Den här boken är ännu ett impulsköp, men ett av de där fullständigt lyckade, underbara köpen som får mig att känna mig som Batman.
I The girl with all the gifts av M.R. Carey möter vi den lilla flickan Melanie. Hon är den första vi möter, och introduktionen är minst sagt minnesvärd. Om du litar på mitt omdöme så slutar du läsa den här recensionen nu, för det blir bättre så. Om du behöver mer övertalning, så läs nedan, det är ingen spoiler. Det är bara synd att förstöra överraskningen.
Har du bestämt dig?
Ok. …
Melanie är uppenbarligen en elev, men någonting är underligt. Hon berättar om sig själv, ur sitt perspektiv, och sakta men säkert inser vi vad det handlar om. Hon är instängd, hon är bunden, hon sitter i en rullstol och hon får inte röra någon annan människa.
Melanie, förstår du, är ett av de barn som smittats med zombiesjuka, och som är så väldigt intressanta för den Onda Doktorn, Caldwell. Många av mina favorittroper möts i den här boken: Den lilla flickan (tänk Justin Cronin), zombier, labbmiljö, onda doktorer, häftiga militärer.
The girl with all the gifts
Det jobbiga är att jag inte vill avslöja mer än så. Jag vill egentligen inte ens avslöja ens det, som sagt. Jag har sällan läst något så bra, så psykologiskt, så minnesvärt, som den här boken. Det är en av de där böckerna som Kritiker inte skulle våga kalla zombieböcker, eftersom det inte lockar Läsare. Men det är en zombiebok. Och den är riktigt bra.
När jag hittar en bok som heter Virus, så kommer jag absolut att plocka upp den och läsa på baksidan.
När jag läser baksidan av Paul McEuens bok, så står det så här:
”När Nobelpristagaren Liam Connor hittas död på botten av de berömda Ithaca-ravinerna i New York vägrar hans forskarkollega, Cornell-professorn Jake Sterling, tro att det var självmord.
[…]
Men Liam Sterling (!) var inte bara biolog, han var också expert på biologisk krigföring. Snart står det klart att ett cacheminne med supersofistikerade…”
Ok, alltså, baksidestexten är sjukt dålig. Herregud, vad är detta för slarvigt hopskrivet skit? Förlaget Bazar verkar ha haft så bråttom att de låtit en twittrare skriva/översätta baksidan med Iphones autocorrect. Eller nått.
Men skit i det. Boken har Paul McEuen skrivit. Och han är professor i fysik vid just Cornell i New York. Han är expert på nanoteknologi, vilket boken handlar om, och han har varit rådgivare åt CIA mfl. Han är Jake Sterling och Liam Connor. Han vet vad han skriver om.
Och faktiskt blir det riktigt bra, baksidans tramsighet till trots.
Terrorister har kidnappat nanoteknologi och ett dödligt virus, och kombinerat dem till ett perfekt biologiskt vapen. Liam Connor anade mer än någon annan, men dog innan han kunde göra så mycket åt det. Jack Sterling plockar upp trådarna och följer dem, mot terroristerna.
Virus av Paul McEuen
I efterhand är jag väldigt nöjd med den här boken, men den har några problem:
Den är för enkel. Jag tror att McEuen misstänkte att läsarna skulle vara lite dumma i huvudet. Jag tycker att han kunde förvänta sig mer.
Den innehåller ensamstående-mamma-med-barn-kärleksdrama. Jag har fått nog av det i Harlequin, och jag tycker inte att McEuen skrev det så där jättebra.
Den låter inte den kvinnliga birollen ta plats i egen makt, utan hon förblir en appendix till Jack.
Med det sagt, så har boken några fördelar också:
Coola nanoteknologirobotar
Coola virusar
Coola badguys
En kvinnlig biroll, som iaf är smart och forskare, och ”inte bara mamma”.
En hel del häftiga twistar och vändningar, som bygger på vetenskap.
Väldigt sorgliga delar, som man vill skrika åt, dvs de var bra på det där hemska viset.
Om du också gillar böcker om virus och pandemi och krig och teknologi, då är det här ett väldigt bra val, men den är mer spännande och cool än utmanande. Så du kan läsa den även om du är bakis, förkyld eller så där i behov av action.
Det är alltid underbart att få blogga om Chelsea Cain, men av någon orsak verkar väldigt få ha tagit henne till sitt hjärta riktigt som jag. Jag vet inte om jag vet en enda bekant som läst henne, faktiskt. Och jag fattar inte varför?!
Om ni tycker om deckare, eller om ni tycker om Ond Bråd Död, eller om ni tycker om när det blir ”psykologiskt”, eller om ni tycker om femiFUCKINGnism, så borde ni gilla Chelsea Cain.
”Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha.”
Från Nedbruten, men inte död
Den egentliga huvudpersonen, som jag ser det, i Chelsea Cains böcker, är den kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchen är så sjuk i huvudet som det går att bli, och så vansinnig och blodtörstig, men ändå kall nog att dra ut på lidandet, att se tjusningen i att människor istället får leva med vad hon gjort mot dem.
Chelsea Cain
En av de som överlevt hennes tortyr är polisen som jagade henne, Archie Sheridan. Han såg sedemera till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet, men han är samtidigt hennes fånge. Han påminns dagligen om den tortyr hon utsatte honom för, och i någon del av hans hjärna tror jag att han aldrig blivit fri från fångenskapen.
Med detta sagt, läs de tidiga recensionerna, eller tro mig när jag säger att fler borde läsa Chelsea Cain. Börja med Heartsick.
Själv har jag nu kommit fram till den femte boken, Let me go.
Let me go av Chelsea Cain
Let me go är en perfekt fortsättning efter Kill you twice. Där fick vi se Gretchen fullständigt nedbruten av mediciner och isolering. Det var härligt att få frossa i hennes rättmätiga lidande, efter allt hon gjort.
Men nu har hon rymt. Hon är fri, och hon har en agenda.
Archie undersöker en rik mans privata ö, kroppar ansamlas i hemliga tunnlar och Gretchen är på krigsstigen. Det är vansinnigt bra och roligt och underbart blodigt, precis som Chelsea Cain lärt mig att förvänta.
Förutom mordhistorien så utvecklas bakgrundshistorien mellan Archie och Gretchen ytterligare, med ännu en sjuk twist. Det är som att Cain alltid har ytterligare ett trick, och ytterligare en tanke.
Liksom det mesta måste allting ha ett slut, och Nyckeln är slutet på Engelsforstrilogin, som började med Cirkeln, och följdes upp av Eld, samt serieboken Berättelser från Engelsfors.
Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox) har skapat en kult, och första boken förvandlas precis nu till film.
Jag tror att de flesta känner till Engelsforstrilogin. De som inte gör det är ju förmodligen fullständigt illitterata. Men här kommer iaf en kort sammanfattning: ”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen. Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag.”
Handlingen är skickligt upplagd i Cirkeln och Eld, som jag läste om inför Nyckeln. Eld lyckas följa upp Cirkeln utan att bli en mellanbok, och vi längtade alla ihjäl oss efter att få veta hur det skulle sluta.
Tyvärr tycker jag inte att Nyckeln riktigt lyckades följa upp den här trenden. Dels har det nog att göra med suspekta drömavsnitt som avbryter handlingen, men de är egentligen förvånadsvärt skickligt gjorda, och absolut inga kursiva avsnitt att förfasas över. Det har nog mer att göra med att Cirkeln och Eld lovade så väldigt mycket, och var så minutiöst upplagda att rytmen aldrig missade ett slag… medan Nyckeln nästan verkar sakna rytm helt. Det där stegrande, dalarna, tempot, det dyker inte upp förrän precis på slutet när alla dör (skojar bara – riktigt alla dör inte).
Cirkeln och Eld innehöll inte ett enda tråkigt avsnitt, men Nyckeln blir nästan en supertransportsträcka till upplösningen.
Med detta uschligt negativa sagt, så äääälskar jag Engelsforstrilogin, och kommer absolut att läsa om alla tre böckerna, plus serieboken, kanske redan i sommar. Och jag ska definitivt se filmen. Och filmerna. Och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs nya böcker, som de skriver separat, VILKET BETYDER DUBBELT SÅ MÅNGA! :D
”Läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.”
Ja, nog för att The passage av Justin Cronin var hypad, men den förtjänade det.
The passage är en bok om apokalypsen, om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt.
The twelve är en bok om vad som hände efter The passage.
The Passage av Justin Cronin
På Litteraturmagazinet.se recenserades The Twelve av Henrik Elstad, som säger bland annat:
” I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.”
Jag tycker så här (ni kan eventuellt känna igen vissa dogmer):
The twelve är en lång bok. Längre böcker är alltid bättre än korta böcker. Men då kan en del också bli lite uttråkade på vägen, som liksom inte fattat en tjock boks storhet.
Efter The passage skulle inte jag, som Henrik Elstad, kalla uppföljaren spretig. Jag ser den som mer sammanhållen och entydigt målsökande än den första boken var. The passage växlade ärligt talat både tid och tempo, och i princip även genre, flera gånger på vägen.
Det jag uppskattar med både The passage och The twelve är att de får vara långa, bygga på Cronins mytologi med stickspår och extra karaktärer och ge mig mer av allt.
Förvisso skulle nästan alla författare skriva bättre böcker om de kortade ner. Alla utom kanske Cormac McCarthy vad gäller Vägen, som snarare är extremt kortfattad. Men ibland är det vidden och djupet som ger rätt känsla, och vare sig The passage eller The twelve är pratiga böcker, trots sin längd.
Henrik Elstad verkar iofs vara en King-anhängare. King som i Stephen. (Jag förlåter människor att de gillar Stephen King, men jag måste ändå få gnälla, så här kommer det.) Personligen tycker jag att Stephen King skriver mig på näsan, kladdigt, övertydligt och drygt, och jag tycker att han är det sista exemplet på hopkokt roman man bör ta upp, ungefär någonsin. Usch. Bad, bad novels.
Hur som helst…
The twelve har allt det som första boken hade, och fortsätter på ungefär samma sätt. Vi möter mestadels samma personer (vet inte varför Litteraturmagazinet tyckte att det blev ett jobbigt persongalleri – 1, det finns en lista i slutet av boken. 2, det är ungefär samma personer som i första boken, yo), och de fortsätter mestadels med samma uppdrag de fick i första boken.
Några ny karaktärer dyker upp, men knyts skickligt ihop med existerande handling. Mig berör nog den chockade läkaren allra mest, och Kittridge den ensamma vampyrjägaren. Det börjar nästan likna WWZ ett tag, när historiens delar bidrar till en fantastisk helhet.
Men jag tänkte inte uppehålla mig vid att beskriva särskilt vad uppföljaren handlar om, utan nöja mig med att förklara för er oroliga själar, att den är värdig, bra och givande. Nu väntar vi spänt på sista delen, eller hur?
Jag hoppas att jag gjort det här tydligt nog redan tidigare: HUGH HOWEY ÄR MIN NYA IDOL.
Hugh Howey är helt enkelt riktigt riktigt bra. Jag köpte Wool med slogan på framsidan, ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:
”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?
And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”
Det lät ju inte fel. Jag köpte den och ville genast utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. 2013 var nytt då, men så här ett halvår senare så stämmer det fortfarande.
Wool av Hugh Howey
Denna den andra boken i trilogin, Shift, kräver egentligen inte att du läst Wool först. Men jag tror att det förhöjer upplevelsen, och särskilt upplevelsen av Wool, som bör läsas först.
Om Wool
I Wool har ”utsidan”, dvs hela världen vi känner till, blivit giftig och förstörd. Människor har överlevt i en silo, en bunker som skyddar dem från världen utanför.
Wool är postapokalyps, men även dystopi. Det har redan gått hundratals år efter katastrofen och människorna bor generation efter generation i den här bunkern, i ett totalitärt system som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till kretsloppet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.
Jag brukar irritera mig på användandet av klaustrofobisk om romaner. Men Wool var klaustrofobisk på riktigt. Instängd med människorna i silon kände du verkligen väggarna sluta sig kring dig, vikten av våningarna ovanför och den långa vägen uppför centraltrappan för att kunna se det brända landskapet utanför.
Wool var svår att recensera. Den utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.
Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon får upp ögonen för en fruktansvärd silohemlighet. Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.
Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.
Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.
Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och jag är rädd att hypa den bortom all räddning, men önskar verkligen att ni läser den.
Om Shift
I Shift får vi veta allt. Vi får vara med från början, när silon byggdes, och till slutet, när Jules ögon öppnas för sanningen. Vi får veta orsakerna, planen, målet. Vi får vara med under planerandet, byggandet, de hundratals åren fram till ”nu”.
Därför kan Shift läsas fristående. Men därför måste man ändå läsa Wool först.
Jag spolierar helst inte, men det som fascinerade mig i Wool – det totalitära samhället, människorna, kontrollen, silons struktur, våningsplan som substater, IT-avdelningen – är precis det Hugh Howey spinner vidare på i Shift. Det gör mig fantastiskt glad och jag klistrar mig vid sida efter sida för att försöka inhalera boken.
Kort sagt är Shift jättebra, en värdig uppföljare och en utmärkt bok på väg till den tredje och avslutande delen i serien.
Apropå planerna på en film, som jag nämnde sist, så sägs det att filmen kommer att hanteras av ingen mindre än Sir Ridley Scott, vilket förtjänar en liten fanfar och ett skri, bara det.
”Om jag måste välja en bok. En enda bok, som är bäst i världen. Ja, då kanske jag skulle säga World War Z av Max Brooks.”
På svenska heter den Världskrig Z, och verkar vara minst lika läsvärd.
Nu har WWZ blivit film med Brad Pitt. Även om filmen tydligen är långt ifrån boken, så tror väl alla att de vet vad det är för slags bok nu. Men det vet ni inte om ni inte har läst den. Så läs den. Även du som normalt sett inte läser zombieromaner, som normalt sett kanske inte tar i en bok med ”övernaturliga inslag”. LÄS BOKJÄVELN. Den är fantastisk.
I alla fall…
Max Brooks har skrivit en uppföljare. EN UPPFÖLJARE??
Världskrig Z av Max Brooks
Nej. Inte en uppföljare. Men en bok med kapitel som inte dög att ha med i WWZ. Den heter Closure limited and other zombie tales, och innehåller 124 sidor författarrefuserat skräp.
Okej, lite roligt är det allt. Max Brooks är inte helt värdelös på att skriva, ens i sina sämsta stunder, men Closure limited förstör ca allt som var bra med WWZ. Den tar en snyggt skriven och listig ”dokumtentär” och förvandlar den till… Hollywood.
Det är bra underhållning, men det är inte WWZ. Så för all del, läs Closure limited, men läs den som en fristående bok, kanske som fanfic, inte som något som har något särskilt med WWZ att göra.
En av mina absolut käraste författare, Stuart MacBride, skriver mest deckare. Vanligtvis handlar de om det regniga Aberdeen. Men MacBride har också skrivit den fasansfulla sf-deckaren Halfhead.
Men han har även skrivit en lättläst thriller, Sawbones.
Sawbones är lättläst på grund av textens storlek och att språket får vara enkelt och rakt.
I introduktionen till boken skriver Stuart MacBride (min översättning):
”Barrington Stoke (ett förlag för lättlästa böcker) sade att de aldrig gett ut en seriemördarbok förut. Men kunde jag ge det ett försök? Woo-hoo! Fatta att jag kan. Den här boken är resultatet.”
MacBride skriver också att läskiga deckare har en tendens att bli tegelstenar. Men den här boken såg han som en chans att frångå reglerna. Den skulle vända på förutsättningarna. Inget Aberdeen, inga goda poliser, och ingen tegelsten.
Stuart MacBride
I Sawbones får vi följa några män på flykt i en bil. Från början vet vi ingenting om dem, men långsamt får vi bitar av berättelsen.
De är på väg för att hitta en man och hämnas. Deras chef är maffiaboss och hans dotter är kidnappad och förmodligen död.
På vägen får de höra allt mer om den misstänkte kidnapparen. Vad han gör med kvinnorna han kidnappar. Det blir en allt personligare jakt, och allt viktigare att behålla hoppet om att chefens dotter fortfarande lever. Eller inte. Kanske är det bäst om hon fått dö.
Det enkla språket förtar ingenting av berättelsen. Språket gör det snarare ännu läskigare och hemskare, i sin enkla rakhet. Det är direkt och effektfullt.
Jag skulle gärna läsa fler böcker skrivna så här koncist.
Det finns inte en chans att du missat Engelsforstrilogin. Det känns nästan löjligt att recensera Berättelser från Engelsfors, för det är så osannolikt att du inte läst alla böckerna så fort de kommit ut. Helt osannolikt, helt löjligt otroligt faktiskt.
Det som hänt sedan sist är iofs att även Sara Bergmark Elfgren numera twittrar (@sarabelfgren), liksom Mats Strandberg (@matsstrandberg_) redan gjort sedan länge.
Den första boken hette Cirkeln och blir film as we speak, featuring producent Benny Andersson, tidigare känd från ABBA. Men never mind that. Den andra boken hette Eld, och fansen består av ungefär hela Sveriges befolkning och en hel del utomlands dessutom. Böckerna har blivit dundersuccéer, och kommer förmodligen att forma en hel generation till bättre och mer fantasyeska människor.
Men det här är alltså inte sista boken Nyckeln, som kommer framåt jul, utan en seriebok, hör och häpna, som binder ihop bok ett och två, ger lite bakåt och framåtblickar och sidorvinklar och allmänt godis.
”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen.
Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag. Man får snabbt favoriter, men på något sätt gillar man ändå varenda en av tjejerna. Något som blir väldigt jobbigt eftersom författarna gärna tar livet av dem.” Elden som förtär
Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Serieboken är tecknad av Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, samtliga kända från sina egna fina serier. Men nu har de alltså fått rita Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs universum.
Signaturerna
Hela boken utgår ifrån en spådom den gamla hippien Mona Månstråle läser om någon. Så vår första fråga blir: Vems är spådomen??
Del ett handlar om Ida. Den strikta, tråkiga, hårda, pryda, egoistiska Ida. Eller? Den är en av mina favoritdelar, kanske lite oväntat. (Månen, Karl Johnsson)
Den andra delen handlar om Gustav och Rebecka. Nog så. (De älskande, Lina Neidestam)
Den tredje delen handlar om Elias och Olivia. Elias… Elias. Elias? (Vagnen, Kim W Andersson)
Den fjärde delen handlar om Elias och Linnéa. Allt detta hopplösa hopp. Vad hände? (Den hängde, Karl Johnsson)
Den femte delen handlar om Adriana, om saker som hände långt innan Cirkeln började. Vad är det för pinne som kliar i Rådets stjärt, egentligen? (Tornet, Kim W Andersson)
Den sjätte delen handlar om Vanessa och Linnéa. Det här är min absoluta favorit. Låt oss inte spoila, men alltså.. Ja. JA. (Frestelse, Lina Neidestam)
Den sjunde delen handlar om Minoo, och kanske om framtiden? (Magikern, Karl Johnsson)
Den sista och åttonde delen handlar om Anna-Karin, och det är förmodligen den absolut viktigaste av dem alla. Här någonstans döljer sig viktiga ledtrådar till Nyckeln. ??? !!! (Kejsarinnan, Lina Neidestam)
Alla delar är fantastiskt tecknade, på samma gång lika och olika. Lika, eftersom karaktärerna kan kännas igen från böckerna, och det mesta stämmer överens med bilder jag haft i mitt huvud. Olika, eftersom varje tecknare har sin stil och vissa saker ändå är helt ”fel”. Men egentligen är det inte bilderna, karaktärerna eller något av det jag minns, utan stämningen. Alla dessa människor som samarbetat, har lyckats återskapa stämningen från böckerna, och samtidigt också fördjupat den med bilder och vågat lita på dem, inte använt en massa bubblor i överflöd. Det är väldigt effektivt att delarna förmedlas genom Mona Månstråles spådom, som gör att berättelser innesluts av en berättelse.
Åter igen… Vem är det som blir spådd??
Mer än så tänkte jag inte berätta, men här har ni ett litet smakprov:
Ja, jag älskar Chelsea Cain. Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha. Jag har nu kommit till den fjärde boken, Kill you twice.
Chelsea Cain skriver om den mycket karismatiska, kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchens öde är för evigt sammansvärjt med hennes före detta offer och mästerverk, Archie. Han är polisen som jagade henne och som satte dit henne och såg till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet.
Han är också ett av hennes offer, undkom med livet i behåll, men inte med alla organ intakta. Hans kropp är täckt av ärr från Gretchens skalpell och ett av dem är hjärtat hon ristar in i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.
De tre första böckerna var fantastiska. Det var ögonblicklig kärlek mellan Chelsea Cain och mig.
Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i samtliga böcker. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men det är synnerligen fascinerande läsning om det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.
Den fjärde boken, The night season, handlar ganska lite om Gretchen, men desto mer om en starkare och friskare Archie som äntligen börjat tillfriskna. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som samarbetar med Archie, båda ger och tar av varandras information.
Självklart saknade vi Gretchen i The night season, men i Kill you twice, mina vänner, är hon äntligen tillbaka.
I The night season drabbades Portland av översvämningar. Det visar sig snart att en del drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.
The night season är bra, men Chelsea Cain visste nog om att det saknades Gretchen och trauma, vilket hon erkänner i Acknowledgements, och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litade på Cain. Och jag fick rätt.
Chelsea Cain
I Kill you twice möter vi en helt annorlunda Gretchen. Hon är nedbruten av mediciner och isolering. Det är väldigt givande att äntligen se henne lida för vad hon har gjort.
Men Archie har knappt tid att vältra sig i känslan, för det börjar dyka upp lik i Portland. Och morden verkar ha någon underlig koppling till Gretchen.
Givetvis kan hon inte vara skyldig, men mördaren har en liknande talang och Archie tvingas möta sin nästan mördare för att ta hitta sambandet.
När jag läser Kill you twice är det länge sedan jag läste Cain sist, och det är som att komma hem. Det är underbart, det är genialiskt, rappt och roligt, hemskt och fantastiskt. Har ni inte läst Chelsea Cain ännu, så är det faktiskt dags. I höst kommer redan den sjätte boken.
Om ni undrat vart jag tog vägen, så är det som vanligt i mitt Askungeliv, bara jobb och jobb och jobb och jobb. Nog om det!
Visst har ni undrat vad mer för tok Joe Abercrombie har fantiserat om? Då ska ni nu få höra om The heroes.
Abercrombies böcker bör läsas i ordning, faktiskt. Givetvis trilogin, som också är först, men de fristående böckerna följer samma kronologi, så det finns vissa fördelar med att hänga med i vad som sker. I The heroes, som är den andra fristående boken, är vi tillbaka i Norden.
Abercrombies värld är ganska klassisk. Vi har Norden i norr (!), det civiliserade Adua i mitten och de onda i söder. Till öst och väst finns lite löst folk som ingen bryr sig om. Trots att det inte är någon större brist på trollkarlar, så är magin ganska marginell. Abercrombie leker med genren på ett trolöst sätt, men lyckas ändå charma de flesta. Han har en viss stil och klass på det hela och skapar sin helt egna värld, full av stereotyper och ändå helt ny.
Joe Abercrombie
I The heroes möter vi Shivers från Best served cold och några andra hårda män, som utkämpar ett krig, eller rättare sagt ett slag. Det är Norden som står på spel, trots att kungariket Adua egentligen knappt är intresserade. Det är ganska meningslöst, men de krigar ändå.
Hela boken handlar om det här slaget, fokuserat kring en ring av stenar, misstänkt lik Stonehenge, som heter The heroes.
Vissa av de krigande herrarna blir man förtjust i, andra borde ha klippts bort. Det senare gäller förresten halva boken. Den är nämligen sjukt lång. Abercrombie har grottat ner sig i stridsscener, olika sätt att dö av svärd och klubbor, och olika sätt att vara rädd för att dö.
På sätt och vis har han gjort en Slaughterhouse-5, men där Kurt Vonnegut är en mästare, så lyckas Abercrombie inte riktigt nå upp till nobelprisnivån. Dock handlar böckerna om samma sak – krigets meningslöshet.
”Allt som allt är mitt kvardröjande intryck av Slaughterhouse-five att krig är fullkomligt meningslöst, att man mitt bland människor som dör inte är mer upptagen av händelserna än de som läser om det i tidningen. Det är inte verkligt nog, ens då. […] Den som styr är för långt bort för att förstå, har en övergripande agenda, men ingen aning om vad som faktiskt behöver göras för att uppnå målet.” Slaughterhouse-five av Kurt Vonnegut – Där människor dör
Samma sak kan sägas om The heroes. Abercrombie fyller sidorna med trivialiteter, samtidigt som folk dör, samtidigt som de dör i onödan och generalerna sitter på sitt håll och blir rödbrusiga över petitesser.
Så, istället för att klaga på bristen på kvinnor, vilket det är med ett par få undantag, eller på bristen av Logen, så ger jag honom denna lilla medalj. Grattis, Abercrombie.
Stundom är The heroes briljant, stundom bara tråkig. Mot slutet lyfter den verkligen, så har du den liggande halvläst, kan du faktiskt lika gärna avsluta.
Varulvar som jagar genom Malmös gator om nätterna? Han åt mitt hjärta av Viktor Algren från Pluribus förlag är både snygg och riktigt bra.
Vad är det som är så magiskt med Malmö, egentligen? Inte mycket, men det blir tydligen bra urban fantasy.
Han åt mitt hjärta av Viktor Algren
Huvudpersonen Viktor har lite problem med sitt liv, men det blir snabbt perifert när han förvandlas till en varulv. Haha! Ja.
Snart är Viktors största problem hur han ska hantera sitt nya liv. Dofter och instinkter förstärks och måste en gång i månaden kontrolleras noga.
Jag har redan nästan berättat för mycket, men Han åt mitt hjärta är en ganska kort och koncentrerad bok, så det är beklagligt svårt att förklara något alls, utan att förklara för mycket.
Kanske räcker det att berätta för er att det blir rått och blodigt, spännande, vackert och en del homoerotik? Ja, jag visste väl vad ni gillade. Det är dessutom välskrivet, på ett koncist och rappt sätt.
Om det låter intressant med varulvar, kött och sex, så har ni här en bok för er. Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!
Ja, det är en väldigt rolig bok, faktiskt, i all sin makabra snygghet. Kanske är det jag som har dålig humor, kanske är det Viktor Algren som har riktigt bra humor (min).
Den här boken har ni redan läst recensioner om. Men ingen recension som den här! Det är Borde vara död av Pål Eggert vi talar om. Har du inte läst den ännu, så ska du läsa den här recensionen.
”Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.”
Och det är nog lite samma sak nu, även om jag förväntade mig Pål Eggert den här gången.
Borde vara död av Pål Eggert
Det är nämligen en sån där bok, som man inte vet var man har. Den tillhör ingen uppenbar genre, den har inget uppenbart innehåll, och historien vandrar inte riktigt åt det håll man kanske förväntat sig.
”Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok.”
Det stämmer ju faktiskt om Borde vara död också. Boken kryper väldigt nära människan, och utforskar dem en och en, på djupet. Vi kommer närmare än vi någonsin önskat oss, för ingen av dem är perfekt, eller ens i närheten. De bär på svarta djup, magiska egenskaper och stora hemligheter.
I Borde vara död lär vi framför allt känna Sebastian (samma Sebastian som i De döda fruktar födelsen? Jag måste läsa om för att vara säker. Det känns mer som Sebastians syskon än som honom själv, men vad vet jag.), som jobbar som socialpedagog på ett gruppboende för hemlösa. Han är en väldigt medkännande person, som rymmer hur mycket tålamod och välvilja som helst mot de allra mest utsatta, men som samtidigt också innehåller en mängd motsatser. Sebastian tycker om att slåss. Han tycker om att skada människor. Hur hänger det ihop? Hur kan han vara så motsägelsefull och komplex? Ptja… han är väl människa.
Eggert skriver om riktiga människor, som ändå har uppenbart icke riktiga egenskaper, som t ex magi. Sebastian åkallar helgonet San Simón, som vi träffade i De döda fruktar födelsen. Han är de fattigas helgon, han röker cigarr och dricker sprit och beter sig aningen nonchalant mot sina åkallare, även om han dyker upp lydigt nog när han kallas.
Den andra huvudpersonen, Isa, är en av de boende på Sebastians jobb. Hon är sliten, knarkar, är elak och hemlighetsfull. Dessutom äter hon själar på fritiden. Hennes sällsamma diet ställer till det på boendet, och Sebastian dras in i en härva av förbannelser och uråldrig magi.
”Det jag däremot minns och grubblar på är […] hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.”
Det finns många likheter mellan De döda fruktar födelsen och Borde vara död, trots att berättelserna är väldigt olika varandra.
Det är kanske kärnan som är densamma. Det är kanske den jag känner igen, som Eggert lyckas så väl med. Den grundläggande frågeställningen, karaktärernas komplexitet, människoöden, intima möten. Obehaglig närhet.
Precis som då, så knyter inte Eggert ihop alla trådar i slutet. Du lämnas smått ovetande, och otillfredsställd. Du hoppas att han skriver en till bok, som förklarar mer. Du glömmer aldrig de känslor som steg till ytan, när du läste Borde vara död.
Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.
”Abandon Hope…
…and bash in her skull before you go.”
I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.
I, zombie av Hugh Howey
Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.
Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.
Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.
Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.
Wool av Hugh Howey
Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.
Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.
Vid det här laget vet ni att Wool av Hugh Howey är sjukt bra.
Howey länkade nyss på sin blogg, till en kille som byggt en silo i Minecraft. Det är sjukt coolt. Och väldigt nördigt.
Videon är ganska spoilrig (och har inte världens bästa berättarröst, kanske..), men man kan stänga av ljudet om man är mitt i boken och inte vill riskera något otyg.
Jag hoppas att Mr Minecraft Notch har sett den här.
Gift sedan snart fem år tillbaka med en annan norrlänning.
Läser så mycket det går, men ändå för lite.
Leker huslig och virkar ibland.
Lyssnar på metal och annat sånt hårt.
Äter kött och havregryn, men sällan tillsammans.
Dricker kaffe och pro viva, men ej heller det tillsammans.
Poppar popcorn.
Favoritintresse för att bara välja ett är att diskutera. Nästan vad som helst. Därför är internets så bra.
Kontakt: sara (at) saltlakrits.se
Bloggar oftast om: Läsning, bokrecensioner, inköp.
Ogillar: Favoriterna att hata är Liza Marklund, Jan Guillou, hippa One Hit Wonders som Snabba cash och Da Vincikoden. Omväxlande hatar och älskar Paulo Coelho.
Oslagbara böcker: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, Sagan om ringen av JRR Tolkien, Varats olidliga lätthet av Milan Kundera, World War Z av Max Brooks, Without Conscience av Robert D Hare, Halfhead av Stuart B. MacBride mfl.
Oförglömliga böcker: Hogg av Samuel R Delany, Mannen utan öde av Imre Kertézs.
Pocket eller inbundet: Pocket för hantering, men inbundet för bokhyllan. I slutändan en kompromiss efter pris och värde från gång till gång. Oftast blir det ett mellanting: Häftad.
Feuerzeug - Brinner för böcker 