jag kan. Den här boken är resultatet.”

MacBride skriver också att läskiga deckare har en tendens att bli tegelstenar. Men den här boken såg han som en chans att frångå reglerna. Den skulle vända på förutsättningarna. Inget Aberdeen, inga goda poliser, och ingen tegelsten.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Sawbones får vi följa några män på flykt i en bil. Från början vet vi ingenting om dem, men långsamt får vi bitar av berättelsen.

De är på väg för att hitta en man och hämnas. Deras chef är maffiaboss och hans dotter är kidnappad och förmodligen död.

På vägen får de höra allt mer om den misstänkte kidnapparen. Vad han gör med kvinnorna han kidnappar. Det blir en allt personligare jakt, och allt viktigare att behålla hoppet om att chefens dotter fortfarande lever. Eller inte. Kanske är det bäst om hon fått dö.

Det enkla språket förtar ingenting av berättelsen. Språket gör det snarare ännu läskigare och hemskare, i sin enkla rakhet. Det är direkt och effektfullt.

Jag skulle gärna läsa fler böcker skrivna så här koncist.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Ett liv värt att leva

Det finns författare som alla verkar älska, så där på riktigt. Författare som korsar genregränserna, som slår klorna i ditt hjärta och förför dig hårt, smärtsamt, smäktande och hastigt, allt på en gång. Jag inbillar mig att Tana French är en av dem. Visst kan man ha åsikter om en eller annan bok, men generellt har jag aldrig hört någon säga att de inte ska läsa henne mer.

Har du läst French förut kan du scrolla ner en bit för att hitta direkt till själva Broken Harbour.

Den första boken, In the woods (Till skogs) var den jag fastnade mest för, samtidigt som jag i efterhand inte kan tycka att den var bäst. Men den visade så tydligt vad Tana French gör. Hon förför oss. Med ord och karaktärer, med hennes stil som gränsar mot poesi, men som hela tiden balanserar på rätt sida av det lite sliskiga (vilket jag kanske inte riktigt lyckas med här).

Många hade svårt för slutet, som alltså inte riktigt existerade. French knyter inte alltid ihop alla trådar, men det gillar jag. Dessutom ryktas det om att hon ska återkomma till den första boken och ge oss slutet på den i slutet av själva serien.

I den andra boken, Likeness, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva en andra bok som vida överträffar den första och som kanske överträffar det mesta. Det talas om likheter med en hemlig bok av Tartt, men det vette fan. Det handlar om undercoveruppdrag, om goda vänner, om att ljuga och om hemligheter. Men det viktigaste är Cassie själv, så jag tycker att handlingen mest bildar kuliss till porträttet av henne.

I den tredje boken, Faithful Place, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva den där andra-boken trots allt. Den är inte dålig, men den är tråkig och intetsägande jämfört med de andra böckerna.

Tana French ger varje bok en egen känsla. De har alla hennes egen stil, men även en egen personlighet. I första boken fanns ett ständigt mörker som lurade bakom Ryan, ett mörker med ursprung i hans barndom. I andra boken fanns ett drömskimmer, som lockade Cassie att glömma sina plikter och släppa kontrollen. I den tredje boken finns ett allvar och en känsla av att det är för sent, eller att det snart kommer att vara för sent, för Frank att göra det rätta.

Något annat French blivit känd för är att nästa bok använder en hvuudperson som spelade en biroll i föregående bok. Det är ett snyggt och roligt sätt att förnya sig, och jag gillar verkligen konceptet. Dessutom blir det en sport att gissa rätta huvudpersonen. Så här gissade jag sist: 

”Då är det bara en sak kvar. Att gissa huvudperson i nästa bok. […] Jag gissar på Ginger pubes. Det är han eller Scorcher och jag läser nog helst om utmanaren, the under dog.” 
Jag är lite otrogen mot Faithful Place

Huvudpersonen i den fjärde boken, Broken Harbour, blev mycket riktigt Scorcher, men inte stackars Ginger pubes. 

Scorcher Kennedy är den stroppiga, dryga polisen som Frank stör sig på i Faithful Place, men i Broken Harbour får han själv komma till tals, och han är inte alls sådan som Frank trodde. Scorcher är faktiskt ganska fantastisk.

Han är plikttrogen, disciplinerad och smart. Samtidigt har han självdistans nog att förstå hur pass smart han inte är, och hur lite det krävs för att han ska tappa kontrollen.

I Broken Harbour, där Scorcher har många minnen, hittas en familj mördad. Den enda överlevande är mamman, som vägrar berätta eller inte minns vad som hänt.

Medan Scorcher nystar i fallet måste han även ta hand om n00ben Richie. Jag kände redan tidigt att det var något iffy med den killen, men ni får läsa själva för att se hur det var med den saken. Scorcher och Richie hittar ganska snabbt ett fint samarbete, som sätter Scorchers gamla distanserade arbetssätt på prov. 

Ledtrådarna de hittar förenklar inte fallet. Det nystar sig hårdare och hårdare kring sig själv, tills det börjar bli svårt att komma ihåg vad som är sant och inte, vad som är ledtrådar och vad som är bevis, vad som är teori och vad som är hörsägen.

Men en sak är säker: Familjen har mördats och något pågick i det där huset. I månader. Var de lyckliga? Var det en sk familjetragedi? Eller var det fullständigt obegripligt?

I Broken Harbour får jag nästan samma känsla som i Likeness. Det är drömskt och vackert och gripande och fantastiskt hela vägen. 

Tidigare nämnt om Tana French:


Nedbruten, men inte död

Ja, jag älskar Chelsea Cain. Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha. Jag har nu kommit till den fjärde boken, Kill you twice.

Chelsea Cain skriver om den mycket karismatiska, kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchens öde är för evigt sammansvärjt med hennes före detta offer och mästerverk, Archie. Han är polisen som jagade henne och som satte dit henne och såg till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet.

Han är också ett av hennes offer, undkom med livet i behåll, men inte med alla organ intakta. Hans kropp är täckt av ärr från Gretchens skalpell och ett av dem är hjärtat hon ristar in i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

De tre första böckerna var fantastiska. Det var ögonblicklig kärlek mellan Chelsea Cain och mig.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i samtliga böcker. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men det är synnerligen fascinerande läsning om det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Den fjärde boken, The night season, handlar ganska lite om Gretchen, men desto mer om en starkare och friskare Archie som äntligen börjat tillfriskna. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som samarbetar med Archie, båda ger och tar av varandras information.

Självklart saknade vi Gretchen i The night season, men i Kill you twice, mina vänner, är hon äntligen tillbaka.

I The night season drabbades Portland av översvämningar. Det visar sig snart att en del drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är bra, men Chelsea Cain visste nog om att det saknades Gretchen och trauma, vilket hon erkänner i Acknowledgements, och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litade på Cain. Och jag fick rätt.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

I Kill you twice möter vi en helt annorlunda Gretchen. Hon är nedbruten av mediciner och isolering. Det är väldigt givande att äntligen se henne lida för vad hon har gjort.

Men Archie har knappt tid att vältra sig i känslan, för det börjar dyka upp lik i Portland. Och morden verkar ha någon underlig koppling till Gretchen.

Givetvis kan hon inte vara skyldig, men mördaren har en liknande talang och Archie tvingas möta sin nästan mördare för att ta hitta sambandet.

 

När jag läser Kill you twice är det länge sedan jag läste Cain sist, och det är som att komma hem. Det är underbart, det är genialiskt, rappt och roligt, hemskt och fantastiskt. Har ni inte läst Chelsea Cain ännu, så är det faktiskt dags. I höst kommer redan den sjätte boken.


Högdjur och slitvargar

De flesta vet numera vem Jack Reacher är. Han är ju Tom Cruise! Hahahah! Nej.

Egentligen är Jack Reacher allt som Cruise inte är, men det blev nyligen Hollywoodfilm av min älsklingsmachoman, så nu lär väl alla nya läsare ha helt fel bild av honom.

I deckarvärlden är Jack Reacher en ganska unik stjärna. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.

Nu är vi dock redan på bok sexton i serien, som ibland tjänar på att läsas kronologiskt, och ibland verkligen inte kräver det.

I denna sextonde bok, The affair, kan man tro att Lee Child redan hade utnyttjat alla sätt varpå Reacher kan råka illa ut, men så är inte fallet.

Nu får vi äntligen veta hur det gick till när Reacher lämnade militären!

The affair av Lee Child

The affair av Lee Child

Serien har gått upp och ner lite under dessa sexton böcker. Det var fantastiskt i början, men hade en dipp kring bok 11-14, som dock nu är glömd och förlåten, för The affair är nog en av de bästa böckerna hittills.

Reacher är lite yngre, lite mindre sliten, men desto tröttare på livet. Han skickas till den amerikanska södern, där han ska luska i några mord. Fallet är känsligt och sköts officiellt av en militärpolis på basen utanför stan, men Reacher arbetar under täckmantel för att se vad lokalpolisen sysslar med. Entré: Bokens obligatoriska bombnedslag i form av kvinna.

Men det gör ingenting att det är förutsägbart ibland. Det är ju halva nöjet med att läsa deckare. Jag vet när jag läser Lee Child, att jag får Reacher, att han är hunkig, att det blir en hel del redahållande på tiden i huvudet och att han kommer att ligga med någon. Det bara är så. Resten är dock helt oklart. Vad som helst kan hända.

Har ni inte läst Lee Child ännu, så kan ni börja nu och se fram emot sexton böcker av snarlik högklassig actionkvalitet.

Tidigare om Lee Child:


Otrevligt, narkomaniskt monster

Ingen har väl missat Gillian Flynns värsta konkurrent, Elizabeth Hand? Med det menar jag att de skriver samma typ av genomtragiska skräck, som gärna fokuserar på en kvinna och hennes inre mörker. Typ så.

Elizabeth Hand är väldigt skicklig, skickligare än Flynn (men nu ska jag sluta jämföra dem). Hon lyckas få mig att läsa hela natten och att rysa tills jag har hemmets alla filtar över mig. Hon är helt makalöst begåvad.

Så… Men! Haha… Men, huvudpersonen är en vansinnigt irriterande skitunge på 40+ år, som vägrar fatta att hon inte längre är ung och tuff och heroin chic, utan snarare misslyckad, övervintrad och jävligt sliten.

Hon kommer från en priviligerad bakgrund, men har brutit nästan all kontakt med familjen. Hon var en lovande fotograf, men lyckades inte hantera ens en smula berömmelse, och blev praktiskt taget utslagen. Hon kan inte hantera förhållanden, relationer, arbete, sociala sammanhang eller något annat mänskligt beteende. Hon är helt enkelt jävligt trasig.

Och den här människan får man alltså umgås med boken igenom och i böckerna som följer.

Det enda som får mig att läsa är Hands fantastiska språk och känsla. Cass tycker jag genuint illa om och skulle inte gråta en tår om hon blev överkörd och dog på väg hem från en pillerfylla.

Generation loss av Elizabeth Hand

Generation loss av Elizabeth Hand

Generation loss handlar om hur Cass får ett uppdrag som fotograf och tar sig samman tillräckligt för att åka iväg. Hon har chansen att fota sin stora idol, en fotograf som hade sin storhetsera strax innan hon själv nästan nådde stjärnorna. Men det dröjer inte länge innan Cass förstör för sig själv med fylla och stört beteende. Desto vidrigare hon blir, desto bättre blir dock resten av handlingen.

Jag tycker om att läsa om de andra personerna i galleriet. De känns alla mer verkliga än Cass. Jag tycker om att läsa om den lilla byn vid havet i Maine, om galna öbor och eremiter. Det finns skickliga beskrivningar av fotografier och landskap, en förtrollande läsning.

Men som sagt, jag hatar Cass och kan nästan döda henne själv, om det skulle behövas.

Vad är grejen med att skriva om trasiga kvinnor?

Varför handlar varenda bok (jag läst…) med kvinnlig huvudperson om ett trasigt mongo? Förutom Temple då, som är väldigt hel för att vara postpokalypsens drottning.

Kan inte någon skicklig författare skriva om en kvinna utan att göra henne till ett ätstört, alkoholiserat, drogberoende, socialt handikappat monster?

Tack, det var bara det.

Läs Generation loss, den är underbar, men snälla snälla snälla någon skriv en lika bra bok om en ”normal” människa.


Den femte Kallentoft: Om meningen med en kvinnas liv

Mons Kallentoft är en av de där få vanliga, svenska  deckarförfattarna jag följt troget sedan första boken. Nu har jag läst Den femte årtiden, som är den femte boken i Kallentofts årstidsserie om Malin Fors.

Varje bok har utspelat sig i en ny årstid. Den första boken, Midvinterblot, var vinter, sedan Sommardöden, Höstoffer och Vårlik. Sedan uppfann Kallentoft Den femte årstiden för att kunna skriva en femte bok.  Här kunde man tycka att det blev ett fint avslut för Fors, men nu har Kallentoft redan skrivit vidare böcker om samma poliskvinna, som istället döps efter elementen. Där har han ju också en hel del chanser att skriva fler böcker än förväntat, beroende på vilken tradition av elementsindelning han väljer.

Jag tyckte om Kallentoft från början. Det var skrämmande mord och väl uttänkt polisjakt. Men jag tyckte inte om hans allt mer tvunget poetiska språk eller de kursiverade styckena där de döda talar och som inte tillför handlingen någonting. Det är det de flesta nämner när man fråga vad de tycker om Kallentoft. Sedan gillade jag inte heller hans huvudperson, polisen Malin Fors.

Malin Fors jagar mördarna. På fritiden krånglar hon till sitt privatliv och dricker för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Över huvud taget känns hennes liv ganska misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Så här mot slutet av serien har hon faktiskt ordnat upp sitt liv, äntligen, men hon är fortfarande inte frisk i huvudet. Det är fortfarande väldigt otrevligt att bo i hennes huvud.

Med dessa nackdelar lagda åt sidan har Kallentoft väldigt fina egenskaper. Det är en annorlunda deckarstil, vilket är positivt. Men tyvärr verkar utvecklingen inte gå mot allt med polerat, utan mot allt mer karikatyr av den första boken.

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

I Den femte årstiden får vi äntligen viss klarhet i Malin Fors gamla fall, som hon aldrig kunnat släppa. Hennes besatthet ger resultat och hon hittar Maria Murvalls mördare. Hon hittar dessutom fler offer för samma sjuka gärningsman.

Som klimax i en fem böcker lång tråd är Maria Murvalls upprättelse en stor besvikelse. Det är inte den fantastiska upplevelse jag hade önskat, men absolut väldigt läskig och spännande och en väldigt bra deckarhistoria.

Då är det värre med beskrivningar av Malin Fors när hon ska ta ur sin kopparspiral. Tydligen har hon ingen gynekolog. Verkar inte ha gått till någon sedan hon flyttade tillbaka till Linköping för många år sedan. Dessutom måste hennes fucking pojkvän ringa och boka åt henne, och har mage att ifrågasätta när hon säger att hon inte vill bli vaginalt undersökt av en man. JAG SPYR.

Dessutom finns ett antal passager där de döda (?) uppmanar Malin att föda deras barn, som någon slags upprättelse. Malin verkar inte särskilt sugen på barn, men dessa vålnader vill att hon ska gottgöra dem genom att föda de barn de aldrig kommer få, och hennes fucking pojkvän pressar henne tills hon ger med sig. JAG KASKADKRÄKS.

Vad är det för retarderad idé att en kvinnas liv går ut på att föda barn och att det är DETTA de döda kvinnorna tänker på, när de svävar omkring i limbo och vill finna ro? JAG FÅR KOLERA.

Så, då har jag fått ur mig det. Skulle kunna skriva tio blogginlägg enbart om den här vidriga jävla inställningen till kvinnor och kvinnlighet. Kanske utvecklas det i nästa bok, men det lär jag inte ta reda på.

Mons Kallentoft

Mons Kallentoft

Precis som efter förra boken, Vårlik, funderar jag på varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något finns uppenbarligen där, som lockat mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem. Jag förblir kluven och nu har samtliga böcker fått åka till svärmor, så att jag slipper fundera mer. Och jag tänker inte läsa elementserien.

Tidigare om Mons Kallentoft:


Flickan med snö i håret

Jag hade faktiskt ingen fysisk bok till hands häromdagen, och läste därför Flickan med snö i håret av Ninni Schulman, som ebok (fick den på Bokmässan 2011).

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Min första åsikt var att det här är ju jättebra! Jag tycker jättemycket om introduktionen till Magdalena, nyss tillbakaflyttad reporter i byn, nyss skild från Strandvägenidiot, ganska nyss mamma till söta pojken Nils.

Jag tycker också om introduktionen till själva mordfallet, hur någon pulsar i snön och hör skotrar på sjön…

Det är en alldeles fantastisk stämning som Schulman skapar på de första sidorna.

Sedan blir det tyvärr Vanlig Svensk Jävla Deckare av alltihop.

Magdalena träffar en kille och har lite svårt med känslorna. Det anas ett triangeldrama. Det finns en kompetent kvinnlig polis och en jävligt otrevlig manlig polis och ett lovande ungt stjärnskott (som förmodligen kommer visa sig vara gay btw). Vittnen undviker att säga saker, som självklart är viktiga för utredningen, bara för att författaren ska få till sitt scenario. Karaktärerna går i författarens ledband utan särskild hänsyn till trovärdighet.

Men såvitt jag förstår är detta Schulmans första bok, och jag kan förlåta de här klyshorna om hon bara hittar sin stil sedan. För det finns väldigt mycket bra i Flickan med snö i håret.

  • Jag älskar den lille pojken Nils. Jag har aldrig förut varit förtjust i ett barn i en bok, som jag blir i Nils. Det är underligt och skickligt.
  • Jag älskar beskrivningen av den lilla staden och husen och pizzerian och skvallret.
  • Jag älskar dialogerna, som känns väldigt äkta.
  • Jag älskar att det finns ett lesbiskt par, utan att det görs någon särskilt stor grej av det.

Det kan helt enkelt bli en jättebra deckarserie, det här, om det bara får mogna på lite och lämna mallen. Och i och med det kanske Schulman slutar likna Mons Kallentoft. För som det är nu, så är han förmodligen hennes inspiration i mångt och mycket. Det är ibland så likt, att jag tror det är Kallentoft jag läser. Och när Schulman dessutom plockar fram kursiven, ja då är jag nära att skriva en insändare.

Men Schulman är faktiskt annorlunda än Kallentoft också. Till exempel skriver hon som sagt trevliga personer. Kallentoft verkar ju sikta på att göra dem så avskyvärda som möjligt, med flit.

Nej, tack och lov för nya deckare, som för in något nytt. Verkligen. Men våga gärna vara ännu mer annorlunda.


Den yngsta deckarhjälten

Många har tipsat mig om Denise Mina, som en ny deckarförfattare för mig att prova. Därför skaffade jag de första böckerna i hennes två deckarserier, den om Paddy Meehan (journalistvinkeln), och den om Alex Morrow (polisvinkeln).

Den jag började med, The field of blood, handlar om Paddy Meehan, en irländsk skotte som jobbar på en tidning som springpojke. Hon är bara sexton-sjutton år, och därmed min hittills yngsta deckarhjältinna.

Denna ungdom visar Mina på genom att låta Paddy vara besatt av sin vikt, gå på konstiga dieter, hångla med pojkar, bråka med familjen och sukta efter stora drömmar.

Det blir ganska klyshigt och kvalmigt och dåligt, faktiskt. Ändå älskar man Paddy. Jag vill henne väl och jag vill se henne växa upp till en stark och självsäker kvinna. Men gör hon det? Jag vet inte, jag har ju bara läst första boken, men jag tänker inte läsa några fler om det är samma visa i några hundra sidor till.

Jag behöver nog inte ens gå igenom själva handlingen, för den är så väldigt sekundär och deckaraktig. Huvudsaken är att ni vet att Paddy är underbar, men att hon som tonårsgestalt är väldigt osannolik, och att man vill knuffa henne hårt i ryggen mer än några gånger.

Plus till Mina för att hon har en tjej i huvudrollen, som är ung och annorlunda än det mesta jag sett. Minus för att det blir så överdrivet och konstlat.

Berätta väldigt gärna om det blir bättre i senare böcker, för det här kan vara så bra, om det fortsätter i rätt riktning.


Vad som händer med Idoldeltagare

I Shatter the bones av Stuart MacBride återser vi min älskling Logan McRae, polis i Aberdeen.

Det har gått en liten tid sedan Dark blood och Logan har hämtat sig från sina vedermödor någorlunda. Han har dessutom något fint på gång med gothbruden Susan.

Böcker av Stuart MacBride:

Jag har tidigare sagt att den fjärde, femte och sjätte boken om Logan är bäst, men denna, den sjunde boken kommer inte långt efter. Dock är den just nu den sista boken om McRae eftersom MacBrides nästa bok Birthdays for the dead, har en ny huvudperson. Jag tror inte det behöver vara sorgligt. MacBride skrev lika bra om en helt annan person i Halfhead. Det är MacBride som är bra, inte hans karaktärer. Det återstår att bevisa, men ännu så länge ligger han långt före Mo Hayder till exempel, som visade sig vara sämst utan Caffery.

Har ni läst min blogg ett tag så kan ni Logan McRae vid det här laget, men vi kan ju sammanfatta lite kort:

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten. Sedan dess har han samlat på sig ännu fler ärr och trauman… Logan är en ovanligt varm och äkta och underbar deckarpolis. Han är briljant och klumpig på samma gång. Han får ha både tur och otur, och man kan inte alltid förutsäga hans nästa steg eller misstag. Logan går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett. Ofta har han helt fel, hur snyggt han än följer ledtrådarna, och han får ta en hel del utskällningar innan det reder ut sig till slut. Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder följer vi hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade, samt hans ganska struliga privatliv.

Men i Shatter the bones börjar MacBride knyta ihop trådarna. Logan börjar få ta det lite lugnare, saker och ting ser inte längre helt svarta ut.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Shatter the bones jagar Logan kidnappare som tagit två Idoldeltagare som gisslan. Deras briljanta idé är att utpressa allmänheten på lösensumman och använda media för att förstärka meddelandet.

Idén känns ny och som vanligt späder MacBride på med fler kringliggande fall som krånglar till bilden. Dessutom har vi som vanligt Logans privatliv och en hel del missöden längs vägen.

Det är jätteskönt när jobbiga idoler får sitt, samtidigt som man lider med dem förstås. Dessutom är det väldigt roligt att läsa om kidnapparna och fundera på vem som är skyldig. MacBride lyckas få mig att verkligen fundera på vem som är skyldig den här gången, något han inte alltid bryr sig om, och det är underhållande. Kampen mot både media, som vill utnyttja tillfället och få tillbaka sina gullungar, och klockan, som tickar mot gisslans avrättning, gör att man läser i ett rasande tempo.

Dark blood var den mest invecklade av MacBrides deckare och bjöd på en efterlängtad vändning för Logan McRae. I Shatter the bones är handlingen helt annolunda och följer ett ganska annorlunda mönster. Även Logans privatliv når en helt annan spelbana. Jag är ganska imonerad av MacBrides förmåga att förnya sig själv och även Shatter the bones får sägas vara en av de bästa böckerna i serien (nästan alla är det).

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med den superunderbara sf-deckaren, Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Veckans läsning 37, v7

Två härliga Abercrombieveckor! Jag har satt tänderna i, älskat och avslutat de två första böckerna i Joe Abercrombies trilogi The first law. Underbar fantasy, som jag gärna rekommenderar. Mörk och våldsam ibland, trivsam och  rolig mest annars.

När jag inte läst Abercrombie har jag lärt mig isländska. Det är ett väldigt lustigt språk. Jag kan rekommendera det. Det tar lästid, vilket ju är närapå brottsligt, men det är så roligt att det är värt det.

The blade itself fick vi lära känna Abercrombies underbara romanfigurer och i Before they are hanged fick vi lära känna dem bättre, samtidigt som de hela tiden utvecklas och förändras. Väldigt bra fantasy. Och för vuxna dessutom. Lyxdeluxe. Jag har blivit lovad av Anna från In another library att den tredje boken är allra bäst. Eftersom de två första var väldigt bra så låter det inte dumt alls.

Mot slutet av veckan började jag läsa Tooth and nail av Craig DiLouie. DiLouie skrev även Infection, som var allt jag ville ha av ZA Recht, men inte fick. Med det menade jag att den var hejdlöst spännande och bra zombieaction. Jag hoppas få uppleva samma sak med Tooth and nail. Dock grämer det mig fortfarande att jag läste Infection först trots att DiLouie skrev den efter Tooth and nail. Min inre pedant skriker i fasa.

Redan första sidorna var jag i alla fall förtjust i Tooth and nail, så ännu så länge uppfyller den de högt ställda Feuerzeugkraven.

Veckans läsning:

Veckans läsning 36, v5

Nu sammanfattar vi fjorton veckor då. Sist jobbade jag mycket helg och sedan var det panik och sen jul och sen terminsstart och nu känns det plötsligt lite okej igen.

Vi kan börja med att nämna några fina böcker: Babel-17 av  Samuel R DelanyThe reapers are the angels av Alden BellWorth dying for av Lee Child och Världskrig Z (World war Z) av Max Brooks.

Sedan ett par mindre bra böcker: Pandemic av Daniel Kalla och Tjärven av John Ajvide Lindqvist.

Ni kan också titta på en jättesöt bild.

Sötapokalyps

Sötapokalyps

På SF-dag i Uppsala var det trevligt och jag skaffade lite böcker och sedan skaffade jag även lite fler.

Författare tävlade om att döpa ett bårhus.

Sedan, precis här någonstans blev det ganska tyst på bloggen och mycket att göra i Livet.

Då passade jag också på att vara provläsare.

Sedan var det då dags för K55 av Erika Oscarius att förvrida mina sinnen i oläslighet, samtidigt som jag sökte tröst i serier. Och efter mycket om och men, K55 äntligen slut, ett bändknull utan utlösning (för information om vad bändknull är, se recensionen i länken nyss).

Och lösningen på sirapsbok var förstås George RR Martins A song of ice and fire. Och ännu mer A song of ice and fire.

Apropå det så tipsade jag om en kokbok från Westeros och även om vad jag såg fram emot i vår.

Man kan inte bara se framåt, man måste köpa böcker nu också.

Det blev för en gångs skull en enkät i form av Yes please/no never.

Nyhetsdags!

  • Dexter blir serie från Marvel.
  • Jack Reacher av Lee Child visar sig bli filmkaraktär. På gott och ont. Mest ont pga Tom Cruise.
  • Författare tävlar om att sätta sitt namn på ett bårhus.

Jag läste och älskade ytterligare en Delany, nu Nova om fantastiska rymdresor och fanatiskt sökande.

Och så… Alldeles nyss, läste jag en gruvlig seriemördardeckare av Oliver Stark, där Harper ställs öga mot öga med en galen nazist.

Massa inlägg på fjorton veckor:

Mord mot mänskligheten

88 killer är Oliver Starks andra roman om polisen Harper och psykologen Levene. I november 2010 läste jag hans första roman, American devil med samma huvudpersoner.

Oliver Stark är något så lustigt som en brittisk författare som skriver väldigt om amerikanska mördare, men kanske är han så fantastisk just på grund av sitt brittiska sinne för lagom?

I American devil jagade Harper en mördare som såg sig mer som konstnär än som kriminell. Han ville fullända sitt verk, bestående av blonda, rika kvinnor. Harper hade dock aldrig lyckats så väl om han inte fått hjälp av polisens terapeut och tillika seriemördarforskaren Dr. Levene.

När vi kommer in i Harper och Levenes liv igen har Harper just kallats ut till ett mord och Levene försöker återhämta sig psykiskt efter ett allvarligt trauma. Hon blir snart tvungen att sätta ihop hjärnan igen när den behövs för att tolka mördaren som signerar sina mord med siffran 88.

Oliver Stark är sig lik. Vi har en fruktansvärd best till seriemördare, vi har en hård och brutal polis utan gamla banala alkoholproblem eller annan skit. Vi har dessutom en seriemördarforskare (och kvinna) som lyckas matcha polisen i skärpa samt stenhård vilja och knytnävar.

Detta är sådant som får mig att hoppa i stolen när jag läser. Sist var jag riktigt  nöjd. Det är jag nu också.

88 killer av Oliver Stark

88 killer av Oliver Stark

Omgivningen är åter igen New York. Vi befinner oss mycket i Brooklyn och vi får besöka flera mörka gränder.

Mördaren i 88 killer är nazist. Boken tar upp flera olika aspekter av neo-nazism, den ursprungliga nazismen, Förintelsen, det bisarra judehatet och orsakerna till det. Trakasserade judar mördas och hatbrottsgruppen kopplas ihop med Harpers mordutredning för att hitta mördaren. De tvingas söka upp neo-nazisterna och söka igenom deras lägenheter, fulla av svastikor och militaria från andra världskriget.

Det är ett obehagligt och vidrigt ämne, men ett viktigt ämne. Oliver Stark känns modig när han vågar göra sin mördare till semipolitisk etnisk rensare. Han är ännu modigare när han vågar komma så nära mördaren för att beskriva tillvägagångssättet och tankarna kring morden.

88 killer, 88-mördaren, torterar sina offer innan han avrättar dem. Och tortyren har han gott om inspiration till. Från den verkliga tortyr som skedde i ghetton och fångläger under andra världskriget.

Den här verklighetskopplingen gör allvar av en annars väldigt actionladdad och spännande bok, lägger till en dimension och gör den till mer än bara underhållning. Till skillnad från biografiska eller historiska beskrivningar av Förintelsen är det här förstås en helt annan sak. Men just därför träffar den också en ohärdad yta där den kan tränga in desto djupare.

Det finns inte mycket att anmärka på hos Oliver Stark. Han skriver böcker som beter sig som actionfilmer. Det finns inga tragglande avsnitt med polisångest eller tråkiga ledtrådar. Allt händer fort och nu och kapitlen är korta och bryter av varandra i en hektisk ström som inte slutar förrän alla har dött och mördaren är gripen. Det är knappt så att man hinner andas.

Som i den första boken förstod jag kanske någon händelse lite tidigare än jag hade önskat. Det har nog delvis att göra med viss kunskap om ämnet. Och då menar jag inte bara mordgåtor och psykopatiska mördare, utan även ämnet för just den här boken, vilket är neo-nazism.

Men att jag gissar rätt i förväg gör inte så mycket när det, precis som i första boken, finns gott om twistar som kommer precis så överraskande som de ska och på rätt ställen.

Jag gillar samtliga karaktärer. Till och med de mindre sympatiska är intressanta. Sist önskade jag mig djupare dykningar i seriemördarens sinne. I första liksom i andra boken får man nämligen följa mördaren nästan lika mycket som man får följa Harper och Levene. Och det är inte kursiv. Det fick jag den här gången! Jag fick nog följa mördarens vridna sinne precis så mycket som jag ville och kanske lite mer.

Oliver Stark - American devil

Oliver Stark - American devil

Medan första boken hade aningens många trådar i luften var den här precis perfekt avvägd. Det jag nu istället vill klaga på är att mördarens motiv och det psykologiska problematiserandet blev lite väl mycket och lite väl pladdrigt mot slutet. Nästan hela boken hålls det på en bra nivå, men just mot slutet, för mycket. Det kan ha att göra med att jag faktiskt förstår poängen första gången de förklarar den och att amerikansk kultur gärna repeterar ett par gånger ”for good measure”. Det kan också ha att göra med att författaren ville poängtera sin distans till det fasansfulla han hittat på, för att inte blandas samman med de här vidriga åsikterna. Kanske spelar de båda in.

”Stämningen är konstigt stillastående, frusen i ögonblick. Det känns som att karaktärerna rör sig obönhörligt och förutsagt, som att det inte finns några alternativ. Ingen öppning lämnas, inget onödigt beskrivs. Det är gott om detaljer, men inga onödiga detaljer, inga irrelevanta ord. Det gillar jag.”
Ur recensionen Amerikansk svulstig seriemördardeckare

Precis som då känner jag nu. Och precis som då är det viktigaste att Oliver Starks böcker känns nya. Seriemördargrejen är gjord, polisen som dras allt längre in är gjord. Men Stark gör det till sitt eget. Han tråkar inte ut mig och gör mig inte besviken. Det här är en författare jag absolut ska fortsätta följa.

Det här var, återigen: saftigt, svulstigt, blodigt, kladdigt och helt underbar läsning.

Tidigare om Oliver Stark:

Amerikansk svulstig seriemördardeckare – American Devil av Oliver Stark


Jack Reacher på film?!

Dagens upptäckt är att det spelas in en film om Jack Reacher, romankaraktären i Lee Childs böcker. Den sägs komma 8 februari 2013. Man börjar dock inte alls från början, utan filmatiserar One shot, den nionde Reacher-boken. Fråga mig inte varför.

Imdb uppdaterar sin info om filmen här.

”A homicide investigator digs deeper into a case involving a trained military sniper who shot five random victims.”

Vem är Jack Reacher? Till att börja med är han huvudpersonen i Lee Childs deckare.

Dessutom:

  • Född 1960
  • Fd. militärpolis i armén (13 år)
  • Väldigt reslig, 196 cm
  • Väger 100–115 kg
  • Blå ögon, blont hår
  • Lugn, tålamodig, analytisk
  • Fantastisk street fighter
  • Duktig prickskytt
  • Vet vad klockan är i huvudet
  • Har inte
    • mobiltelefon
    • epost
    • address
    • kläder (han har dem på sig, men han slänger dem och köper nya istället för att tvätta)
  • Har inget hem, utan reser omkring dit vinden blåser
  • Dras alltid in i något lokalt bus och styr upp situationen

Okej, betänk listan och hör här: Man väljer Tom Cruise att spela Reacher.

”The bad news (perhaps): Jack Reacher, written as a six and a half-foot, sandy-haired slab of a man, will definitely be played by Tom Cruise.”
– Slashfilm.com

Eeeh? Neeej.

  1. Jag hatar Tom Cruise.
  2. Reacher är verkligen inte ens lik honom, vare sig utseende, stil, utstrålning etc.
  3. TOM CRUISE?!

För min del hade de hellre fått ta Hugh Jackman, Sean Bean (han skulle få leva!) Bruce Willis, Mickey Rourke, Russel Crowe eller till och med fucking Brad Pitt än Tom. Gah! Så besviken. Vill inte ens se filmer med Cruise. Eller varför inte ta någon ny? Hitta en lagom gammal, reslig kille? Låt honom kuta runt och byta kläder och skjuta folk på film. Ja, eller använd Dolph Lundgren. I would not object. Damian Lewis kanske? Rödhårig, why not.

Regissör är Christopher McQuarrie, som även gjorde Valkyrie, där han också använde Cruise. Kanske en typisk regissör-skådis-romans som ingen har hjärta att bryta? Hatar när det händer. Dock ska vi komma ihåg att McQuarrie skrev manus till The usual suspects. Han ska inte undervärderas, för all del.

Ni kan själva bedöma här om Tom Cruise förtjänar äran. Lite småbra argumenterar han nog, men det gör honom inte till en bättre skådis. Hrrrr. Ryser bara jag tänker på honom.

Och här har ni blandade artiklar om filmen.

Jag kan inte låta bli att undra om inte filmmakarna och Lee Child själv missbedömer läsarna av Reacher-serien. Vill vi verkligen ha Tom Cruise? För all del verkar han populär nog med sina Mission impossiblefilmer och diverse förstörande av sf-klassiker, men vill vi verkligen, om vi får välja fritt, ha honom?? Jag tror inte det.

Personligen känner jag att den initiala glädjen nu bytts ut i förtvivlan, men det är ju jag det. Vad säger ni, Reacherfans? Gillar vi det här?

Tidigare om Lee Child: